tisdag 16 mars 2010

HPLs katt

HP Lovecraft hade katt.
Jag med!

U B

Urban Bäckström har i minst ett år pratat om att det måste till ett nollavtal. Han har tjutit sedan före senaste valet att fackets rättigheter måste begränsas.

Nu börjar han prata om att facket är oregerligt, oppurtonistiskt.

Urban Bäckström, håll käften. Du slösar med syre. Ingen tror på det du säger eftersom det är så uppenbara lögner.

Läs...

På andra sidan verkligheten

Jag skulle vilja forsätta lite på På andra sidan drömmen temat. Och å mina egna vägar be Neo/Timbro/Norberg dra åt helvetet.

Ursula K LeGuin påpekar hur illa ställt det var med naturen då På andra sidan drömmen skrevs (slutet av 60-talet). Idag hävdar tidningen Neo att miljömedvetenhet, numera kallat klimathysteri, är en trend; Timbro släpper böcker och betalar sina hjärntvättade robotar för att rapa samma skit i både radio och tv, och översteprästen Johan Norberg försöker peka på alla stater för att visa vilka som bär skulden. Samma Johan Norberg som för övrigt inte kallar sig nyliberal numera, utan idéhistoriker, förmodligen på grund av den negativa klang som nyliberalismen dragit till sig då deras sanna, giriga och hänsynslösa ansikte kommit i dager efter ekonomikollapsen.

Det är alltså ganska enkelt att konstatera att de, Neo/Norberg/Timbro m.fl. ljuger om det mesta. För visst kan det vara så att vinstintresse är det som driver Norbergs onaniobjekt ”den fria marknaden” och ingen ”stat” ska få stå ivägen för fri företagsamhet.

Jag önskar att jag slapp se den hycklande lögnaren på tv om och om igen. Senast var det om fantasi på film, det borde ha handlat om den fantasipsykos som kejsaren går omkring naken i. Det som skrämmer mig är att ingen verkar inse att Norberg inte bara är naken, han försöker även våldföra sig på fakta.

Ursula K. LeGuin

Då jag läst Berättelsen är världens språk av Ursula K. LeGuin slogs jag av den långsamma takten i hennes skrivande, och då menar jag inte själva skrivandet, utan den uppfattning jag fick av det hon skrivit; det är genomtänkt och vackert, men det är aldrig tråkigt eller förutsägbart, som språkkonstnär är hon överträffad av endast ett fåtal författare.

På andra sidan drömmen är min senaste bekantskap med damen i fråga, och jag blev inte det minsta besviken. Handlingen är ganska simpel, som vanligt - LeGuin styrka ligger inte i komplexa handlingar, utan snarare i att hon skärskådar och låter detaljerna bli viktiga – en man, George Orr har ett problem, en del av hans drömmar tycks kunna förändra verkligheten. För att förhindra det tar han droger, vilket avslöjas och han tvingas till terapi för att undkomma fängelse. Typ.

Väl i terapisoffan finner hans drömterapeut att han har denna märkliga gåva, och börjar försöka utnyttja den. Jag trodde väl i min enfald att jag skulle matas av problematiken av att ha obegränsad makt, och till viss del finns även sådana inslag, men mest är det Orrs rädsla för det han inte kan kontrollera, det undermedvetna som tar den platsen.

LeGuin älskar att visa vikten av individen, men inte utan att peka på det oumbärliga i gemenskapen, hon visar helt enkelt hur komplex vår verklighet är och tar hjälp av vetenskap för att få fram en passande kuliss för det hon vill berätta. Tänkvärt, men aldrig predikande, och framförallt, otroligt bra.

Denna bok är dock, till skillnad från Berättelsen är världens språk, inte en del av många andra böcker. Den är dessutom endast 158 sidor lång. Vill man alltså ha tänkvärd underhållning är det bara att inhandla boken och njuta av förstaklassig science fiction!





torsdag 11 mars 2010

Sam Neill, varför är inte en fråga.

Jag tänkte hylla en skådespelare som jag gillar; en skådespelare som varit med i ett par av mina absoluta favoritfilmer, och som ständigt överraskat. Oftast på ett positivt sätt.

Sam Neill. Jag är inte helt ensam om min fäbless för honom, allt som oftast dyker det upp någon som skriver under på storheten i den Nordirländske Nya zeeländarens hantverk. Det är skräckfans oftast, som har ungefär samma favoritfilmer som mig. Min kärlek till hans skådespel har gett mig en mängd med filmunderhållning. En gång även intellektuellt då han ledde ett program om astronomi, ett mycket bra sådant!

Min första kontakt var givetvis i Ivanhoe, som alla svenskar i min ålder som vuxit upp i detta land och haft tv, sett. Jag tyckte att Neill var lite farlig då jag var ung, och blev fast. Jag tror inte att jag såg deckarserien, Reilly: Ace of spies, som han medverkade i. Den första filmen efter Ivanhoe jag kommer ihåg att jag såg med honom i var nog Memories of an invicible man av John Carpenter. Ganska trevlig film med science fictioninslag, inte en av Carpenter vanliga skräckfilmer, Sam spelade en lite obehaglig agent. Man kan säga att jag var fast igen, jag var 17 år och han hade hunnit göra en del filmer. Samarbetet Carpenter/Neill skulle återkomma i lysande still.

Vid den tiden började jag aktivt leta upp filmer och tv-serier han varit med i, och jag blev inte besviken; de roller Sam Neill oftast spelar har en mörk sida, och han gestalter alltid det mörkret utmärkt: Omen 3, Event Horizon, I skräckens skugga (In the mouth of madness), Pianot, Possession och så vidare. Han har gjort en del snällare filmer, jag har dock inte, med tanke på min passion för skräck, leta lika mycket efter sådana filmer. Jag är inte så mycket av en nörd, jag har så lite tid att titta på film att jag försöker välja med omsorg. Vilket oftast är Serenity, om och om igen.

Det han är mest känd för torde vara Jurassic Parkfilmerna, priser har han fått för serien Merlin, där han vunnit både Emmy (Outstanding Lead Actor ) och tre Golden Globe för Merlin, One against the wind och Reilly: Ace of spies (källa: wikipedia. Imdb har ett helt annat resultat…). Mest erkännande har han (gissar jag) fått för rollen som den störde maken i filmen Pianot. Det är bra filmer, speciellt Pianot, som är en ångestladdad och lite skruvad film om en kvinna som chokats till stumhet, och hennes dotter. Bortgifta skickas de två kvinnorna runt halva jorden för att träffa den människa som ska bli den nya familjen. Ett gripande och märkligt triangeldrama, ett måste om man vill se en bra dramafilm. Musiken i filmen, av mannen med det svenskklingande namnet Michael Nyman, är dessutom underbar.

Jurassicfilmerna är underhållande, men de kommer inte att gå till filmhistorien för minst förutsägbara berättelse. Underhållande, inget mer eller mindre.

Mina favoriter är bland de jag redan nämnt. Event Horizon är allt jag vill ha i en film, och Sam Neill är strålande i rollen som Dr Wier. Historien är kvasivetenskaplig science fictionskräck då den är som bäst. I kort, året är 2046, ett rymdskepp som varit försvunnet i över 7 år dyker helt plötsligt upp igen vid Neptunus. Skeppet hade varit ett forskningsskepp som skulle försöka att bemästra teleportering med hjälp av energin från ett konstgjort svart hål. Någonting gick givetvis helt åt helvete, och det är filmens styrka, någonting är inte en spindel eller något annat slemmigt monster, det är mer obeskrivbart, på ett lovecraftianskt sätt.

Jag ska inte avslöja något mer om filmen, det finns ingen anledning. Jag har tidigare skrivit om att regissören Paul Anderson inte fick igenom sin, mycket blodigare klippning, utan att den version vi fått är den godkända versionen. Censur!

Nu är ju dock filmen så bra att det egentligen kanske var lika bra, jag tycker ju att filmen är den bästa av alla filmer. Mitt första exemplar på VHS såg jag tills färgen försvann. Så bra tycker jag att Event Horizon är.


Den näst bästa filmen med Sam Neill är In the mouth of madness, gjord av John Carpenter, och här kan men verkligen tala om lovecraftianska influenser; de äldre gudarna som vill tillbaka för att ta över vår verklighet, de onämnbara fasorna, det är bara att välja, it’s all there.

Men kan egentligen inte skriva nåt om filmen utan att förstöra den om man inte sett den, så jag låter bli.

Det finns många filmer som jag gillar med Sam Neill, science fictiondramat om en robot som vill bli människa, 200-årsmannen (Biocetennial man), basserad på Isaac Asimovs novell och romanen med samma namn av Asimov och Robert Silverberg. En varm, snäll och helt underbar film! Det ska inte vara tentakler i alla filmer, även om de flesta filmer blir bättre med ett par väl placerade tentakler, det är en sanning.

Jag har för mig att den filmen kom samtidigt som tv-serien Merlin, en ganska bra serie med otroligt bra skådespelare. Jag såg aldrig uppföljaren, jag är inte tillräckligt intresserad av engelsk hedendom. Däremot såg jag en av hans senare serier, The Triangle, en tv-serie som påminner lite om The Philadelphia experiment (John Carpenter), den är spännande, men den är inte läskig och den har science fiction inslag så det förslår. Fantastiskt!

Nu senast, av det jag vill kolla upp, är det väl vampyrfilmen Daybreakers jag är mest intresserad av.


Den film jag kan prata mest om är dock Possession av Andrzej Żuławski, som han gjorde med bland andra Isabelle Adjani. Filmen av är något av det konstigaste jag sett, men den slår ann en ton jag gillar, Sam Neill sa själv i en intervju att känslan under inspelningen var klaustrofobisk. Jag tycker att de fångade den känslan mycket väl. Handlingen liknar inte mycket annat den heller. Vi får ta del av Mark (Sam) som kommer tillbaka hem (Berlin) och upptäcker att hans hustru Anna (Isabelle), har skaffat en älskare. Det kanske inte låter konstigt, men då har jag utelämnat det slemmiga monster som den älskaren är, eller den andra älskaren, den kosmiska dåren Heinrich (Heinz Bennent). Eller varför inte scenen då Anna föder en vuxen Mark? Filmen är surealistisk, jobbig och skitkonstig, men jag kan inte låta bli att kolla på den ibland, bara för att den trots allt är fängslande, för att den är så störd. Det är faktiskt en mycket bra film.




Det som är styrkan i Sam skådespel, enligt mig, är hans mänsklighet. Oavsett om han spelar Damien, satans son i Omen 3 (The Final Conflict), eller i den otecknade och otäcka versionen av Snövit (Snow White: A Tale Of Terror), spelar Sam rollen som om han verkligen var en människa med inre konflikter. Jag tycker att en av hans kommentarer angående Damienrollen säger allt: ”vad är det att vara satans son, om inte världens mest ensamma jobb”. Han spelar rollerna med både kyla och värme. Bättre kan jag inte beskriva det.

Nå, nu vet ni varför Sam Neill är bäst!

onsdag 10 mars 2010

Björklöven och framtiden

Jag tänkte utveckla mina förhoppningar runt Björklöven lite. Det går bekräftade rykten att John Slettvoll är påtänkt som tränare och sportchef tillsammans med Jesper Jäger. Bättre nyhet kunde inte ha kommit! John Slettvoll tränade laget under två sejourer, båda gångerna förde han upp Björklöven till elitserien, en av gångerna åkte han ner med laget också. Jag tror förvisso inte att det är riktigt möjligt för elitserien nu, men han är den tränaren jag tror kan få löven på rätt köl igen. Jäger har samarbetat med John tidigare så de vet var de har varandra.



I år var Björklöven en enda lång mardröm att följa, inget stämde, fel personer blev skadade eller underpresterade. Ledarskapet var virrigt och fortsatte alltså på det förvirrade spår som Mikael Andresson lämnade efter sig. Björklöven i finsk tappning tokfloppade trotts en spelarbudget på 12 miljoner kronor.

Nu måste Björklöven börja sansa sig och bygga ett ordentligt lag. John Slettvoll är rätt man för det jobbet. Hoppas!

TCIM För lövenfans.

måndag 8 mars 2010

Björklöven. Mardrömmens slut.



Det var ingen dans på rosor att vara Lövenfan denna säsong.


Men jag är hoppfylld.


Nästa år. Då jävlar!