Ayreon

Jag skrev för en tidning en gång i tiden.

De intervjuer jag gjorde fanns inte till så mångas beskådande.

Här är en av dem.

Tefonen ringer och jag svarar - lite nervös - inte bara för att det är Arjen Anthony Lucassen från Ayreon som är på andra sidan tråden, utan för att jag inte visste vad jag kunde vänta mig av mannens engelska; det finns de artister som man undrar hur de egentligen lyckas på skiva, efter att man har talat med dem. Mina farhågor visar sig vara helt obefogade. En av de mest pratglada och trevlige människa jag någons pratat med befinner sig på andra sidan av luren. Så efter vi har presenterat oss undrar jag hur det är med honom? Så där lite allmänt.
-Tja, vädret här suger, så jag har fått en liten förkylning och jag befinner mig i det svarta hål som jag alltid hamnar i efter att jag har gjort en skiva. Annars så är det kanon, jag gör mycket press just nu, så det håller mig upptagen.
Brukar du göra mycket press, jag tror inte att jag har läst om er i någon tidning utöver en Svensk metalblaska (Bright eyes för er som undrade).
-Jo, jag har gjort mycket intervjuer, kanske inte så mycket i Sverige - ett par eller så - mer i andra länder...
Så som?
-Tyskland så klart, och Frankrike får jag mycket samtal ifrån, plus en del andra länder. Det är olika, men i överlag så har det blivit mer av intervjuandet till alla länder.
Ok lite nyfiken bara. Du har två nya skivor ute nu, är du nöjd med dem?

En arg en...
-Ja, mycket! Denna gången så var jag faktiskt helt nöjd då jag var klar, i vanliga fall så brukar det alltid vara så att jag tänker att: nej den sångslingan är för hög, det solot för långt, och så vidare. Men denna gång så var jag helt nöjd med det som var på skivorna! Jag har ju en egen studio att spela in allt i, så det blir mycket putsande innan jag anser att en låt är klar. Men denna gången så var jag faktiskt helt nöjd, eller ja, helt nöjd blir man väl aldrig, men så nöjd som man kan bli!
Låter korrekt. Det är två kanonskivor.
-Tack!
Det enda som jag har reagerat negativt över, och detta är det långt ifrån bara jag som har sagt, utan snarare alla som har fått höra de nya skivorna...
-Uh oh, here it comes!
Närå, så farligt är det inte. Som sagt, det är två kanonskivor, men om man ska klaga på någonting måste det bli att en del av den dynamik som jag gillade med Ayreon gick förlorad då du bröt upp det i två skivor; en soft och en hård. Det känns lite tråkigt.
-Jag vet! Jag visste att folk skulle säga det, och jag var lite orolig över hur mottagandet skulle bli. Men det är en av grejerna som jag gillar med Ayreon. Detta var ju skiva 4- och skiva 5- med bandet, men ingen skiva har låtit likadant tidigare. Jag hatar att repetera mig själv och den utmaning som fanns i att göra en mjuk-balad-Pink-Floyd-aktig skiva som inte skulle vara tråkig, var stor, likaså var möjligheten att få göra en enbart hård skiva som inte skulle vara tråkig och enformig efter tre låtar också stor. Och då jag skriver musik så kommer det något hårt till allt mjukt jag gör och tvärtom. Det låter kanske fånigt, men så är det. Det finns alltid två sidor!
-Men du har helt rätt i det du säger om att dela upp musiken, men det var något som jag hade bestämt redan från början och jag ändrar mig sällan då jag har en ide. Och jag ville verkligen göra det på detta sätt.



Ayreon, Into the Electric castle

Mh mh, ”The Electric Castle” kom 98-, och med tanke på hur genomarbetat Ayreon låter så måste arbetet till de nya skivorna ha startat nästan på en gång, eller?
-Det stämmer, jag startade jobbet på denna skiva 98-, efter ”T.E.C.” Jag fick iden - delvis - av någon journalist som jag gjorde en intervju med, och sedan utvecklade jag den själv tills det var färdigt, och det färdiga resultatet blev de två skivorna som vi pratar om. Sedan så var det mycket i utmaningen som lockade mig också, det ska inte glömmas!
Denna fråga verkar svår för en del musiker; har du någon favoritlåt på de nya skivorna?
-Ja, men du vet, det är som att välja ut ett av sina barn; vilket barn gillar du mest.
Men om du var tvungen att nämna några spår, typ två från varje skiva, vilka skulle det bli och varför?
-Oh, det här är svårare för mig än för andra band eftersom att jag har olika sångare på varje låt. Väljer jag en så kanske sångarna tänker ”åh, han var alltså inte nöjd med min prestation” och så vidare.
Bra, för alla som har läst så här långt har förstått att du gillar alla, och är nöjd med dem alla. Välj nu.
-Tja, på första skivan så är det väl ”My hose on Mars”, eh och... ”And the druids turned to stone”, de är två låtar som står ut. Vad tycker du?



Ayreon: The final experiment

Bra val, men jag tycker att ”Carried by the wind” är djävligt bra; den påminner lite om första Ayreon (av förklarliga skäl) och det är en av mina favvoplattor. Sen är ”And the druids turned to stone” magnifik. Han som sjunger på den låten, Damian Wilson, har en gudabenådad röst. Jag tänkte på Fredy Mercery då jag hörde låten första gången. Det betyder att jag är imponerad.
-Thanks man, för att du valde min sång. Och ja, låten påminner lite om det där pompösa som fanns på ”The final experiment”. Damian Wilson sjunger bra, men det är inte så konstigt att han har en sådan stark och klar röst. Han är operasångare och spelar för tillfället rollen som (här hörde jag faan inte namnet han använde, men jag förstod att det var en av huvudrollerna) i Les Misserables.
Oj.
-Ja, och han uppträder med dem åtta gånger i veckan, så att han har en ”stor röst är helt naturligt.
Kan förstå det, nå, andra skivan då?
-Jag älskar vad Russel Allan gör på ”Dawn of a million souls”, och sedan går det inte att krypa under stol med att jag är otroligt stolt över att ha Bruce Dickinson med på skivan. Det är stort; bara då han kom hit för att lägga sången var ett äventyr. Jag är mycket nöjd över det!
Jag tror att det jag blev mest impad av var Raffes (Scheepers) insats.
-Yes, det är inte bara Hallford över det, det är kräm också! Han var den enda sångaren på skivan som kontaktade mig istället för tvärtom som i de andra fallen. Han var hur trevlig som helst; han betalade resan till tyskland och hotellet som jag bodde på, hämtade mig på flyget och lade all sång på ca: 3- timmar.
Han låter inte riktigt som han brukar, var det du som trollade med honom?!
-Tja, jag har blivit bra på att få mina sångare att göra det bästa de kan. Men det var inte jag som sjöng utan Ralp, och han gjorde det suveränt
Tycker jag med! Sedan så är Ian Parry en kungsångare. Men nog om det för tillfället. Denna skiva är en sorts sammanknytning med de andra skivorna, den binder samman allt. Vilket är ganska eget gjort... Vad får dig att jobba så? Och känner du någon press då det kommer till textskrivandet? Jag antar att du inte kommer att skriva om någon riddare som ska döda drakar över en jungfru (skratt)?
-Det kommer nog inte att hända att jag skriver en sådan text (skratt). När jag skriver en text så vill jag att den ska vara realistisk på något sätt. Fantasifullt och realistiskt och kanske lite filosofiskt. Jag vill att det ska finnas någon botten i texterna. Inte så att jag vill predika något, jag är bara musiker, inte politiker. Det finns i och för sig undermeningar, men jag vill helst att folk tolkar själva. Vill de se något så får de göra det. Själva textskrivandet i sig är en konst som jag blivit allt bättre på att behärska. Nu kan jag skriva en bra ”decent” text på en förmiddag. För kunde det ta hur lång tid som helst, och det slutade ändå med att jag slet mitt hår i desperation. Nu flyter det bara på. Sen skriver jag inte texten först och väljer sångare senare; jag skrev tillexempel inte om en ”highlander” (han talar om ”The electric castle” skivan), utan jag hade Fish, då skrev jag in en sådan, highlander, i texten.

Någonsin funderat på att skriva en bok?
-Vet vad det lustiga är? Jag har aldrig en läst en bok! Kanske i min ungdom någon gång då jag var tvungen, men nu; jag har aldrig tid eller tålamod nog att ta upp en bok. Jag är kanske för mycket skapare, jag vill hela tiden söka något nytt, då har man inte tid med att läsa, eller så är jag för lat, avslutar han meningen. Han lät konstigt nog mest trovärdig då han sade lat var orsaken...
Hm, jag hade tänkt fråga vilken din favorit författare var.
-Tja, som sagt, jag läser inte!
Ja ja, vem har sagt att journalist jobbet skall vara enkelt? Men hur började då den musikaliska bana som ledde till Vengence och senare Ayreon?
-Tja, jag ville alltid hålla på med musik, det var kul, men jag var för lat för att orka lära mig att spela något instrument. Så jag valde sång, och jag spelade med ett par glammare, vi körde hela kittet, glitter och sånt. Jag var femton- år då, vi spelade mycket på skolan som vi gick på och det var bra för oss. Jag röjde som en tok på scenen också. Efter ett tag så var det ett par äldre killar som spelade lite rockigare musik som undrade om jag vill vara med. Och vad fan, jag ville ju bara ha kul. Sedan så fick jag ”Made in Japan” spelad för mig, och jag antar att det var då jag bestämde mig för att lira gitarr. Beatles var en grupp jag lyssnade på.
Så det var den goda Richie Blackmore som fick dig att ta upp guran?
-Definitivt! Jag spelade i Bodine under början av åttiotalet (80’- 84’), vi släppte tre skivor. Och vi spelade förband till Vengence en gång, de blev av med en av sina gitarrister och ringde mig och frågade om jag ville vara med, uppenbarligen så ville jag det (Skratt).


Vengeance, Arabi

Vad hände med Vengeance då? Jag har bara en av plattorna, ”Arabia”, som jag gillar. Men vad fick er att sluta?
-Ah, vår bästa platta. Du behöver inte de andra (skratt). Vengance var sex drougs and rock ‘n’ roll ut i finger spetsarna. Och vi hade en sångare som var galen. Från början så var det inga problem, men det gick till överstyr mot slutet. Han hivade sprit och våldtog brudar på scenen.
Va?!?
-Man kan säga att han gjorde det. Han var ett svin i ordets rätta bemärkelse, så vi bytte sångare till Ian Perry som sjunger med Elegy och med Ayreon. Han har en kanonröst som du vet. I samma veva (ca: 90-) så blev vi av med vårt skivkontrakt. Men då var vi också less på att köra samma sak om och om igen; vi ville bli mer proggiga, men på den tiden så var det ingen som var intresserad av sån musik. Det var då som grunge, och all annan musik som kom, nästan dödade heavy metal. Sen var det väl ingen som ville att Vengance skulle låta seriöst helt plötsligt! Vi var ju en party grupp, inte en grupp som... ja, jag vet inte. 92- lade vi ner projektet och då hade jag väl redan börjat på det som skulle bli Ayreon.
-Vi gjorde en lyckad avskedsturné också, så det slutade bra. Efter det så fick jag för mig att jag skulle bli kommersiell, så jag gjorde en solo skiva som INTE var bra (skratt). Det lät som det lät, vilket var skit! Hm, Vengance var något jag alltid velat göra, nu har jag gjort det, och jag ångrar mig inte. Jag kommer dock inte att göra det igen!



Så var kommer Ayreon in i bilden då?
-Jag ville göra något som jag gillade och kunde stå för. Jag ville i alla fall ha en skiva som jag skulle kunna spela upp för mina barn och vara stolt över, he he. Så jag satte mig ner med grundtanken att jag skulle göra en skiva som bara bestod av sådana saker som jag gillade. Och så hade jag alltid velat göra en konceptskiva som The Who’s ”Tommy”, Jeff Waynes ”War of the worlds”, Queesnryche’s ”Opperation mindcrime”, Savatage’s ”Streets”, Helloween’s Kepper skivor, Iron Maiden’s ”Seventh son of a seventh son” och så vidare. Plus den progresiva/intrumentala musiken jag lyssnar på. Det och att jag verkligen ville göra något pompöst var det som sedermera blev Arjen Anthony Lucassen rock opera ”Ayreon, The Final Experiment”.
Öh? Vänta ett tag, hold your horses. Vad hette bandet och skivan sa du?
-(Skratt) det har varit konfunderande för en del personer. Men första skivan heter ”Ayreon, The Final Experiment”, inte ”The Final Experiment”. Det var skivbolagssnubbarna som ville att jag skulle använda mig av det namnet då jag skulle släppa den andra skivan. Så det fick bli så.
Ok, jag har haft fel alltså.
-Du är knappast ensam om det. Och idag spelar det inte så stor roll.
Jag antar att Ayreon har blivit ett namn som man förknippar med dig. Men vad är det för bolag du ligger på? Jag kunde inte undvika att Ayreon’s första skiva var realese nr 001.
-Som jag sa så var det svårt att få ett skivkontrakt på den tiden; då jag sade att jag höll på med en konceptskiva med de influenser jag nämnde så blev jag i princip skrattad i ansiktet, de flesta sade att jag var ”crazy” som ens tänkte tanken. Men jag gjorde det och efter ett tag så hörde ett japanskt bolag av sig och då i den vevan så hörde Transmission rec av sig.
Du var dras första release alltså?
-Nej, han hade släppt en del återutgivningar, men det var den första platta som han släppte själv. Nå den blev i alla fall släppt och sålde bra till allas förvåning.
Efter den första Ayreon plattan så kom det en till skiva som i alla fall jag inte har sett till någonstans (jag har letat), så den är jag relativt obekant med.
-Tja, den sålde inte alls lika bra som debuten. Det kan vara därför du ej har stött på den någonstans (skratt). Nå den heter ”Actual Fantasy”, som ett slags motpol till ”virtual reality”. Jag ville få fram budskapet att man måste använda fantasin till att skapa, inte datorer. Men skivan är gjord med samplers och programmering (hmmm/red) plus att det bara är tre (!!!) sångare. Sen använder jag sången på ett annorlunda sätt på den skivan, det är mer instrument. Men som sagt, jag gillar att förnya mig, och inom Ayreons ramar finns det inga regler att du får göra det men inte det och så vidare.
Du nämnde Jeff Waynes ”War of the Worlds” som en influens, lite kul tycker jag, för det var en av de första associationer jag gjorde då jag hörde Ayreon...
-Yes!
...och det är inte ens metal. Utan stämningen...
-Yes (skratt), jag vet vad du menar. Jag gillar den skarpt, och det trots att det till och med låter disco om en del saker på skivan; men det som jag tror är så bra med den är känslan, den tunga berättarrösten som nästan hypnotiskt fångar en då man hör skivan, med mera med mera.
Kan inte mer än hålla med, skivan (Jeffs War of the...) är riktigt bra faktiskt. Har ni inte hört den så är det något att försöka ändra. Om inte bara för att Phill Lynot spelar på den.
Så du tycker inte att en jämförelse är fel?
-Nej, för det är mer än musik. Det är texterna melodierna kombinerat som gör det. Sen så är ju mina plattor också koncept skivor, så en jämförelse blir inte helt fel!
Mh, mh mh. Du sade något om att du hamnar i ett svart hål efter det att du spelat in en skiva?
-Ja. Jag blir som tom. Det går inte att beskriva; det känns som att jag har tömt mig på alla idéer som jag har. Och jag brukar alltid klaga på det också, men då säger Oscar - producenten - (tidigare i Vengance): att jag alltid klagar på det och sedan så är jag på något nytt projekt.

Så vad blir dit nästa projekt? Ayreon? När ska nästa skiva komma?
-Det nästa jag ska göra blir ett projekt med Bruce (Dickenson), han har sagt och lovat att det ska bli något, men vi har inte bestämt ”vad” det är. Personligen så skulle jag vilja göra en goth-aktig skiva med honom, men jag måste prata med han först; det är ju ändå Bruce, jag kan inte bara komma bestämma som jag brukar!
-Då det gäller Ayreon så har jag ju just släppt två skivor, och det känns som att jag inte vill övergöra det. Ayreon ska vara, om jag får bestämma, ett kvalitativt band, så för att hålla en viss standard kommer nästa Ayreon att komma tidigast 2002-.
Har du hunnit få några idéer ännu?
-Nja, jag är fortfarande i det svarta hålet liksom, och jag gör så mycket press just nu att det är omöjligt att koncentrera sig (skratt).
Ok, tja vi kanske ska börja runda av det här lite.
Det finns mycket som man skulle kunna fråga en kille som Arjen, som verkligen inte var en ”arg en” (hö hö), utan en trevlig herre som gav alla svar utförligt. Och jag tycker att det blev en intressant pratstund. Det fanns onekligen mycket att fråga om. Och han var ärlig i sina svar på ett skönt sätt.
Vad tyckte du egentligen om Vengance, om vad du gjort i allmänhet före Ayreon?
-Mycket av det vi gjorde var ganska fånigt (skratt). Det är inte så att jag lyssnar på det, men jag är stolt över det på ett sätt, det är mer roligt i och för sig... Kanske är jag inte så stolt (skratt), en del grejer var rätt löjliga(mer skratt).
Något att tillägga? Några visdomsord att delge till våra läsare, eller bara något i allmänhet?
-Det var kul att göra denna intervju; det är kul att upptäcka att det finns folk som är öppensinnade nog att våga prova det jag gör. Det är rätt kul, båda skivorna sålde lika bra från början, och jag trodda att den softa skulle sälja mycket mindre, men de hårdrockare som köper den ena har köp den andra också. Det gör mig glad. Det är först nu på slutet som den hårda har börjat gå om den andra. Trevlig överraskning.
-Annars så har jag inget att tillägga. Tack för pratstunden, ha det bra!
Tack själv!

Mer onödiga musiknyheter

Nils Norberg har lämnat Nocturnal Rites.

Jag vet inte varför, men det är trist.

Jag kommer dock alltid att hålla hans tid i mitt förra band, Auberon, som hans kreativa peak. eeh

Lycka till i frmtiden åt både grupp och gitarrist.

Onödiga musiknyheter

Det börjar hända saker på den musikaliska fronten som jag själv lallar med i. Bandet som jag spelar med i har fått flera spelningar, så vi har lagt i en högre växel. Bandet, Self Inflicdead heter vi, skall putsa till de låtar vi skrivit på de senaste åren och arrangera sången, sen kör vi!

Vi skulle bara ha haft en Chuck Billy på sång. Eller en till gitarrist.

Nocturnal Rites, ansvarig för en av världens bästa skivor, Afterlife, vilar medan gitarristen Fredrik och bassisten, Nils sammanställer en ny Guillotine skiva.

Och nej, vi tog inte vårat band namn efter att vi läst att Cavalerabröderna kanske skulle döpa sitt projekt till ovannämnda. Det var trummisen, Anders, som rabblade upp alternativa bandnamn. Jag och bassisten fastnade omgående för det, sen rockade vi till det, Self Inflicdead. Tufft!

Tralla laa

Lite hopp i alla fall

Rage Against the Machine gjorde en otroligt viktigt comeback. Det första sångaren gör är att säga att den amerikanska regeringen består av nazister och att de borde avrättas. Gud vad jag har saknat detta band!

Logiken är glasklar, och även om jag skulle välja att sätta dem i fängelse istället för att avrätta regeringen, förstår jag hur de resonerar. Som man bäddar får man ligga.

Det är dock med förvirrade ögon jag läser att Deicide stolt deklarerar att deras låtar används som tortyr för att hindra fångarna från att somna, för att bryta ner dem mentalt; en fruktansvärt vidrig handling mot värnlösa människor. Skivbolaget använde den informationen som reklam inför deras senaste skiva, som för övrigt behandlar ämnet skilsmässa. Glen är bitter. Jag är äcklad.

Det är med sorg jag läser att Testament är stolta över att deras musik används som uppladdning inför militära insatser. De skrev till och med en låt om det på deras senaste skiva: Killing season. Jag älskar ju musiken, varför måste musikerna vara kompletta idioter? Besvärligt.

Det är som sagt med glädje jag konstaterar att Rage Against the Machine har återbildats. Det är bara synd att Bill Hicks inte fick leva och kommentera det som händer i världen. Ännu ett geni som dött för tidigt.

Hoppet lever dock!

Saker som retat mig på slutet

Aktuellt hade ett inslag om vänsterpartiet där deras nya politiska riktning fastslogs. Allt detta ivrigt kommenterat av såkallade experter. En av de påstådda experterna var DN:s politiska redaktör (tror jag, han var då minst skribent), som helt oemotsagd fick ljuga och hålla på i tv. Inget ovanligt med det i och för sig, men det var bara det att han verkligen, på bästa sändningstid, fick våldta sanningen med propaganda från högern som gjorde mig vansinnig. Att högern ogillar Hugo Chavez är en sak, men att de, utan någon som helst verklighetsförankring, får säga att han är odemokratisk. Det är ren jävla provokation.

Kan någon som hejar på högern förklara, utan att ljuga, vad som är odemokratiskt med Chavez? Det senaste som högern förfasade sig över var det som röstades ner, det förslag som skulle ge honom rätt att bli återvald hur många gånger som helst. Exakt samma system som vi har i Sverige. Vad är det som svider så? Att han revolterar mot den imperialistiska mördarkapitalismen? Är det på den nivån kan ni gå och runka.

Sverige är en polisstat. Det framgår allt tydligare i och med de domar som faller efter poliser/vakter av allehanda slag, varit inblandad i brottsundersökningar. Anna Sjödin någon? Dags att göra uppror mot denna idiotiska rättskatastrof; jag vill inte leva i ett land där jag eller mina vänner kan bli misshandlad bara för att de har hamnat i bråk med en maktgalen psykopat. Gå och runka era satans terrorister!

FRA. Världens hårdast lagstiftning om avlyssning. Vad trevligt att högern stödjer ett förslag med så tydliga Stalinistiska drag. Som jag brukar säga: förtryckare må kalla sig olika saker, men metoderna är desamma. Dags att göra revolution?

Man kan ju bli vansinnig för mindre.

Funderingar runt Stephen King och filmatiseringarna av Kings verk

Jag läste hemskt mycket Stephen King då jag var yngre. Den första boken jag läste var nog Lida, sen var jag fast. I tur och ordning avverkades Salems Lot, Den flyende mannen, Det, novellsamlingarna Sommardåd och Vinterverk, och så vidare. Jag läste helt enkelt allt jag kom över. Min kärlek var som störts då jag läste Det, på den tiden, då jag var 13 år, var det bästa och mest känslofyllda bok jag någonsin läst. Jag älskade den.

Jag upptäckte Dean R. Koontz efter ett tag, många beskrev honom som en bättre författare än King. Nu, efter en massa år och ett flertal böcker av dem båda, är min åsikt den att Koontz må vara mer begåvad, men King är en bättre historieberättare. Koontz kulminerade i och med boken Skymningsögon, som är en lovecraftiansk skräcksaga.

King har fler toppar, de flesta böcker i Bachmanserien är mästerverk allihop. Raseri är till och med ute ur tryck i USA på grund av innehållet. Andra bra böcker jag kommer ihåg, utöver ovannämnda, är: Talismanen, Djurkyrkogården, Den förskräcklige apan och andra berättelser. Efter det slutade jag. Jag läste lite ströböcker av honom, men jag läste inte allt som kom i min väg, som jag en gång gjorde.

Det har med filmatiseringarna att göra.

Jag har alltid gillat skräckgenren inom film. Och då en favoritförfattares bok, tillika en favoritbok, bil film, då har man höga förväntningar. I Stephen Kings fall har besvikelserna varit åtskilliga; Christine är medioker, Död zon är okej kanske, Djurkyrkogården var rätt bra i och för sig, The running man är kass, den har inget att göra med den fantastiska bok den är baserad på!, Det…

Man kan fortsätta. De längre filmerna har varit tv-filmer i fyra långa avsnitt (Det, Pestens tid, den senaste versionen av The shining, Rose red), oftast med för mig okända skådisar, inget ont med det. Filmerna har varit klåpiga, orättvisa mot böckerna, och oftast pinsamma. Jag kan inte förklara det tydligare.

De bra filmerna har varit de mer dramabaserade verk han skrivit. Stand by me, Den gröna Milen, Dolores Claiborne, och såklart Nyckeln till frihet, som så många verkar älska. De kunde ha hållit sig till manus även i slutet av filmen, tycker jag.

Skräckfilmerna som är bra är lätträknade. För ingen tycker väl att Maximun overdrive är mer än en underhållande kalkon? Det finns förvisso en massa ganska underhållande skräckisar signerade King jag kan rekommendera: Graveyard shift, The mangler, Sleepwalkers, Gräsklipparmannen, Köplust, The Langoliers. Men man måste få klaga ändå, tycker jag. Med så bra råmaterial borde det inte gå att misslyckas.

Min favoritfilm är den en av de relativt nya: Rose red. I likhet med andra skäckfavoriter, som den bästa, Event Horizon, skruvas tempot inte ner så att nerven dör, den blir intensivare ju längre filmen går. Rose red är fyra timmar lång. Underbart!

Jag erkänner att den nya 1408, var överraskande bra även den. Jag ser fram emot The mist, vars litterära motsvarighet är grym, på alla sätt.

Kanske har de äntligen lärt sig att göra bra skräck på film i USA, den skrivande delen är de bäst på, historiskt sätt. Det är bara att läsa listan: Poe, Lovecraft, Birce, King (såklart), Koontz (för Skymningsögon och ett par till), Bloch, den gamle Conanförfattaren Robert E Howard med flera, med flera. En parantes bara.

Den politiska debatten och min medverkan i den

Jag vet att det finns ett problem med det jag skriver, både här och på andra ställen. Jag framstår som aggressiv och plump. Många visare människor än jag själv har påpekat det för mig. Det finns givetvis en anledning till att jag framstår som en skitstövel; först och främst ser jag inte debatten som en popularitetstävling där man skall vara så mysig som möjligt, sånt bryr jag mig inte om; för det andra skriver jag endast då jag blivit gravt provocerad av någon nyhet som jag vet är lögn, eller då människor svär sig fria från ansvar de borde omfamna. Jag är alltså oftast rasande då jag skriver.

Jag har många vänner till höger om mig. De flesta diskuterar jag livligt tillsammans med då tillfälle ges, en del pratar man ditt med, andra pratar man datt med, som det är för alla.

Ilskan väcks oftast där ansvaret för den enskilde individens säkerhet läggs i människors händer, människor som har ett vinstkrav och ingen att akta sig för. De personer som utnyttjar andra människor som förbrukningsvaror att dumpa då kroppen är slut. Då det gått så långt är jag redan vansinnig. Inom ALL förvärvsindustri och tillverkning skall ansvaret ligga på beställaren att se till tillverkaren inte har slavar, det skall inte vara så lätt att smita undan från den humanitära investering i mindre lidande och mer rättvis fördelning. Betala arbetarna så att de kan leva bra, inte bara knappt överleva! Det är det förbannade ansvar jag pratar om, och då blir jag, som sagt, arg.

Jag diskuterar ofta länge och livligt med den som lyssnar, och alla är överens; det vi önskar är ett samhälle där alla lagar följs; i en kapitalistisk utopi är det olagligt att konkurrera på orättvisa villkor, du får inte, med hjälp av lagbrott, skaffa dig fördelar mot dina konkurrenter. Skulle de reglerna följas skulle vi ha en mycket rättvisare värld. De största meningskillnaderna brukar ligga i hur mycket som skall vara statligt och hur mycket som inte skall vara statligt. Mina argument är enkla; landets miljoner invånare bidrar till ett fungerande samhälle. För att det samhället skall fungera skall medborgarna ha tillgång till sjukvård, skola, omsorg, fri press, fri litteratur, infrastruktur (vägar, telefonlinjer och telefonmaster och numera även datauppkoppling), ickekommersiell kultur, forskning inom områden där pengar inte behöver vara styrande och andra intressanta områden, med mera. Möjligheterna är helt enkelt större om styrningen är demokratisk och kan tjäna landet i kristider. Exempelvis kan statliga företag anställa under konjunkturnedgångar och på så vis lindra den ekonomiska smällen som annars kan drabba landet och på sikt leda till depressionsliknande ekonomiskt tillstånd. Allt detta är fullt möjligt i en kapitalistisk värld där reglerna de själva satt upp följs. Det är vi överens om, de vill bara minimera det statliga ägandet.

Däri ligger ironin, jag tycker att det är en självklarhet att hjälpa en människa som lider, oavsett! Därför måste man kunna ställa detta ansvar på alla, i det led som produktion och försäljning består av. De som utnyttjar de försvarslösa väljer att inte se bortom den vinstgivande horisonten, det borde de straffas med näringsförbud för, först och främst, och fängelse i andra hand.

Det är så satans frustrerande att dessa brottslingar, må de vara företag som tillverkar vapen, eller kläder, eller vad som helst, skrattar hela vägen till banken, medan de lämnar lik och förgiftad natur bakom sig. Gång på gång visar dödsfall på förtryck och orättvisor, de förblir nummer någonstans där ingen skall kunna se dem om man inte gräver efter det. Det är klart att man blir förbannad.

Det handlar inte om politisk övertygelse, utan om sunt förnuft och medmänsklighet. Man FÅR inte utnyttja andra människor.

Fan, nu blev jag arg igen.