söndag 7 oktober 2012

De två stora trilogierna - Musik - nr 1: Machine Head

Nuvarande sättning


 
Ni vet hur det är. Man har ett favoritband som gjorde två eller tre skitbra skivor i början av sin karriär, och sen börjar det gå utför. De blir sämre och sämre tills de kommer till ett vägskäl. Antingen kan de återgå till det ursprungliga soundet, som de i de flesta fall förtalat i intervjuer, eller så kan de välja att lägga av.

De flesta fortsätter dock att spela ändå. Och varför inte? Det är deras liv och jobb, vem är jag att döma ut deras passion? Det är inte deras fel att de bara hade 10 bra låtar att bjuda välden på.

Jag kommer ihåg Machine Head då de kom. Först för att de spelade min favoritgenre - thrashmetal - och så kom de i en tid då thrashmetal var på dekis. De stora grupperna hade bytt stil - Anthrax spelade grunge, Metallica var lama, Slayer hade bytt trummis - och på den tiden brydde sig ingen om Exodus, som famlade i ingenmansland efter Force of habit, 92-. Det var bara Testament som ingav hopp just då, efter att ha släppt live-epn Return to apocalyptic city. Low var skivan de skulle revanschera sitt debakel med den stengrå skivan The ritual på.

Då kom Machine Head, från resterna av Vio-lence, vars Eternal Nithmare är enda hörbara skiva. Skivan Burn my eyes var rätt bra. Den hade ett sväng som inga metalband förutom Pantera hade lyckats bemästra innan. Skivan hade tre riktigt bra låtar, enligt mig, och lovade gott inför framtiden. Jag kommer även ihåg att Machine Head hyllade Meshuggah i intervju efter intervju. Sånt gjorde ju att man gillade dem lite mer.

De skivor som Machine Head släppte efter debuten var alla hårda och aggressiva, men de saknade låtar. Fanns det två bra låtar på en skiva var det bra - och då de släppte Supercharger var det nog ingen som ansåg att Machine Head var ett framtidsnamn för metal.






Jag vet inte exakt vad som hände, men jag har skrapat ihop en halvklar bild. Tydligen blev bandet droppat av skivbolaget. Knarkaffärer sponsrade demoinspelningar, och sen hade vi Through the ashes of the empires.

Machine Head är från och med den här skivan ett helt nytt band. Tillsammans med för skivan nytillkomne forne Vio-lencegitarristen Phill Demell hade de fått den injektion de behövde. Var de desperation? Var det de droger som Robb Flynn så ofta berättar om i sina självutlämnande texter?

Skivan gav ny luft under bandets vingar, och uppföljaren The Blackening är inget mindre än ett mästerverk. Det var den skivan som thrashmetal genren hade väntat på sen Testaments The gathering.






På de två skivorna har Machine Head lyckats med konststycket att återgå till sitt ursprungssound, samtidigt som de lagt till en influens de inte ens tagit i med tång innan - heavy metal. Japp. Helt plötsligt hör man Iron Maideninfluenserna i musiken, helt plötsligt kan ett stenhårt riff fyllas med snygga harmonier, på ett sätt bandet aldrig provat tidigare. Jag vill minnas att jag någonstans skrev om bandet blivit influerat av Iron Maiden, så har de gjort en alldeles egen Hallowed be thy name i låten Halo. Så är det. The Blackening är skivan som Metallica önskade att de skulle ha gjort efter Master of puppets.

Egentligen skulle de inte gå att göra en uppföljare på the Blackening. Inte för att de inte skulle kunna skriva liknande riff igen. Utan för att bandet skapade nio fantastiska låtar. Det är låtarna man lever på som band. Men då Unto the locust spläps över oss visar Machine Head att de hade en sväng till att ta. Om de hade haft någon slags beröringsskräck för episka riff tidigare, så har de helt lämnat den rädslan bakom sig.







Bandet låter på den här skivan så europeiska att man skulle kunna tro att de flyttat till Göteborg inför inspelningen. Unto the locust saknar den komplexiteten som fyller the Blackening, men den har lite fler lättillgängliga låtar.

Och med det sagt har jag bara en sak att tillägga. Machine Head har i och med denna skivtrojka gjort en av 2000-talets stora albumserier.

Så är det bara!

5 kommentarer:

Chief Rebel Angel sa...

Så rätt så rätt. Rubbet av det du skriver. Kul serie (för det blir väl en serie?) sim man ser fram mot att följa!

Fredrik sa...

Det blir en serie. En miniserie. 2 delar. 8)

Chief Rebel Angel sa...

Good enough. Två är mer än en!

Stones sa...

Bra där!

Anonym sa...

exceptionell plats inlägget. Jag ska bokmärke och kolla in mycket oftare. Jag gillar verkligen webbplats mall