Med tanke på Kanada och hockey...

Jag måste säga att det finns få länder jag tycker så genuint illa om, inom sporten hockey, som Kanada. Jag tycker givetvis att det är en av världens bästa hockeynationer. Få länder har en lika talangfull bas att ta ifrån - det är väl bara Ryssland som kan matcha dem, och om man föredrar den ryska skolan jämfört med den kanadensiska skolan är en smakfråga. Man kan inte påstå att någon av dem är sämre, möjligtvis är den ryska mer egoistisk, så här efter ”stalinismens” fall. Kanadensarna är kända för kampen - andan - att aldrig ge sig. Rakt på mål, liksom. Det kan räcka långt.

Men så är det den där andra biten - den där osportsliga, idiotiska och äckliga biten - deras förmåga att föra fokus från matchen som spelas, och framför allt deras ”USA-fasoner”, och med det menar jag deras förmåga att bryta mot alla regler och komma undan med det.

Jag tänker på en massa crosscheckingar som aldrig straffats; jag tänker på Mika Hannulas elaka mosning av Sidney Crosby i ett VM för några år sedan. Straffet blev fyra matchers avstängning för Hannula. Året innan hade Peter Forsberg blivit näst intill mördad av en kanadensare i finalen. Straffet: utvisning.

Jag kommer ihåg ett VM under 90-talet där kanadensarna fått stryk mot laget som jag har för mig fortfarande hette Tjeckoslovakien då. Det slutade med totalt slagsmål, där till och med tränarna var med. Grejen var att det endast var ett lag som ville slåss. Det fick, av svenske domaren Peter Andersson, ett tiotal matchstraff. Helt enligt ordning och allmän reda. Vad händer? Kanada överklagar domsluten och får rätt. Ridå. Det ska inte gå, man får inte göra så. Om man inte är Kanada.

Det finns hundratals exempel - jag orkar inte glänsa med att dra upp dem alla. Men det är uppenbart att hockeyns Kanada är den exakta motsvarigheten till politikens USA. Där USA skiter rakt i FN:s ansikte, skiter Kanada blankt i IIHF och deras regler. De skriver sina egna regelverk, och bryter reglerna precis som de önskar.

Det tydligaste beviset var väl förra året: Sverige var rankat som nr 1 (som hockeynation), och fick, tack vare den rankingen, välja det bästa omklädningsrummet och var de skulle spela, träningstider och så vidare. Då allt var klart, och svenskarna hade fått sitt omklädningsrum, dök det helt plötsligt, från ingenstans, upp ett ÄNNU bättre omklädningsrum. Till Kanada.

Ingen bryr sig egentligen, för alla vet att det bara är så det är. Men jag blir skogstokig. De där hockeyhororna från landet som säger ”aboot”, är tillräckligt bra ändå, de behöver inte fuska sig till seger. De tar all ära och heder från sina landsmän. De visar sig från sin fulaste sida.

Jag kommer ihåg då Frölunda förnedrade Djurgården för några år sedan. Nils Ekman, lagets poängkung då, tappar allt omdöme och åker på Henke Lundqvist. Niklas Wikegård, Djurgårdens tränare på den tiden, bänkar honom efter det. DET är pondus. Så gör man om man har känsla, och framförallt respekt för sporten.