Jag kan inte låta bli att spy kaskader rakt på datorskärmen då jag läser om de vidriga KDare som skyller Caremaskandalerna... Caremahaverierna... Inget ord känns tillräckligt...
Nåja. De skyller alltså detta helvete på... Är ni redo... PERSONALEN. Det är alltså personalen som VÄLJER att vara underbemannade... Shit. Det är personalen som VÄLJER att tjäna dåligt och inte hinna med de som ligger och vältrar sig i sin egen avföring.
Alltså. Seriöst. Hade jag varit för våld, vilket jag inte är, då hade jag ta mig fan avrättat dessa kräk. Det är inte utan att jag önskar Maria Larsson samma öde som hon ger de äldre - idag. Nu. Bind fast henne i en stol och ge henne lite laxerande medel. Sen ger de henne lite knark som försätter henne i ett medvetet tillstånd, men oförmögen att röra sig.
Det vore poetisk rättvisa.
Problemet är bara att ingen människa förtjänar den skiten. Så Maria kan lugnt haverera vidare. Eftersom att någon människa som anser att VINST är viktigare än värdighet och solidaritet med de som BYGGDE detta land.
Nej. Jag pallar inte att skriva om detta. Jag mår så jävla illa av den borgerliga ideologins kärna: tjäna pengar, oavsett metod. Jag spyr på dem som inte kan ta sitt ansvar och väljer att blunda för att deras politiks konsekvenser ALLTID blir lidande för någon. Stort lidande.
Dessa giriga misantroper... Men jag är ändå inte förvånad. Det är ju så de jobbar. Deras politiska misslyckanden skall alltid skyllas på individen. Alltid. Så att ingen kommer åt, ja, politiken.
Borgerlighet drabbar alltid de svaga. Ska vi kanske SLUTA med det. Nu. Det är inte en fråga. Det är en jävla order. Vi kan föra politik som INTE innehåller det borgerliga förtrycket. Det är inte naturlag.
lördag 12 november 2011
fredag 11 november 2011
Fredagsvansinne
En fredagkväll som denna måste man bara njuta lite av. Dottern och jag liksom. Bara mys!
Hur som haver har jag läst lite om vårdskandalerna.
Tja, jag ska snart säga det, men först... Hur dumma är ni, om ni är förvånade?
Nu. Här: Vad var det jag sa?
Dårar.
Hur som haver har jag läst lite om vårdskandalerna.
Tja, jag ska snart säga det, men först... Hur dumma är ni, om ni är förvånade?
Nu. Här: Vad var det jag sa?
Dårar.
tisdag 8 november 2011
Clash of the titans - Testament vs Slayer
Testament
Slayer, står det härEn gång i tiden, då jag stavade fel i andra format, skrev jag bland annat min eminenta tidning Arqtique zine. Det var ett fanzine fyllt med vansinne, i salig dyslektisk anda: intervjuer, glorifieringar och hutlösa hyllningar i ogramatiska högar.
Det var givetvis ojämförligt och unikt. Vackert, men ändå kargt, på ett vuxet sätt. Eller nåt.
I den tidningen skrev jag till sista, det legendariska, aldrig skådade numret av tidningen - nr 4, en text som ställde thrashgiganterna Slayer och Testament mot varandra.
Jag kom att tänka på det då jag läste kommentarerna till inlägget om överskattade saker i musik. Eller vad fan det var, dyslexi och dåligt namnminnen. Fantastisk kombination. Tro mig. Underbara är de tillfällen då för mig helt främmande personer börjar prata som om jag kände dem. Vilket jag ju oftast de fakto gör. Skitkul. Och jobbigt.
Hur som helst.
Jag jämförde banddel mot banddel. Trummis mot trummis, basist mot basist. Ni förstår.
Det jag kom fram till var det, för de som brukar läsa här, föga förvånande resultatet: Testament vinner på KO.
Hur då?
Jo. Jag började med att jämföra diskografin. Här spelar ju min personliga smak en ganska stor vikt... Jag avgudade the Legacy då den kom. Jag gillade Show no mercy, då låtarna spelades live på Live Undead.
Hur som helst är båda gruppernas debuter ikoner - Slayer hade inte riktigt hittat deras vinnande stil, men skapade något unikt i sin klass. Det spöar man helt enkelt inte. Om man inte släpper en skiva med låtar som: Alone in the dark, Apocalyptic city, First strike is deadly, Over the wall, Do or die...
För mig är det jämt skägg. Den enes vägbrytande framåtanda, vinner mycket, men den andres magiska låtskatt...
De skivor som följer sen är lättare att jämföra. Alla som avgudar Slayer anser att den trio, alternativt de fyra skivor, som följde Show no mercy, är något av det bästa som någonsin gjorts.
Jag tycker att Testament håller jämna steg fram till sin femte skiva, the Ritual, som är ett litet magplask, medan Slayer då släpper sin bästa skiva, Seasons in the abyss. Det är den eller South of heaven, som ligger och nosar på höga poäng, i min bok.
Men däri ligger ju problemet med en jämförelse. Smaken tillåts avgöra. Många människor tittar snett på mig för att jag inte avgudar Reign in blood. De väljer bara att vara riktigt drygt döva: jag gillar skivan. Men inte tillräckligt mycket för att idas lyssna på den ens en gång per år. Det finns mer bra skit där ute. Att skivan jämt och ständigt hamnar i topp på olika listor, känns för mig mer som ett härligt erkännande åt en lite bespottad och hånad genre, som hamnat lite i kläm mellan de riktigt brutala death metalgrupperna, och de lite mer melodiösa heavy metalgrupperna, som främst företräddes av Helloween en gång i tidens begynnelse. Det, snarare än att jag ser skivan som det mästervärk som en del påstår att den är.
Jag lyssnar alltså inte så ofta på Slayer, och lyssnar jag, då är det nästan bara Live Undead, South of heaven, eller Seasons.
Testament lyssnar jag på minst en gång i månaden. På cd. Olika skivor varje gång. Datorn gills inte. Punkt.
Jag ser alltså att vinnaren mellan Hell awaits och The New Order som glasklar. The New Order. Klockren KO. 10 - 0, känns det som.
Jämnare då mellan Reign in blood och Practice what you preach, men då jag föredrar Testaments låtskrivande före Arayas gäng, är det ändå en klar seger. Om än inte lika övertygande som föregående alster. Reing har ett par killerlåtar.
Ändå väljer jag Testaments Practice. Men inte bara för skitbra låtar, som titelspåret, Greenhouse effect, Perilous nation. Jag skulle kunna räkna upp alla låtar, skivan är jämn. Även deras första ballad, fyndigt betitlad, the Ballad, är bra. Skivan har också ett ganska roligt ljud, speciellt på vinyl. Det är levande och djupt, fantastiskt enligt mig. Skivan är inspelad live, enligt bandet. Live i studion. Allt utom sång och sologitarr spelades in i en tagning, så vitt jag förstod det. Det blir lite bättre då, speciellt om man har vinylversionen. Typ 6 - 4 här då. Eller kanske 7 - 3.
South of heaven var min första studioskiva med bandet, jag ägde bara live Undead tidigare. Den här skivan dock... Oj oj oj. Titelspåret ensamt räcker för att krossa allt motstånd. Sen följer ett koppel av starka spår, Silent scream är ren ondska. Mandatory suicide... Ja. Skivan äger, kort och gått.
Så hur står den sig mot The souls of black, dårå. Jag vill minnas att Testament sa att skivan skrev enkom för att de snabbt skulle få komma ut och turnera. Är skivan ett hafsverk? Absolut inte. Den är skitbra! Love to hate mördar! Titelspåret är suggestiv och hård tyngd. Balladen är bra här också. Ballader skulle bli ett senare lyxproblem för Testament.
Hade någon frågat mig för tio år sen, eller femton, då jag gjorde den här jämförelsen första gången, då hade Slayer vunnit. Idag är det inte lika säkert. Sould of blacl har vuxit och mognat fint med tiden. Även det är en skiva som skall avnjutas på en bra vinylspelare, för den optimala ljudupplevelsen. Vinyl = rymd. Oavgjort säger jag. Så det så.
The Ritual tar hem spelet mot Seasons in the abyss. Men bara för att jag trots allt kommer på fyra låtar på rak arm från Ritual, medan Seasons bjuder på tre. Enkel mattematik. Dessutom är Chuck Billy en asbra sångare. Det visar han på ett väldigt fint sätt i balladen och minihitten Return to serenity. Ändå tycker jag att the Ritual är bandets svagaste giv.
Då kanske ni förstår hur bra jag tycker att Testament är, om till och med deras sämsta skiva, slår Slayers bästa.
De senare skivorna ids jag inte jämföra. Testament har dragit åt svångrämmen, och med the Gathering skrev de 90-talets Reign in blood, för att dra en för temat passande parallell.
Slayer har gjort ett par godkända skivor. Förra skivan, har jag för mig det var, var till och med riktigt bra. Men, nä.
Så. Nästa del, bara för att jag inte orkar skriva klart detta ikväll, blir den om musikerna. Och där spelar inte smaken någon roll. Vilka ska vinna? Ja. Jag skrev ju det. All spänning dog.
Pain of verkligheten
Jag har tagit lång tid på mig med månadens metaltidningar. Det jag ville läsa hade jag läst på en timme, och det jag inte läst omgående, det var fan inte intressant.
Nu har jag i alla fall hittat lite skit att ta med mig från tidningen. Den, skiter fullständigt i vilken, av tidningarna som hade en intervju med Pain of Salvation, hade även en kul textdel.
Killen konstaterar som alla vet att: allt är politik.
Men han säger en till sak som fick mig att haja till. På ett bra sätt.
"Om alla slutade göra det som de vet är fel, då skulle alla problem vara lösta imorgon".
Bra sagt.
För om alla slutade att tänka: men alla andra gör ju det... Ja. Det räcker att säga ergo.
Nu är det dags att fixa medicin. Astma ftl!
Nu har jag i alla fall hittat lite skit att ta med mig från tidningen. Den, skiter fullständigt i vilken, av tidningarna som hade en intervju med Pain of Salvation, hade även en kul textdel.
Killen konstaterar som alla vet att: allt är politik.
Men han säger en till sak som fick mig att haja till. På ett bra sätt.
"Om alla slutade göra det som de vet är fel, då skulle alla problem vara lösta imorgon".
Bra sagt.
För om alla slutade att tänka: men alla andra gör ju det... Ja. Det räcker att säga ergo.
Nu är det dags att fixa medicin. Astma ftl!
söndag 6 november 2011
Laleh - Nation
Jag tror att det är en låt som kritiserar Iran. Man kan ju HOPPAS det.
Den är i vilket fall hur bra som helst.
Tänk er den här låten, tänk er om R.A.T.M skulle spela den. Fy fan vad bra.
Den är i vilket fall hur bra som helst.
Tänk er den här låten, tänk er om R.A.T.M skulle spela den. Fy fan vad bra.
De tio mest överskattade fenomenen i musik
Ingen introduktion. Jag bara kör. Förra inlägget får bli förspelet.
***
1: Black Sabbath.
Detta band har gjort mycket för den hårda musiken. Men de har då rakt inte gjort den musik som jag går igång på.
Ozzy och Sabbath är en psykos - det var inte dåligt. Men Black Sabbath med Dio är ljusår bättre. Skivan Tyr är skitbra. Men hur många skulle våga erkänna att Tony Martin är en favorit?
2: Venom.
Venom är bajs. De har gjort tre eller fyra låtar som går att lyssna på. Det är bajs. Ingen vågar erkänna det. Det är lite som med Nifelheim. Det är bajs. Get over it.
3: Debutskivor.
Debutskivor är nog ett av de mest irriterande hyllningsobjekt jag vet. Debutskivan kan vara bra, men oftast har den mer av influenserna som fick musikerna att starta ett band, än det som senare blir bandets identitet. En mycket överskattad debutskiva är Kill 'em all. Den är inte ens nästan i närheten av de två uppföljare som placerade Metallica på thrashtronen. Skivan är bra. Men den är inte så bra som folk påstår. Folk - om du vill veta vad som är "rätt".
4: Power metal.
Den genrebetäckningen är korkad. Det är heavy metal. Punkt.
5: Skitigt ljud.
Många grupper, speciellt de som är influerade av 60-, 70-, och tidig 80-talsmusik, pratar om vikten av ett skitigt ljud.
Grupper har skitig ljud för att de är så dåliga på att spela så att deras instrument inte klarar av att fylla ut ljudbilden på ett adekvat sätt. Skitigt ljud är i princip alltid en garanti för skitig bajsmusik. Det finns alltid undantag, men generellt sätt är det exakt så här det är.
6: Snacket om covers vs äkthet.
Många klagar på de stora artister som har låtskrivare. Jag är inte sen med att påpeka att, ja, det måste ju vara trist att framföra något som man inte alls har varit med om att skapa. Men, det är ingen skillnad på ett band där gitarristen skriver all musik, och en R'n'B-artist vars producent skrivit all musik. Kritiken blir således skitkorkad. Den stora musiken skapas snarare av människor som INTE är rädd för att höra vad som är bra hos andra.
Lelahs två bidrag till Så mycket bättre, eller vad fan det heter, har ju varit lysande. (ab)
7: Trender som dödar musik.
Det är media som dödar musik. Då heavy metal dog i början av 90-talet var det inte för att musiken blev värdelös hux flux. Det berodde på att Nirvana fick sätta agendan för musikjournalistik. De unga skribenter som avgudade självmordsoffret, de drog en karbonkopia över Kurts åsikter och gjorde dem till sina egna budord. Martin Carlsson, någon...
Då internet slog igenom, då kom metalen tillbaka. För att musiken alltid kommer att ha fans, för att det är bra musik, för att det fanns ett växande behov efter dubbla kaggar och falsettsång. Det kommer det alltid att finnas.
Trender är det som skapas av uppdämda behov. Förra året ville folk lyssna på ockult 70-talsrock. Black Widdow räckte inte längre. Vi ville ha Ghost. Vi hade hört det förut, men vi hade hört Hammerfalls musik också då de slog igenom. Vi klickade gilla på retro. Igen.
8: Oförmågan att se en artist utanför den egna diskografin.
Då Helloween - för att ta ett för mig enkelt exempel - släpper en ny skiva, då jämför jag inte bandet med andra grupper, jag jämför dem med deras äldre skivor; jag kan hylla ett ganska mediokert metalband, bara för att de har delar av musiken som jag gillar. Men då jag kritiserar Helloween eller Gamma Ray, då är kritiken bland annat riktad mot att det inte är lika bra som på skivan xxxx. Alltså kan jag ge Viper kärlek, samtidigt som jag faktiskt anser att de är en vårta på Kais stortå, egentligen.
Det gör många sågningar från min och många andras sida, mer lättbegriplig. Ingen är perfekt. Men jag är närmast.
9: De som inte köper skivor.
Ganska uppenbart. Vill man höra musik, då måste man se till att artisterna får något för det. Det mest innovativa och intressanta grepp har Kenta P med hans grupp: Project Hate (har jag för mig att det är), där de ger bort musiken gratis. Man FÅR ge dem pengar om man vill. Man slipper mellanhanden som tar de mesta pengarna själva. Allt går till de som SKA HA MUSIKEN. Kudos för dylika lösningar! Sluta klaga, börja laga.
Eller nåt.
10: De som bara klagar på andra.
Jag ska hålla käften.
Där fick ni.
***
1: Black Sabbath.
Detta band har gjort mycket för den hårda musiken. Men de har då rakt inte gjort den musik som jag går igång på.
Ozzy och Sabbath är en psykos - det var inte dåligt. Men Black Sabbath med Dio är ljusår bättre. Skivan Tyr är skitbra. Men hur många skulle våga erkänna att Tony Martin är en favorit?
2: Venom.
Venom är bajs. De har gjort tre eller fyra låtar som går att lyssna på. Det är bajs. Ingen vågar erkänna det. Det är lite som med Nifelheim. Det är bajs. Get over it.
3: Debutskivor.
Debutskivor är nog ett av de mest irriterande hyllningsobjekt jag vet. Debutskivan kan vara bra, men oftast har den mer av influenserna som fick musikerna att starta ett band, än det som senare blir bandets identitet. En mycket överskattad debutskiva är Kill 'em all. Den är inte ens nästan i närheten av de två uppföljare som placerade Metallica på thrashtronen. Skivan är bra. Men den är inte så bra som folk påstår. Folk - om du vill veta vad som är "rätt".
4: Power metal.
Den genrebetäckningen är korkad. Det är heavy metal. Punkt.
5: Skitigt ljud.
Många grupper, speciellt de som är influerade av 60-, 70-, och tidig 80-talsmusik, pratar om vikten av ett skitigt ljud.
Grupper har skitig ljud för att de är så dåliga på att spela så att deras instrument inte klarar av att fylla ut ljudbilden på ett adekvat sätt. Skitigt ljud är i princip alltid en garanti för skitig bajsmusik. Det finns alltid undantag, men generellt sätt är det exakt så här det är.
6: Snacket om covers vs äkthet.
Många klagar på de stora artister som har låtskrivare. Jag är inte sen med att påpeka att, ja, det måste ju vara trist att framföra något som man inte alls har varit med om att skapa. Men, det är ingen skillnad på ett band där gitarristen skriver all musik, och en R'n'B-artist vars producent skrivit all musik. Kritiken blir således skitkorkad. Den stora musiken skapas snarare av människor som INTE är rädd för att höra vad som är bra hos andra.
Lelahs två bidrag till Så mycket bättre, eller vad fan det heter, har ju varit lysande. (ab)
7: Trender som dödar musik.
Det är media som dödar musik. Då heavy metal dog i början av 90-talet var det inte för att musiken blev värdelös hux flux. Det berodde på att Nirvana fick sätta agendan för musikjournalistik. De unga skribenter som avgudade självmordsoffret, de drog en karbonkopia över Kurts åsikter och gjorde dem till sina egna budord. Martin Carlsson, någon...
Då internet slog igenom, då kom metalen tillbaka. För att musiken alltid kommer att ha fans, för att det är bra musik, för att det fanns ett växande behov efter dubbla kaggar och falsettsång. Det kommer det alltid att finnas.
Trender är det som skapas av uppdämda behov. Förra året ville folk lyssna på ockult 70-talsrock. Black Widdow räckte inte längre. Vi ville ha Ghost. Vi hade hört det förut, men vi hade hört Hammerfalls musik också då de slog igenom. Vi klickade gilla på retro. Igen.
8: Oförmågan att se en artist utanför den egna diskografin.
Då Helloween - för att ta ett för mig enkelt exempel - släpper en ny skiva, då jämför jag inte bandet med andra grupper, jag jämför dem med deras äldre skivor; jag kan hylla ett ganska mediokert metalband, bara för att de har delar av musiken som jag gillar. Men då jag kritiserar Helloween eller Gamma Ray, då är kritiken bland annat riktad mot att det inte är lika bra som på skivan xxxx. Alltså kan jag ge Viper kärlek, samtidigt som jag faktiskt anser att de är en vårta på Kais stortå, egentligen.
Det gör många sågningar från min och många andras sida, mer lättbegriplig. Ingen är perfekt. Men jag är närmast.
9: De som inte köper skivor.
Ganska uppenbart. Vill man höra musik, då måste man se till att artisterna får något för det. Det mest innovativa och intressanta grepp har Kenta P med hans grupp: Project Hate (har jag för mig att det är), där de ger bort musiken gratis. Man FÅR ge dem pengar om man vill. Man slipper mellanhanden som tar de mesta pengarna själva. Allt går till de som SKA HA MUSIKEN. Kudos för dylika lösningar! Sluta klaga, börja laga.
Eller nåt.
10: De som bara klagar på andra.
Jag ska hålla käften.
Där fick ni.
Fel åsikt? Politik. Musik. Gnäll och fittorkning. Svammel svammel svammel.
Det här med att tycka saker.
Man får helt enkelt inte tycka saker.
Då det handlar om politik gör högersidan allt för att misstänkliggöra politisk medvetenhet. Näringslivet och almega påpekade det olämpliga i att vara fackligt ansluten och prata politik på jobbet.
Det är busenkelt att förstå varför. Om man INTE är engagerad eller om man inte är aktiv i att förbättra arbetsförhållanden, då riskerar man att få sina rättigheter indragna. Rättigheter kostar pengar. Betänk!
Alternativet är att bara ha såikter om vem som knullar med vem. Hur kul är det? Hur begåvad blir man då?
Facket.
Denna fantastiska organisation. Utan facket hade jag blivit blåst på ca: 100 000 kr.
De som påstår att facket aldrig hjälpt dem, de kan inte tänka; de förstår inte verkligheten som omringar dem. De inser inte att alla rättigheter vi har som arbetstagare, har vi fått kriga till oss.
Rätt till rast? Tack facket.
Rätt till dusch på arbetet, eller rätt till en barack att byta om i? Tack facket.
Rätt till semester och 8 timmars arbetsdag? Givetvis är det facket vi ska tacka.
Men. I dag i sverige ska man inte tycka saker. Man ska helst bara vara motståndare till rasism, men rasism ska förklaras som att man hatar någon kolsvart afrikan, inte ett systematiskt förtryck som ser till att vissa människor aldrig kommer in i samhället - och kommer de in, då sitter rassarna där och skuldbelägger dem för att de kanske får ett bidrag, trots att det är reglerna det är fel på, inte människan.
Rasister är fan en sjukdom. Men den kan botas. Men lite läxhjälp. Med investeringar i utbildningen - med ett starkt fack som ser till att människor från Polen, Lettland eller vad fan som helst, inte blir utnyttjade av almegademonerna.
Det är bara illvilliga människor som Fredrik Malm (fp) som försöker förvrida debatten för att få det att låta som att byggnadsarbetarna är rasistiska. Han drar alltid fram kortet: är man emot lagvidriga lösningar på arbetskraftinvandring - och dessa arbetare kommer från Polen - då är man rasist. Mot Polacker. Punkt.
Det är klart att han hastar ditt en punkt. Det vore jobbigt om hans korkade åsikter blev belysta, de tål nämligen inte ljus.
Ingen bör vara förvånad över mitt avgrundsdjupa förakt för den sortens argumentation, eller min fascination över hur högern har lyckats att våldta dylika humanistiska argument.
...eller hur alliansen hittar på att det var de som skapade rösträtt... Det är samma vansinne bakom de båda lögnerna.
Det var den politiska delen det.
Det finns en musikalisk del. Jag spelar musik. Men jag har upptäckt att vissa åsikter får man helt enkelt inte ha. Skulle jag till exempel kritisera den självgoda (och underhållande) Kenta P, från en massa grupper, bland andra Project hate, då skulle skvallertrummorna på nätet gå ilsnabbt.
Killen, L.K. behöver torka fittan. På riktigt. Han gnäller värre än en kärring med pmsframfall. Men gnället är underhållande så det förslår. Dock är det så att man inte FÅR kritisera honom. För då får man en armada av obegåvade horungar efter sig.
För er som inte förstår att detta är ett exempel kan jag bara säga: cyanid. Flytningar från era kön, tar ni hand om själva. Jag har ju exakt samma upplägg som honom på bloggen, fast jag skriver mest om politik, medan han mest skriver om sig själv. Det är skitkul! Jag älskar det. Jag gjorde även en intervju med killen för att jag tycker det är så pass kul. Men inte ens solen är fläckfri.
Så...
Vad säger man? Kritiserar man Entombed eller Dismember för att de faktiskt är skitdåliga, då är man helt fel ute. Och man blir motarbetat för det.
Dissar man Watain, ja, då ska man fan ta skit för det. Watain har jag en skiva av. Jag hyllar deras Bathorykärlek. Deras musik är medioker. Men, spelar det någon roll - över huvud taget?
Varför? Varför måste man anpassa sig till åsikter efter en påstådd, självutnämnd, elit som förmodligen bara har peniskomplex?
Man måste inte. Man ska inte.
Det roliga i dumheterna är ju att det blir så mycket mer underhållande då man inte är exakt lika.
Jag är inte det minsta rädd för att tycka. Men jag har märkt att mina egna engagemang blir lidande. Auberon har alltid fått ta skit för att jag har starka åsikter. Bloggen får fiender för att jag anser att den mesta blackmetalen är urusel. Venom är ett skitband. Celtic Frost är världens mest överskattade band. Alla norska band suger diarré. Spelar det någon roll? De som stör sig, har ni inget liv? Vi är inte på samma fest - jag lyssnar på Machine Head. Ni hatar Cold lake. Jag tycker att det är en skiva som är lika dåliga som alla andra Celtic-skivor.
Men VAD SPELAR DET FÖR ROLL? Samma personer som blir galna av mina åsikter sitter hemma och klankar ner på mina favoritband, utan repressalier från mig. Det är lätt att dissa min smak. Jag gillar ju Rhapsody. Världens mest lättdissade band.
Tror ni jag bryr mig? Klarar ni inte av att lyssna på musik där känslan finns i varje ton, istället för att hylla Mayhem för att de spelar otight och ostämt - och sedan kalla det känsla, ja, då har vi inget att snacka om. Det är helt enkelt er förlust.
Yngwie sa det bäst: skulle det vara känsla att spela dåligt och okontrollerat på en gitarr? Skulle det vara mindre känsla i spelandet om man övat i 30 år och KAN uttrycka sig med sitt instrument?
Det känns som att man är rätt jävla dum om man dömer ut den duktiga musikern. Bara för att Nirvana kan spela dåligt och få tonåringar att känna tillhörighet med ångesten från en pundare...
Det betyder inte att Nirvana eller Mayhem är dåliga. Det betyder bara att jag tycker att de är skitband.
Idag ska jag lyssna på ett band som alla som tycker "rätt" hatar.
Dark Tranquillity. sveriges bästa göteborgsdöds.
Men först ska jag torka fittan.
Och sen: tar er inte på för stort allvar. Om det inte gäller politik. Då måste ni ta ALLT på allvar.
Man får helt enkelt inte tycka saker.
Då det handlar om politik gör högersidan allt för att misstänkliggöra politisk medvetenhet. Näringslivet och almega påpekade det olämpliga i att vara fackligt ansluten och prata politik på jobbet.
Det är busenkelt att förstå varför. Om man INTE är engagerad eller om man inte är aktiv i att förbättra arbetsförhållanden, då riskerar man att få sina rättigheter indragna. Rättigheter kostar pengar. Betänk!
Alternativet är att bara ha såikter om vem som knullar med vem. Hur kul är det? Hur begåvad blir man då?
Facket.
Denna fantastiska organisation. Utan facket hade jag blivit blåst på ca: 100 000 kr.
De som påstår att facket aldrig hjälpt dem, de kan inte tänka; de förstår inte verkligheten som omringar dem. De inser inte att alla rättigheter vi har som arbetstagare, har vi fått kriga till oss.
Rätt till rast? Tack facket.
Rätt till dusch på arbetet, eller rätt till en barack att byta om i? Tack facket.
Rätt till semester och 8 timmars arbetsdag? Givetvis är det facket vi ska tacka.
Men. I dag i sverige ska man inte tycka saker. Man ska helst bara vara motståndare till rasism, men rasism ska förklaras som att man hatar någon kolsvart afrikan, inte ett systematiskt förtryck som ser till att vissa människor aldrig kommer in i samhället - och kommer de in, då sitter rassarna där och skuldbelägger dem för att de kanske får ett bidrag, trots att det är reglerna det är fel på, inte människan.
Rasister är fan en sjukdom. Men den kan botas. Men lite läxhjälp. Med investeringar i utbildningen - med ett starkt fack som ser till att människor från Polen, Lettland eller vad fan som helst, inte blir utnyttjade av almegademonerna.
Det är bara illvilliga människor som Fredrik Malm (fp) som försöker förvrida debatten för att få det att låta som att byggnadsarbetarna är rasistiska. Han drar alltid fram kortet: är man emot lagvidriga lösningar på arbetskraftinvandring - och dessa arbetare kommer från Polen - då är man rasist. Mot Polacker. Punkt.
Det är klart att han hastar ditt en punkt. Det vore jobbigt om hans korkade åsikter blev belysta, de tål nämligen inte ljus.
Ingen bör vara förvånad över mitt avgrundsdjupa förakt för den sortens argumentation, eller min fascination över hur högern har lyckats att våldta dylika humanistiska argument.
...eller hur alliansen hittar på att det var de som skapade rösträtt... Det är samma vansinne bakom de båda lögnerna.
Det var den politiska delen det.
Det finns en musikalisk del. Jag spelar musik. Men jag har upptäckt att vissa åsikter får man helt enkelt inte ha. Skulle jag till exempel kritisera den självgoda (och underhållande) Kenta P, från en massa grupper, bland andra Project hate, då skulle skvallertrummorna på nätet gå ilsnabbt.
Killen, L.K. behöver torka fittan. På riktigt. Han gnäller värre än en kärring med pmsframfall. Men gnället är underhållande så det förslår. Dock är det så att man inte FÅR kritisera honom. För då får man en armada av obegåvade horungar efter sig.
För er som inte förstår att detta är ett exempel kan jag bara säga: cyanid. Flytningar från era kön, tar ni hand om själva. Jag har ju exakt samma upplägg som honom på bloggen, fast jag skriver mest om politik, medan han mest skriver om sig själv. Det är skitkul! Jag älskar det. Jag gjorde även en intervju med killen för att jag tycker det är så pass kul. Men inte ens solen är fläckfri.
Så...
Vad säger man? Kritiserar man Entombed eller Dismember för att de faktiskt är skitdåliga, då är man helt fel ute. Och man blir motarbetat för det.
Dissar man Watain, ja, då ska man fan ta skit för det. Watain har jag en skiva av. Jag hyllar deras Bathorykärlek. Deras musik är medioker. Men, spelar det någon roll - över huvud taget?
Varför? Varför måste man anpassa sig till åsikter efter en påstådd, självutnämnd, elit som förmodligen bara har peniskomplex?
Man måste inte. Man ska inte.
Det roliga i dumheterna är ju att det blir så mycket mer underhållande då man inte är exakt lika.
Jag är inte det minsta rädd för att tycka. Men jag har märkt att mina egna engagemang blir lidande. Auberon har alltid fått ta skit för att jag har starka åsikter. Bloggen får fiender för att jag anser att den mesta blackmetalen är urusel. Venom är ett skitband. Celtic Frost är världens mest överskattade band. Alla norska band suger diarré. Spelar det någon roll? De som stör sig, har ni inget liv? Vi är inte på samma fest - jag lyssnar på Machine Head. Ni hatar Cold lake. Jag tycker att det är en skiva som är lika dåliga som alla andra Celtic-skivor.
Men VAD SPELAR DET FÖR ROLL? Samma personer som blir galna av mina åsikter sitter hemma och klankar ner på mina favoritband, utan repressalier från mig. Det är lätt att dissa min smak. Jag gillar ju Rhapsody. Världens mest lättdissade band.
Tror ni jag bryr mig? Klarar ni inte av att lyssna på musik där känslan finns i varje ton, istället för att hylla Mayhem för att de spelar otight och ostämt - och sedan kalla det känsla, ja, då har vi inget att snacka om. Det är helt enkelt er förlust.
Yngwie sa det bäst: skulle det vara känsla att spela dåligt och okontrollerat på en gitarr? Skulle det vara mindre känsla i spelandet om man övat i 30 år och KAN uttrycka sig med sitt instrument?
Det känns som att man är rätt jävla dum om man dömer ut den duktiga musikern. Bara för att Nirvana kan spela dåligt och få tonåringar att känna tillhörighet med ångesten från en pundare...
Det betyder inte att Nirvana eller Mayhem är dåliga. Det betyder bara att jag tycker att de är skitband.
Idag ska jag lyssna på ett band som alla som tycker "rätt" hatar.
Dark Tranquillity. sveriges bästa göteborgsdöds.
Men först ska jag torka fittan.
Och sen: tar er inte på för stort allvar. Om det inte gäller politik. Då måste ni ta ALLT på allvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
