tisdag 30 augusti 2011

Jag inleder långsamt. Passande nog: Back on the streets

John Norum släppte ett par soloskivor.

Det var en del bra skit, och det var en del skit.

En av mina favoritlåtar från debuten är Vinnie Vincentcovern Back on the streets.

Originalversionen har en fruktansvärd sångare, Mark Slaughter enligt somliga. Robert Fleischman enligt verkligheten. Hur som haver.

Göran Edman
.

Så här bra är det:


John:



Originalet:


lördag 27 augusti 2011

Vad har hänt med alla mördarsniglar?

Jimmy Ågren. Han andas genom hålet på bilden.




Den afrikanska och den spanska varianten. Alltså. Hjälp?



Seriöst. Var är de?

Jag har sett några få i år, resten har varit de klassiska sniglarna med skal, de som sd klickar gilla på, eftersom att mördarsniglar är muslimer hela bunten.

I Nynäshamn finns de. I massor. Men ändå inte i de obscena mängder som visat sig de senaste decennierna. Det är ungefär som att läget normaliserats. Biologisk osmos. Klockrent. Klicka gilla. Överallt. Äntligen är det våra kulturmarxistiska sniglar som vinner. Eller vad fan det nu handlar om. Jag hoppas att Jimmy Ågren dör i natt. Våldsamt. Ett tåg kör in i hans ansikte. Det vore poetisk rättvisa. Hans politik far ju rakt in i mänsklighetens ansikte som ett jävla X2000. Jag tillägnar låten Fucked with a knife till Jimmy.



In you face. hahaha

Rasarna (alltså, inte rassarna) rasar. Hur kan man, efter Norge, önska ansiktet från nasse-Ågren? Ja. Hur kan man önska ansiktet av en människa som vill döma ut ALLA människor som inte tycker som honom - och straffa dem? Ja. Jag dömer ut Jimmys åsikter. Jag önskar att han hade varit på Utöya, och han blivit träffad först. Men något säger mig att tempelriddaren hade klickat gilla på Jimmy. POLITISERA INTE POLITIKEN, är deras desperata skrik genom den av dem själva demoniserade natten.

Våld är aldrig bra. Men ett tåg i ansiktet på Jimmy, det är bra skit.

Fuck jävla fan.

aja.

Efter att ha lyssnat på Cannibal Corpse, för att hitta ett bra ledmotiv till Adolf Åkessons frånfälle, slog det mig: de är ju på väg med en ny skiva. Jag gör high five med mig själv.

Nu ska jag googla Mördarsnigel och se vad jag får upp för bild. Den bild jag får upp hamnar längst upp. Jag skapar dåtid.


fredag 26 augusti 2011

Livet leker

Idag: tandläkaren.

Alla som klagar är tempelriddare.

onsdag 24 augusti 2011

Jag sparar på mig

Skit samma.

Det var en massa hårdrock på tv i helgen som gick. Europe visades. En dokumentär med Black Sabbath, som jag tittade lite på.

Det var inte så fantastiskt så att jag ville ta livet av mig. Men jag har fått mer respekt för bandet - med det sagt: jag har aldrig varit ett fan, jag har bara gillat de låtar som varit hittar. Jag har dock aldrig förstått grejen med det andra materialet. Tråkig musik är liksom inte min grej. Det finns de som gillar det, men å andra sidan finns det de som gillar Erik Saade, och med det sagt är alla andra argument redundanta.

Smak är till för fascister. Jag menar, vem fan är jag att säga till dig vad du skall lyssna på? Jag kan bara säga vad jag tycker, och herre jävlar vad jag tycker - men inte ska det spela mer roll än som kanske ett tipps, om du liter på mig. Lita på mig.

Jag tycker till exempel att merparten av de grupper som hyllas unisont är störande ointressanta. Det är givetvis alla andra det är fel på. De som utan att tänka sväljer den sataniska sperman från den massproducerande bölden som kallas musikindustrin.

Visste ni att om man ogillar fel band, eller om man inte suger rätt balle, då kan man få problem efter att man kommit upp från sandlådan - den fysiska sandlådan som man befinner sig i tills man lärt sig spela hjälpligt; den mentala sandlådan är evig, verkar det som, om man ska gå efter den verklighet som spelas upp framför oss. Oavbrutet.

Nej. Jag har för ont i kroppen för det här.

Jag fick höra några nya låtar av Hoova. Sen fick jag höra om knaset.

Jag bjuder på en gammal låt som sammanfattar skiten

Det ständiga knaset. Phonetic. feat Hoova.

Feat. Nördord. Tacka vet jag Fear.


Glöm aldrig ALDIRG Lefsan.

Tävla om det!

Eller...

Jag tänker: vi får inte glömma Norge.

Jag har numera så mycket Lefsa att jag inte kan tänka på annat.

Vilket lyxproblem. Livet leker!

söndag 21 augusti 2011

Ragnar och Kalle, de gamla gardet. Forfarande bland det bästa som gjorts.

Söndag. Jag har inte ens lust att tänka på veckan som var. Hända nåt? Jag har förträngt allt.

Dottern och jag har tittat lite på ett nytt dvd-inköp. Vi hamstrar filmer. Eller, vi gjorde det till utrymmet tog slut... Numera väljer vi våra inköp med finnes: jag köper allt med monster i, och ingen annan vill kolla - det plus Family Guy, som jag alltid har plats för. Och för tillfället SoA. OZ står redan där. The wire. Så klart. Ja. Skit samma. Där finna bara bra skit, om man frågar mig. De andra två tittarna i hushållet är inte helt övertygade misstänker jag - även om deras behov givetvis är tillfredsställt.

Dottern och jag kikar i alla fall på Farbrorn som inte vill va' stor.

Vad säger det om en samtid då man känner att det barnprogrammet, släppt 1979, är mer realistiskt än nyheterna som vi dagligen serveras och matas med?

Ragnar. Farbrorn som inte vill va' stor. Klassiskt svensk barnprogram. Tillsammans med Kalles klätterträd (plus mycket annat) är de givna inslag i min, min sambos, och numera även min dotters kulturintag. Musiken i de båda serierna är magnifik. Teckningsstilen är störtskön. (Peter Cohen, Olof Landström ligger bakom båda filmerna)

Ja. Njut. Jojje Wadenius.


lördag 20 augusti 2011

Herbert James - Kryptan (alltså, James Herbert, inget annat)

James Herbert



Jag återkommer ofta till de som skriver om litteratur, eftersom att jag verkligen älskar den skiten.

Jag gjorde en beställning från Marmeladkungen, och de beställningen var, med facit i handen, genialt. Det var bara bra skit!

Nu senast läste jag igenom brittiske skräckförfattaren James HerbertKryptan.

Jag har läst en bok av Herbert tidigare, jag hittade inte den svenska titeln, men jag vet att just den berättelsen jag tänker på blivit film, med bland andra Kate Beckinsale i en tidig roll. Filmen heter Haunted, men det är inte filmen THE haunting med Liam Neeson. Bara så ni vet.

Hur som helst. Den ovannämnda boken var helt ok. En klassisk skräckberättelse med de klassiska engelska inslagen; ni vet, stora gårdar, damen med slemmigt vatten; allt som man kan begära av en gotisk spökhistoria. Vilket var exakt vad det var exakt vad det var frågan om den gången.

Nu är det mer hårdhudad skräck. Jag tänker Clive Barker, men James Herbert har inte samma närhet eller framförallt råhet som herr Barker besitter. Jag tänker också på S King, men James Herbert är inte en lika bra sagoberättare som King. Dock har han tillräckligt av de båda för att det ska vara värt att läsa boken.

Boken handlar om en suspekt kille som man allt eftersom får veta mer och mer om, han är inte helt hundra - denne kille är paranoid pga märkliga "gåvor". Killen verkar synsk. På något sätt. Ett företag som hindrar och handhar kidnappningar, är kontaktade och deras superagent Halloran, är den som har hand om fallet.

Halloran är även han en märklig snubbe. Han har ett förflutet med våld och död, vilket ska ge honom en mystisk karaktär, antar jag. Jag spårar James Herbert still tillbaka till storheter som Sheridan Le Fanu, men med lite av dennes känsla för det vackra och stillsamma försvunnen.

Vi får lite myter om Sumererna, vilket är kul. Boken är spännande. Det är inte en tegelsten, den är lättläst och gemytlig.

Vill man läsa riktigt originell och skruvad skräck från storbrittanien är både William Hope Hodgson och Arthur Machen bättre alternativ än James Herbert. Har man läst allt redan, alla ovannämnda samt Dean R Koontz och ändå vill ha mer, ja då kan man ge Herbert James en chans. Jag ska ge honom ett par chanser till. Det är ändå underhållande! Så jag säger som vanligt: Läs!

(hej. Jag har alltså skrivit Herbert James, vilket är galet, killen heter James Herbert. Jag är från och med nu officiellt utnämnd till sämst. Jag är sist, och så vidare. James Herbert alltså.)