Pål Eggert - De döda fruktar födelsen

På internet hittar man allt möjligt vansinne. Men här finns också mycket bra, vilket inte minst min fantastiska blogg visar på.

Boken.

På en annan blogg, den här, rekommenderade jag G del Toros vampyrtrilogi, som bot mot Twillight. Typ. Då rekommenderade författaren Pål Eggert sin egen senaste bok, efter att han kollat lite bland vansinnet på min blogg. Tja. Varför inte, tänkte jag. Då jag fick råd, köpte jag alltså De döda fruktar döden, och då pendelresan till Upplands Väsby tenderar att bli ganska enahanda, tittade jag lite i boken som tidsfördriv på vägen hem från Sf-bokhandeln.

Jag tänkte egentligen läsa klart den andra boken jag håller på med, men jag fastnade, och gav De döda fruktar döden min fulla uppmärksamhet.

Det roliga med boken är att jag inte behöver välja en enskild styrka, den har nämligen flera stycken. Handlingen är av den bladvändande sorten, och den verklighet som presenteras, med änglar, demoner och dylikt vansinne, presenteras på ett trovärdigt sätt. Det är essentiellt för bra litteratur, vad den än handlar om, att man kan köpa handlingen och de kulisser som målas upp. Jag skulle ha klickat gilla, om det gick.

Persongalleriet är riktigt tillfredsställande. En av huvudkaraktärerna, Sebastian, känns väldigt personlig, på gränsen till självbiografisk; jag misstänker, utan att ha frågat någon, eller läst något i ämnet, att det är på det viset, till en viss del. Den andra huvudkaraktären, tjejen Petra, är även hon trovärdig. Gott så!

Jag har läst ett par andra böcker på ett liknande tema som De döda fruktar födelsen. Bland annat den finska författaren Arto Paasilinnas Milda makter. En humoristiskt och lite smågullig bok. Och så den nylästa Job, En elak komedi, av Robert A Heinlein.

Två bra böcker. Heinleins bok är klart bättre än Artos. Men de får båda spö av Eggert. Han vinner på knock-out eftersom att han berättar en berättelse med otrolig igenkänningsfaktor, det handlar mycket om depressioner, ett ämne man aldrig får ta del av inifrån, så att säga.

Här får vi en naken och rå bild av vad ångest kan vara och hur det kan manifestera sig. Samtidigt vågar Pål väcka frågor med sin text; där man i vanliga fall får ta del av billig aktion eller småaktig dialog, får vi här vada med näsan knappt över ytan i människans skit, och jag tror vi behöver det.

Sebastian och Petra träffas av en slump, och sedan öppnar sig en värld av magi och under, utan att någonsin bli enahanda eller upprepande. Sebastians uppgörelse med sin tid i Jehovas vittnen är bra skit, det är även slutet på boken, som fick mig att tänka på Robert Jordan.

Kanske är det därför jag gillar det här? För att jag delar så många referenser med författaren att jag med stor igenkänningsfaktor kan nicka gillande åt de observationer som görs på sidorna i De döda fruktar födelsen. Det är en styrka med boken.

En annan styrka med boken är att den är jävligt bra! Jag skulle kunna skriva mer. Men det räcker så här. För har ni inte fattat än att ni ska läsa skiten, då är ni helt utvecklingsförstörda.

Läs! Köp här.

Jag tänkte bara säga att

Om ni ska läsa en svensk bok, läs då: De döda fruktar födelsen, av Pål Eggert. Strålande!

Vill ni lyssna på musik så finns det berg av skiten. Tänk om ni betalade för det. Då kanske musikerna kunde betala sin hyra...

Musiker.

Alltså. När ska vi komma på ett nytt sätt att ha en musikindustri på? Just nu funkar det inte.

Men. Jag återkommer om det här. Just nu är jag bara lite trött.

Hur all musik blir bättre: heavy metal!

Om man tittar sig omkring i hårdrocken, kollar vilka grupper som är stora, och hur det låter, slår det mig att man för det mesta blandat in heavy metal.

Det är regel numer ett. Regel numer två är att man ska blanda in thrash metal.

Heavy metalgenren själv lever ett halvt om halvt hyllat och bespottat liv. Den engelska varianten NWOBHM och den King Diamondinfluerad musiken verkar frodas, samtidigt som det tyska ditot doppar i trovärdighet med jämna mellanrum.

De som influerats av genren däremot, de har oftast sina största framgångar då de kikat i den digra skatt som är heavy metal. Eller thrash.

Dimmu Borgir. Ett ganska dåligt band som söker sig till en allt större publik. 2001 släpper de sit magnum opus Puritanical Euphoric Misanthropia. Genast har de gått från ett standarddåligt black metalband, till ett lysande band som blandar Heavy metal, black metal och thrash metal.

Machine Head blir av med både kontrakt och pubblik då de släpper allt sämre skivor, influerade av det sämsta Nirvana har gjort. De inleder Through the ashes of the empire med att slänga kärleksfulla ögonkast mot göteborgsdöds och vanlig heavy metal. Deras efterföljande skiva, där de tog sin musik från neo-thrash till episk thrash metal.

Behövs det fler bevis? Nej just det. Det finns givetvis en uppsjö, men jag känner att detta räcker.

Vill ni göra säljbar musik. Blanda in heavy metal. Eller thrash metal. Eller både och.

Jag ska utveckla detta resonemang. Förmodligen under någon helg.

Önskan: Machine head. Verkligheten: ett rövslickeri av hysteriska proportioner

Jag satt i går och lyssnade ganska många gånger på den senaste låten från det kommande Machine Headalbumet. Jag hade tänkt att skriva lite om mina intryck och den fantastiska tes jag gav rötter.

Så slår jag på datorn, och min vana trogen slösurfar jag in på de olika tidningar som brukar ha nyheter att bjuda på.

Dagens vansinne är att det kommit en bok. En bok Om Reinfeldt. Mitt intryck är: det här är en sån där sak som företag eller sportklubbar släpper. Det skall inte kritiseras, det skall hyllas - lätt och glättigt. Det är bara det att det här är inte en hyllning till Foppa, eller en liten bok om lego. Nej. Det här är det fjäskigaste och äckligaste propaganda jag sett. På ett tag.

Räckte det? Blev dagen bättre? Nej. Dra åt helvete.

Det visade sig, föga förvånande att idioten bakom rasistsajten politiskt inkorrekt är medlem i SD. Han heter tydligen Kent Ekeroth. Grattis, idiot. (Läs om skiten)

och jag ville bara prata om metal...

Den förvridna, bogerliga debatten

Sakine Madon är en vacker kvinna, men det har inte med saken att göra. Hon är lika fullt en äcklig borgare som vältrar sig i kvasivetenskapliga argument.

Ibland, får jag förmoda, använder hon sig av Timbros friserade statistik för att få stöd för sina repressiva åsikter om arbetarklassen, BARNfattigdom, rasism och så vidare.

Ingen blir förvånad då jag påpekar att hennes arbetsgivare inte bara är Expressen. Eller Newsmill. Eller Bonnierkartellen. Helvete... Det är ju samma gig. Kan det vara så att... ve och fasa, det finns en politisk anledning till att en nyliberal toka ska få en sådan position? Newsmill är en högerextrem nyhetssajt som gynnar rasism och högerfundamentalism - Bonnierkartellen betalar lön till vissa skribenter.

Är ni nyfikna på en djupdykning i varför Newsmill är värdelöst? Dyk.

Ändå står människor från denna vidrighet ofta att beskådas i tv-rutan. De använder sig alltid av lögner. De klarar inget annat. Lögner och förvriden verklighetsbeskrivning.

Man kan ju kolla vad Timbro är för något. Men jag fastnar alltid vid den märkliga retorik de använder sig av. Chefen, eller vad man ska kalla honom, Roland, är en dåre. Hans anser på riktigt att jämlikhet är av ondo, både ekonomisk jämlikhet och jämlikheten mellan könen. Han säger också på riktigt att det är bra att USA krigar i världen, och att de har RÄTT att göra det, för att de är BÄTTRE än alla andra.

Man bah: ridå.

RIDÅ för helvete.

Sakine fucking Madon skriver att fattiga barn behöver DIREKT hjälp. MEN, man ska inte hjälpa de fattiga barnens föräldrar, eftersom att de har mobilräkningar också. Dessutom kan de förmodligen inte handha pengar. Fördomsfullt? Å det grövsta. Men det är så de resonerar.

Barn som lever fattigt behöver ordentligt och riktat stöd.
Att bara tänka i termer av "mer bidrag till fattiga" (fattiga föräldrar) låter ädelt i många öron, men hjälper ofta inte ett skvatt.
Ta gruppen fattiga skuldsatta till exempel. De obetalda räkningarna handlar i första hand inte om mat eller boende, utan om mobiltelefoni och konsumtionsvaror.
Ofta spökar problem under ytan; dålig självkänsla, stress, konflikter, missbruksproblem eller helt enkelt dålig kunskap eller oförmåga att hantera pengar. Då kvittar det med lite mer eller lite mindre i kronor och ören. Det kommer inte lösa problemen.
Den som vill komma åt barnfattigdom gör därför bäst i att diskutera riktade stöd direkt till barnen.

Att hon, Sakine, dessutom väljer att påstå att de verkligt fattiga minsann inte kommer till tals, det är bara som att lyssna på sds: de flyktingar som verkligen behöver hjälp har inte råd att fly. Som om det skulle göra det rätt att skita i de som faktiskt behöver hjälp och finns här. Same same.

Saken är den att borgarnas beskrivning av fattigdom är den som rådde i Biafra.

Det här är borgerlig fattigdom. Inget annat gills.

Och därför utnämner jag härmed Timbro till landets äckligaste tankesmedja, tillsammans med den nya välfärden (gav just ut en verkligt icketvetenskaplig bok om feminismen av Per Ström - en typisk borgare som skiter i fakta), forum för (o)rättvisa och andra dylika vansinnigheter. Sakine är chefredaktör på Newsmill - hon får utnämningen: årets stora lögnspridare.

För ni vet, bidragsfuskarna, de fanns visst inte alls i den utsträckning regeringen påstog - de ljög, medvetet, för att kunna förstöra välfärden. Men sen när har någon läst en text från högerhåll där de erkänner misstaget (om de blivit lurade själva) eller där de ERKÄNNER vad de står för?

Det är bara Roland som med illa dold stolthet skulle våga erkänna någon liknande. Han står för sitt vansinne. Han står för sin vidriga, äckliga människosyn, där massan skall finnas för att tjäna (den ekonomiska) eliten. Det är bra skit, påstår han.

En annan mästerlögnare, Johan Norberg, passade på att, med indignation, prata om hur dåligt globaliseringsmotståndet är, och att vi måste värna om nyliberalism - det enda rätta är det statslösa samhället. Enligt honom alltså. Den dystopi han önskar finns beskriven i boken Jennifer Staten (av Max Barry) - det är en tillspetsad version av socialdarwinismen - den starkes överlevnad. Jag vill påpeka att människan har kommit längre i utvecklingen än att vi måste välja att slå ut vissa, för att andra ska få vältra sig i lyx. Men jag är väl naiv då...

Sen, globaliseringsmotstånd? Vem är emot globalisering? Om ordet betyder att man kan röra sig friare mellan länder och att gränser suddas ut? Inte jag i alla fall. Det jag motsätter mig är den politik där fattiga länder utnyttjas för att de är fattiga: där kan man lägga låglönejobben, där ska aktien få möjlighet att stiga, på bekostnad av arbetarna som gjorde jobbet innan, eller på de fattigas frihet: det är inte samma sak att vara fri och ha ett slavjobb, som att vara fri och ha ett jobb som man kan leva på, men det är en skillnad som borgare och allians-tankesmedjor alltid blundar för. Eller ja, de skiter högaktningsfullt i det. Sen anklagar de personerna som är FÖR ökade löner och rättigheter åt dessa slavar för att vara egoister.

Snacka om att vara dum i hela huvudet. Snacka om att vara Johan "jag ljuger om allt för att jag måste, annars faller alla mina argument" Norberg. Minns hans uttalande om Haiti... Det var ansvarslöst att ställa krav på minimilöner och rättvisa/säkra arbetsförhållande, då man valde att inte tillverka kläder (om det nu var kläder) på ön. Vi skulle alltså ha bidragit till landets fattigdom. Inte nyliberalismen som ger företag rätten att utarma folket. De är oskyldiga.

Är det konstigt att man ruttnar?

Machine head - Locust

Som jag har väntat.

De kommer till sverige 3 Oktober. För spel i arenan. Med Devildriver plus några andra grupper.

Jag har bara lyssnat på låten en gång. Den påminner om en låt från första skivan, samt Halo. Vi får se hur mycket låten växer. Detta kan bli årets tyngsta släpp. Det lär väl bara vara Opeth som tävlar med dem om den titeln. In flames i all ära, de är skitbra. Men det här är ännu bättre.

Tror jag.

Jag hittade infon hos Jonte.

Futurama

Ni älskar Futurama

Tydligen har serien börjat igen. Jag är överlycklig. Och hotet om nya röstskådespelare har övervunnits. SEGER!