Ordet ni letar efter är rastlös. Rastlöshet. Det är fingret på spiken. Tror ni mig inte lever ni i förnekelse.

Då jag var liten.

Då jag var lite äldre.

Igår.

Det finns en känsla som människor kallar ångest. Det är inte ångest. Det är inte heller någon romantisk beskrivning av känslan som vi aldrig lyckades fånga.

Då ni var unga var ni garanterat rastlös - en massa fina leksaker och spel till trotts. De av er som hade borgerliga föräldrar - och kanske de av er som sväljer idioti bara för att det serveras med socker - tyckte att det lät trovärdigt att tristess är förklaringen till deras tillstånd, ingen går längre i tanken än till näsan, trots att det finns biologiska förklaringar. Hade människan överlevt om vi hade gett upp vi minsta motstånd?

Betyder då det i sin tur att man har rätt att säga de som inte orkar på riktigt, de som är sjuka av ångest, betyder det att det är rätt att skita i dem? Ja. Om man är nazist eller borgare. Det är lite samma sak, borgarna har bara inte valt ut en favoritfiende, officiellt alltså, nazisterna har ju judarna. Eller kommunisterna. Eller vem som helst som inte är en exakt klon av dem själva. Valfritt runkobjekt kanske borträknas.

Sidospår. Hur som helst. Den där känslan, då du hade allt, och ändå kände att något saknades. Rastlöshet.

Då rastlösheten romantiseras blir det typiskt manligt, och ofta otroligt vacker konst. Tänk På drift.

Tänk. Det räcker jävligt långt.

Idag.

Jag när kärleken - lördag hela dagen. Veka veckan väckte vackra... wacken?

Att hata är så 90-tal. Idag älskar man.

Den som inte får knulla då botemedlet till aids kommit, den ska nog ge upp sina försök.

Idag älskar man väl för helvete inte? Idag ska man vara individuell. Individ. Uell. Sig själv. Skit i allt. Det är din rätt att äta kött trotts att köttindustrin är brutal och en miljömässig katastrof. Det är din rätt. Din individuella rätt.

Älska inte någon annan än dig själv. Tidens anda.

Om det kommer hit en flykting från ett krig, vad ska han här och göra? De som är fattigare är kvar i helvetet - då kan vi väl slänga ut den här människan också? Är det så ni resonerar, individuellt, då ni påstår att de som flytt från religionen eller politiken kommer att införa den religionen eller det förtrycket, i det här individuella landet på tre röda... Skitsnack är det i alla fall. Föga förvånande.

Jag när kärleken. Men jag är trött på egoisterna. Jag vaktar. Jag ser på, och kommer ni för nära, då skriker jag.

En sak som jag undrar över är civilkuraget. Vart tog det vägen. Det står en full snubbe och stör två kvinnor. På en full tågperrong. Ingen gör nåt. INGEN.

Jag gjorde nåt. Jag ställde mig i vägen för den fulle mannen. Han svor, skrattade som endast ett fyllo kan skratta - och gick därifrån.

Fyllgubben var inte invandrare, så rasisterna skulle aldrig bry sig.

Blondinballen, du fördummar världen - men du fattar det antagligen inte.

Helvetet finns. Jag har bara inte lokaliserat det ännu. Ska vi hålla det hemligt?

Det släpptes en skiva i år. Jag tror det var i år... Den hette typ om The is a hell, och sen there is a heaven, lets keep it a secret.

Jag har stört mig något jävulskt på den titeln. Inte bara för att jag är ateist och hånskrattar åt vansinnet om att det skulle finnas en snubbe eller snubba i någon slags himmel och bestämma saker. Så orealistiskt. Så självförhärligande att tro att den någon, med all makt man kan tänka sig, skulle bry sig om oss... Dumheter. Vi tror alldeles för mycket om oss själva om vi köper det antagandet. Gräv en grav åt din hjärna, den är död. Om du tror det alltså.

Tillbaka till titeln. Jag har inte hört bandet. De är antagligen råbra. Jag kommer att bli skit sur och ledsen över att jag själv inte spelar i det bandet, då jag fattar hur fantastiska de är, eller nåt. Men titeln... Vad är det för småsint snubbe som vill hålla den av människor fabricerade himlen hemlig? Den snubben, för det är en snubbe den här gången - tror jag - hamnar i helvetet, på grund av egoism.

Om man nu trodde på helvetet alltså. Jag gör det inte. En av de bästa texter jag har skrivit handlar om hur idiotiskt religion är. Det var en känga åt både islam, kristendom, judendom och hinduism. Christinsanity. Jag är ett geni!

De bästa texterna jag har skrivit finns på den där inspelningen. Flatlined. For the sake of war. Scum of the earth (första versionen) och... Overload. Plus den ovannämnda låten.

Ja. Som ni ser har jag mycket att komma med idag.

Det bästa vore om jag fick en sverigedemokrat om dagen att förlusta mig med.

Just det, är någon förvånad att nyliberalen Demirbag-Steen varken hör ser eller känns vid att vi har barnfattigdom. Jag misstänker att hon räknar barnfattigdom som svält. Hon är trots allt en jävla idiot.

All science fiction är INTE bra. Åt helvete med Ayn Rand

Passa er för sådan egoistisk, fascistisk ondska.

Ayn Rand, en kvinna som får mig att hulka vilt.

Ja... Ni ser ju.

Blir någon förvånad om jag säger att Johan adis Norberg gillar denna dåre?

Bild från Motbilder. Ab

En låt till döden.

En fråga som ställdes ofta då man var ung och naiv - eller, snarare romantisk, var: vilken låt vill du att de ska spela på din begravning.

Först var alla svar en ballad. Alltså, inte bara från de svar som kom från mig, utan från hela jävla världen. Sen kom någon på att det var töntigt att vara som alla andra, den personen ansåg att det skulle vara fest, eller någon annat knasigt. Man kan inte vara som alla andra - samma personer står på konserter tillsammans med tusentals andra och diggar. Det är till att välja sina tillfällen...

Hur som haver: jag är odödlig. Så jag behöver inte bekymra mig om den frågan.

Men då Reinfeldt dör kommer jag att spela:



Det är kul då man hinner tillbringa 2 timmar med familjen. Det är inte kul då det är den enda tiden man har... Och så bestämmer sig de andra i familjen att göra saker. Ja, då hamnar man vid datorn igen.

En låt på det:



äh. Ska jag orka att gå upp föra klockan fem måste jag gå och lägga mig.

Men minns: sverige-äckel-demokrater, ni kommer att behöva hjälp någon gång - då är det bara att hoppas att de som ska hjälpa er är bättre människor än er.

Pirater

Två småbarnspappor pratar. Då hamnar man lätt i ämnen som sjörövare, och hollywood-metal.

Då insåg jag att nästan ingen har läst denna bok som jag läste, och hade åsikter om 2008:

Boken

Marcus Rediker, Pirater, Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet

Medan vi överösts med piratteman och filmer i genren har vi fått väldigt få informativa källor till vilka de, piraterna, egentligen var. Jag blev överrumplad av en artikel om ovannämnda bok i Aftonbladet och skrev ner i mobiltelefonen att detta var något jag skulle läsa.

Boken handlar om piraternas guldålder, en era som varade från 1716 till 1728 typ. Den visar en samling människor (sjömän) som blev behandlade som djur då de slet under vidriga förhållanden, åt dåtidens kungamakter och handelsmän. Det känns igen. Problemet var att på havet kunde de som blivit slagna, fråntagna sin lön av sadistiska kaptener – kanske på grund av att de lemlästats av ett jobb med oerhörda faror? – ge igen.

Piraterna fungerade som en motpol till det klassamhälle de revolterade emot. Där en handelsskeppskaptens makt var absolut, var piraternas ordning demokratins ordning. Kaptenen var vald av besättningen, som den som var mest lämpad att sköta jobbet. Men alla frågor av vikt diskuterades inom gruppen och det fanns till och med en kontrollman som hade ordning på de varor de hade och de pengar de ägde. En slags premiärminister på däcket.

Även färgade, före detta slavar, blev kaptener, och i alla fall två kända kvinnor omnämns.

Att de blev bekämpade med sådan kraft har givetvis att göra med att de störde dåtidens handel, men i större utsträckning att deras nya socialism var ett hot mot nationalstaterna. De kämpade under Kapten Döds flagg, inte under en nations.

Jag kan inte gå in på allt som är fascinerande med denna historiska mörkläggning. Läs boken och se ett mönster upprepa sig. Piraterna frågade alltid besättningen på de skepp de tagit, om deras kapten var en bra eller dålig kapten. Var han bra fick han leva, var han dålig fick han det inte.

Lär er mer om vem kapten Svartskägg egentligen var, eller Bartholomew Roberts, den mest ökända av dem alla. Våld är aldrig bra, men man kan förstå det i detta samanhang.

Ett utdrag ur boken:

"Vi älskar pirater mest av allt därför att de var rebeller. De utmanade kategorierna klass, ras, kön och nation. De var exploaterade, och ofta skymfade av sina kaptener, men avskaffade lönesystemet, upprättade ett annan slags disciplin, utövade sin egen form av demokrati och jämlikhet och skapade en alternativ modell för att segla över oceaner. Bakom ryggen på den förskräcklige liemannen stal de hans symbolik och skrattade honom rätt upp i ansiktet. Piraterna reste sig mot den tidens mäktiga och blev alla nationers skurkar. Ju mer de byggde upp och njöt av sin muntra, självstyrande existens, desto mer växte myndigheternas beslutsamhet att förinta dem. Dessa laglösa levde djärva, omstörtande liv och vi bör minnas dem så länge som det finns maktfullkomliga människor och förtryckande villkor att resa sig mot"

Läs!

Boken kostar 45 kronor. Att inte köpa den är bara dumt.

Power metal - världens mest missvisande namn?

True power

Jag är less. Igen. På så många saker; människor som gör det lätt för sig, på verklighetens bekostnad. De förtjänar ta mig fan spö. Av mig.

Men en sak som jag inte vill slåss på grund av, men ändå blir jävligt störd på, är musikgenren power metal - det jag stör mig på är att den överhuvudtaget finns. Inte för att musiken är dålig, många av de band som kallas power metal är enligt mig bland världens bästa. Så vad är då problemet?

Jo. Att det heter power metal. Första gången jag kom i kontakt med namnet var i samband med Panteras A vulgar display of power. Det var en recension i någon sedan länge glömd tidning, där musiken beskrevs som: just det, power metal. Och vem är jag att säga emot? Det är så mycket power i Pantera, och speciellt den skivan, att det är rent horribelt, på ett bra sätt.

Sen var det någon som kom på att man skulle kalla Helloween - eller vilka det nu var - för power metal.

Alltså, jag älskar Helloween. Det var mitt absoluta favoritband då jag var tonåring, och jag gillar bandet fortfarande, deras senaste skiva gav jag ett högt betyg då jag recenserade den åt Werock.

Men power metal? Vad är det för dumheter. Det är heavy metal. Den genren rymmer allt från Maiden, Saxon, Accept, Yngwie Malmsteen och så vidare. En del kallar det hårdrock, och det är ju inte fel det heller - det är väl kanske till och med så att vem fan bryr sig. Men just namnet power metal är så inåt helvete missvisande. Vadå power?

Om man väljer att kalla ett band som Rhapsody (of fire) för power metal, då skiter man i att det endast är Yngwieinfluenser blandat med Helloween. Det blir inte en ny genre, det blir på sin höjd noeklassisk heavy metal - och det är Yngwies egen genre. Jag tror att Rhapsody (of fire) får platts...

Om man väljer att kalla Hammerfall för power metal, ja, då är Iron Maiden samma sak, för de låter exakt likadant.

Är det Dragon Force man menar, ja, då kanske man skall fundera på vad genren speed metal är en beskrivning av.

Och det är väl just det som är mitt problem, jag kan köpa heavy, speed, thrash, death och black metal som genrenamn. Men jag kan inte acceptera att man kallar Gamma Ray för power metal. Det är heavy metal.

Detta är ett ickeproblem. Men det är ett ickeproblem jag stör mig på. Något oerhört.

Det är ganska skönt att kunna störa sig på dylika dumheter ibland. Det är jävligt skönt att inte behöva rasa över äcklig politik i alla inlägg jag skriver.

Hur som helst: vad är mer power av dessa två allternativ?

power metal?



Power metal? (Neoklassisk) heavy metal?



Håller ni inte med mig är ni idioter.