"Det här är ett program för hårdrockare som faktiskt gillar hårdrock. Jag vägrar spela Holy diver för er, vi har redan hört, och älskat sönder den låten."
Riktig Metal.
Det blir liksom inte bättre.
Idag blev det spelrecensioner. Japp. Dead Space fick ära. Och diskussionen rörde sen Queensrÿche och deras Operation: mindcrime. Säg inte att ni inte saknar det här programmet. Obskyr metal. Undergroundmetal. Heavy metal. TYSK metal.
(Bland andra: Gamma Ray, Symphony X, Queensrÿche, Dimmu Borgir, Auberon, Yngwie Malmsteen, Highland Glory med flera, med flera)
Flytta till Märsta! Ratta in 88,2!
lördag 16 februari 2013
tisdag 12 februari 2013
Världspremiär på Riktig Metal
Till helgen kommer alltså världen att få avnjuta nytt. Helt nytt. Aldrig förr spelat.
Det är lokala Goatsodomizer som kommer att spelas i etern runt Märsta. Jag tror också att självaste övergeten kommer att vara med och välja musik. Vilket innebär att vi kan få lite obskyr undergroundmusik från Uppland med omnejd.
Stay tuned!
Riktig Metal. 88,2
Det är lokala Goatsodomizer som kommer att spelas i etern runt Märsta. Jag tror också att självaste övergeten kommer att vara med och välja musik. Vilket innebär att vi kan få lite obskyr undergroundmusik från Uppland med omnejd.
Stay tuned!
Riktig Metal. 88,2
söndag 10 februari 2013
Bok: A memory of light - Robert Jordan och Brandon Sanderson
Det finns inte så mycket att lägga till. Jag började läsa Sagan om Drakens återkomst/The wheel of time, före jag ens fyllt 20 - jag är nu snart 40, det är en ansenlig tid. Sen dess har jag läst igenom hela serien ett par tre gånger.
Jag älskar det. Rakt av. Handlöst. Det här är bra jävla skit!
Här är då avslutningen. A memory of light. Jag drog igenom den på tre dagar, och det var 900 + sidor som verkligen sög tag i mig. Ingen i familjen fick störa mig. Jag skulle läsa. Och läsa vad det enda jag gjorde.
Jag kan inte säga nåt om handlingen utan att förstöra för de som kanske håller på att läsa boken och snubblar in här, så jag gör det inte. Det enda jag säger är att det är här allt ställs på sin spetts - det är här stormen börjar.
För mig var det dock en upplevelse utöver det vanliga; drypande av nostalgi och känslor jag inte ids förklara här - det var målet på en resa som pågått i halva mitt liv. Det är klart att det är stort.
Jag har ju gått igenom både the Gathering Storm och The Towers of midnight här, så det finns ingen anledning till att upprepa mina känslor kring bokserien - de har inte förändrats på ett år. Mina tankar angående TOM finns här, och TGS här - en text som är mycket mer utbroderande och förklarande.
Jag avslutar det här med att konstatera att jag inte hade någon lust att prata med någon på en timme efter att jag läst ut skiten. Jag var överväldigad.
Jag är det fortfarande.
Jag älskar det. Rakt av. Handlöst. Det här är bra jävla skit!
Här är då avslutningen. A memory of light. Jag drog igenom den på tre dagar, och det var 900 + sidor som verkligen sög tag i mig. Ingen i familjen fick störa mig. Jag skulle läsa. Och läsa vad det enda jag gjorde.
Jag kan inte säga nåt om handlingen utan att förstöra för de som kanske håller på att läsa boken och snubblar in här, så jag gör det inte. Det enda jag säger är att det är här allt ställs på sin spetts - det är här stormen börjar.
För mig var det dock en upplevelse utöver det vanliga; drypande av nostalgi och känslor jag inte ids förklara här - det var målet på en resa som pågått i halva mitt liv. Det är klart att det är stort.
Jag har ju gått igenom både the Gathering Storm och The Towers of midnight här, så det finns ingen anledning till att upprepa mina känslor kring bokserien - de har inte förändrats på ett år. Mina tankar angående TOM finns här, och TGS här - en text som är mycket mer utbroderande och förklarande.
Jag avslutar det här med att konstatera att jag inte hade någon lust att prata med någon på en timme efter att jag läst ut skiten. Jag var överväldigad.
Jag är det fortfarande.
måndag 4 februari 2013
TV-spel - Dead Space 1 och 2
Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt denna kulturform, åtskilliga dagar, veckor och förmodligen några månader. Det har gått i vågor, ibland spelar jag ingenting, ibland spelar jag oavbrutet. Jag är knappast ensam om detta förfarandet - inte bara en samstämmig kår av ex-flickvänner och annat diverse löst folk har uttalat sig i frågan, det har även gjorts filmer på temat. Ni vet, slarvig slacker och städad flickvän.
I filmerna är slutet förutsägbart. I spel kan de bli exakt hur du vill. Numera är konsolerna man spelar på så pass berikade med en otrolig prestanda, vilket gör att man kan få riktigt snygga upplevelser. Snygg är en smaksak, förvisso - jag gillade till exempel scenerna i Fallout 3 där man skjuter av moståndaren huvudet eller valfri kroppsdel, och det hela utspelar sig i slowmotion. Efter att ha sett det upprepas 100 gånger vill man bara spola förbi det. Å andra sidan är just Falloutspelen oavsett vilket du väljer, rika och långa spel. Där har man hur mycket speltid som helst att lägga ner om man vill.
Och det vill man såklart göra.
Jag är en sucker för spel där man blir rädd. Skiträdd. Doom 3 var nog något av en optimal spelupplevelse - ett spel som nyss släpptes på nytt för övrigt - men jag blev mer skitnödig då jag spelade Sillent Hill-serien. Just ettan var något utöver det vanliga i skräckmått mätt. Resident Evil-spelen håller bitvis väldigt hög klass, och jag erkänner, då jag spelade ettan och hundjäveln hoppar in genom fönstret, då slog jag en kompis.
Japp. Jag använde våld. En av få gånger. Det man bör känna till är att jag spelade detta jävla skräckspel för första gången, aldrig tidigare hade en styrning likt den som Resident Evil hade. Jag hade alltså hoppat och skrikit och förmodligen bajsat ner mig, och till slut hade jag lärt mig att om man hörde dem gå, då var de i rummet. Jag lyssnade alltså efter dessa fördömda steg, och med hjärtat just på bristningsgränsen säger den satans idioten att: "Det är lugnt. Rummet är tomt. Du hör ju att det inte är någon där.
Då hundarna hoppar in genom rutan - samtidigt som man inte lärt sig styrningen vilket gör att man siktar rakt upp i taket med pistolen man har - och musiken som då startar, en råstressad synt med dubbelkaggar som springer in i hjärtat och stänger av det för gott.
Jag skulle ha slagit honom hårdare. Mycket mycket mycket hårdare.
Men jag älskar spelen.
I väntan på Doom 4 och ett nytt Rage, kan man nämligen spela igenom Dead Space-trilogin. Trean har inte kommit ännu, men den är väl bara veckor borta, tror jag. Dead Space tar på något sätt vid där Doom slutade: du börjar obeväpnad och ovetande. Etta inleds med en krasch på ett gigantiskt rymdskepp - en planetknäckare - där hjälten Isac är ingenjör och har fyra medhjälpare. De ska laga skappet. Två personer där omgående, och du får inleda med att springa för livet med necromorpher hack i hälarna. Tvåan inleds med att Isac vaknar upp på ett sjukhus. Sjukhuset ligger på Saturnus måne Titan, och då Isac vaknar upp är det bara för att se mannen som just väckt honom, förvandlas till necromorph. Sen är det bara att springa tills man kommer fram till en dörr man kan slänga sig igenom.
Stämningen är kolsvart. Bakgrunden till att hjälten valde att komma med på uppdraget är att en kvinnlig läkare ombord på USG Ishimura, Nicole Brennan, har haft ett förhållande med Isak och skickat honom ett kryptiskt meddelande som han lyssnar på i spelet startscen. USG Ishimura är en planetknäckare, ett skepp som med hjälp av gravitationskraft - telekinesi - rycker upp gigantiska bitar av planeter och sen utvinner man skiten ur det.
USG Ishimura håller på att krascha, och Isak har hjälp av två andra personer, överlevande från räddningspatrullen, som vägleder honom genom skeppet för att laga det som är trasigt. Isak är som sagt ingenjör. Det första vapnet man får en plasmaskärare. En behändig pistol som man kan klara sig igenom spelet med - jag har provat. Man får fler vapen genom att hitta ritningar på vapen som man sen kan köpa på en affär. Japp. Allt håller på att gå åt helvete, men det finns en affär där du kan köpa vapen och ammunition. Du kan även lämna saker i affärens kassaskåp, och sen komma åt dessa från alla affärer.
Ganska snabbt inser man att ammunitionstillgången är låg och de specialvapen man har, telekinesigrunkan och en "stasi", som gör motståndarna långsamma en kort stund, är en bästa vänner. Man samlar på "nodes" för att uppgradera sina vapen vid "work benches". Mina favoritvapen är Line gun, Pulse rifel och min absoluta favorit RIPPER. Ni hör ju.
Faktum är att jag har samma favoritvapen då jag spelar tvåan. Man jag håller på att lära mig att älska javelingrunkan. I tvåan.
Hur som helst, det tar ett tag innan man har råd med dessa vapen och någon slags uppgradering som heter duga. Och de kräk som du möter är alltså necromorpher. De dödar, och förvandlar det döda köttet till monster. Allt detta beror på en "Marker" som man hittat på den senaste planeten man "knäckte". Denna Marker är givetvis helig för den ledande religionen, unitologerna, och der har gått helt banan på vår Marker. Markern ser faktiskt ut som galsstatyn i Umeå vid bågenhuset.
Antalet olika necromorpher är rikt, från de äckliga små barnen med sina tentakler, de krälande kräk vars ryggrad blivit en jävla aliensvans. Eller det svärdarmade fettot som ofta har två äckelungar i sig, eller små krälande jävla trebeningar. Eller de skrikande jävlarna som snabbar sig mot dig med en exploderande arm. Eller den där fladdermusliknande vidrigheten som förvandlar de döda människor som ligger överallt till necromorpher. Eller den där förvridna stenvarelsen som man måste skjuta i ryggen.
Den stora skillnaden mot tvåan är lite nya grejer, som då man ska hacka datorer, flyga i gravitationsfria utrymmen och att Isak talar. Lite nya vapen är det allt, men Isak pratar. Jag välkomnar det! Tvåan är en värdig uppföljare. Handlingen innefattar fortfarande Nicole Brennan från första spelet, som vi vet är död, men som spökar för Isak. Hon är skitäcklig. En ny Marker är byggd, och Isak måste fly för livet. Halvvägs in i spelet tar det en twist. Och sen möter vi Ellie Langford. Hon lever, och ser ut som Lara Croft.
Ja. Ni hör ju. Idel skräck, idel ångest över blodbad man nästan fastnar i och hjärtstopp på grund av att det är kolsvart och ljudeffekterna... Jag älskar det! Så är det.
I filmerna är slutet förutsägbart. I spel kan de bli exakt hur du vill. Numera är konsolerna man spelar på så pass berikade med en otrolig prestanda, vilket gör att man kan få riktigt snygga upplevelser. Snygg är en smaksak, förvisso - jag gillade till exempel scenerna i Fallout 3 där man skjuter av moståndaren huvudet eller valfri kroppsdel, och det hela utspelar sig i slowmotion. Efter att ha sett det upprepas 100 gånger vill man bara spola förbi det. Å andra sidan är just Falloutspelen oavsett vilket du väljer, rika och långa spel. Där har man hur mycket speltid som helst att lägga ner om man vill.
Och det vill man såklart göra.
Jag är en sucker för spel där man blir rädd. Skiträdd. Doom 3 var nog något av en optimal spelupplevelse - ett spel som nyss släpptes på nytt för övrigt - men jag blev mer skitnödig då jag spelade Sillent Hill-serien. Just ettan var något utöver det vanliga i skräckmått mätt. Resident Evil-spelen håller bitvis väldigt hög klass, och jag erkänner, då jag spelade ettan och hundjäveln hoppar in genom fönstret, då slog jag en kompis.
Japp. Jag använde våld. En av få gånger. Det man bör känna till är att jag spelade detta jävla skräckspel för första gången, aldrig tidigare hade en styrning likt den som Resident Evil hade. Jag hade alltså hoppat och skrikit och förmodligen bajsat ner mig, och till slut hade jag lärt mig att om man hörde dem gå, då var de i rummet. Jag lyssnade alltså efter dessa fördömda steg, och med hjärtat just på bristningsgränsen säger den satans idioten att: "Det är lugnt. Rummet är tomt. Du hör ju att det inte är någon där.
Då hundarna hoppar in genom rutan - samtidigt som man inte lärt sig styrningen vilket gör att man siktar rakt upp i taket med pistolen man har - och musiken som då startar, en råstressad synt med dubbelkaggar som springer in i hjärtat och stänger av det för gott.
Jag skulle ha slagit honom hårdare. Mycket mycket mycket hårdare.
Men jag älskar spelen.
I väntan på Doom 4 och ett nytt Rage, kan man nämligen spela igenom Dead Space-trilogin. Trean har inte kommit ännu, men den är väl bara veckor borta, tror jag. Dead Space tar på något sätt vid där Doom slutade: du börjar obeväpnad och ovetande. Etta inleds med en krasch på ett gigantiskt rymdskepp - en planetknäckare - där hjälten Isac är ingenjör och har fyra medhjälpare. De ska laga skappet. Två personer där omgående, och du får inleda med att springa för livet med necromorpher hack i hälarna. Tvåan inleds med att Isac vaknar upp på ett sjukhus. Sjukhuset ligger på Saturnus måne Titan, och då Isac vaknar upp är det bara för att se mannen som just väckt honom, förvandlas till necromorph. Sen är det bara att springa tills man kommer fram till en dörr man kan slänga sig igenom.
Stämningen är kolsvart. Bakgrunden till att hjälten valde att komma med på uppdraget är att en kvinnlig läkare ombord på USG Ishimura, Nicole Brennan, har haft ett förhållande med Isak och skickat honom ett kryptiskt meddelande som han lyssnar på i spelet startscen. USG Ishimura är en planetknäckare, ett skepp som med hjälp av gravitationskraft - telekinesi - rycker upp gigantiska bitar av planeter och sen utvinner man skiten ur det.
USG Ishimura håller på att krascha, och Isak har hjälp av två andra personer, överlevande från räddningspatrullen, som vägleder honom genom skeppet för att laga det som är trasigt. Isak är som sagt ingenjör. Det första vapnet man får en plasmaskärare. En behändig pistol som man kan klara sig igenom spelet med - jag har provat. Man får fler vapen genom att hitta ritningar på vapen som man sen kan köpa på en affär. Japp. Allt håller på att gå åt helvete, men det finns en affär där du kan köpa vapen och ammunition. Du kan även lämna saker i affärens kassaskåp, och sen komma åt dessa från alla affärer.
Ganska snabbt inser man att ammunitionstillgången är låg och de specialvapen man har, telekinesigrunkan och en "stasi", som gör motståndarna långsamma en kort stund, är en bästa vänner. Man samlar på "nodes" för att uppgradera sina vapen vid "work benches". Mina favoritvapen är Line gun, Pulse rifel och min absoluta favorit RIPPER. Ni hör ju.
Faktum är att jag har samma favoritvapen då jag spelar tvåan. Man jag håller på att lära mig att älska javelingrunkan. I tvåan.
Hur som helst, det tar ett tag innan man har råd med dessa vapen och någon slags uppgradering som heter duga. Och de kräk som du möter är alltså necromorpher. De dödar, och förvandlar det döda köttet till monster. Allt detta beror på en "Marker" som man hittat på den senaste planeten man "knäckte". Denna Marker är givetvis helig för den ledande religionen, unitologerna, och der har gått helt banan på vår Marker. Markern ser faktiskt ut som galsstatyn i Umeå vid bågenhuset.
Det är inte underligt att Umeå är fyllt av vansinne
Antalet olika necromorpher är rikt, från de äckliga små barnen med sina tentakler, de krälande kräk vars ryggrad blivit en jävla aliensvans. Eller det svärdarmade fettot som ofta har två äckelungar i sig, eller små krälande jävla trebeningar. Eller de skrikande jävlarna som snabbar sig mot dig med en exploderande arm. Eller den där fladdermusliknande vidrigheten som förvandlar de döda människor som ligger överallt till necromorpher. Eller den där förvridna stenvarelsen som man måste skjuta i ryggen.
Den stora skillnaden mot tvåan är lite nya grejer, som då man ska hacka datorer, flyga i gravitationsfria utrymmen och att Isak talar. Lite nya vapen är det allt, men Isak pratar. Jag välkomnar det! Tvåan är en värdig uppföljare. Handlingen innefattar fortfarande Nicole Brennan från första spelet, som vi vet är död, men som spökar för Isak. Hon är skitäcklig. En ny Marker är byggd, och Isak måste fly för livet. Halvvägs in i spelet tar det en twist. Och sen möter vi Ellie Langford. Hon lever, och ser ut som Lara Croft.
Ja. Ni hör ju. Idel skräck, idel ångest över blodbad man nästan fastnar i och hjärtstopp på grund av att det är kolsvart och ljudeffekterna... Jag älskar det! Så är det.
söndag 3 februari 2013
Samtidigt i min hörna: Progamt 1 avklarat. Riktig Metal.
Ja. Första programmet avklarat. Vilken succé! Alla lyssnare ringde in.
Hur som helst. Jag har lyssnat på mig själv och kan enkel säga att det finns att jobba på.
Men nu är det satt i sjön. Riktig metal. Det finns.
Jag kommer som sagt att spela musik som jag gillar, men jag kommer också att spela demos och promos. Jag spelade bland annat I Condamn, en av väsbys bäst bevarade hemligheter. Helt sjukt. Denna thrash, heavymetalgrupp spöar skiten ur det mesta där ute. Fantastisk sångare, i stil med Russel Allen - uppbackad av en annan bra sångare, då sologitarristen inte bara lirar bra. Skitbra!
Men nej, vi ska inte lyssna på Fredriks briljanta råd.
Nu måste ni det. Eftersom att det är på radio! Som förvisso ingen kan höra. Om man inte befinner sig mellan Väsby och Skokloster, tydligen.
Musiken sträckte sig mellan Testament och Gamma Ray. En seger för den goda smaken! Esset i rockfickan fick bli U.K. och låten In the dead of night, från skivan EG. Smaka på den!
Yngwie har gjort en cover på den. Smaka på den också!
Inget Yngwie, men det kommer sånt också! SÅKLART! Jag funderar på att göra en specialer med honom, spela det bästa från varje skiva. Fast då räcker inte en timme till. Det får bli tre program. Eller fyra.
Ja. Det blir väl så här ett tag. Vi kör på radiospåret. Hejhopp!
Hur som helst. Jag har lyssnat på mig själv och kan enkel säga att det finns att jobba på.
Men nu är det satt i sjön. Riktig metal. Det finns.
Jag kommer som sagt att spela musik som jag gillar, men jag kommer också att spela demos och promos. Jag spelade bland annat I Condamn, en av väsbys bäst bevarade hemligheter. Helt sjukt. Denna thrash, heavymetalgrupp spöar skiten ur det mesta där ute. Fantastisk sångare, i stil med Russel Allen - uppbackad av en annan bra sångare, då sologitarristen inte bara lirar bra. Skitbra!
Men nej, vi ska inte lyssna på Fredriks briljanta råd.
Nu måste ni det. Eftersom att det är på radio! Som förvisso ingen kan höra. Om man inte befinner sig mellan Väsby och Skokloster, tydligen.
Musiken sträckte sig mellan Testament och Gamma Ray. En seger för den goda smaken! Esset i rockfickan fick bli U.K. och låten In the dead of night, från skivan EG. Smaka på den!
Yngwie har gjort en cover på den. Smaka på den också!
Inget Yngwie, men det kommer sånt också! SÅKLART! Jag funderar på att göra en specialer med honom, spela det bästa från varje skiva. Fast då räcker inte en timme till. Det får bli tre program. Eller fyra.
Ja. Det blir väl så här ett tag. Vi kör på radiospåret. Hejhopp!
lördag 2 februari 2013
Riktig metal
Idag börjar jag med radion. Bara så att ni vet. Riktig metal. Så heter det.
Lagom elitistiskt.
16:30 - 17:30
88,2. I Märsta.
Metal!
Lagom elitistiskt.
16:30 - 17:30
88,2. I Märsta.
Metal!
söndag 20 januari 2013
Radiomannen del 2
Jag debuterade som radiopratare och skivväljare igår. Som ni kanske såg i gårdagens inlägg...
Jag hade igår bara 30 min på mig, men jag fick fan blodad tand. Mina planer är höglyftande.
Jag börjar med att bjuda på mina låtval, så att ni kan föreställa er det fantastiska programmet - som givetvis spetsas till med min stammande och rostiga tunga.
Yngwie Malmsteen fick inleda programmet med sin Critical Mass från mannens förra skiva. Vilken start! Vi följde upp den fantastiska låten med Nocturnal Rites smycke Afterlife, från skivan med samma namn.
Ni som läser här ibland ser givetvis att det är min smak som härjar fritt. Som sig bör, det är mitt program.
Och, ja, jag är mig själv och jag saknar skam. Auberon. Gaia. Vår snällaste låt, tillsammans med the dance. Jag citerar mig själv: om ingen annan spelar oss, få får väl jag göra det! För er som inte hört oss, vi finns på spotify. Lyssna och återkom med en kommentar. Jag vill veta vad ni tycker!
Ja. Efter den hitten fick publiken - jag tror att det är en kvinna i Sigtuna - äran att avnjuta Candlemass och deras fantastiska Solitude. Jag var dock crazy och bjöd på den nyinspelade versionen med Solitude Aeturnussångaren Rob Lowe. Sen babblade jag på lite, så klart.
Avslutningen blev Whitesnakes Ain't no love in the heart of the city.
Jag har som sagt planer för detta. Jag tyckte att det var skitkul, så klart. Om jag lyckas ro hem några sponsorer så kommer programmet att läggas upp på nätet. Jag tror att det är en stimavgift som krävs, men med en familj att försörja så får jag bli tiggare i stället.
Nu är det dock så att jag har ett litet problem: vad fan ska jag kalla programmet? Alla bra namn, som Power hour, är tagna. Radio metal? Kanske. Enkelt och inte så krystat. Dessutom är det på svenska. Jag föraktar de som väljer engelska namn (sa han som ville ha power hour som namn...). Ni får gärna komma med förslag.
Jag spelar gärna demos. Jag spelar vad ni vill, så länge jag har skivan. Jag intervjuar er gärna, så länge jag gillar skiten.
Se så, hjälp mig nu!
Jag hade igår bara 30 min på mig, men jag fick fan blodad tand. Mina planer är höglyftande.
Jag börjar med att bjuda på mina låtval, så att ni kan föreställa er det fantastiska programmet - som givetvis spetsas till med min stammande och rostiga tunga.
Yngwie Malmsteen fick inleda programmet med sin Critical Mass från mannens förra skiva. Vilken start! Vi följde upp den fantastiska låten med Nocturnal Rites smycke Afterlife, från skivan med samma namn.
Ni som läser här ibland ser givetvis att det är min smak som härjar fritt. Som sig bör, det är mitt program.
Och, ja, jag är mig själv och jag saknar skam. Auberon. Gaia. Vår snällaste låt, tillsammans med the dance. Jag citerar mig själv: om ingen annan spelar oss, få får väl jag göra det! För er som inte hört oss, vi finns på spotify. Lyssna och återkom med en kommentar. Jag vill veta vad ni tycker!
Ja. Efter den hitten fick publiken - jag tror att det är en kvinna i Sigtuna - äran att avnjuta Candlemass och deras fantastiska Solitude. Jag var dock crazy och bjöd på den nyinspelade versionen med Solitude Aeturnussångaren Rob Lowe. Sen babblade jag på lite, så klart.
Avslutningen blev Whitesnakes Ain't no love in the heart of the city.
Jag har som sagt planer för detta. Jag tyckte att det var skitkul, så klart. Om jag lyckas ro hem några sponsorer så kommer programmet att läggas upp på nätet. Jag tror att det är en stimavgift som krävs, men med en familj att försörja så får jag bli tiggare i stället.
Nu är det dock så att jag har ett litet problem: vad fan ska jag kalla programmet? Alla bra namn, som Power hour, är tagna. Radio metal? Kanske. Enkelt och inte så krystat. Dessutom är det på svenska. Jag föraktar de som väljer engelska namn (sa han som ville ha power hour som namn...). Ni får gärna komma med förslag.
Jag spelar gärna demos. Jag spelar vad ni vill, så länge jag har skivan. Jag intervjuar er gärna, så länge jag gillar skiten.
Se så, hjälp mig nu!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
