Det här med att skriva om musik, och välja en era av ett band som definierat dem, det var fan kul.
Gamma Ray är avklarade. Nudå? Jag väntar med den planerade del 2, som kommer då jag lyssnat mer på Psalms for the dead.
Det är helt klart nåt jag kommer att fördjupa mig i - inte för att det är viktigt, utan för att jag ändå tycker att de flesta andra tyckare har fel.
Vad är det för fel på er?
***
Hur otight är inte början på den här låten?
Men vilken bra låt!
lördag 13 oktober 2012
onsdag 10 oktober 2012
En bonus. Gamma Ray - från lek till heavy metal
Jag skulle egentligen bara skriva två texter om en trippel på cd-plast. De ska vara representativa för fantastisk musik från 2000-talet, var tanken.
Sen kom jag att tänka på ett band som jag kan utan och innan, och som jag faktiskt hade en infallsvinkel att ta till på. Finurligt värre!
Gamma Ray var på sin debut Heading for tomorrow, ganska mycket Kai Hansens helt egna idéer, och inte så mycket mer. Då lovade mini-LPn Heaven can wait desto mer. Och Sigh no more är ett mästerverk som fortfarande låter originellt idag. Men det är inte den typiska Kai Hansen-heavy metal som han skulle börja hänge sig åt på efterföljande skivor.
Insanity and genius inleds med en typisk Kai-låt, som han förvägrat sin publik sen debutens Lust for life. I en intervju som jag hörde på någon svensk radiokanal erkände han också att han inte velat spela in typiska Kailåtar, eftersom att det lät så mycket Helloween om det. Han ville inte låta som ett till Helloween. Nu var handbromsen släppt. Till min stora lycka, bör tillstås.
Det är fortfarande Ralph Scheepers som står för sången på Insanity and genius. Och han gör det bra, som vanligt. Jag var aldrig hans största fan - det är nåt med hans röst som tar emot - men då han får till det, då älskar jag det! Kanske borde man se det som ett tecken att Kai sjöng en låt själv på den här skivan. Eller så var de helt enkelt så galna som de framstår i de videos som spelades in till skivan. De framstår inte som helt friska människor.
Det som följde är inget mindre än ett mästerverk. Land of the free (1995) är en prefekt Gamma Ray-skiva, den första med Kai på sång, och den skiva i alla fall jag hade väntat på sen han lämnade bandet 1988. Som bonus är ju även gudabenådade Michael Kiske med och sjunger på skivan. I titelspåret hör även den magiska stämsång de kunde bjuda på under de smått legendariska Keeperskivornas era. Den andra låten Kiske sjunger på, Time to break free, är ingen personlig favorit, sångaren till trots.
Annars är skivan fulländad.
Och det är efterföljande skivan Somewhere out in spaces stora problem. Den är skitbra, men den toppar inte Land of the free. Den har sina stora stunder, den har episka stunder, och Kai har ännu inte tappat sin lust för att imponera som gitarrist. Den största skillnaden som jag ser det mellan Land of the free och Somewhere out in space är musikerna. Visst, en jäkla rokad blev det då gitarristen blev basist och basisten och trummisen hoppade av. Thomas Nack är en suverän trummis. Han har ett sväng som efterföljande, nyligen avhoppade Dan Zimmerman saknar. Det var en förlust att bli av med Nack.
Men musiken är ändå hur bra som helst.
Jag tror till och med att efterföljande Power plant är minst lika bra. Jag har inte funderat på det. Ännu.
Skål!
Sen kom jag att tänka på ett band som jag kan utan och innan, och som jag faktiskt hade en infallsvinkel att ta till på. Finurligt värre!
Gamma Ray var på sin debut Heading for tomorrow, ganska mycket Kai Hansens helt egna idéer, och inte så mycket mer. Då lovade mini-LPn Heaven can wait desto mer. Och Sigh no more är ett mästerverk som fortfarande låter originellt idag. Men det är inte den typiska Kai Hansen-heavy metal som han skulle börja hänge sig åt på efterföljande skivor.
Insanity and genius inleds med en typisk Kai-låt, som han förvägrat sin publik sen debutens Lust for life. I en intervju som jag hörde på någon svensk radiokanal erkände han också att han inte velat spela in typiska Kailåtar, eftersom att det lät så mycket Helloween om det. Han ville inte låta som ett till Helloween. Nu var handbromsen släppt. Till min stora lycka, bör tillstås.
Det är fortfarande Ralph Scheepers som står för sången på Insanity and genius. Och han gör det bra, som vanligt. Jag var aldrig hans största fan - det är nåt med hans röst som tar emot - men då han får till det, då älskar jag det! Kanske borde man se det som ett tecken att Kai sjöng en låt själv på den här skivan. Eller så var de helt enkelt så galna som de framstår i de videos som spelades in till skivan. De framstår inte som helt friska människor.
Det som följde är inget mindre än ett mästerverk. Land of the free (1995) är en prefekt Gamma Ray-skiva, den första med Kai på sång, och den skiva i alla fall jag hade väntat på sen han lämnade bandet 1988. Som bonus är ju även gudabenådade Michael Kiske med och sjunger på skivan. I titelspåret hör även den magiska stämsång de kunde bjuda på under de smått legendariska Keeperskivornas era. Den andra låten Kiske sjunger på, Time to break free, är ingen personlig favorit, sångaren till trots.
Annars är skivan fulländad.
Och det är efterföljande skivan Somewhere out in spaces stora problem. Den är skitbra, men den toppar inte Land of the free. Den har sina stora stunder, den har episka stunder, och Kai har ännu inte tappat sin lust för att imponera som gitarrist. Den största skillnaden som jag ser det mellan Land of the free och Somewhere out in space är musikerna. Visst, en jäkla rokad blev det då gitarristen blev basist och basisten och trummisen hoppade av. Thomas Nack är en suverän trummis. Han har ett sväng som efterföljande, nyligen avhoppade Dan Zimmerman saknar. Det var en förlust att bli av med Nack.
Men musiken är ändå hur bra som helst.
Jag tror till och med att efterföljande Power plant är minst lika bra. Jag har inte funderat på det. Ännu.
Skål!
söndag 7 oktober 2012
De två stora trilogierna - Musik - nr 1: Machine Head
Nuvarande sättning
Ni vet hur det är. Man har ett favoritband som gjorde två eller tre skitbra skivor i början av sin karriär, och sen börjar det gå utför. De blir sämre och sämre tills de kommer till ett vägskäl. Antingen kan de återgå till det ursprungliga soundet, som de i de flesta fall förtalat i intervjuer, eller så kan de välja att lägga av.
De flesta fortsätter dock att spela ändå. Och varför inte? Det är deras liv och jobb, vem är jag att döma ut deras passion? Det är inte deras fel att de bara hade 10 bra låtar att bjuda välden på.
Jag kommer ihåg Machine Head då de kom. Först för att de spelade min favoritgenre - thrashmetal - och så kom de i en tid då thrashmetal var på dekis. De stora grupperna hade bytt stil - Anthrax spelade grunge, Metallica var lama, Slayer hade bytt trummis - och på den tiden brydde sig ingen om Exodus, som famlade i ingenmansland efter Force of habit, 92-. Det var bara Testament som ingav hopp just då, efter att ha släppt live-epn Return to apocalyptic city. Low var skivan de skulle revanschera sitt debakel med den stengrå skivan The ritual på.
Då kom Machine Head, från resterna av Vio-lence, vars Eternal Nithmare är enda hörbara skiva. Skivan Burn my eyes var rätt bra. Den hade ett sväng som inga metalband förutom Pantera hade lyckats bemästra innan. Skivan hade tre riktigt bra låtar, enligt mig, och lovade gott inför framtiden. Jag kommer även ihåg att Machine Head hyllade Meshuggah i intervju efter intervju. Sånt gjorde ju att man gillade dem lite mer.
De skivor som Machine Head släppte efter debuten var alla hårda och aggressiva, men de saknade låtar. Fanns det två bra låtar på en skiva var det bra - och då de släppte Supercharger var det nog ingen som ansåg att Machine Head var ett framtidsnamn för metal.
Jag vet inte exakt vad som hände, men jag har skrapat ihop en halvklar bild. Tydligen blev bandet droppat av skivbolaget. Knarkaffärer sponsrade demoinspelningar, och sen hade vi Through the ashes of the empires.
Machine Head är från och med den här skivan ett helt nytt band. Tillsammans med för skivan nytillkomne forne Vio-lencegitarristen Phill Demell hade de fått den injektion de behövde. Var de desperation? Var det de droger som Robb Flynn så ofta berättar om i sina självutlämnande texter?
Skivan gav ny luft under bandets vingar, och uppföljaren The Blackening är inget mindre än ett mästerverk. Det var den skivan som thrashmetal genren hade väntat på sen Testaments The gathering.
På de två skivorna har Machine Head lyckats med konststycket att återgå till sitt ursprungssound, samtidigt som de lagt till en influens de inte ens tagit i med tång innan - heavy metal. Japp. Helt plötsligt hör man Iron Maideninfluenserna i musiken, helt plötsligt kan ett stenhårt riff fyllas med snygga harmonier, på ett sätt bandet aldrig provat tidigare. Jag vill minnas att jag någonstans skrev om bandet blivit influerat av Iron Maiden, så har de gjort en alldeles egen Hallowed be thy name i låten Halo. Så är det. The Blackening är skivan som Metallica önskade att de skulle ha gjort efter Master of puppets.
Egentligen skulle de inte gå att göra en uppföljare på the Blackening. Inte för att de inte skulle kunna skriva liknande riff igen. Utan för att bandet skapade nio fantastiska låtar. Det är låtarna man lever på som band. Men då Unto the locust spläps över oss visar Machine Head att de hade en sväng till att ta. Om de hade haft någon slags beröringsskräck för episka riff tidigare, så har de helt lämnat den rädslan bakom sig.
Bandet låter på den här skivan så europeiska att man skulle kunna tro att de flyttat till Göteborg inför inspelningen. Unto the locust saknar den komplexiteten som fyller the Blackening, men den har lite fler lättillgängliga låtar.
Och med det sagt har jag bara en sak att tillägga. Machine Head har i och med denna skivtrojka gjort en av 2000-talets stora albumserier.
Så är det bara!
lördag 6 oktober 2012
Dum kommentar? Eldiga svar.
Även en lam fråga kan kräva ett flammande svar.
De flesta diskussioner vi har blir fragmentariska i sitt innehåll för att vi talar olika, inte för att vi pratar olika språk, utan för att orden vi använder betyder olika saker för oss alla. Det kan leda till vissa missförstånd, tills man läst av personen och förstår vad de lägger för innebörd i sina ord.
Man tänker inte på det. Det är så vardagligt att det knappt finns.
Mig är lätt att missförstå som arg och aggressiv. Jag är egentligen världens lugnaste prick. Men då jag skriver är jag oftast arg på någonting, och den ilska och frustration som en del händelser utlöser ger mitt språk demoniska tendenser.
Det är en frustration över att veta att politiskt så står jag för det mest solidariska alternativet, som tar hänsyn till alla människor i samhället, inte bara de mest privilegierade.
All forskning tyder på att den samhällsformen som tar hand om sina svaga och sjuka, och ger en god samhällsnytta genom sjukvård, skola och omsorg också gynnar samhällets rika. Och matematiken är så enkel! Där även de som normalt skulle vara låginkomsttagare och tvingas till bidrag, har man istället en invånare som kan bida både till tillväxt och positiv utveckling.
Jag stönar fruktansvärt över de som pratar om miljön. Vi måste göra mycket för att få igång ett brett miljötänk i samhället. Men kortsiktigt behöver vi utsläppsmål och arbeta för att minska onödiga energiförluster. Politiken som jag står för visar sig oftast då i seriösa undersökningar av miljöorganisationer, vara den mest ansvarstagande.
Och vad bemöts man med?
Nordkorea!
Alltså. Jag har ingen som helst respekt för de som använder sig av den argumentationen. Eftersom att det bara betyder att deras argument är slut.
Ändå. De som lyssnar då jag gapar ut min vrede över idiotin, de spelar bara indignerade om de skulle råka göra sig hörda. Så enkelt. Pol Pot eller indignation.
Jag hatar det. Jag känner i princip bara förakt för beteendet.
Den tid det tar att reda ut den skit som kastas i ansiktet på mig i en debatt, som i slutänden går ut på att jag försvarar en solidarisk samhällsbildning, är oöversiktlig. Jag genar. Jag ber dem dra åt helvete.
Jag menar, Hej! Jag tycker att det är dåligt att ta ut flera miljarder från välfärden och skänka till rikskapitalismens gamar. Svar? "Stalin".
Fuck off.
De flesta diskussioner vi har blir fragmentariska i sitt innehåll för att vi talar olika, inte för att vi pratar olika språk, utan för att orden vi använder betyder olika saker för oss alla. Det kan leda till vissa missförstånd, tills man läst av personen och förstår vad de lägger för innebörd i sina ord.
Man tänker inte på det. Det är så vardagligt att det knappt finns.
Mig är lätt att missförstå som arg och aggressiv. Jag är egentligen världens lugnaste prick. Men då jag skriver är jag oftast arg på någonting, och den ilska och frustration som en del händelser utlöser ger mitt språk demoniska tendenser.
Det är en frustration över att veta att politiskt så står jag för det mest solidariska alternativet, som tar hänsyn till alla människor i samhället, inte bara de mest privilegierade.
All forskning tyder på att den samhällsformen som tar hand om sina svaga och sjuka, och ger en god samhällsnytta genom sjukvård, skola och omsorg också gynnar samhällets rika. Och matematiken är så enkel! Där även de som normalt skulle vara låginkomsttagare och tvingas till bidrag, har man istället en invånare som kan bida både till tillväxt och positiv utveckling.
Jag stönar fruktansvärt över de som pratar om miljön. Vi måste göra mycket för att få igång ett brett miljötänk i samhället. Men kortsiktigt behöver vi utsläppsmål och arbeta för att minska onödiga energiförluster. Politiken som jag står för visar sig oftast då i seriösa undersökningar av miljöorganisationer, vara den mest ansvarstagande.
Och vad bemöts man med?
Nordkorea!
Alltså. Jag har ingen som helst respekt för de som använder sig av den argumentationen. Eftersom att det bara betyder att deras argument är slut.
Ändå. De som lyssnar då jag gapar ut min vrede över idiotin, de spelar bara indignerade om de skulle råka göra sig hörda. Så enkelt. Pol Pot eller indignation.
Jag hatar det. Jag känner i princip bara förakt för beteendet.
Den tid det tar att reda ut den skit som kastas i ansiktet på mig i en debatt, som i slutänden går ut på att jag försvarar en solidarisk samhällsbildning, är oöversiktlig. Jag genar. Jag ber dem dra åt helvete.
Jag menar, Hej! Jag tycker att det är dåligt att ta ut flera miljarder från välfärden och skänka till rikskapitalismens gamar. Svar? "Stalin".
Fuck off.
torsdag 4 oktober 2012
Förlåt. Ni förstår efter att ha försökt läsa det här
En del ord och meningar ger upphov till djupare tankar. Det kan vara ord från dårar som tvingar en att tänka utanför sina välbekanta vallar - för att det är så, exakt _så_ korkat.
Sen finns det givetvis en motsatts. Saker man hör som bara faller på plats med ett fett AHAAAAA. Alla älskar ett fett ahaaaa, som ger känslan av att man faktiskt kommit på nåt smart. Jag får många sådana upplevelser tack vara den här bloggen. Det är belöning nog för att skriva vidare på den här bloggen.
Det är bland kommentarerna jag hittar dessa intellektuella guldkorn - då de som kommenterar håller sig till ämnet.
**
Nu har jag dock två problem. Det första är att jag har blivit avbruten i det här skrivandet så pass många gånger att jag tappat tråden. Det får bli uppföljaren ikväll. Om jag överlever tills det är kväll.
Det leder till nästa inlägg som jag ska, men inte har haft möjligheten att bli avbruten då jag ska skriva om det. Den kommer att vara en ursäkt för alla lögner. Oavsiktliga lögner. Om Auberon.
Auberon har, preliminärt, sin första spelning på ett decennium. I April. I Afrika. Algeriet närmare bestämt. Sug på den!
Sen finns det givetvis en motsatts. Saker man hör som bara faller på plats med ett fett AHAAAAA. Alla älskar ett fett ahaaaa, som ger känslan av att man faktiskt kommit på nåt smart. Jag får många sådana upplevelser tack vara den här bloggen. Det är belöning nog för att skriva vidare på den här bloggen.
Det är bland kommentarerna jag hittar dessa intellektuella guldkorn - då de som kommenterar håller sig till ämnet.
**
Nu har jag dock två problem. Det första är att jag har blivit avbruten i det här skrivandet så pass många gånger att jag tappat tråden. Det får bli uppföljaren ikväll. Om jag överlever tills det är kväll.
Det leder till nästa inlägg som jag ska, men inte har haft möjligheten att bli avbruten då jag ska skriva om det. Den kommer att vara en ursäkt för alla lögner. Oavsiktliga lögner. Om Auberon.
Auberon har, preliminärt, sin första spelning på ett decennium. I April. I Afrika. Algeriet närmare bestämt. Sug på den!
onsdag 26 september 2012
Mer Battlestar Galacticarelaterad fantatism
Jag vet inte varför jag inte har skrivit om det tidigare. Men nu gör jag det. Sambon skriver om Nagellack. Och hon bloggar om det. Hon har dessutom betydligt fler läsare än jag, vilket är bedrövligt. Vad är det för fel på mänskligheten?
Min sambo är också, precis som jag, frälst BSG-fan.
Hur som helst. Ett independent-nagellack släppte en kollektion med temat Battlestar Galactica. Givetvis får min sambo denna kollektion - hon var till och med medverkande i utformningen eller om det var idén till Opera house.
Nu ligger sambons nagelblogg på en ny adress, så för att komma dit klickar ni på länken. Här.
Nr 6 i serien fick ett lack som ser ut så här...
Härifrån
Kara Thrace fick fyra olika färger. Kolla själva.
Jag är inte snabb, men jag är.
Min sambo är också, precis som jag, frälst BSG-fan.
Hur som helst. Ett independent-nagellack släppte en kollektion med temat Battlestar Galactica. Givetvis får min sambo denna kollektion - hon var till och med medverkande i utformningen eller om det var idén till Opera house.
Nu ligger sambons nagelblogg på en ny adress, så för att komma dit klickar ni på länken. Här.
Nr 6 i serien fick ett lack som ser ut så här...
Kara Thrace fick fyra olika färger. Kolla själva.
Jag är inte snabb, men jag är.
torsdag 20 september 2012
DVD: Casa de mi Padre
Ni vet hur det är, man får en favoritartist, eller favoritskådis, och så köper/ser man allt som prånglas ut av dem.
En gång hyrde jag på riktigt filmer av och med Adam Sandler - nu, not so much - och jag brukade köpa skivor av och med Metallica. Det var inte igår, kan jag ärligt säga.
En skådis som jag ännu inte hunnit ledsna på är svenskbekantingen Will Ferrell (svensk fru, sägs det). Jag gillade inte Anchorman (en film som får en uppföljare snart) så mycket. Jag hade även svårt för Elf (älskar rapen!), men filmer som Step brothers, Talladega nights, Blades of glory och The other guys är filmer som jag nästan skrattkrampat till. Speciellt Step brothers, som nog är en av 2000-talets roligaste filmer. Så det så.
Det jag med dessa härliga utsvävningar försöker säga är att jag fortfarande alltså hyr de filmer som Will Ferrell är med i. Nu senast kände jag lite av höstens svårmod och ville dämpa den med en komedi. En film med Will Ferrell således.
Casa de mi Padre är dock inte en vanlig Ferrell film. Det är inte ens en vanlig film. Sambon gissade på en pastisch på Mexikansk film, och efter lite forskande visade det ju sig att hon hade rätt, till en viss del. Det är även pastisch på westernfilmer och Mexikanska såpor. Som om inte det vore nog så är filmen även på spanska - vilket kanske inte är konstigt om det handlar om mexikansk film. Men här heter huvudkaraktären Will Ferrell, och enligt min största informationskälla efter IMDB, Toppraffel, lärde killen sig språket på en månad. Det är också något som tagits med som rekvisita. mr Ferrells spanska.
Och det är väl här jag bör sätta ner foten och förklara vad som är roligt med filmen, för det är inte den sjuka, hysteriskt lama och underbara humor vi är vana vid från Ferrells andra filmer. Här är det detaljerna i klippningen som är roliga. Märkliga effekter och musiken... En knasig grej de använder sig av är ridscenerna, antingen ser man bara skådisarnas överkroppar, och då är det övertydligt att de filmats i en studio, där bakgrunden rör sig. Eller så ser man bara deras ben...
Det är svårt att säga nåt vettigt om filmen. Jag känner väl bara igen skådisarna Ferrell och den gamla Che Guevarabekantingen Gael Garcia Bernal (som var med i Lukas Moodyssons Mammut). De andra ser vagt bekant ut, men jag har rätt dåligt ansiktsminne, vilket lett till vissa besvär. Genesis Rodriguez heter den kvinnliga stjärnan. Aldrig hört talas om... Men hon är vacker att titta på.
Vill ni veta vad en riktig recensent tycker? Toppraffel.
En gång hyrde jag på riktigt filmer av och med Adam Sandler - nu, not so much - och jag brukade köpa skivor av och med Metallica. Det var inte igår, kan jag ärligt säga.
En skådis som jag ännu inte hunnit ledsna på är svenskbekantingen Will Ferrell (svensk fru, sägs det). Jag gillade inte Anchorman (en film som får en uppföljare snart) så mycket. Jag hade även svårt för Elf (älskar rapen!), men filmer som Step brothers, Talladega nights, Blades of glory och The other guys är filmer som jag nästan skrattkrampat till. Speciellt Step brothers, som nog är en av 2000-talets roligaste filmer. Så det så.
Will. WILL WILL WILL!
Det jag med dessa härliga utsvävningar försöker säga är att jag fortfarande alltså hyr de filmer som Will Ferrell är med i. Nu senast kände jag lite av höstens svårmod och ville dämpa den med en komedi. En film med Will Ferrell således.
Casa de mi Padre är dock inte en vanlig Ferrell film. Det är inte ens en vanlig film. Sambon gissade på en pastisch på Mexikansk film, och efter lite forskande visade det ju sig att hon hade rätt, till en viss del. Det är även pastisch på westernfilmer och Mexikanska såpor. Som om inte det vore nog så är filmen även på spanska - vilket kanske inte är konstigt om det handlar om mexikansk film. Men här heter huvudkaraktären Will Ferrell, och enligt min största informationskälla efter IMDB, Toppraffel, lärde killen sig språket på en månad. Det är också något som tagits med som rekvisita. mr Ferrells spanska.
Och det är väl här jag bör sätta ner foten och förklara vad som är roligt med filmen, för det är inte den sjuka, hysteriskt lama och underbara humor vi är vana vid från Ferrells andra filmer. Här är det detaljerna i klippningen som är roliga. Märkliga effekter och musiken... En knasig grej de använder sig av är ridscenerna, antingen ser man bara skådisarnas överkroppar, och då är det övertydligt att de filmats i en studio, där bakgrunden rör sig. Eller så ser man bara deras ben...
Gael Garcia Bernal - här då han spelar Che Guevara i filmen Dagbok från en motorcyckel.
Det är svårt att säga nåt vettigt om filmen. Jag känner väl bara igen skådisarna Ferrell och den gamla Che Guevarabekantingen Gael Garcia Bernal (som var med i Lukas Moodyssons Mammut). De andra ser vagt bekant ut, men jag har rätt dåligt ansiktsminne, vilket lett till vissa besvär. Genesis Rodriguez heter den kvinnliga stjärnan. Aldrig hört talas om... Men hon är vacker att titta på.
Genesis.
Vill ni veta vad en riktig recensent tycker? Toppraffel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
