En kärlek som aldrig kommer att rosta är kärleken till Björklöven. Oavsett om de kommer att degraderas till korpen. Det är inte omöjligt.

Som jag skrev...

Foppa.

Det lär ta ett tag innan en spelare av den här digniteten spelar i "ladan" igen.

Det gör ont, men laget har sig själv att skylla. Tragiskt nog. Varför kan man inte skylla allt ont på Saik? Ahhh Lite deras fel är det. Johan Forsberg och Erik Forsell - ni spelar i fel lag, för i helvete.

Smärtan.

Kärleken.

Varför måste de alltid komma samtidigt?

Hanne Kjöler - inte helt hundra

Alla vet att borgare hatar verkligheten. Den visar aldrig det de önskar - där forskningsrapport efter forskningsrapport visar att en bra välfärd genererar en högre arbetsmoral hos det berörda folket, gör borgarna allt för att motbevisa detta. Oftast med hjälp forskningsrön från högst oseriösa "tankesmedjor" som timbro, eller något annat människofientligt vansinne.

Högern inser att de måste ha kött på sina ben då de skall underminera den grund som svensken står på - ingen gillar att det blir sämre, men om man kan motivera försämringen med ett par väl valda lögner, då kan de klicka gilla och skrikonanera i högan sky.

Hanne Kjöller är ännu en av de skrivbordsriddare som försvarar vansinnet med hjälp av hederlig verklighetsvåldtäkt. Igår skrev hon att en kille som genomgått tre njuroperationer, egentligen inte är sjuk. Han är mest bara gnällig. (här)

Inget är nytt. Alliansens paladiner är både läkare och domare. Om människan som de straffar tar livet av sig skiter de fullständigt i med argument som: "det var en bra reform". Eller: det fanns människor som hade det dåligt under sossarna", eftersom att de är så ansvarsfulla kan de nämligen inte ta eget ansvar för sin politik.

Min sambo krossar Kjöllers dårskap med enkel retorik.

Samtidigt i en annan gratistidning försöker en annan våldtäktsman, Johan Norberg att skylla svälten på att folk inte är fria. Kontentan är givetvis att frihet är lika med frihet för näringsidkare att göra vad de vill, var de vill - och svälten är någon stats fel. Det är faktiskt helt ovidkommande vilken stat eller vilken svält, det som spelar någon roll är att det recept som aldrig funkat tidigare för att öka ett lands välstånd återigen skall hyllas av vansinnets försvarare.

Jag har ont i skallen. Det är inte så konstigt.

Ett nytt hopp - om människan.

Jag säger då det. Mina kollegor kom med boken Ozzy åt mig, med kommentaren: "du gillar att läsa. Det här måste ju vara rakt upp i din allé". Typ.

Det är inte utan att man får en tår i ögonvrån. Det finns trevliga människor. En del av dem är murare.

Jag ger er: Pål Eggert. En fantastisk författare! Låt er förföras av den mörka konsten.

Efter att ha läst boken De döda fruktar födelsen, kända jag att, va fan, det här måste jag göra allt vad jag kan för att lyfta fram i dagsljuset. Boken var fantastisk och jag var helsåld. Att killen, Pål Eggert även är sympatisk fick mig att ta tag i saken: det lilla jag kan göra är att presentera boken, vilket jag har gjort, och nu - med författarens tillåtelse - publicera en intervju här på bloggen.

Här är den:

Pål, utanför vad jag först fick för mig var statskyrkan i Umeå. Jag hade fel...

Då jag läste din roman, De döda fruktar födelsen, fastnade jag nästan omgående för handlingen. Men det var inte bara handlingen som tog tag i min uppmärksamhet. Boken kändes personlig och naken - vilket är en styrka om man frågar mig.

Nå. here goes...

När föddes tanken till boken, och var det meningen att den skulle bli så personlig?
-Jag tror att tanken föddes när jag började läsa Sandman av Neil Gaiman, särskilt Season of mist, där änglar figurerar. Helleblazer av Jamie Delano var ett annat verk där änglar förekommer i en modern miljö och författaren skriver på ett personligt vis. Jag gillar när författare lämna efter sig sina inälvor i det de skriver.


Jag har inte läst din debutroman. Vill du säga någonting om den?
-”Ars moriendi – konsten att dö” är en omtagning av den rätt kända helgonlegenden om S:t George och draken, eller S:t Göran och draken som är den svenska varianten. I legenden utövar en drake terrorvälde över en stad i tills han ska käka upp prinsessan. Då dyker riddaren George upp och dödar draken. Stadens härskare tycker det är jobbigt att riddaren sedan omvänder hälften av befolkningen till kristendomen och låter halshugga George varpå han blir helgon. I min roman föder sig en drake också på en stad, men för att inte blöda den vit erbjuder den beskydd. Staden blir en mäktig handelspunkt, frigör sig från adeln och man upprättar en klosterorden som fostrar perfekta jungfrur som kan offras åt draken. Jungfrurna är barn som är oönskade på ett eller annat vis. Draken ses som en prövning från Gud. Allt är frid och fröjd tills en riddare som faktiskt fått för sig att försöka döda draken dyker upp. Det här skakar om allting och till och med representanter för himlen och helvetet blandar sig i leken.

Och med tanke på hur bra De döda fruktar födelsen, så kommer ni att kunna läsa om den boken här, då jag har läst den. För läsa den ska jag.

Boken

Hur blev du kontrakterad av Järnringen, och vad innebär deras upphörande för dig?
-Jag skickade mitt romanmanus till dem helt enkelt. Deras frånfälle innebär att jag får söka mig till andra förlag.


Vill du berätta någon om ditt nuvarande skrivprojekt?
-Mitt lönearbete med hemlösa har inspirerat mig till romanen jag arbetar på; ”Borde vara död”. Sebastian från ”De döda fruktar födelsen” är tillbaka, men lite mer råbarkad och anpassad till ett arbetsliv. Precis som jag gjort arbetar han på ett förfallet men fritt kommunalt boende för hemlösa. En av de nyinflyttade som han är kontaktman för visar sig vara en övernaturlig varelse. Hon vill bli människa igen och Sebastian beslutar sig för att hjälpa henne.

-Jag har tagit med mig erfarenheter av missbruk, indrivning och kriminalitet in i romanen. Det är mer av skitig skräck i den, men också mer känslomässigt intensiv. Jag gillar att beskriva mörka sinnestillstånd; sorg, känslor av att inte räknas, aggression, förtvivlan, självhat eller ensamhet, och har grottat ner mig i det i den här romanen.

Jag är såld. Jag ska läsa den här boken också. Det finns ingenting som gör mig mindre nyfiken, och det mesta gör att jag får tvångstankar. Måste läsa. Skriv klart boken!

Jag kan egentligen inte så mycket om svenska författare, utöver de som är kända i skräck/science fictiongenren. Har du några tips?
-Yarden av Kristian Lundberg och Darling River av Sara Stridsberg tyckte jag mycket om. Jag är ofta rätt otrogen som läsare och hoppar från författare till författare.

Vem gör inte det? man missar så mycket om man inte är otrogen. Pål Eggert tillexempell.

Vad fick dig att börja skriva? Vad influeras du av?
-Jag ville bli serietecknare från början, men sedan läste jag Ringtrilogin och då ville jag bli författare istället.

-Jag influeras mycket av skräck men också av helt andra saker. En bok för incestöverlevare med en massa korta anekdoter var till exempel mycket betydelsefull för ”De döda fruktar födelsen”. Huvudpersonen Sebastian är inspirerad av Oscar Wilde, Grant Morrisons serie ”Sebastian O” och TV-serien ”En förlorad värld” till exempel.

Anledningen till att du nu läser dessa rader är för att jag läste raderna i den här boken. En slump? Givetvis inte. Hade jag inte läst den, då hade ingen läst detta... ja. (tyst fredrik)

Du har ju en del musikreferenser med i boken. Bland annat nämns Arch Enemy, och så något syntband jag inte kommer ihåg namnet på. Vad lyssnar du på för musik?
-Synthband? Cradle of filth och My dying bride är knappast syntband. För närvarande lyssnar jag mycket på metal som Dark Fortress, Project hate MCMXCIX men även annat, som musiken till filmer som Martyrs eller Twin Peaks: Fire walk with me. Dark Fortress har för övrigt gjort en underbar tolkning av Sycamore trees från ljudspåret till Fire walk with me.

Syntdband... Jag tror jag läste Nitzer Ebb, eller något liknande industriellt minnande namn. Det är synt för mig. Aja. Jag har inte så stor koll på annat än tysk heavy metal.

Skriver du till musik, eller vill du ha tyst då du skriver?
-Jag föredrar att dränka mig i musik när jag skriver.

Pål. Igen.

I och med att jag är musiker, på någon slags amatörnivå, vet jag att det kan vara märkligt att bli jämförd med vissa artister. Hur känner du då du blir jämförd med författare som Robert A Heinlein, Arto Paasilinna bland andra? Vilken är den konstigaste jämförelse du stött på?
-Heinlein läste jag för länge sedan. Paasilinna har jag bara läst lite grann, han verkade rolig men de blev ändå inte så mycket. Det är väl rätt smickrande, de är bra och ganska välkända.

Har inte stött på så konstiga jämförelser än faktiskt. De flesta har jag nog kunnat se likheterna med. Men vi får se…

Du gör något som jag verkligen vill hylla: du blandar in subkulturer i dina texter (typ metal) och du gör det inte med de fördomar som vissa författare kan sjunka till. Jag tänker på Dean R Koontz och dennes attack mot sataniska texter i en av sina äldre böcker. Tankar på det?
-Jag har själv rötter i subkulturer och har intresserat mig för dem. En författare får inte vara för fördomsfull utan måste undersöka många ting och helst förstå dem på något plan, även om man inte behöver gilla allt. Sedan tycker jag att den dominerande kulturen verkligen kan ha sina sidor av hyckleri och övergrepp, ibland utan att det ens märks.

Du vågar även slänga dig i ett träsk som ingen klarat av att skriva rejält om sen... Drottningens juvelsmycke, av Almqvist. Ångest. Och du gör det bra, utan att dömma de "svagare". Synpunkter?
-Jag har alltid haft en dragning till skuggsidan av olika skäl. Jag gillar mest konst som är åt det mörkare slaget; goth och metal, skräck, bisterfantasy och socialrealism. Jag har läst och utbildat mig inom områden som sysslar med psykosociala frågor och problem. I vårt eget samhälle finns världar i skymundan och det är väl det som också gjort att jag sökt mig dit på olika sätt. När andra vänder bort blicken och säger ”Jag förstår inte … ” går jag närmare och vill förstå. Sedan är det förstås rent personliga skäl som gjort att jag gärna skildrar mörkare känslor och situationer. Man säger ju att man ska skriva om det man kan något om.

Och så en avslutning: Vill du tillägga något? Glömde jag fråga något viktigt?
-Lika bra att jag håller käften.

**

Ja. Jag var störd av rasister då jag skulle skriva intervjun, plus att jag har jobbat röven av mig i veckan. Ni får ha överseende med oinspirerade frågor - man är inte mer än människa.

Med de lama ursäkterna ur världen kan jag inte gör så mycket mer än att upprepa mina hyllningar åt författaren (och bloggaren) Pål Eggert. Hans bok berörde mig, och jag vet att jag i alla fall fått en person att sluta vela om han skall köpa De döda fruktar födelsen (eller hur chefen!!!). Det borde alla göra. Om så bara för att stödja lite äkta, skitig kultur då den är som bäst.

För en av styrkorna med Påls författarskap är att det engagerar och väcker frågor.

Nu ska jag hålla käften.

Liquid sunshine - regn

Nybadad och galen.

Jag hade en hel drös besökare igår. Det var ta mig fan rekord, sa jag stolt till min sambo. Jag är fan uppe i dina siffror snart.

Ja. Jag snittar 1500 besökare per dag, sa hon.

Jag bah, helvete.

Hur som helst. Alla dessa besökare har givetvis rötägg bland dem. Bland annat de som lever i den låtsasvärld där Euroarabia är ett faktum, och all ondska kommer från, ja, jag behöver väl inte säga vilken religion de skräckslagna amatörerna fruktar.

Jag menar... Hur dum får man vara? De argument som används är de bekanta: asien har ett par länder där det inte finns motsättningar mellan religionerna - förlåt, kulturerna - och det är beviset på att inga kulturer kan blandas.

Om de fick ett eget land - Euroidiotia - skulle vi slippa deras intellektuella våldtäkt, och de kunde inavla sig med varandra i alla evighet. De har ju liksom inte fattat att det är deras trångsynthet som leder till att människor hatar - oftast dem, eftersom att deras verklighet klickar gilla med Adolfs.

Rasister. Ni inte bara kan, ni ska dra åt helvete.

To hell with the devil - Stryper.

Att ta detta på allvar, det funkar inte

Med tanke på vädret kan det vara läge att lyssna på något upplyftande.

Jag väljer, idag, det mest kristna jag har i min samling (tror jag).

Då Stryper släppte To hell with the devil, hade de redan en guldskiva i och med den fantastiska heavy metalskivan Soldiers under command.

To hell with the devil sålde platina i USA. Det är en bedrift i sig.

Den här skivan är dock inte lika bra som föregångaren, även om den har sina orgasmiska stunder. Titelspåret, more then a man och, ja, det finns många fina bitar här.

Det går dock inte att lyssna på Stryper utan att snegla på deras vansinniga tro. De kastar biblar åt publiken, de predikar från scenen. Alltså...

Jag läste i senaste sweden rock att bröderna hårdrock, ni vet, killarna bakom skitbandet Nifelheim - inte filmen som tydligen är löst basserad på dem - bränner en skiva av bandet på youtube.



Snacka om att ha missat det roliga med bandet. Jag antar att det finns hårdrockare som vänder korset upp och ner för att de TROR på det - men alltså, läs boken om Ozzy, BS fånade sig. Står ni för ena sidan, då erkänner ni den andra sidan. Vad är det för jävla infantilt bäbisbeteende? Jag känner dock mig säker på att det finns en stor portion humor i detta - för allt annat vore en mental våldtäkt. Tro på satan? Jag tror hellre på Eddie!

Ett ljust minne från en Sweden rockfestival jag bevittnade är då jag sitter och myser med en polare i solen, med några öl i näven. En för mig okänd snubbe kommer fram och garvar åt att jag har Deicide på min jacka, och polaren har Stryper - vi kompletterade varandra. Det är SÅ det ska vara. Lär er!

Och det är så jag lyssnar på det här bandet. Med ett flin på läpparna och en falsk falsett.

Live. To hell with the devil. Fantastiskt!



Underbar heavy metal!


Men. Man avslutar alltid med Lonley från In god we trust. En ballad om jesusjävel. Man måste skratta och älska skiten. Frågan: är Michael Sweet en man?



Dock. Vi måste väga upp detta vansinne!

London. Rasisterna. Borgarna. Vansinnet! Japp, det är söndag.

Vansinnet - snart nära dig?

God jävla haschmorgon på er!

Ja. Jag säger då det.

Jag visste inte att man kunde på pårökt av vad som sker runt omkring en, men efter att ha tagit del av dagens frukostläsning, är jag helt övertygad om att jag har haft fel.

Nog är jag stenad alltid - jag menar, vad händer i London? En fyrabarnspappa har blivit skjuten. But why? Gamarna passar på att rensa affärer, eftersom att det går, eller? England håller på att skapa ett tryck som ingen tekanna kan hantera. Deras nedskärningar är för stora, det drabbar fel människor (de fattiga) och det leder till - vansinnet.

Det är ingen slump att rasismen/främlingsfientlighet växer sig stark i ekonomiskt svaga tider. Man tappar hoppet. Man MÅSTE ha någon att skylla på. Se på tyskland. Och, ett förslag: LÄR ER NÅGOT AV HISTORIEN.

ab. svd. dn. dn2.

**

Sen då? Det har varit lite väl lite anonyma kommentarer här på bloggen. Inga förolämpningar har utväxlats, inget hat har puttrat.

Men jag fick en kommentar som gav mig känslan av ett thc-rus. Det en anonym människa - givetvis - som försökte klappa mig på skallen - så klart - och tycka synd om mig för att jag ser en massa borgerliga konspirationer.

Jag ser inga borgerliga konspirationer. Borgarna gör alltid allt för de som har pengar, och förstör för de som inget har. Det är ingen hemlighet.

Skicka pipan?

**

Norrmannen är ständigt aktuell, på ett eller annat sätt. Just nu är det skitkul att följa sd, de kvider som barn utan pengar i en godisbutik. Det är SYND om dem. Att de blir sammanlänkade med norrmannen, de kan inte hantera det. Att likheterna inte bara är uppenbara är skitsamma. Det gäller att leva i förnekelse. Och, så klart, tycka synd om sig själv.

Vad trodde de? Att de kunde mana till krig mot muslimer utan att någon dåre skulle ta dem på allvar? Deras retorik är barnsligt naiv - men så bygger de ju hela sin världsbild på en fet jävla lögn. Euroarabia...

ab. ab2. dn. dn2. svd.

**

Det roligaste - eller mest irriterande - har dock varit att läsa den otroligt söte, men störtkorkade politiske skribenten i dn, Peter Wolodarski. Han skriver en text som går ut på att idiotförklara den amerikanska tea-partyrörelsen, en rörelse som nyliberalismen står otroligt nära. Jag klickar gilla, men:

Hans argument låter sig överföras på... Vi kommer dit.

Det är en omskrivning av den politiska kollaps som framför allt högerflygeln i det republikanska partiet orsakat. I en tid då USA mer än på länge behöver nationell samling och kompromisser har teapartyaktivister och andra delar av den amerikanska tokhögern spelat rysk roulett med landets ekonomi.

Tänk sverige. Tänk Saab. Det handlar om något helt annat än att ta ansvar.

Det republikanska partiet har förvandlat skattefrågan till en religiös trossats. Du skall aldrig någonsin höja en enda skatt, lyder deras motto. Samtidigt är skatternas andel av BNP i dag lägre än på Ronald Reagans tid och bland de lägsta i den rika världen, enligt beräkningar som Financial Times kolumnist Martin Wolf nyligen redovisade.

När USA behöver pragmatism drabbas landet i stället av rabiata ideologer, som redan åsamkat världens supermakt stor skada.

Ja. Tänk Maud. Tänk korkad tjurskallighet. Tänk Johan Norberg: vi kan tacka Maud för att sverige inte äger Saab.

Blind ideologi.

Om vi ägde Saab hade vi kunnat utveckla Saab. Vi hade kunnat skapa en helt ny miljöbil. Men ideologin kom i vägen.

Tänk om Peter Wolodarski bytt ut Tea-partyrörelsen mot borgarna, i sin analys... Tänk om det handlat om den svenska krisen...

Tänk om jag verkligen var drogad. Då hade allt detta kunna förklaras av stark jävla tobak.

Nu vet jag inte vad fan de ska skylla på. Psykos?

Återigen är det brist på politiskt ledarskap som förvärrar problemen.

No shit, Sherlock.

Tillägg: Om man letar ordentligt hittar man information om vad som sker i Israel just nu. Men då måste man skippa de stora mediekanalerna...