Hiroshimadagen - idag.

Minns vansinnet.

Glöm det aldrig.

En klassiker på en lördag. LÖRDAGSKLASSIKERN! Rock you to hell - Grim Reaper

Det var ett tag sen vi körde vanlig hårdrock.

Man måste alltid köra lite vanlig hårdrock.

Ett band som ofta glöms bort bland alla andra klassiska skitband från 80-talet är engelska Grim Reaper med sångaren Steve Grimmet, som sjöng med Onslaught på en skiva.

Hur som haver, bandet släppte tre skivor. Den första skivan, See you in hell, har jag saknat i min omnipotenta skivsamling. Fear no evil har jag, och så givetvis den fantastiska Rock you to hell.

Där de båda föregångarna är godtagbara hårdrocksskivor som svänger sådär lagomt, är Rock you to hell en suverän skiva. Inledande titelspår visar var skåpet ska stå, och sen cementerar de ta mig fan fast skiten.

Bara texten i sig är värd en eloge. Att då sätta den texten till heavy metal, den engelska varianten, gör det bara ännu bättre.

Sen är resten av a-sidan idel superlåtar.

B-sidan komme rjag fan inte ihåg lika mycket. Typiskt vinylproblem. Skiten är bra, men hur bra? Ingen vet.

What's wrong with our society, is it fear or apathy,
Don't let other people run your life
So those with power don't use it, they simply abuse it,
And believe me that cuts me like a knife

We gotta make sure that this don't happen,
'Cause to me and you it just ain't right,
Gonna make damn sure it don't happen,
This is what I'm gonna do

Rock you to hell, packin' up and shippin' out,
Rock you to hell, hear them scream and shout,
Rock you to hell, but I'm never giving out,
Rock you to hell, Rock you to hell

Did you always do what momma said, brush your teeth and go to bed,
'Cause that way never worked for me,
Now they wanna censor music, and if we don't fight we'll lose it,
It's only entertainment, can't they see?

We gotta make sure that this don't happen,
'Cause to me and you it just ain't right,
Gonna make damn sure it don't happen,
This is what I'm gonna do

Rock you to hell, packin' up and shippin' out,
Rock you to hell, hear them scream and shout,
Rock you to hell, but I'm never giving out,
Rock you to hell, Rock you to hell
Rock you to hell

Is this the beginning of a future
No books, no sound, no rock 'n' roll,
With only a few to fight, the manly
This is why rock 'n' roll will never die

Nu är det bara att förälska sig.

Fram med ölen. Knyt näven!

Science Fiction - Catahya

Jag har egentligen ingen koll på vad Catahya är. Men jag har läst namnet på ett par ställen nu, och tänkte att jag skulle kolla upp det.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad det är. Men efter att ha kollat runt lite bland deras sidor måste jag säga: jag tänker kolla mer.

Det borde alla som är intresserade av science fiction göra. Sen kan vi bestämma oss för vad vi tycker om det.

Catahya!

Nu pratas det om finanskris igen

kris igen? Seriöst... Är någon förvånad?

Jag skrev ett par långa och utförliga texter om finanskrisen då den visade sig 2008. Då hade jag redan gått omkring och babblat om den i typ fem - tio år. Ingen tar mig på allvar. På den tiden var jag ung och långhårig. Idag är jag äldre, och långhårig. Alltså kan kammade personer klappa mig på skallen och se hånfulla ut.

Det förändrar dock inte det faktum att jag hade rätt hela vägen. Jag minns en underhållande episod. Jag och rapparen Hoova skulle fira min födelsedag. Vi satt på pendeln mot U-Väsby. Det bör ha varit fem år sen, ungefär. Jag konstaterade att den statsskuld USA hade var oöverkomlig. Vi grävde ner oss i resonemang om vansinnet som den så kallade fria marknaden och dess protektionism skapar, och politik bakom stängda dörrar - för det är bakom lås och bom politiken som spelar roll skapas.

Döm om min förvåning då en främmande snubbe lägger sig i diskussionen. Han påpekar att det kan vara bra att vara skuldsatt. Jag sa ingenting. Jag gillar inte då folk lägger sig i privata diskussioner. Jag konstaterade att vi var framme i Väsby och sa: vi får väl se vad framtiden har i sin fitta. Jag är nämligen jävligt rolig.

Och vad den hade i fittan vet vi nu. Vi vet också att Johan Noberg sa att vi skulle lära oss att ÄLSKA finanskrisen. Jag har bara lärt mig att förakta de åsikter som är så främmande för människans lidande att de kan skjuta undan det med en teoretisk lustighet. Sen dess har Grekland visat sig vara på gränsen till katastrof. Vi får läsa att det beror på de lata grekerna. Vi får inte läsa att det beror på ansvarslösa politiker och - givetvis - banker som beter sig som om de hade ansvarsfrihet. Det är samma skit som i baltländerna. Men där har vi svenskar mer att skämmas för. Det kommer fram om tio år skulle jag tro. Anders Borg tvingade Lettland att INTE låta valutan devalveras. Varför? Jag VET att det beror på de svenska bankerna och deras fodringar på det Lettiska folket. Valfri borgare drar åt sig öronen eftersom att det är jobbigt med fakta.

Nymodernisten, en fantastisk bloggare och tidigare utgivare av fantastisk litteratur, han skulle säga att bevisen endast finns i min skalle. Så sa han i alla fall då jag påpekade att oljebolagen garanterat misskrediterat forskningen om klimatförändringar. Jag var en känslostyrd kommunist även. Hey. Vad fan är man om man saknar känslor? En mordisk, känslokall robot? Då styrs jag hellre av solidaritet - eftersom att jag kan känna är det naturligt att stå upp för sina medmänniskor. Så är det bara. Håller ni inte med mig? Då har ni NORRMANNEN på er sida. Just saying.

Vi står återigen på ruta ett. Eller, vi fick gå direkt till ruta: bankrut, utan att passera gå. Tacka fan för det då ingenting förändrats. Nyliberalismen, de som kopierar pengar likt tysken på 20-talet, och får nobelpris för sina kvasiteorier om det, har fått fortsätta att härja fritt. De skyllde allt på staten förra gången - de kommer att skylla allt på staten den här gången också. De måste. De kan ju inte gärna ta ansvar för sin politik. Det kommer aldrig att ske.

Det är inte direkt någon nyhet att det ståt en stor skuldkris runt hörnet och väntat. Många är de som varnat och varnat. Alla har de blivit hånade av högerns/näringslivets VÄLbetalda lögnare.

Jag är som sagt fortfarande långhårig. Jag är snart 40. Ingen kommer att ta mig på allvar den här gången heller. Men, för att citera en kuf: framtiden kommer att ge mig rätt.

Vi kommer att få höra att lösningen är skattesänkningar och försämrad välfärd, trots att en sådan chockdoktrin aldrig fungerat. Vi kommer att få höra om Japan och en ö som det byggdes fem broar till, då staten ville hålla uppe ekonomin.

Vi kommer inte att få läsa om ett land som faktiskt fick det att fungera utan den nyliberala chicagoskolans vidrigheter som alltid drabbar fattiga och alltid gynnar förtryckarna - vi kommer inte att få läsa om Argentina.

Ab. Ab2. SvD. SvD2. DN. Blooginlägg

Treme

Treme.

Serien av skaparna bakom the wire. Jag såg de första två avsnitten igår.

Det tog väl ca: en minut innan jag var såld på grund av nostalgi då favoriten Wendell Pierce är med (William "Bunk" Moreland, karaktären från the wire). Det tog kanske 5 minuter innan jag hade köpt konceptet rakt av med hull och hår - som en varg.

Treme handlar om New Orleans. Det handlar om New Orleans efter katastrofen Katrina, och vad som händer med samhället. För alla som lånat ut ett öga till filmen The yes men fix the world, är det absurda i de hyreshus som stängts, trots att de aldrig nåddes av vattnet under översvämningen, något som förklaras av nyliberalism och kvartalskapitalism. Här får vi se människorna som drabbas.

Treme handlar om de människor som valde att stanna kvar, de som återvänder - och framförallt handlar det om musiken. New Orleans är den amerikanska jazzens huvudsäte - säger någon något annat är de rasister och måste mördas (OBS: skämt). Vi får verkligen ta del av de musiken och framför allt musikerna.

Wendell Pierce aka Antoine Batiste aka Bunk Moreland - en sann hjälte

Wendell Pierce har en av huvudrollerna. Men i serien möts man även av verkliga musiker. Kermit verkar vara en lokal konung av svänget. Elvis Costello gästar även i de två avsnitt jag sett.

Jag kan inte säga mer än: jag vill se mer. Nu!

En av nackdelarna med att hyra en tv-serie är att man inte kan välja att bara vräka i sig hela skiten på en gång. En fördel är att man kan prova nya saker som man kanske inte hade sett annars.

Den här serien vinner på karaktärerna. Bara att John Goodman är med är en seger. Och den vinner på musiken. Vi får se om den, likt The wire, vinner på trovärdighet och en fantastisk bild av verkligheten.

Hat. Hat. Hat. En ros, en ros, en ros.

Just nu, då folket runt omkring mig på den här planeten börjar ruska av sig den sinnessjuka rasistnorrmannens vansinnesdåd, börjar en annan debatt att ljuda.

Den som handlar om att man inte får tycka vad som helst, hur som helst. Alltså, det handlar inte om att folk säger att hey: sluta kasta sinnessjuk rasism runt omkring dig; nu vänds kritiken mot hatet.

Hatet. Vilket ord. Vilken kraft!

Men vad fan menar man med det? Får man inte hata? Ska vi gå omkring och älska varandra som om aids aldrig funnits och de andra veneriska sjukdomarna var behandlingsbara?

Det vore kul men... Nej. Man menar att man skall vårda sitt språk. Och man talar inte om den falang som borde kölhalas av verkligheten - de rasister som faktiskt skyller alla världens problem på en viss religion och en hittepåföreteelse: multikulturism - nej, vi ger oss på de som blir galna av orättvisorna. Surrealismen slår till igen!

Det är lätt nu. Man behöver bara peka på den högerextremistiska tempelriddaren, och se lite småsårad ut. Vilka som gör det? Japp. Det är borgarna, som står relativt nära dårens politik som gnäller, och så då givetvis dårarna i sd (och de som står längre ut på den bruna färgskalan, politiskt sätt).

Det borde bara vara att hånskratta dem i ansiktet tills de börjar grina av deras inneboende skam. Men det går inte av två anledningar. De har ingen skam i sina kroppar, annars skulle de ha andra politiska åsikter. Och den andra anledningen är att man helt enkelt mår dåligt på grund av det som hände i Norge.

Men hat.

Är det berättigat? Nu?

Ja. För fan. Man hatar alltid rasisterna. Man hatar alltid de som utsätter de svaga och sjuka för deras bördor. Men ordet hat är brett. Det handlar inte om att tända helvetes eldar på planeten. Det handlar om att man avskyr det förtryck som kommer från vansinnet; det handlar om att våga säga vad man tycker om de orättvisor som så ofta kommer från viss politik.

Så. Får man hata även nu? Japp. Hata på! Men hatar ni människor på grund av deras hudfärd eller religion eller kön, ja, då är det inte ok. Och det är er vi hatar.

Ni får väl lyssna på metal i stället. Och dansa till det. Då försvinner frustrationen. Funkar det inte? Gör det igen, tills det funkar. Rasismen går att boka, med kunskap.

**

tillägg. Läs!

Pål utvecklar mina tankar. Läs det också. Även Radiogirl skriver.

Och det här.

Reinfeldt försöker låta klok, men framstår mest som en som inte fattat någonting. Alla inser att borgarna kommer att bli indignerade. Det beror på att de inte kan erkänn sin egen skuld i det hela. Egoismens försvarare.

ex.

Intervju med Brandon Sanderson

Brandon.

Jag följer ett par... 60 pers på microblogggrejen twitter. En av dem är Brandon Sandersson. Igår skickade han en länk till alla sina följare till en intervju med honom.

Jag tänkte att det ju kan vara kul att läsa det även för er som inte twittrar, eller på annat sätt hittat till den här intervjun.

Brandon Sanderson är alltså författaren som håller på att skriva klart Rober Jordans massiva the Wheel of time-epos. Nu är det alltså boken A memory of light som avhandlas.

För mig som anser att Tolkien var en bakåtsträvare, är Jordan nr ett inom fantasy. Jag har skrivit om Jordan/Sandersonböckerna tidigare. Här och här.

Här är intervjun.

Trevlig läsning.