fredag 15 oktober 2010

hahahaahaha hahahahaha


Dags att lyssna på läraren. Och du: Miskantonic university kanske inte är det bästa valet av skola...






Ondska ser förvisso mer ut som valfri borgare eller Johan Norberg, men egentligen borde det se ut så här.





Äntligen barnkläder i min smak. Synd att jag redan har fått mitt samlag.

Blog

Vill ni tjöpa? ok

Nevermore, en annan blogg och så stjärnan som lysar upp världsalltet: JAG

Jag blev ombedd att skriva några ord om Nevermores senaste skiva, och eftersom att jag ändå lyssnat extramt mycket på den skivan på slutet, samt att jag och sambon pratat om den, tänkte jag: varför inte, och så skrev jag. Jag skrev för långt så klart. Vill man se det jag skrev på sitt rätta ställe klickar man här, på länken till ypperliga bloggen Metal, en blogg som känns jävligt gedigen, då han som har den uppdaterar den minst en gång om dagen, samt att han tar skrivandet på allvar. Jag gillar det, om ni har någon gemensam nämnare med mig kanske ni också gillar bloggen.



Spindeln i navet. Hjärnan i... Spindeln i navet!



Är man handikappad (som mannen på bilden här ovann) eller just har samlag och inte har händerna fria, men ändå vill läsa vad jag skrev om Nevermore kan man läsa här under även. Hur ni skall skrolla ner har jag ingen aning om...






The obsidian conspiracy

Min relation med bandet Nevermore är som en svamp – den har fått fäste och växer sig starkare för varje skiva de gör. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha lyssnat på Sanctuary då det begav sig, så jag lyssnade på Nevermores debutalster då den landade i skivbutiken. Jag var besviken så det förslog, på den tiden ville jag att sångarna skulle låta som Kiske, Tate eller kanske Midnight (Crimson Glory), att då hålla på att fjanta sig med onödigt och mediokert growl var inte imponerande i min gamla bok. Det tog ända till Dreamin neon black innan vi fann varandra, och sen dess har kärleken till bandet bara blivit starkare. Jag har även börjat uppskatta de gamla skivorna.

Jag var alltså full av förväntan på The obsidian cospiracy.

Det inledande riffet golvar mig, men sen händer något – eller snarare – sen händer ingenting. Terminaton proclamation är bra, men det lyfter inte till de majestätiska höjder som det intrikata riffande från Loomis sida brukar göra. Det är lättsmält och jag märker knappt att det är en ny låt fören jag börjar undra vad felet är.

Många lyssningar senare inser jag att de gjort sin sämsta skiva på länge. Skivan är bra, men den är inte den pärla jag hade önskat. Musikaliskt är Nevermore då de är som bäst, episkt och disharmoniskt, snyggt på ett förvridet sätt. Jag har alltid älskat deras dödsmetalinfluenser som de inkorporerar i sin musik. Det är nästan bortblåsta på denna skiva. Min sambo gillar bandet mer än mig, och hennes kommentar är ganska träffande: de har blivit gamla. Det är kanske inte åldern det beror på, men det låter lite tråkigare. Bästa på skivan är första låten och titalspåret – plus coverlåtarna, som är två till antalet (Temptation av The tea party och Crystal ship av the Doors). Without morals står ut även den som en av skivans höjdpunkter, samt för en galen text.

Allt som allt är skivan ändå bra, men om man ställer bredvid Dead heart in a dead world, Enemies of reality och This godless endeavor, framstår den som ganska svag.

Om siffran 3 betyder bra, är det helt klart det betyg jag vill ge denna skiva. Den är verkligen inte dålig, den är bara tråkig, jag hade hoppats på mer efter en paus på 5 år.

Det kan ju förvisso vara så att det är jag har blivit gammal.

torsdag 14 oktober 2010

Nu, avslutning av filmgenomgången...

Nu börjar det ta slut på filmer jag faktiskt vill se på, eller filmer som jag i alla fall har något som helst intresse att titta på. Det är nog bara G.I.Joe kvar, om den nu har kommit – samt ett par halvglömda skräckisar som jag får ta vid nästa sjukdom.




Tuff kille med bedragen och våldtagen tjej i handen


Jag har alltså sett Clash of the titans, och som hårdrockare för det namnet tankarna till turnén med Slayer, Megadeth, Antrhax och Metallica, samt numera även en skiva. Filmen påminner dock inte det minsta om thrashgrupper vars skivor kan försätta berg. Filmen påminner om skit. Filmen börjar, en son till Zeus föds. Barnet är vuxet, hamnar i det äventyr som den här filmen skall föreställa, och sen är det slut. Typ. Det finns en äldre version av filmen, jag vill se den innan jag krossar den här filmen. Extramaterialet – jag har kommit på mig själv med att titta allt mer på sådant – visar lite mer djup än den pöl till film som Clash of the titans blev. Se inte den här filmen, om ni inte gillar hjärndöda filmer, då är den perfekt!




Mer hårdrock i denna film, så klart. Titeln till trotts, denna film var hårdare än Clash...


Sen såg jag en film som jag trodde skulle vara lika dålig som Clash, Iron Man 2. Men den var inte alls dålig. Jag kan ha åsikter om att de börjar gräva så djupt i Marvels universum att de har tagit fram ”shield”, en helt orimlig brottsbekämparorganisation som påminner om… ingenting. De har en flygande bas, och agenter som kan allt, alltså, de-kan-allt. Då de inte kan arbeta in fantastiska fyran, spider-man eller, Hulken, Daredevill, Punisher, Electra eller X-men i handlingarna till filmerna - de ska ju utspela sig i samma värld, och i de flesta fall även i samma stad – blir det endast störande. För mig.

Jag bortsåg från det och gillade filmen för vad den var; trevlig action med lite fårskallig humor, mindre sexistisk är ettan, och lite mer handling. Även om jag tycker att skurkarna börjar bli taniga, eller snarare omotiverade. Sen slutar filmen med en nickning åt nästa projekt för Marvel: Thor. Men jag vet inte om det är till Avengersfilmen eller till en egen Thorfilm. Skit i det. Se den här filmen om ni gillar snygga effekter och inte har några krav på filmhandlingar, generellt sätt.

Nästa projekt hoppas jag blir att avnjuta de böcker som stått på kö ett tag. Det har börjat röra sig på den fronten. Äntligen.

Cherrio!

måndag 11 oktober 2010

filmer


Det har varit en fullproppad filmvecka nu då sjukdom besvärat mig. I feberyrsel har jag tittat på filmer som jag inte kunnat så då varken min sambo eller dotter gillar skräck eller viss science fiction.

Transformers, revenge of the fallen, är en film som faller in i kategorin: i brist på annat. Jag är dock ett gammalt fan av serien, så jag föll till föga. Och det var en bra film! Bättre än ettan, tyckte jag. Roligare, mer aktion och ganska bra skådespel, i alla fall av en del skådisar. Man får ta det för vad det är. Underhållning på ganska hjärndöd nivå. Men fantasifullt, och det gillar jag. En fet rekommendation på den filmen från mig således.





District 9 har jag velat se sen dess existens uppenbarade sig för mig. Jag gillar hur man visar problematik från ett annat perspektiv, och då man lägger till ett rymdskepp, som sagt, då är jag nästan redan helt såld. Handlingen var enkel, men gripande, man kände både med ”räkorna” från rymden, och den nördiga tjänstemannen som blir smittad av räkgeggan. Kul jakt, smällar och lite humor. Kul också hur räklägret var upplagt, och hur brottsligheten fungerade, det kändes autentiskt.

Prince of persia, alltså seriöst – jag gillar Jake Gyllenhall, men om man ska spela en persisk snubbe, kan väl välja någon som påminner om en persier? Skiter man i det har man en ganska roliga matiné att titta på. Fantasy, baserat på tv-spelet med samma namn. Originaliteten är låg, men roliga bikaraktärer och gullig handling funkar i detta fall. Helt ok rulle.


Pandorum överaskade stort. Science fictionskräck av högsta kvalité, av Event Horizonskaparen Paul w s Anderson. Människan har skickat ett skepp mot en planet med jordliknande förutsättningar, jorden själv är utarmad och förgiftad. När en av rymdpiloterna vaknar för tjänstegöring visar det sig att något inte stämmer. Bra skådespelare, bra story och ångestfylld handling. I love it! Se den.





Book of Eli, var lite för kristen för att jag skulle gilla den helt. Filmen var bra, men lite fånig. Jag gillar ju postapokalyptiska filmer, böcker och allt, undergången is the shit! Om man jämför filmen med Vägen, vilket man bör kunna, så fick man här en förklaring här till ödeläggelsen - vägen är råare. Kul med Mila "Meg" Kunis is en filmroll, det var ett tag sen, och American psycho 2 är… ghaa



Meg, Solaria... Mila. Livrädd.

lördag 9 oktober 2010

I kväll är det The Talisman i munnen och Sir Lord Baltimore i örat.



Men om man dricker en sån här MÅSTE man också lyssna på det här

Warrant, en gammal glömd akt som varken var bra eller dålig. Jag bjuder på lite annorlunda skit av bandet

Partyparty

Hon.Är.Min.Körsbärspaj.




På 80-talet hade alla band med självaktning (läs: skivbolag som ville tjäna pengar) en ballad.




En del band hade bara ballader.



En del bättre än andra.



Här måste jag säga att bandet blev bättre!



Här var de som bäst!



Ha en trevlig lördag!

Viktigaste skivan, för mig, nr 9 - nu lämnar vi hårdrocken ett tag

Jag kollade igenom de valda skivorna och det slog mig rätt hårt att det bara är metal av olika slag. Jag lyssnar faktiskt på annan musik också även om just hård rock är det bästa jag vet. Det handlar inte bara om gitarrdriven musik.

På slutet av 90-talet hade jag gått igenom en 4:a årig heavy metal /power metalera. Det var Rhapsody, Gamma Ray, Nocturnal Rites, Helloween, Symphony kryss och så vidare och så vidare, för hela slanten. Man skulle kunna säga att jag ruttnade lite på genren, inte för att jag ogillar den, tvärt om, men man kan inte bara leva på godis, så att säga. Så där satt jag på en fest och helt plötsligt tyckte jag att musiken i högtalarna var ganska skön, trots att det var hip hop – och trotts att det inte var Cypress Hill, som jag av någon anledning fattat tycke för. Jag frågade vad det var för en artist, Dr Dre. Ok Fine, jag köpte hans senaste skiva, Chronic 2001 och fastnade. Det fanns någon suggestivt och släpande över musiken – som om musiken var hypnotiskt på något sätt. Jag hittade en massa favoritlåtar på den skivan och började kolla vilka som pratade/sjöng i de. Ett par namn kände jag igen, Snoop Dog har aldrig varit en favorit, ALDRIG, men jag kan gilla ett enstaka spår – dock insåg jag att jag var på rätt spår att dissa snubben då han gjorde en duett med Justin Timberlake. Vilket jävla skämt. Kan ingen döda Britneys gamla toyboy? Jag HATAR hans Michael ”pedofilen” Jacksons rip-offpop. Kräkvarning de lux.




Om denna snubbe kan bli sexsymbol finns det hopp för mig med!



En av snubbarna på skivan hade ett jävla flow, han som sjöng refrengen i Forget about Dre och gästade på två spår till. Eminem. En för mig helt okänd artist fram tills då.

Jag trodde att killen var färgad, precis som alla andra på Dre-skivan. Jag köpte Eminems just utkomna The Marshall Mathers LP, och undrade varför han hade en vit snubbe på omslaget. Jag undrade i ett par sekunder innan jag sket i det. Skivan var helt jävla fantastisk. Det var en ganska ny erfarenhet för mig, jag vet hur en rockskiva är uppbyggd, men det här var annorlunda. Jag tror att en stor del av min vurm för musiken kom av att det var helt annorlunda. Sen lyssnade jag på plattan nästan oavbrutet under den sommaren. Ja, med undantag för Bloodthirst av Cannibal Corpse, som också kom då någon gång.

Många av gästartisterna har jag kollat upp och fastnat för i efterhand, speciellt han som sjunger på skivan galnaste låt: Remeber me, Black trash, the autobiography of Kirk Jones, är den bästa hip hopskivan som gjorts, men jag håller ändå Marshal Mathers LP högre, den var min första riktiga kärlek utanför kaggarna jag var uppvuxen med, och det är ganska imponerande, av både mig och skivan.



Förvirrande för en okunnig gammal Umeåit!


Musiken då? Jag höll första spåret, Kill you, och sjuan The way I am samt Didoballaden Stan som skivans toppar. Sen är det ganska jämt mellan resten av låtarna. Jag gillade nyinspelningen av Bitch please II, Who knew och även första singelvalet The real slim Shady.



Jag hade ett tag allt killen spelat in, demosarna från innan genombrottet, fullängdarna och ett par av de skivor han gästade på. Problemet med Eminem är att han håller en ganska ojämn standard, the Marshal Mathers LP och debuten får ses som lysande undantag, sen är det ganska mycket utfyllnad på hans skivor. Om man ser D-12s debut som en Eminemskiva är den lite över hans valiga standard (deras andra skiva var ännu bättre), The Eminem show är bra, men ojämn. Mycket av Eminems styrka ligger i hans flytet då han rappar, och i texterna, som brukar vara sylvassa, eller dråpliga – helt enligt vad jag önskar i vanliga fall.

Titelspåret till filmen 8-mile var svängig, men fullängdaren som kom efter filmmusiken (som var mediokert) var en besvikelse; hip-hopen var ganska politisk under den här tiden, Bush hade invaderat Irak och Afghanistan, lagar började trakassera vanliga människor, men Eminem gjorde bara en låt som verkligen handlade om skiten, och då blev jag lite sur, killen som alltid retat etablisemanget, lade sig ganska platt för dem. Visst var Mosh en bra låt, men allt för ensam – ändå var Encore en bättre skiva än Eminem Show.




Eminem, berömd för antibögtexter, tillsammans med känd gay. Underbart! Böghatare, ta era liv!



Relapse var en besvikelse, han hade varit borta från scenen så pass länge för sina missbruksporblem och sorg på grund av vännen Proof (Deshaun Holton) från D-12, som skjutits till döds.

Jag har inte ens lyssnat på hans senaste Recovery, men jag har blivit rekommenderad att göra det.

Nu för tiden är det, i vanlig ordning, de lite mer brutala artisterna jag lyssna på. De kvinnofientliga nördarna som skryter med stora bilar och hur de behandlar tjejer var jag aldrig riktigt inne på – visst kan jag hantera det, jag är uppvuxen med Mötley Crüe trotts allt. Imortal Tecniques politiska aggressioner passar mig bättre.

Och du Eminem, eftersom att du forsätter med att försöka upprepa succén du hade med Dido och låten Stan, kan du inte låna ut lite tid åt Laleh, jag tror ni skulle kunna skapa mästerverk tillsammans!



Hur som haver var Marshal Mathers LP en vändning för mig som jag behövde. Och vad folk än säger om den, den sålde 19 miljoner ex fram till 2005 (jag ids inte leta efter färskare siffror). En modern klassiker helt enkelt.


Bonus: från Sticky Fingaz debut, med Eminem, givetvis.