Våra metaltidningar

Vi har typ två hårdrockstidningar i sverige. Vi har haft ett par, men de som verkar motstå tidens tand är Close-up och Swedenrock mag. Den förstnämnde har jag hängt med sedan starten, men jag har tappat intresset för den ett flertal gånger. Av den anledningen att tidningen har den attityden att de, journalisterna, är lite finare än dess läsare. Det kan bero på en av deras bästa skribenter, Stine Lundqvist (vila i frid), höjde språkstandarden då hon skrev åt tidningen. Tydligen mobbades hon bort från skriften, men jag vet inte om det var helt sant. Jag var inte där.

Swedenrock hette Bright eyes från början, som en hyllning åt Blind Guardianlåten, som de hade som motto för tidningen: musik skall vara melodiskt. Punkt.

Tidningarna kompletterade INTE varandra, close-up var störande (för mig) punkiga, men kallades sig hårdrock. Swedenrock hyllade heavy metal reservationslöst. Nu har swedenrock blivit bättre på allt, utom kanske innehåll, medan Close-up har blivit bättre på att ha intressanta reportage från länder man inte förknippar med hårdrock. Tyvärr har dock Close-up kvar sin attityd om att de är bättre än de som läser tidningen, och swedenrock verkar ha fått storhetsvansinne, de har bland annat anställt sveriges mest kända skrivare och största musikaliska vindflöjel. Jag antar att det inte kommer att ta lång tid innan han börjar raljera Helloween och hur bra de är, vi får se. I alla fall jag kommer ihåg då han jämnade all hårdrock med sina fötter eftersom att Nirvana var the shit.

Idag har jag läst nya Close-up, och ledartexten om att Lars Ohly är metal och Fredrik Rinfeldt är techno är klockren! Den som inte fattar att hårdrock är arbetarmusik kan härmed lägga ner sitt musiklyssnande. Ni har inte fattat någonting.

Tyvärr är resten som det brukar…