onsdag 15 april 2009

Gammal kärlek rostar inte!


Om man vill att kärleken skall bestå måste man vårda den, med andra ord: det är alltså ens eget fel om man bara sitter och tycker synd om sig själv samtidigt som förhållande rinner ut i sanden.


Med det sagt vill jag säga att min kärlek till Yngwie Malmsteen(s musik) är djup. Men den har naggats i kanterna efter ett par mediokra skivor. Håller ”Perpetual flame” kärleken flammande?


För mig har Yngwie alltid varit kvalité, det finns de som säger att den första skivan är den bästa, sen blev det dåligt. Jag anser att Yngwies styrka är hans låtar, därför tycker jag att den nästan instrumentala debuten är ok, men inte så mycket mera. Jag håller andra skivan, ”Marching out” som mycket bättre. Sen gillar jag ju Jeff Scott Sotos röst, så det underlättar.


Trean, ”Trilogy” är bra, men tråkig. Den har sina höjdpunkter, som ”You don’t remember, I will never forget”, men den känns lite slätstruken.


Jag upptäckte gitarrvirtuosen på skivan ”Odyssey”, och introt med efterföljande låt (”Rising force”) är fortfarande en av mina favoriter. Jag har lite invändningar mot sången, Joe Lynn Turner fungerade i Rainbow, men han har inte samma pondus som föregångaren Mark Boals råa heavy metalröst.


Då ”Eclipse” kom, inleddes det som enligt mig är Yngwies bästa period. Göran Edman på sång var bra, låtarna var jämnbra med ett par riktiga toppar. Efterföljande ”Fire and ice” är enligt mig hans bästa skiva. Ok, den inleds med tre skitlåtar, men då ”How many miles to Babylon” börjar är jag på! Sen är det bara bra låtar till avslutande ”Final curtain”. Magnifikt!


Han bytte sångare igen till ”Seventh sign”, från svenske Göran, som verkar hata Yngwie nu för tiden, till gamla Obsession-sångaren Mike Vescera. Skivan är lite mer blues än föregångaren, som flirtar lite mer med den progressiva hårdrocken; den är bra, och titelspåret är en av hans bästa låtar. Jag gillar även första biten, ”Never die”. Den stilen höll han till skivan ”Magnum Opus”, lite rakare, men ungefär lika bra låtar. Det känns dock lite som en kopia av föregångaren. Vescera låter dock inte helt hundra på denna skiva, det är något med hans vibrato…


Coverskivan ”Inspiration” är en skitbra skiva, bra tolkningar av coola låtar, med ett par av de forna vokalisterna på olika spår. Den efterföljande ”Facing the animal”, är enligt mig en Yngwieklassiker, även den. Det blev även legendariska rocktrummisen Cozy Powells sista skiva, innan han dog. Den är, till skillnad från alla andra Yngwieskivor, groovig som fan! Sången av Mats Levén (Swedish Erotica, Southpaw, bland andra) är gudomlig. Han sjöng tyvärr bara på en studioskiva, men man kan ju låna ut ett öra åt liveskivan ”LIVE!”. Mycket bra skiva, relativt bra låtval även.


Yngwies superperiod peakar enligt mig med skivan ”Alchemy”, Mark Boals är tillbaka i bandet, och hans röst sitter som gjuten över det ödesmättade materialet. Låten ”Leonardo” är kanske en av världens bästa Yngwielåtar. Det är även en av världens roligaste låtar, men det är mellan mig och min flickvän, och helt irrelevant för alla andra.


Efterföljande skiva, ”A war to end all wars” är skitjobbig. Jag hör att det finns bra låtar på den, men Yngwie spelade in skivan med hjälp av en kobratelefon, låter det som. Eller kanske hade han ställt en gammal bandspelare utanför replokalen? Det är otroligt hur dåligt ljud det är.


Skivorna med Doogie White på sång är inte dåliga, men de var inte heller riktigt bra. Både ”Attack” och ”Unleash the fury” låter trötta, även om den andra av de två är bättre.


Det kom därför som en underbar chock då jag läste att ex-Judas Priest-/Iced Earthrösten Ripper Owens skulle ansluta till lägret. Det kan inte bli dåligt, jag vägrar tro det.

”Perpetual Flame” är en skitbra skiva, speciellt tack vare sånginsatsen av Owens. Men, och det är med tungt sinne jag skriver detta men, skivan har ett par tekniska slarvfel samt att det inte finns någon som helst finess i låtordningen; först kommer sex kanonlåtar med klassisk Yngwie-heavy metal, sen kommer två instrumentala låtar. Den andra av de två är en ballad, som följs av ännu en ballad. Idioti! Låtarna i sig är bra. Det är bara dumt, musiken tappar i intensitet då dynamiken helt saknas. Det är som sagt bra låtar, och man ska väl inte klaga då, men jag tycker att låtordningen är en så pass viktig del av en skivas helhetsbild. En bra låtordning kan rädda en ojämn skiva. En dålig låtordning kan förstöra en bra skiva. Yngwie verkar bara ha lämnat över mastertapen och hoppats på det bästa.


Det leder mig till problem nummer två, och detta är ett nördproblem, så man får ta det med en nypa salt: skivan är utgiven av Yngwies eget bolag. Jag vet inte om detta är debuten, men helt klart har den skavanker man endast finner på undergroundbolagssläpp. Lite charmigt, men jag gillar inte att se Yngwie i slarviga sällskap. Felaktiga och helt andra texter än de angivna och så vidare. Omslaget går dessutom till historien som ett av de minst trendkänsliga och kanske mest horribla någonsin. Jag går med på att Yngwie inte bryr sig om vad som är inne, det är en av hans styrkor snarare, men med sina insugna kinder samt medföljande poser ser han ta mig fan inte klok ut. Kanske är det därför jag älskar honom? Jag menar, hans hand brinner ju!


Hur som helst är musiken bra, och man kan ju redigera sina egna spellistor.


Yngwie är en av få sologitarrister som jag verkligen uppskattar, han är varken snabbast eller mest teknisk; det är hans ton, hans gitarrspel, det är suggestivt, beroendeframkallande. Jag går in i djupa Yngwieperioder ungefär en gång per år, sen måste jag ta ett uppehåll. Men kanske är det så min kärlek klarar av tidens tand, jag får givande andningspauser från den neoklassiske masturbatören och kan undersöka annat som faller mig in.


Till nästa skiva hoppas jag att herr Owens får vara med i låtskrivandet, om utrymme ges - det är ju Yngwie vi pratar om. Men fick jag bestämma skulle jag vilja att han fick sätta större prägel på sången, den låter trots allt lite yngwiefierad, med allt vad det innebär.


Men Perpetual flame kan man med stort nöje införskaffa sig, om heavy metal faller en på läppen, för det är ett par riktigt bra låtar på denna skiva!

Inga kommentarer: