söndag 3 februari 2008

Feminismen

Jag har ett problem med detta ämne; i början var det inte svårt, jag fick det förklarat att feminismen var samma sak som jämlikhet, och det är något som i alla fall jag tycker är eftersträvansvärt.


Nu för tiden är feminismen samma sak som rabiata dårar som anser att utrotningen av mankönet är det viktigaste som finns. Det är dock intressant att de som vet detta inte själv är feminister, utan oftast deras raka motsatser. Ibland bjuder de på uttalanden som ”jag är för jämlikhet men emot feminismen”. Det är sant att om feminismen verkligen betydde ovanstående vore det friskaste att genast ta avstånd från den. Men feminism betyder verkligen inte att man bör utrota halva mänskligheten.


Kanske sitter det ett gäng desillusionerade, förvirrade tjejer i en källare någonstans och tycker detta. De är dock i så fall en minoritet som aldrig kommer att växa sig stor. Av enkla anledningar. Det är inte värre än ungdomar av det andra könet eller samma kön, som anser att människor skall plikta för att de har en annan hudfärg eller religion. Snarare har de något vi borde ta vara på: engagemang. Vi får helt enkelt ta oss tiden att förklara för dessa förvirrade människor att det finns bättre vägar att ta än de fascistiska.


Feminismen handlar, enligt mig, om att ta sig ur tusenåriga traditioner som fängslar vårt sinne och våra handlingar. De som anser att de problem som drabbar män i samhället, oftast frågor om vårdnad eller barnfödslar, missar att se att problemet är samma sak som det kvinnoförtryck de anser sig ha rätt att ignorera; att mannen inte har rätt till barnet på samma sätt som kvinnan beror på att vi fortfarande anser att kvinnan är den som ska ta hand om barnet. Inte att mannen är förfördelad på grund av den kvinnliga frigörelsen. Förmågan att blunda för den stora bilden gör att det som är så bra med feminismen, jämlikhet, blir nått att kämpa emot eftersom att man kan visa brister på det. Vilket är lika dumt som att säga: rättvisa kommer aldrig att existera, därför är det ingen anledning att kämpa för det. Snacka om att lägga sig död ner och bara ge upp.


Samtidigt som vi lever i en värld (ett land) där mamman får gratis luncher på BB medan mannens lunch kostar, tjänar kvinnor mindre än män på grund av sitt kön. Och det har inte med arbetserfarenhet eller utbildning att göra. Det har med invanda traditioner att göra, och kulturer vi är för korkade för att ta oss ur; de som är motståndare till feminismen, oftast stående till höger på den politiska skalan (fråga mig inte varför, inte kan det väl vara en ideologisk viktig ståndpunkt att bekämpa jämlikhet?) pekar oftast på det faktum att feminister hatar män. Är det argumentet för dagen kan de lägga ner.


Det finns en annan paradox med feminismen som folk drygar sig med att poängtera. Den har mer poänger än ovannämnda problematik; nämligen den att ordet feminism är genusbestämt och därför inte kan betyda jämlikhet. Jag ser det logiska i det resonemanget, men eftersom att jag också inser att ordet feminismen faktiskt har genomgått en förvandling. Från att vara en kamp för tillexempel kvinnlig rösträtt och rätten att ha ett jobb överhuvudtaget, till en lite mer allomfattande jämlikhetskamp kan jag säga att ordet har utvecklats, det betyder något mer nu. Det är sant att det borde finnas ”maskulism”, om rätt skulle vara rätt, men det känns som paragrafrytteri. Jag anser att det är det stora problemet. Fokusera! Ni spelar dårarna rakt i händerna. Det är lite samma sak som att före detta kpml(r) och Rättvisepartiet inte kan gå samman till ett parti. De står i princip för samma saker men käbblar ändå mycket mellan varandra. Vilka vinner på det? Inte är det de som kämpar för rättvisa och solidaritet, det är den andra sidan som jublar åt dumheterna.


Härska genom att söndra, heter Israels politik i Gaza; där får de invånarna att kämpa mot varandra istället för att förenade försöka hindra vansinnet som inte är något annat än fascismen och massmord. Vilka vinner på det? Ser någon likheterna? Kalla det jämlikhetskamp, men står inte jiddra med de som för samma kamp under ett annat namn.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag kollade lite bakåt i bloggen, och hittade ditt gamla inlägg kring feminism.

Det jag skulle kunna tillägga, om jag inte redag gjort det, är att det finns unga kvinnor som man lättast hittar på universitetet som claimar detta feministbegrepp, som att det vore gjort enkom för dem.

Låter det snurrigt?

Det jag menar är att de är emot traditionella kvinnoroller och genom att vara emot det, exkluderar de alla kvinnor som inte lever "lika upplyst" som de själva.

Men det är värsta fascistiska hållningen - mot de kvinnor som inte är lika "lyckade" som de själva.

Många som kallar sig för feminister. De som syns och hörs - strider mot män. MOT. Och de strider MOT sina medsystrar. MOT.

Istället för att upplysa och utbilda ser de ner på kvinnor som inte nått dit de själva står idag.

Dessa feminister motarbetar sig själva genom att se sig som en elitgrupp över andra kvinnor.

På något sätt måste man försöka få in feminism som ett självklart begrepp hos gemene man. Och att man faktiskt FÅR vara feminist även om man tvättar sin mans kalsonger och även om man är den som oftast tar disken.

För feminism handlar om något så självklart som att båda könen är lika mycket värda. Och att båda ska få samma möjligheter att förverkliga sina drömmar och att de ska ha samma ansvarsbörda.