Musiktankar.

Musik idag är nått helt annat än vad det var för 15 år sedan. För mig i alla fall. Visst, jag håller mig uppdaterad och jag köper skivor ibland. Men det är inte särskilt ofta och det är mest band jag redan har hört. De gånger jag hör nått nytt är det allt som oftast på Björklövens webbradio eller om någon kompis spelar det för mig. Förr om åren lusläste jag alla fazines och tidningar jag kom över för att hitta de grupper jag skulle kunna tänkas gilla. Kamelot, Symphony X, är två förälskelser som jag grävt fram genom idoghet forskande. Det finns fler men jag kommer inte på några just nu.

Det var så lätt i början då man inte hade hört allt och det mesta var nytt.

Pantera var helt okända då jag snubblade på skivan ”Power metal” på vinyl på en av de många skivmarknader i Umeå som jag bevistat. Jag gillade titeln och det hiskeliga omslaget. Jag påmindes om Obsessions ”Method to madness” skivan. Fruktansvärt omslag men skitbra musik. Pantera släppte Cowboys from hell ett år senare och efter det vet väl alla vad de går för.

Poängen är givetvis inte att jag hittade bandet först, utan att jag verkligen letade med passion och glädje. Passionen för musik finns kvar. Både den skapande delen även om jag inte spelar i nått band som släpper skivor mer. Kanske blir det så igen, men det är just glädjen som är viktigast. Men själva letandet; det är inte lika kul att stå i en skivbutik och bläddra bland vinyler i timtal. Och letar jag nått nu för tiden vet jag oftast redan innan vad det är. Jag kommer inte ihåg när jag chansade på ett skivköp senast. Visst, till stor del beror det på priserna. Det är inte roligt att laxa upp 200 och komma hem med en medioker skiva. Det tror jag alla håller med om.

De skivor jag köpt i år är lätträknade. Deicides senaste ”The Stench of Redemption”. Skitbra skiva för övrigt, jag tror det är deras bästa! Cannibal Corpses Kill, också den skitbra. Russell Allen/Jorn Lundes skiva köpte jag även. Den var en besvikelse. Märkligt med två så vassa sångare. Men det är klart, det är musiken som gör det, inte sången. Gamma Ray är ju ett favoritband och ingen kan ju påstå att Kai Hansen är bäst i världen på att sjunga. En annan skiva jag skaffat är senaste Laleh, en lite besvikelse då jag avgudar den första skivan.

Saknar jag letandet? Ibland. Men det är lätt åtgärdat och jag tröttnar ofta snabbt på rotandet.

Jag har blivit gammal.

Men inte klagar jag. Musik är en av de bästa saker jag vet. Bäst är givetvis min dotter Miranda och min sambo Feline.

Peace!