Helloween Före Deris.

Min relation till Helloween är enkel. Den första låten jag hörde var Ride the sky, och sen visste jag att det var världens bästa band. Det var även det som fick mig att verkligen bli hårdrockare. Före det var jag bara. Kai Hansens skrik i början av låten ändrade helt min föreställning av hur musik skulle låta.

Efter det svalde jag allt som kom min väg i hårdrock. Jag upptäckte thrashen, Metallica, Testament, Anthrax. Därifrån ledde tyska Kreator in på mörkare marker - i sverige uppskattade jag Edge of Sanity enormt mycket för att våga blanda in låtar i sin dödsmetal - i Florida älskade jag att de blandade in thrashen så mycket i det hårda riffandet hos band som Deicide, Cannibal Corpse och Morbid Angel.

Tack vare Helloween.

Jag älskade givetvis de tidiga skivorna, precis som alla andra med någon slags självrespekt. Debutens råa speed metal är både bra och brutal, med Kais säregna röst över det hela. Magi helt enkelt! Murderer, Starlight, Warrier, ja, jag skulle kunna räkna upp alla låtar. Ren jävla magi! Walls of Jericho fortsätter på det spåret. Låtarna på den skivan är en hitkavalkad rakt igenom.

Sångbytet till Keeper of the seven keys, då Kai backade till Michael Kiskes förmån är världshistoriens bästa rokad. I musikvärlden. Helloween fick en perfekt röstharmonisering då deras röster förmodligen var skapt, för att just där, och just då, skapa underverk tillsammans. Min favorit av de två är den första, men det är inte en solklar vinst. Skivorna är på sätt och vis perfekta, i min värld. Jag håller bara Opperation: mindcrime högre än de här skivorna, men inte heller den placeringen är odiskutabel.

Keeper of the seven keys part 2 håller en riktigt hög nivå, om man bortser från två låtar som jag önskar att de hade blivit extramaterial eller nåt. Extraspåren Save us och Livin aint no crime hade gjort sig mycket bättre än You always walk alone och Rise and fall. Hade de lagt in Savage också så hade skivan varit bättre än part 1!

Den stolthet som råder då man väljer bort bra låtar till förmån för skräp. Hur mycket fantastisk musik har den stoltheten dödat?

Nåja. Jag gillade ju till och med Pink Bubbles go ape. Visst, de försökte vara artistiska och djupa, men musiken var det inget större fel på. En par feltramp som Heavy metal hamster och Back on the streets kan jag leva med. Skivan har flera låtar som håller väldigt hög kvalité. Someone's crying, Mankind, Kids of the century, The chance och varför inte balladen Your turn. Pink Bubbles go ape är egentligen väldigt lik Keeper of the seven keys 2, men den är ojämnare, och har inte samma toppar som pt 2. Om det beror avsaknaden av Kais låtskrivartalang eller om det var bandets sökande efter ny identitet vet jag inte. Förmodligen båda. Skivan spretar nämligen något i okänd riktning.

Chameleon är ett en lustig historia. De ville så gärna komma ifrån heavy metalstämpeln att de valde att göra en helt schizofren skiva - som givetvis är skitbra. Alltså, jag letar aldrig upp den för exempelvis I dont wanna cry no more. Men utöver den fadäsen är skivan njutbar. Visst, de blandar in blåsinstrument i Crazy cat, förmodligen för att vara originella på något plan, med tanke på de intervjuer de gav på den tiden - det handlade mycket om att inte vara ett heavy metalband kan jag vittna om - men vad gör det? Låten är bra! Giants är tung och skön med ett drivande metalriff. First time är svängig och bra. Jag vet inte vad man ska kalla låten Music, men den är suverän. Likaså den episka balladen Longing.

Chameleon är ingen heavy metalskiva. Men musiken på skivan är bra. Det är dock inte en skiva man drar på om man vill att festen ska ta fart.

Vi tar Deris-eran nästagång.

Introduktion - Freak Kitchen

Jag skulle just skriva att alla har hört Freak Kitchen, men sen slog det mig att det nog är ett av de grupperna som är lite för bra för allmänheten. Ni kanske har hört talas om bandet, men ni har nog ryckt ointresserat på axlarna. En del av er i alla fall.

Jag tror jag vet varför. Killen är en fantastisk musiker. Fantastiska musiker brukar skrämma bort människor som anser att höjden av musikalitet finns på Nevermind-skivan. Jag anser att de människorna är ganska lättförledda.

Men här skriver vi om ett relativt förbisett band från Västra Götaland. Freak Kitchen. Jag hörde först talas om dem i en gratistidning, som jag glömt namnet på. Där skrev de att före detta Fate-gitarristen Mattias Eklund skulle släppa en skiva med sitt nya band Freak Kitchen. På den tiden var gitarrekvilibrister samma sak som KÖP i min bok.

Det läste jag på det gamla musikerhotellet Dunkers, som fungerade som replokaler och studio på den tiden. Auberon spelade in sina demos där. Nostalgin. Så, jag drog till Sids musik, Umeås skivbutik nr 1, och lyssnade på den.

Ser gott ut

Det jag möttes av var något så underhållande som bra hårdrock förpackat med begåvade texter - men framförallt bra musik! Inledningsspåret Blind är en omedelbar hit. Hårt och ösigt riff, bra sång och snygg refräng. Musiken är numera plagierad av grupper som Coroded (har jag för mig att de heter) och kanske inte lika originell som den en gång var. Men då, då alla skulle låta som Pantera eller Nirvana, då var det som en frisk tornado, och jag föll som sagt som en fura.

Vill man ha fler omedelbara hitlåtar från skivan så är roliga Healthy man ett alternativ. Och lugna Hollow är svinbra! Nu har bandet gjort en hel rad av bra skivor. Uppföljaren "Spanking hour" är till exempel lite bättre som helhet, men jag gillar Blind så pass mycket att jag tror att om man inte har hört det här bandet så är den låten - eller de andra jag nämnde - en inkörsport lika bra som någon annan! Men jag kan ha fel. Man kanske vill börja direkt med "Dead soul men".

Gör det då. Skit i mig!

Appetizer. För er som är lite annars. Som mig.

The Healthy man.

Introduktion - musik

Vad vi har här är en helt ny serie. Jag ska dessutom försöka hålla mig till att skriva regelbundet i ämnet.

Introduktion. Det ska alltså handla om olika band, och vilken skiva man ska börja med - och givetvis även varför. Håller man av hävd inte med mig, så kan det vara bra för att veta vilken skiva man inte ska börja med.

Jag har redan skrivit en sådan text om Yngwie. Givetvis ska jag lyckas kräma ur mig mer än en text, men jag har också många tankar angående när man hör skivan, alltså, har du hört Queensrÿches "Opperation: mindcrime" före "Rage for order" så kanske den skivan framstår som märklig. Eller, jag som var ett Gamma Ray fan före "Land of the free", tycker ju att "Somewhere out in space" är lite tråkigare. Hade jag hört den skivan, "Somewhere..." före "Land..." hade jag kanske tyckt helt annars. Det är en aspekt jag tycker förtjänar uppmärksamhet.

Jag ska bara komma på vilket band jag ska börja med. Jag kan liksom inte bestämma mig...

Rasistsvinen och deras följugna retorik

Ibland funderar jag på att ta fram exakta siffror som bevisar hur idiotiska rasisterna är, men varje gång jag sätter mig ner och googlar efter dylikt slår det mig att jag nästan håller på att göra bort mig. För seriöst, om vi inte har accepterat att de som begår mest brott inte har en speciell hudfärg, utan snarare en speciell klasstillhörighet, då har vi redan förlorat. Det är fakta. Rasisterna kan komma dragandes med siffror hämtade från en annan rasist, men det är ändå samma skit.

100 000 nya invandrare i landet förra året! Massinvandring, tjuter de på avpixlat, nationell och under #svpol-taggen på twitter. Ok. Det visade sig att 20000 av dessa var hemvändande svenskar. Men varför ska vi räkna bort dem, då tappar ju statistiken sin udd. Eller? Ok, vi hade en invandring på 80 000 förra året. Ok? Var alla sådana där hemska satanister, eller vad fan det nu är för religion som det hetsas mot nu. Det var judendom på 1930-talet. Ska vi göra samma misstag en gång till bara för att vi kan?

Givetvis är siffran helt ovidkommande. Men bara för skojs skull kan vi konstatera att de flesta av dessa 100 000 kom från våra grannländer. Är det dessa personer sd varnar för? För i så fall tror jag att deras väljare måste söka sig mot ännu brunare marker, där svastikan fortfarande bärs med stolthet, med tanke på deras pinsamma uttalanden som fantastiska interasistmen.se rapporterar om. En kul grej är ju att var tionde rasist (sveriges histriehånare sd) är dömda för brott. Ska vi utvisa dem till Svalbard? Det vore förvisso elakt mot Norge. Norge har nog fått nog av Breiviks ideologi. Eller?

Nej. Rasisterna sitter inte på ett enda fakta som inte förvridits. Rasisterna sitter på unkna, korkade fördommar om att människor skulle vara mindre värda för att de kommer från ett specifikt område, eller har "fel" tro.

Så kom fan inte här och hyckla om massvåldtäkter, håll er till fakta. För som jag så ofta konstaterat, tål inte rasisternas argument den minsta granskning.

Det här med att ha sin skivsamling på fel ställe

Jag hatar det. Mina skivor, de som jag inhandlat för att avnjuta fantastisk musik, de är inte i mitt hem.

Det är förnedrande. Jag har alltså redan köpt musiken, men kan inte avnjuta den. Vad gör man? Jag hämtade ett gäng av dessa skivor idag. Skivor jag insåg att jag inte klarade mig utan nå mer.

Dock att jag är lite enformig. De skivor jag plockade med mig är ganska ofta omskrivna här redan.

Tre skivor av Yngwie Malmsteen (Inspiration, Attack och Seventh Sign). Två skivor av Gamma Ray (New world order, och Powerplant). Två skivor av Candlemass (och här vill jag påpeka att det är fråga om Chapter VI, samt Ancient dreams). Lalehs debut hängde med. Gallery of Suicide av Cannibal Corpse.

Så nu blir det mer musik i min telefon som gör att jobbet går lite enklare. Livet, ibland är det enkelt att göra det bättre.

Just därför är det oerhört störande att ha sina skivor på fel ställe. Jag menar, idag blev det ju nästan bara metal.

Nocturnal Rites Tre skivor: Afterlife, Shadowland och New wolrd Messiah

Finns det ett band som har gjort en specifik skivtrilogi så är det Umeåbandet Nocturnal Rites. Jag vet att jag återkommer till det här bandet osmakligt många gånger, men jag tycker verkligen att de är så jävla satans bra!

Det är bara en bonus att de kommer från Umeå och att bandet innehåller en av mina bästa vänner. Win win.

Jag gillade deras debutskiva, som jag skrev om på den här länken, och jag har gillat alla deras skivor sen dess. Alla har inte varit lika bra, men de som varit bra har varit en av mina absoluta favoritskivor, alla kategorier, Afterlife, den har jag skrivit om så många gånger att det är löjligt, men då förstår ni kanske hur bra jag tycker att det är.

Afterlife var alltså första skivan med Jonny Lindqvist på sång, och som han levererade. Det skadade inte att bandets musik hade blommat ut i en perfekt symbios mellan det bästa från heavy metal och thrash metaldriv. Skivan är perfekt, från första ton till sista. Så är det bara! 11 av 10.



Bonusspår från New World Messiah.


Efterföljande Shadowland hade alltså en omöjlig uppgift, men den står starkt i jämförelse. Skivan är inte lika mycket frisk fläkt som Afterlife, men har ett par fantastiska låtar på sig.

Skulle man upptäcka bandet med den här skivan, istället för med Afterlife, tror jag dock att man lika väl kan tycka precis tvärt om. För så BRA är det. Det är bara det att Afterlife är hur bra som helst.

Nu kommer dock en tvist. För jag tycker att efterföljande New World Messiah är nästan lika bra som Afterlife. Den har en ofördelaktig låtordning, de bästa låtarna ligger på slutet av skivan och den bästa låten, kanske deras bästa låt någonsin, Against the world, får spela andrafiol. Ett av mina favoritspår, End of days, inleder en magnifik låtparad i The Flame will Never Die, One Nation och Nightmare.

Resten av skivan är också bra, men just dessa låtar hamnar i en liten gröt, då de nästan håller samma tempo.

Bra är det, i vilket fall.

Att bandet ändrade sig en del till efterföljande Grand Illusion var viktigt, för de har med den här trion kramat det bästa ur den här stilen. Älska!

Wallenberg? Hemligheter? Nej. Utarbetad murare som ordbajsar.

Jag har lite nyheter. Men i vanlig ordning har jag munkavle. Jag var tvungen att hålla tyst om då syntnissen hoppade av Opeth. Myyyycket frustrerande. Jag ville ju bara vara först ut med skiten. Men om man ber mig att knipa, då kniper jag.

Aja. Nu VET ni att jag vet saker som... ja, ni kanske vet det. Vem bryr sig i slutändan? Du?

Den här bloggen är på dekis. Men jag har haft rätt mycket att stå i. Och jobbet tar energi.

Jag tar tag i det då jag har tid. Jag är nämligen tvingad att skriva här, annars blir jag galen.

Hur som haver... Så var det med det!

Just det. Där jag jobbar just nu hittades ett hemligt rum bakom en spegel. Fyllt av vapen och papper med kyrilliska bokstäver. Det är underlag för vilken spännande bok som helst. Dessutom har en viss Raul Wallenbarg bott där någonstans. Jag har forskat, men det finns ingen information någonstans. Spännande!