En uppföljare på gFy fan vad hårt!
torsdag 5 januari 2012
tisdag 3 januari 2012
Film: Så jävla metal - att det kan gå en hel film utan att någon drar rätt slutsatts. SKANDAL!
Filmensverige är ett fantastiskt musikland. Faktiskt. Jag kommer inte ihåg när eller var jag läste det första gången, men bland annat i boken av Ozzy läste jag det igen: Led Zeppelin bildades i sverige (eller skandinavien) och där och då fick vi det som världen idag kallar hårdrock.
För att göra det mer lokalpatriotiskt än vad jag kommer att göra senare i texten - och det här får jag passa lite fint till mina umeåläsare, typ Allamago och co. som känner till Mogg - en av medlemmarna i Umeanska Angel, Johannes, har jag för mig, visade ett tidningsklipp (eller så berättade han det bara): kontentan var i alla fall att bandet Mogg varit i USA och spelat. De spelade i LA. Recensionen kommenterade deras galna, aldrig förr skådade stil: trasiga jeans, topperade frisyrer... Ja. Ni hör ju. 80-talet kan spåras till Umeå. Inte så konstigt. Umeå är top of the line!
Det åt sidan. Jag såg alltså filmen Så jävla metal. Den var jävligt underhållande. Inte för att det var några nyheter, det fanns saker jag inte visste, men filmens styrka är den genuina kärleken till hårdrock. Vi får följa med från November, Neon Rose och gubbarna, till mina hemtrakter i Upplands Väsby, där landets bästa hårdrock har skapats - av de band som är med i filmen alltså - för att sedan gå vidare till death metal. Den musikscenen är väl mest nostalgisk att få en inblick i. Jag övergav den vid tiden för den spelning som Fredrik Strage nämner. Typ, i alla fall nåt år senare. Death metal ska vara influerat av Floridagrupperna. Svensk death metal, stockholmssoundet, suger bajskuk.
Vi får ta del av In Flames och Göteborgsscenen också.
Men kan givetvis ha åsikter om de band som representerar det svenska undret, det går inte att göra alla nöjda. Men det som stör mig, då jag sett filmen, är att alla konstaterat att: fan, sverige är ett riktigt rikt musikland! Alla inser att tillgången till replokaler och musikskolor, har varit avgörande.
Ingen inser att vi kan tacka socialismen. Det har aldrig varit en fråga som moderater eller andra borgare brytt sig om. Gratis? Skjut skiten. De ska minsann inte betala skatt åt folk som inte jobbar och så vidare och så vidare. Nej. Gillar ni hårdrock från sverige SKA ni tacka sossarna. Ni vet, det partiet som den där Juholt representerar.
Den enda roliga kommentaren om varför vi har ett så bra musikliv här var denna: det är så satans tråkigt här. Det är också sant. Men vi hade inte kunnat spela musiken om vi inte haft ungdomsgårdarna.
Med det sagt: filmen är underhållande. Den har tre scener från Upplands Väsby. En av scenerna är till och med tagna utanför sovrumsfönstret.
Det finns alltså många orsaker till att se filmen. Inte bara för att det handlar om hårdrock.
Vill ni läsa mer om filmen? Toppraffel, kompis!
Att skita ner sig till musik
Jag har så mycket att göra att jag numera skiter konstant. Inte som Peter, som bajsade på sig då han hörde ett skämt.
Ni vet.
HAHAHAHHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAAHAHAHAH *plutt*
Psykos.
Auberon börjar denna vecka med tre tester innan demon. Som vi har kämpat. Mot oss själva mest. Men vi håller på att vinna. Vi har snart mördat oss.
Det är bara en låt jag ska sätta mig ner med. Efter att jag har bajsat. Och postat det här. Så är det.
Nu är det vinter. Dags att bli arbetslös.
Ni vet.
HAHAHAHHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAAHAHAHAH *plutt*
Psykos.
Auberon börjar denna vecka med tre tester innan demon. Som vi har kämpat. Mot oss själva mest. Men vi håller på att vinna. Vi har snart mördat oss.
Det är bara en låt jag ska sätta mig ner med. Efter att jag har bajsat. Och postat det här. Så är det.
Nu är det vinter. Dags att bli arbetslös.
måndag 2 januari 2012
(förra) Årets musiker: J D
J DÄR INGEN MINDRE ÄN JOEY DEMAIO, för att han agerade facklig ombud åt de som inte fick sin lön efter att ha slavat åt några näriga jävlar, utan skrupler. Vinsten skall tydligen betalas av ungdomen. Man kan ju tro att centerpartiet har ett finger med uppe i röven.
Så, Joey, du har en kvinnosyn som hör hemma "för länge länge sedan, i en galax långt härifrån". Men, då du tar ett sådan ansvar, då växer du i mina ögon. Du är ju inte så lång, så det kan behövas.
Så vilken Manowarlåt skall vi fira med?
Från en av... det här tar nästan emot, mina favoritskivor.
söndag 1 januari 2012
Lånaren Arrietty
Jag har sett det mesta som går att se av studio Ghiblis filmer. Har de släppts på svenska har jag garanterat sett det. Har det bara kommit på engelska (jag kan inte japanska) då har jag kanske sett dem.
Hur som haver. Det går en film på bio just nu som heter det jag skrev här ovan. Lånaren Arrietty. Den här filmen har varit ute i asien i mer än ett år, så jag har verkligen sett fram emot den. Till stor del beroende på att min dotter är världens största Ghiblifan. Eller, dottern gillar det mesta, men hon har inte ogillat någon av de Ghiblifilmer som varit lite fantasyaktiga.
Nu för tiden är jag ju ensam med dottern på helgerna, eftersom att modern sover (nattjobb). Man får försöka hitta på saker att göra under sovtiden. Bio verkade perfekt.
Nu är det så att Ghiblifilmerna ganska ofta behandlar jobbiga ämnen. Är det inte miljöförstöring (Mononoke) jordens stundande undergång (Nasusicaa), eller något så hjärtslitande som två barn som försöker överleva i krig (Eldflugornas grav) - eller kanske bara att växa upp? - ja, de ämnen som Ghibli tar upp berör.
Den här gången är det en sjuk pojke som ska få tillbringa en vecka hos en släkting, då hans mor är bortrest.
Ghiblis filmer är alltid vackra att beskåda
Där bor även en familj lånare, ett småfolk som använder sig av skräp som människan tappar. Typ nålar, och sånt.
Familjen har en hysterisk och ganska irriterande mamma, en pappa som är fullfjädrad lånare, samt den 14-åriga Arrietty, som ska börja på sina lånardagar då pojken Sho, han som är hjärtsjuk, kommer till gården och ser henne.
Det är början på filmen. Arriettys familj blir förfärade då de får höra att hon blivit sedd, och de måste börja leta efter ett nytt hem.
Underhållande så klart. Spännande på ett gulligt sätt, som de flesta av Ghiblis filmer.
Men tydligen var även den elake tanten i huset skrämmande, för dottern fick panik och krävde att vi skulle gå ifrån bion innan den var slut.
Jag fick alltså inte se slutet, då jag sökte efter dotterns kläder i kolsvart. Dottern såg dock klart filmen efter att ha lugnat sig några sekunder... Rättvisan i det?
Hur som helst. Ghibli betyder kvalité. Det betyder även ofta snälla historier. Tänk Totoro och Ponyo. Sådana historier kan vara tråkiga, men jag gillar det som kan tyckas vara tråkigt. Det måste inte vara hotbilder i varje scen.
Det kan räcka med fantastiska bilder och en fin berättelse.
Och det är exakt vad det här är. Ghibli har inte förbrukat sitt förtroende för mig ännu. Och jag vet ju att det är fler filmer på g i år. Härligt!
Och... Toppraffel...
Hur som haver. Det går en film på bio just nu som heter det jag skrev här ovan. Lånaren Arrietty. Den här filmen har varit ute i asien i mer än ett år, så jag har verkligen sett fram emot den. Till stor del beroende på att min dotter är världens största Ghiblifan. Eller, dottern gillar det mesta, men hon har inte ogillat någon av de Ghiblifilmer som varit lite fantasyaktiga.
Nu för tiden är jag ju ensam med dottern på helgerna, eftersom att modern sover (nattjobb). Man får försöka hitta på saker att göra under sovtiden. Bio verkade perfekt.
Nu är det så att Ghiblifilmerna ganska ofta behandlar jobbiga ämnen. Är det inte miljöförstöring (Mononoke) jordens stundande undergång (Nasusicaa), eller något så hjärtslitande som två barn som försöker överleva i krig (Eldflugornas grav) - eller kanske bara att växa upp? - ja, de ämnen som Ghibli tar upp berör.
Den här gången är det en sjuk pojke som ska få tillbringa en vecka hos en släkting, då hans mor är bortrest.
Ghiblis filmer är alltid vackra att beskådaDär bor även en familj lånare, ett småfolk som använder sig av skräp som människan tappar. Typ nålar, och sånt.
Familjen har en hysterisk och ganska irriterande mamma, en pappa som är fullfjädrad lånare, samt den 14-åriga Arrietty, som ska börja på sina lånardagar då pojken Sho, han som är hjärtsjuk, kommer till gården och ser henne.
Det är början på filmen. Arriettys familj blir förfärade då de får höra att hon blivit sedd, och de måste börja leta efter ett nytt hem.
Underhållande så klart. Spännande på ett gulligt sätt, som de flesta av Ghiblis filmer.
Men tydligen var även den elake tanten i huset skrämmande, för dottern fick panik och krävde att vi skulle gå ifrån bion innan den var slut.
Jag fick alltså inte se slutet, då jag sökte efter dotterns kläder i kolsvart. Dottern såg dock klart filmen efter att ha lugnat sig några sekunder... Rättvisan i det?
Hur som helst. Ghibli betyder kvalité. Det betyder även ofta snälla historier. Tänk Totoro och Ponyo. Sådana historier kan vara tråkiga, men jag gillar det som kan tyckas vara tråkigt. Det måste inte vara hotbilder i varje scen.
Det kan räcka med fantastiska bilder och en fin berättelse.
Och det är exakt vad det här är. Ghibli har inte förbrukat sitt förtroende för mig ännu. Och jag vet ju att det är fler filmer på g i år. Härligt!
Och... Toppraffel...
Nu kör vi - GO!
Det är ingen skillnad på denna dag, mot gårdagen, om man bortser från att den här dagen har ett nytt prefix.
2012.
Fuck jävla off 2011. Breivik. Jag säger bara det. ABB. Om jag någonsin träffar en människa som sympatiserar med denna mentala härdsmälta, då kommer JAG att begå mord. På riktigt. Hatet mot vansinnet är där det ska vara.
Nå. Dagens roligaste läsning var ändå denna. En lärare ville utbilda sina elever. Tidigare i år, framgår det i texten, hade han tagit med dem till en chokladfabrik. Eleverna hade gillat det och läraren hade antagligen bara de bästa intentioner då han valde att ta med dem på en resa till, till ett slakteri.
Reaktionen - hahahahahahaha
Eleverna gick i femman. Hur gammal man är i USA då man gå i femman har jag ingen aning om. Men det slutar i gråt, skrik, spyor och allmänt vansinne. För alla som vet hur köttslakt på löpande band ser ut är det knappast förvånande.
Jag rekommenderar boken Snabbmatslandet, ett mål för McWorld, av Eric Schlosser. Där inser ni att ni aldrig kommer att äta på McDonalds. Någonsin.
Ändå. Ett nytt år. Ok.
Kulturhatarna från rasistdemokraterna kommer att haverera vidare. De kommer att skita i att alla orättvisor föds ur vanligt hederligt klassförtryckspolitik - borgerlig politik helt enkelt. Rassarna kommer att skylla våldtäkter på olika afrikanska folk, de kommer att hylla något enskilt asiatiskt land som ENDA exemplet för att man kan blanda kulturer. De, rasisterna, är hjärndöda och förtjänar förakt, hat och spott. Jag är emot det. Jag är antirasist.
Och. Det är deras nya argument. Om man är antirasist, då är man emot svenskar.
...
Alltså, snälla någon... Om ni tänker på det sättet, ta då pipan i munnen och tryck av. Ni gör ingen nytta här. Era kroppar kan doneras till forskning. Det skulle vara bättre. Det vore ett steg i rätt riktning.
Nå. Musiken då? Jo. I år blir det musik för hela slanten. Det kan ni ger er fan på.
Tills dess:
2011 var året då Aftonbladet gick från att vara en S-tidning, till att vara en Neo-tidning. Överallt utom på kultursidorna. Kan man få köpa kultursidorna separat tack? De KAN skriva bra även på ledarsidrona. Men i resten av tidningen... Sopan Lena Melin? LÄGG NER!
2012.
Fuck jävla off 2011. Breivik. Jag säger bara det. ABB. Om jag någonsin träffar en människa som sympatiserar med denna mentala härdsmälta, då kommer JAG att begå mord. På riktigt. Hatet mot vansinnet är där det ska vara.
Nå. Dagens roligaste läsning var ändå denna. En lärare ville utbilda sina elever. Tidigare i år, framgår det i texten, hade han tagit med dem till en chokladfabrik. Eleverna hade gillat det och läraren hade antagligen bara de bästa intentioner då han valde att ta med dem på en resa till, till ett slakteri.
Reaktionen - hahahahahahahaEleverna gick i femman. Hur gammal man är i USA då man gå i femman har jag ingen aning om. Men det slutar i gråt, skrik, spyor och allmänt vansinne. För alla som vet hur köttslakt på löpande band ser ut är det knappast förvånande.
Jag rekommenderar boken Snabbmatslandet, ett mål för McWorld, av Eric Schlosser. Där inser ni att ni aldrig kommer att äta på McDonalds. Någonsin.
Ändå. Ett nytt år. Ok.
Kulturhatarna från rasistdemokraterna kommer att haverera vidare. De kommer att skita i att alla orättvisor föds ur vanligt hederligt klassförtryckspolitik - borgerlig politik helt enkelt. Rassarna kommer att skylla våldtäkter på olika afrikanska folk, de kommer att hylla något enskilt asiatiskt land som ENDA exemplet för att man kan blanda kulturer. De, rasisterna, är hjärndöda och förtjänar förakt, hat och spott. Jag är emot det. Jag är antirasist.
Och. Det är deras nya argument. Om man är antirasist, då är man emot svenskar.
...
Alltså, snälla någon... Om ni tänker på det sättet, ta då pipan i munnen och tryck av. Ni gör ingen nytta här. Era kroppar kan doneras till forskning. Det skulle vara bättre. Det vore ett steg i rätt riktning.
Nå. Musiken då? Jo. I år blir det musik för hela slanten. Det kan ni ger er fan på.
Tills dess:
2011 var året då Aftonbladet gick från att vara en S-tidning, till att vara en Neo-tidning. Överallt utom på kultursidorna. Kan man få köpa kultursidorna separat tack? De KAN skriva bra även på ledarsidrona. Men i resten av tidningen... Sopan Lena Melin? LÄGG NER!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
