Med det konstaterat går jag raskt vidare till tankar som ständigt gör inbrott i min skalle. Tankar som givetvis går hand i hand med min filosofi gällande livet i allmänhet och vansinnet i synnerhet.
I senaste numret av Close-Up ställs jag återigen mot det faktum att omslagsbandet Manowar är ett av mina ungdomens favoritband. Låtarna, sångaren, attityden: allt var perfekt för en tonåring. "If you're not into metal, you are not my friend", så att säga. Kärleken!
Back in the days
Det slår mig alltid då jag läser intervjuer med bandet, att basisten som oftast är den som blir intervjuad, verkar vara en sympatisk och rolig snubbe. Sen kommer jag ihåg deras liveframträdanden, och hur unga tjejer hetsas att visa lökarna då de står på scenen.
Tänk om jag slapp ha det i skallen då jag tar del av deras låtskatt. Jag har allt som bandet släppte fram till Triumph of steel. Sen var det som att den fantastiska musiken dödades av dumheten och enfalden; en låt som Pleasure slave får mig att vilja skjuta textförfattaren i ansiktet med en hagelbössa från 20 centimeter, för bästa möjliga effekt. Jag har sambo och dotter. Bara det är en adekvat anledning till en reaktion. Men om man betänker att sambon också är hårdrockare blir det ännu dummare, eftersom att bandet gör sig omöjliga för människor som faktiskt lyssnar på vad som sjungs, eller om de vill se en konsert med dem. Alla tjejer (eller killar) tycker inte att det är kul att hetsas inför tusentals människor att klä av sig. Om tre av tio känner sig tvingade att göra det ska bandet ha stryk.
Samtidigt säger jag att om man tar Manowar på allvar har man inte förstått deras storhet.
Motsägelsefullt? Inte det minsta! Jag gillar ju musiken, och då de sjunger om musik och hur tufft det är med hårdrock och nitar, då ler jag ända in i min svarta själ. Det är bara det att jag har svårt att njuta av musiken då de lägger den mentala ribban vid ankelhöjd.
Ändå gjorde basisten förra årets tuffaste insatts då han reste världen över för att ta reda på varför ungdomar som jobbade åt Getaway Rock festival inte fått sina pengar. Som vilket fackligt ombud som helst ställda hjälten saker till rätta - utan annan lön än respekten. Stort!
Jag har svårt att välja favoritlåt av bandet, Fighting the world är nog deras jämnaste skiva, men de har kanonspår på alla alster. Black wind fire and steel från ovannämnda skiva var länge en favorit. Lika så Metal daze, som jag framförde med Auberon en gång under 90-talet. Sjukt bra låtar. Jag hade skivan Sign of the hammer som favoritskiva då jag gillade dem som mest. Kings of metal är en svinbra heavy metalskiva. Ja. Ni ser ju...
Men. Sen kommer jag att tänka på det där onödiga, som inte är det minsta roligt, hur man än ser på det. Jag älskar bröst. Jag älskar dem i så gott som alla sammanhang, men jag ser verkligen ner på företeelser som leder till tvång. Framförallt om det är bröst med i bilden.
De som säger: men de (tjejerna) behöver ju inte visa pattarna, gör det otroligt enkelt för sig själva då de bortser från alla våra vunna kunskaper i psykologi.
Manowar. Jävla skit. Jag vill lyssna på dem nu! Men jag får ta den lite sämre varianten. Virgin Steele.
5 kommentarer:
Vad handlar den där bröstgrejen om? Är inte så insatt i Manowar.
Äh. De drar upp tjejer på scenen och får dem att visa lökarna. Eller om de bara lyser på dem i publiken och får dem att visa lökarna.
Förkastligt hur man än vrider och vänder på det.
Inte hundra på detta, men "tuttgrejen" tror jag att de har slutat med live.
Ingen blir gladare än jag om det stämmer. 8)
De är fritt fram för tjejer att gå upp och visa brösten på scen fortfarande (eller att ta av sig allt) skillnaden är att de inte pushar tjejerna så aktivt att göra de längre.
Manowar är ett av de metalbanden som har floppat rejält i Japan och en stor anledning är nog att deras livespelningar inte passar i Japansk kultur.
Skicka en kommentar