Nostalgi

Jag köpte på mig lite skivor som jag saknat på cd ett tag. Edge of Sanitys “The spectral sorrows” och Queensrÿches “Warning”. Jag äger givetvis “The warning”, eftersom att det är en av bandets bästa skivor, det är alla skivor fram till ”Opperation: mindcrime”. ”Empire” är bra och har inga egentliga brister. Men det är en upprepning av ”Opperration: mindcrime”-skivan. Hur som helst är det är kul att återupptäcka gamla skivor. Edge of Sanityskivan var, då den kom, en av mina favoriter. Den hade ju en cover av Manowars ”Blood of my enimies”, och på den tiden tyckte jag inte att Manowar var så fruktansvärt genanta som jag senare började tycke. Låten är bra i alla fall. De kunde göra bra musik bland alla pinsamheter.

Edge skivan fick mig att minnas en tid då brevskrivande var centralt i mitt liv, då man skickade kassettband mellan varandra för att byta musik och var en del av en världsomspännande musikscen. Idag finns Internet och jag har inte den blekaste aning om ”undergroundens” utseende idag.

Det är lustigt hur tiden går. Jag har inte kontakt med någon av de människorna idag. Utom en. Låt oss kalla honom 32-åringen - eller sundsvallaren. Människor har börjat falla ifrån, bland annat min sambos bästa kompis, som var en av de karaktärer som de flesta kände till och uppskattade. Hon hade en rolig tidning och var en av få tjejer i scenen. Vila i frid, bruden!

Två små, till synes meningslösa, plastbitar. Så många minnen.