söndag 7 mars 2010

The tale of black recension


Jag hittade en recension med Auberon, och jag måste skryta lite.

Ok skivan är 100 år gammal... Men ändå!

AUBERON

«The Tale Of Black...»

Black Mark Productions

rating: 6 of 6

All bow down to the mighty AUBERON! Actually, such albums make me consider Swedish black metal as the best one in the whole world! AUBERON managed to capture unique hybrid of black and power metal, combining evil BM vokills and brilliant clean voice (reminding me a lot of Kai Hansen’s (GAMMA RAY) singing), fast and brutal face-ripping parts with melodic and heavenly ones... In general, AUBERON’s roots lie in traditional Swedish «Gothenburg-area sound», but these guys prove that even beginning with cloning IN FLAMES and DARK TRANQUILLITY, any talented band can reach it’s own, inimitable sound... Black Mark should pay more attention to this group instead of supporting good, but absolutely non-original NECROPHOBIC...

At the mountains of madness


Här kan man hålla sig uppdaterad om del Toros framfart.


Jag gillar att han kallar det för sitt livs projekt. Sen fick jag det påtalat för mig av en hjälpsam person att S.T. Joshi ska vara inblandad. Detta kommer att bli bra! Sanna min ord.

lördag 6 mars 2010

Nikki Sixx tillsammans med Ian Gittins

Heroin diaries


Spillror ur ett rockstjärneliv

Då jag läste ”The Dirt” av Mötley Crüe, hade jag egentligen inga förväntningar. Inga utöver de uppenbara: jag visste att boken skulle vara speciell och att de var ett snuskigt band, i ordets alla bemärkelser. Boken var så pass bra att jag ville läsa mer, det är ju dock svårt att bara skriva en uppföljare på en uttömmande biografi, så jag vände mig till Lemmys ”White line fever”, vilket alltid är ett bra val. Utom då det handlar om musik, då är det inte alltid ett bra val.

Hur som haver såg jag att Nikki Sixx hade skrivit en bok om året 1987 (typ), ”the Heroin diaries”, som jag kända att jag nog skulle kunna läsa. Många andra böcker på tur och mycket att göra har dock gjort att jag nästan glömt att jag velat läsa den tills min underbara flickvän gav den till mig i present.

Det var, ungefär som ”The Dirt”, en sidvändare. Efter två dagar hade jag läst ut den, och även om den inte var lika gripande som den ovannämnda biografin om bandet – jag tänker mest på Vince Niels dotters bortgång – är den mörk, smutsig och underhållande.

Boken tar oss in i ett grovt missbruk och ett djävulskt trasigt och tragiskt öde. Det som skiljer detta missbruk från ett ”riktigt” missbruk är dock att Nikki har resurser som en vanlig människa inte har. Filmen Trainspotting visar en fruktansvärd bild av ett missbruk, det gillar jag. Slutet av filmen är värdelöst, absolut. Denna bok visar Hollywoodversionen av beroendet. Man kan liksom inte tycka så synd om killen som det faktiskt egentligen är.





Nu ska jag inte låta sur eller gnällig, boken är bra. Nikki skriver ganska naket, och de kommentarer som de inblandade personerna fått lägga till i efterhand är relevanta, om inte alltid bra. En del saker, som det som Nikki Sixx exflickvän Vanity, numera pastor, skriver är galet på ett sätt som bara troende kan vara.

En av boken kvalitéer är att det faktiskt är en insikt i en knarkares liv, man får ta del av ett beroende, och det är fascinerande. Skulle Nikki inte ha varit lyckosam i musiken tror jag dock att det skulle kunna ha gått som för hans kamrat som omnämns i boken, Robbin Lantz ”King” Crosby, som dog i Aids från en skitig kanyl.





Ta del av denna bok, den är jävligt bra, och det är kul att läsa om excesserna, det är trots allt ett av mina gamla favoritband vi talar om. Men ordet dekadent skulle kunna stå överallt, i denna beskrivning.

Bästa citatet: ”har lyssnat på Prince idag… en hel del… och Thompson Twins – hur gay är inte det? Bäst att sätta på lite ”Hell bent for leather” som motvikt.” Skitkul!

Heavens Gate

Jag kände mig hemskt nostalgisk häromdagen och gick igenom ett par av de skivor jag inte har lyssnat på på länge. Ett av mina favoritband låg ganska högt upp på listan, Heavens Gate. Ett av tysklands mest underskattade heavy metalband. Om underskattningen beror på att inga känner till deras existens eller att folk bara är kulturella idioter låter jag vara osagt. Jag har mina misstankar.



Bandet släppte i vilket fall som helst 5 studioskivor plus en live. Debuten, "In control", lider av debutsjukan, den strävar åt alla håll samtidigt, men innehåller ett par gudabenådade låtar. Den andra skivan däremot, ”Livin in hysteria”, är en av mina absoluta favoritskivor, alla kategorier. Det finns inte en dålig låt, och till skillnad från debuten är den inte lika spretig. Folk har jämfört bandet med Helloween, vilket kanske inte är orättvist, men samtidigt inte helt sant. Bandet har en egen personlighet och musikerna är riktigt duktiga. Favoritlåten är hymnen ”Gate of Heaven”, men alla låtar är kanonbra.





De följde skivan med en lite besvikelse. ”Hell for sale” är inte en dålig skiva, men den är ojämnare än föregående skiva. Skillnaden ligger lite i att de verkar söka efter något nytt, vilket är föredömligt, om det inte är så att man redan är perfekt. Den nya stilen är lite mer rockig och groovig, vilket de skulle lyckas bättre med senare. Tre låtar står ut på skivan: titelspåret, avslutande delen i deras låt trilogi om ”Iron sword”, ”He’s the man” och ”Land of the rising sun”. Covern av Monty Pythons “Always look on the bright side of life” är skitrolig och bra som satan.




Efterföljande ”Planet E” tar ett steg längre från de tidigare skivorna, men nu har de hittat till ett sväng som höjer den nya stilen. Deras heavy metal är kvar - det är bara att lyssna på den episka ”Noas Dream” - men den låten tävlar med suggestiva spår som titelspåret, ”On the Edge” och ”Terminated World”. Detta är tydligen deras bästsäljande skiva, och det säger väl mer om hur stort heavy metal var 1995 än om skivans kvalitéer ställd mot deras andra släpp.




De avslutade sin karriär med sitt starkaste kort sedan ”Livin in hysteria”, ”Menergy”, en ordlek och en pungspark på alla som säger att heavy metal inte kan utvecklas. Jag har svårt att välja favoritlåtar på skivan, men ett par av de som brukar hamna på mina famösa ”festlistor” äro: ”Mastermind”, titelspåret, ”Enter Eternity”, och ”Evolution”.

”Menergy” är vad de försökte med på de två förgående skivorna men inte riktigt lyckades med. Den svänger, den rockar och den är hur bra som helst. Det är inte bara Thomas Rettkes magiska sång eller Sascha Paeths överdjävliga gitarrspel. Resten av bandet glänser lika mycket, speciellt rytmsektionen.

Nu är bandet nedlagt, så sångaren får man avnjuta i hans nya band Redkey.

Sascha Paeth är producent numera (Kamelot, Rhapsody of Fire, Angra med flera) och hoppar även in som gästmusiker på diverse skivor. Jag kommer ihåg att jag föreslog för Gamma Ray att de skulle använda honom, de påpekade att det förmodligen skulle bli mest lek av en sådan inspelning. Do it, säger jag.

För andra är det bara att upptäcka ett av världens bästa band.




You tube kan hjälpa...

RUT

Jag har förundrats över debatten om rut-avdrag. Sossarna döms nu ut av hela världen, verkar det som. Har de mördat någon? Har de rånat en bäbis? Har de släppt BOMBEN? Nej, de har bara följt regler och lagar.

Debatten gäller tydligen den gamla favoriten: är man socialist får man inte tjäna pengar. Av ideologiska skäl.

Ok. Borgare, från och med nu är det BARA privat vård för eran del. Och privatskolor. För det är väl så ni resonerar?

Återigen kan jag bara konstatera att debattnivån är fruktansvärt låg och det högra skitsnacket ifrågasätts inte.

Väx upp.

onsdag 24 februari 2010

Firefly, Serenity

Då jag först såg omslaget till filmen Serenity blev jag störd av att det pryddes av en brud som såg mer än lovligt kåt ut. Vid närmare granskning såg hon mer ut som ett barn än en kvinna. Men jag hade sett en recension av filmen av Fredrik Sahlin, tror jag det var, och han sa att filmen var bra. 4 plus, eller stolar eller vad det nu var som delades ut i det media han då använde sig av (SVT).




Jag hyrde rullen och skulle se den samma kväll. Min flickvän vägrade, vi såg en komedi och sen gick hon och lade sig för att sova. Hon var gravid, om jag inte missminner mig, och väldigt känslig. Allt som kunde utmana de antagna normerna var bannlyst just då. Jag fick alltså se på film - de bra filmerna - då hon gått och lagt sig.

Efter jag sett filmen satt jag flinande, med en härligt uppfylld känsla i magen: detta hade varit en jävligt bra film! Jag försökte återkalla den recension jag sett i filmkrönikan, och erinrade mig om att recensenten pratat om en tv-serie.

Det tog något år, och ett par omtittningar av filmen, innan jag aktivt försökte få reda på något om serien, Firefly. Jag köpte den omgående då jag hittade den på sf-bokhandeln. Sen sträcktittade jag på den under en helg. Jag hade verkligen älskat Serenity, den var fantasifull och rolig, men inte utan allvar. Då jag hade sett Firefly var jag dock mer förbannad än glad, förbannad över att serien lagts ner. Förbannad över att serien inte fått några följeslagare i sverige, samtidigt som serieskaparens andra serier, Buffy och Angel visades dygnet runt på hur många skitkanaler som helst. Och med tanke på de seriernas kvalitéer, de är väl typ det sämsta som gjorts sen DDT, retade jag upp mig ännu mer. Vem fan är det som kollar på den skit som visas på tv, helt utan något som helst djup?

Firefly var som en smekning, någonstans hade jag läst eller hört om någon parallell till Star Wars, utan att egentligen tänka mer på det. Då jag sett serien förstod jag lite av de parallellerna; serien skulle kunna ha utspelats efter det att Imperiet vunnit, om de nu gjort det. Borta var jedikonsterna, ersatta av en hyfsat trovärdig handling. Borta var överdrifterna och den renodlade ondskan, ersatt av mänskliga motiv så som girighet, maktlystnad och ren dumhet. Befriande och otroligt lågmäld underhållning, men ändå med rymden som kuliss – jag var givetvis helt såld.

Det finns en till beröringspunkt mellan Star Wars och Firefly, huvudkaraktären Mal. Malcolm Reynolds är det Hans Solo skulle ha varit om man fått se honom utanför filmerna; han är en burdus smugglare som helst håller sig borta från Alliansen, seriens motsvarighet till Imperiet.





De andra karaktärerna i serien är Mals vapendragare från kriget, Zoe, hennes make och rymdskeppets pilot Wash, den vackra sällskapsdamen (samma sak som prostituerad i denna framtid) Inara, den oborstade antihjälten Jayne, och rymdskeppets mekaniker Kaylee. Passagerarna, syskonparet och rymlingarna dr. Simon Tam och River Tam, och så då ”pastorn” shepherd Book.

Jag tänker inte gå in på någon djup karaktärsbeskrivning, men min favorit som skådespelare, är Summer Glau (River Tam). Hon kan inte ha varit mer än max 20 då denna serie spelades in, men hon spelar den psykotiska, förvirrade och förstörda unga flickan River Tam strålande.

Jag har inget favoritavsnitt, alla 14 episoder är strålande; klagomålet är fortfarande att det är för få avsnitt.





Filmen Serenity kom till för att dvdn med serien sålde mycket bra och tydligen var det många som protesterade då serien lades ner. Som film gör sig konceptet inte lika bra som i serieformat, men filmen är ändå en av de bättre sf-filmerna. Vilket väl säger mer om mig än om filmen, jag gillar då det finns tid till fördjupning och ingående karaktärsutveckling. I film måste allt gå snabbt. Det är dock något av det bästa som gjorts för tv och film.

En eftertänksam text om fittan

Jag gillar KK, hon skriver bra och verkar mycket påläst. Hon står lite till höger om mig, men det gör inte så värst mycket. Nu har hon skrivit om fittan. Det kan vara värt att läsa.