Candyman 2022

 

Filmdags!

 

Candyman var en trevlig slasher på sin tid. En uppföljare, 30 år efter originalet tar tag i filmen på ett nytt sätt. Istället för att fokuserar på sätt att mörda folk som snackar med speglar, ligger fokus på färgade människors brutala förtryck i usa. Det är lite som en blandningen mellan Black lives matter, och brutala mord. Inget konstigt på så sätt.

 

Filmen både förlorar och tjänar på den behandlingen. Den blir inte lika skrämmande som originalet, men den får ett djup som originalet saknade. Visst fanns inslag av den brutalitet som färgade drabbats av sedan de tvingades över till usa i båtar från afrika, men det här är mer bildande. Det pratas om slumområden, varför de finns och hur kapitalismen utnyttjar dem. Det blir en aning krystat i ett par scener, men det känns ändå relevant.

 

Filmen är bra, men lite förvirrad. Det hade gärna få vara lite mer av de läskiga inslagen, det hade gått utan att ta bort det uppenbara budskap filmen vill ge oss.

 

Jag misstänker att den mest högljudda kritik mot filmen kom från samma typer som ansåg att det var för mycket kvinnlig dialog i Mad Max, så den kritiken kan man faktiskt skita i.

 

Jag rekommenderar filmen, men lägger in en brasklapp: den är ganska underhållande, men inte speciellt läskig. Det bästa inslaget är nästan den svartvita delen som används för att förklara myten om Candyman, det är faktiskt en egen film, som kom ett år före, 2021. Den ska jag helt klart se. Ett medelbetyg får den, för den är ändå klart sevärd.

The Expanse

 

The Expanse träffade mig som en rak höger i magen. Science fiction då den är som bäst. Detta var alltså tv-serien. Den började som ännu en av Scyfys fantastiska produktioner – de står ändå bakom det bästa som gjort inom genren – helt makalöst. Det kunde även ha slutat som deras magiska serier, abrupt och utan varning. De lägger ner serier på löpande band. Jag kommer aldrig att förlåta dem för det iskalla mordet av Caprica, eller att de la ner den enda Stargate-serien jag kunnat uppskatta (universe).

 

Netflix plockade upp serien, för att oxå hota med nedläggning. Då klev Amazon, av alla, in och lät berättelsen gå i mål.

 

The expanse är basserat på en bokserie av två författare, som tillsammans skriver under pseudonymen James S. A. Corey. Deras riktiga namn är Daniel Abraham och Ty Frank. Böckerna är än så länge nio till antalet, om jag inte missminner mig, och dem ska vi prata mer om senare. Ett par korta noveller som täcker vissa omnämnda händelser i serien/böckerna existerar oxå. Jag har läst den första, Leviathan Wakes, så jag är ännu inte riktigt på en plats där jag kan äga åsikterna fullt ut, så att säga.

 

Serien är på 6 säsonger, och den är faktiskt helt underbar. Bra skådespel, och trovärdig vetenskap är frunden för ett en resa som aldrig faller i fällan att upprepa sig. Rykten gör gällande att det ska bli fler säsonger, så vi får se, jag är i alla fall peppad!

 

Det borde alla vara.

Kingen

 Vi kör, efter några års tystad, med två poster på en dag.

Stephen King.

Vår tids största historieberättare.

Då jag, efter ett par personliga kriser, helt tappade läsförmågan - eller i alla fall lusten att vilja sänka ner mig i en bok, och sen stanna där - försökte tvinga mig tillbaka till läsandet, som ju är extremt givande, valde jag säkra kort. Jag har läst ca 10 böcker på 6 år. Att jämföra med MINST 2 böcker i månaden, sökte jag mig till bekanta marker. Det var lite trevande till en start, jag doppade tån i svensk litteratur, läste lite amerikansk skräck av Thomas Ligotti, som får ses som vår tids nya Lovecraft. Typ. Lite mörkare, och utan den rasism som en del av Lovecrafts verk onekligen innehöll.

Men det var tungt. Det gick långsamt, och jag stannade ofta upp i månader, och år.

Stephen King har, för mig, alltid varit en berättare som gripit tag i mig med en känsla av igenkännande - nej, jag har inte stött på en clown som velat ge mig en ballong, eller en kvinna som slår sänder mina ben så jag ska skriva en perfekt bok åt henne. Inte bildligt i alla fall. Stephen Kings styrka är hans berättande, och de karaktärer han skapar. De känns levande, varma och tillgängliga.

Min kära mor gav mig en bok i julklapp för några år sedan, hon vet att jag läst mycket av King, och hans böcker finns ju ändå överallt. Jag antar att hon bara tog första bästa, men det hon gjorde var att välja en bok som King själv säger är ett homage till sina tidiga influenser, till de författare utöver honom själv, som jag spenderat hela min läsande ungdom med.

Väckelse, av Stephen King.

Boken tar oss till 60-talets new england, så klart - det är där han nästan alltid placerar sin historier. Vi följer 6 årige Jamie Morton, fram till hans ålders höst, och med en skicklighet som nästan är självklar, förtrollas vi av den underbara beskrivningen av mänsklighet och värme, som vi känner så väl från till exempel Stand by me eller Det. Vi bjuds på en historia som i alla fall inte jag kunde släppa fören den var slut.

 

Jag tänker inte berätta mer om handlingen, den är för er att upptäcka och avnjuta. Men jag var fast från första sidorna, och då jag läst klart boken var jag, som alltid efter en bra bok, helt andlös, tagen och tårögd.

 

Detta är 100 procent magisk litteratur. Gillar man inte fantasy/skräck eller science fiction, kan man börja fundera på sina livsval, för man missar livets glasyr.

Och nu läser jag böcker på daglig basis igen. Men, det tog lite längre än så, faktiskt.

Mer om det sen.

Så... Tillbaka. Ish

 

Bloggfest

 

Jag vet, vad fan ska jag hålla på här för, egentligen?

 

Förutom det faktum att jag är avstängd på livstid från twitter för att skrivit en låttitel av Cannibal Corpse, eller för att jag inte ser facebook som en kanal för åsikter – där kan man vända sig till hemmgjorda youtobevideor som avslöjar världen för vad den är: kortsynt.

 

Men jag ser det som terapi. Jag kan upprepa mig, och andra som sagt saker jag hållit med om, i fred. För nu har jag väl skrämt bort alla som en gång läste här med en hiatus på ca 9 år.

 

Jag har ofta tänkt att jag ska lägga politiken åt sidan, och fokusera på musik. Men jag har faktiskt inget att skriva om musik. Det är inte så ofta jag upptäcker ny musik, och den gamla musiken kan jag inte lyssna på utan valfri Streamingservice – vilket är ett problem, då det jag gillar inte alltid finns, och jag hatar själva tanken på att de som inte är störst ska få några pengar för deras musik. En artist som har en miljon lyssningar kan knappt leva på sin musik, om man hade tänkt det som skivförsäljning, varit 100 000 sålda skivor. Många lyssnar på en köpt skiva 10 gånger, om det inte är en klassiker, sen gör man en playlist med sina favvoriter, där kanske en låt frpn den skivan kommer med. 100 000 sålda skivor hade get mycket pengar en gång i tiden. Det fanns så klart fel på musikindustrin pre streaming oxå, men nu har det skapat ett statarskrå, något de flesta av oss tar del av varje dag.

 

Så musik känns lite fel.

 

Jag hade oxå tänkt att bara skriva om serier och filmer. Men jag ser om filmer konstant, så jag ändrar ofta åsitker. Jag skulle behöva grotta ner mig ectremt mycket för att det ens skulle vara relevant.

 

Men just nu har jag inga intentioner. VI kör så, tror jag.

 

Hej och välkomna till vansinnet.

Auberon frequenzy

No perfect ending
It’s written in pain
We have no purpose
We walk on blind
A reality that never rhymes
Fades into that gentle night

In this vortex
Reality unfolds
Frequency of pain
Of all that is obsolete

Eyes open wide
My vision is blurred by tainted tears
This rain of madness crowns
My scares with pain
Clawing shattered hope
Screaming out frustration
This emotional storm
A frequency of pain

Hollow and and obsolete
A dream at it’s end
It’s just a memory
A lingering thought
A crack in the surface
Blood from the scorned
This nightmare is me
This dream is mine

Transcendence; Crimson Glory

Crimson Glory

Blev påmind om skivan Transcendence, av bandet Crimson Glory härom dagen. En skiva jag lyssna på så mycket att jag faktiskt ledsnade på den. Nu är det åratal sen jag gav den en ordentlig genomlyssning, så jag gjorde något man som småbarnsförälder nästan aldrig har möjlighet att göra: jag stängde in mig i sovrummet och drog på volymen till 12, och lyssnade på skivan. Lyssnade ordentligt, och njöt av varje ton.

Skivan har ett bättre ljud än deras självbetitlade debutalster, och något jämnare låtar, även om jag har lite svårt att välja favorit av de två mästerverken. Transcendence har självklart sina skavanker, men musik är inte bra för att den består av teknisk briljans, det är helheten som säljer, även om teknisk briljans kan vara hur bra som helst, på rätt ställen.

Crimson Glory var ett perfekt band för mig under en viss tid av mitt liv, sångaren Midnight (John Patrick McDonald) hade en sylvas och glasklar röst som jag verkligen älskade ihjäl. Då, runt 94-ish, var han min husgud tillsammans med Kiske (Helloween) och Tate (Queensryche).

Det var en så stor influens på mig att jag insåg att det var exakt hans röst vi behövde i Auberon, då vi höll på att skriva musik till vår debutskiva. De släppte bara två bra skivor, sen kom den förhatliga Strange and beautiful, som visar upp en mer rockig sida av bandet, något som inte passade sångarens teatraliska röst. Astronomica var förvisso bra, men då hade jag gett upp på bandet sedan länge.

Då jag hörde ett lokalt coverband på den ungdomsgård där jag frekventerade slogs jag av rösten. Han hade den skärpan som jag letat efter, och jag jobbade upp mod i ca ett år innan jag frågade den gode herr Stoltz om han ville gästsjunga på Auberons the tale of black. Han sa ja, och har varit med på nästan alla våra inspelningar sen dess.

Istället för att gråta över Crimson Glorys förfall, hade jag dammsugit marknaden efter band som lät likadant, och hittat Kamelot, som på sina två första 2 skivor gjorde något som påminde om Crimson Glorys glansdagar. Speciellt sången,som även om den var lite opolerad, och inte lika knivskarp som Midnights röst, tilltalade mig. En av deras bästa låtar på andra skivan var Red sands, som hade ett väldigt primitivt, men smart mellanspel - där hittade jag och Morgan (Lie, trummis i Auberon) influensen till ett parti i en låt vi kört fast med. Låten? Gaia.

Så många minnen har bandet, och skivan Transcendence gett mig. Så många fantastiska stunder har jag haft till deras musik. Den har gett mig nya musikaliska perspektiv, och gjort mig till en periodvis, mycket nöjd människa.

Så jag får väl tacka Tony Wiklund för att han introducerade bandet till mig en gång i tiden, sittandes framför hans skivspelare, där han agerade DJ för mig då jag undrade om det fanns något band som kanske påminde om Queensryche.

Eftersom Midnight passade på att dö av sviter från alkohol, kommer vi aldrig att få höra dem som de ska höras igen, men skivan kommer nog att återuppta en någorlunda frekvent närvaro.

DC; Flash, Arrow, Gotham osv

Jag har alltid var mer Marvel än dc, mest beroende på att då jag läste serier var Batman inte den mörke riddare som Frank Miller gjorde honom till, och Stålmannen var inte särskilt spännande - för bra på allt och osårbar. Utbudet på DC i sverige har alltid varit begränsat. Jag tyckte Flash var tråkig, gröna lyktan greppade jag aldrig vem det var (pga var MINST tre olika personer) och Schazam var bara korkad. Jag kanske inte gav dem tillräckligt med uppmärksamhet, men jag hade allt jag behövde hos Marvel. Spindelmannen, Hulken och kompani var min kopp te. Det var dok aldrig ett medvetet val mellan de två seriejättarna, det var helt enkelt en fråga om tillgänglighet och rätt tid och rätt plats.

Men tiden går och då Batman blev tuff, hakade jag på det tåget. De två första filmerna, som tog inspirationen från Millers Batman var helt ok. De andre filmerna var bara meningslösa. Stålmannen fick en remake som funkade, även om Superman returns var rätt beig, var Man of steel riktigt bra.

Sen kom tv-serierna och jag undvek dem. Inflation i superhjältar, skrek hjärnan. Men då jag blev rekommenderad att kika på The flash (2014-versionen) tog jag mig tid. Jag orkade tre avsnitt, dålig streaming och min förmåga att somna sabbade allt. Sen kom Netflix, och jag såg att serien fanns där. Ok. Ett försök till orkade jag ge det.

Första säsongen av The Flash, är en gullig historia som bjuder på en del humor och Barry Allans konstanta gråtande - det slår Sagan om ringen med hästlängder! - och bra skådespel. Det slog mig att Grant Gustin, som spelar the Flash, faktiskt gör den något töntiga nörden Barry Allan jävligt mänsklig, jag tror faktiskt på smärtan han visar över sitt sökande efter sin mors mördare. Jag tycker till och med att det är ganska fint. Min sambo suckar då jag pratar om hur tragisk hans öde är. Roligt! Det är fler skådespelare som gör serien bra, jag orkar inte nämna dem alla.

Jag gick med på att det var bra, men störde mig på att man tydligen skulle fått ut mer av serien om man kollat på Arrow också. Gröna pilen. Alltså. De svenska namnen på superhjältar är episkt dåliga. Folk gråter, av fel anledningar, då namn som Gröna lyktan och Läderlappen uttalas.

Jag kollade i alla fall igenom Arrow, och var sjukt upptagen med att inte ägna det min fulla uppmärksamhet, så jag fick helt enkelt börja om efter ett tag. Och döm om min förvåning då jag insåg att det var en extremt bra serie. Första säsongen är bra rakt igenom, vi får följa Oliver Queens liv efter att ha kommit tillbaka till Starling city efter att ha varit skeppsbruten i 5 år. Men vi får också en bihandling som utspelar sig på den ö Oliver spolades upp på. En bihandling, som från början mest är i bakgrunden - men i och med att serien går, väcker mitt intresse - är vad som hände Oliver på den öde ön han spolades upp på. Den ställer frågan om varför Oliver blev en kallblodig mördare, och den gör det på ett bra sätt. Alla serier som är 23 avsnitt per säsong riskerar dock att kunna bli seg. Det sker även här på sina ställen.

Just segheten är DCtvs stora problem, det är bra skit, men det är en del utfyllnad. Hur som helst så är säsong 2 av Arrow superbra! Avslutande avsnittet är så episkt bra att jag ler mig igenom hela episoden.

Så, två bra serier! MenDCs ess är, kanske föga förvånande, Gotham. En serie om Gotham utan Batman, den börjar med mordet av Bruce Waynes föräldrar, och vi får följa polisen James Gordon som ung. Den är svinbra! Skådisarna briljerar, speciellt Oswald Cobblepott aka The Penguin, som verkligen tar karaktären till en helt ny nivå. Men han är inte ensam om att bjuda på underbara prestationer, men det är för många för att jag ska idas nämna dem här.

Supergirl är bra. Ledgends of tomorrow är det svaga kortet, men ändå sevärd, om tid finns. Inte annars. De är dock med i Arrowverse, lite som Netflix marvelserier har en gemensam värld, träffar dessa utklädda typer varandra ibland. Vilket jag gillar.

DC gör helt enkelt fantastisk tv. Detta har jag insett efter att ha gett dem den uppmärksamhet de förtjänar. Bäst? Gotham. Sen delar Flash och arrow på andraplatsen.