Crimson Glory
Blev påmind om skivan Transcendence, av bandet Crimson Glory härom dagen. En skiva jag lyssna på så mycket att jag faktiskt ledsnade på den. Nu är det åratal sen jag gav den en ordentlig genomlyssning, så jag gjorde något man som småbarnsförälder nästan aldrig har möjlighet att göra: jag stängde in mig i sovrummet och drog på volymen till 12, och lyssnade på skivan. Lyssnade ordentligt, och njöt av varje ton.
Skivan har ett bättre ljud än deras självbetitlade debutalster, och något jämnare låtar, även om jag har lite svårt att välja favorit av de två mästerverken. Transcendence har självklart sina skavanker, men musik är inte bra för att den består av teknisk briljans, det är helheten som säljer, även om teknisk briljans kan vara hur bra som helst, på rätt ställen.
Crimson Glory var ett perfekt band för mig under en viss tid av mitt liv, sångaren Midnight (John Patrick McDonald) hade en sylvas och glasklar röst som jag verkligen älskade ihjäl. Då, runt 94-ish, var han min husgud tillsammans med Kiske (Helloween) och Tate (Queensryche).
Det var en så stor influens på mig att jag insåg att det var exakt hans röst vi behövde i Auberon, då vi höll på att skriva musik till vår debutskiva. De släppte bara två bra skivor, sen kom den förhatliga Strange and beautiful, som visar upp en mer rockig sida av bandet, något som inte passade sångarens teatraliska röst. Astronomica var förvisso bra, men då hade jag gett upp på bandet sedan länge.
Då jag hörde ett lokalt coverband på den ungdomsgård där jag frekventerade slogs jag av rösten. Han hade den skärpan som jag letat efter, och jag jobbade upp mod i ca ett år innan jag frågade den gode herr Stoltz om han ville gästsjunga på Auberons the tale of black. Han sa ja, och har varit med på nästan alla våra inspelningar sen dess.
Istället för att gråta över Crimson Glorys förfall, hade jag dammsugit marknaden efter band som lät likadant, och hittat Kamelot, som på sina två första 2 skivor gjorde något som påminde om Crimson Glorys glansdagar. Speciellt sången,som även om den var lite opolerad, och inte lika knivskarp som Midnights röst, tilltalade mig. En av deras bästa låtar på andra skivan var Red sands, som hade ett väldigt primitivt, men smart mellanspel - där hittade jag och Morgan (Lie, trummis i Auberon) influensen till ett parti i en låt vi kört fast med. Låten? Gaia.
Så många minnen har bandet, och skivan Transcendence gett mig. Så många fantastiska stunder har jag haft till deras musik. Den har gett mig nya musikaliska perspektiv, och gjort mig till en periodvis, mycket nöjd människa.
Så jag får väl tacka Tony Wiklund för att han introducerade bandet till mig en gång i tiden, sittandes framför hans skivspelare, där han agerade DJ för mig då jag undrade om det fanns något band som kanske påminde om Queensryche.
Eftersom Midnight passade på att dö av sviter från alkohol, kommer vi aldrig att få höra dem som de ska höras igen, men skivan kommer nog att återuppta en någorlunda frekvent närvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar