Jag kände mig hemskt nostalgisk häromdagen och gick igenom ett par av de skivor jag inte har lyssnat på på länge. Ett av mina favoritband låg ganska högt upp på listan, Heavens Gate. Ett av tysklands mest underskattade heavy metalband. Om underskattningen beror på att inga känner till deras existens eller att folk bara är kulturella idioter låter jag vara osagt. Jag har mina misstankar.
Bandet släppte i vilket fall som helst 5 studioskivor plus en live. Debuten, "In control", lider av debutsjukan, den strävar åt alla håll samtidigt, men innehåller ett par gudabenådade låtar. Den andra skivan däremot, ”Livin in hysteria”, är en av mina absoluta favoritskivor, alla kategorier. Det finns inte en dålig låt, och till skillnad från debuten är den inte lika spretig. Folk har jämfört bandet med Helloween, vilket kanske inte är orättvist, men samtidigt inte helt sant. Bandet har en egen personlighet och musikerna är riktigt duktiga. Favoritlåten är hymnen ”Gate of Heaven”, men alla låtar är kanonbra.
De följde skivan med en lite besvikelse. ”Hell for sale” är inte en dålig skiva, men den är ojämnare än föregående skiva. Skillnaden ligger lite i att de verkar söka efter något nytt, vilket är föredömligt, om det inte är så att man redan är perfekt. Den nya stilen är lite mer rockig och groovig, vilket de skulle lyckas bättre med senare. Tre låtar står ut på skivan: titelspåret, avslutande delen i deras låt trilogi om ”Iron sword”, ”He’s the man” och ”Land of the rising sun”. Covern av Monty Pythons “Always look on the bright side of life” är skitrolig och bra som satan.
Efterföljande ”Planet E” tar ett steg längre från de tidigare skivorna, men nu har de hittat till ett sväng som höjer den nya stilen. Deras heavy metal är kvar - det är bara att lyssna på den episka ”Noas Dream” - men den låten tävlar med suggestiva spår som titelspåret, ”On the Edge” och ”Terminated World”. Detta är tydligen deras bästsäljande skiva, och det säger väl mer om hur stort heavy metal var 1995 än om skivans kvalitéer ställd mot deras andra släpp.
De avslutade sin karriär med sitt starkaste kort sedan ”Livin in hysteria”, ”Menergy”, en ordlek och en pungspark på alla som säger att heavy metal inte kan utvecklas. Jag har svårt att välja favoritlåtar på skivan, men ett par av de som brukar hamna på mina famösa ”festlistor” äro: ”Mastermind”, titelspåret, ”Enter Eternity”, och ”Evolution”.
”Menergy” är vad de försökte med på de två förgående skivorna men inte riktigt lyckades med. Den svänger, den rockar och den är hur bra som helst. Det är inte bara Thomas Rettkes magiska sång eller Sascha Paeths överdjävliga gitarrspel. Resten av bandet glänser lika mycket, speciellt rytmsektionen.
Nu är bandet nedlagt, så sångaren får man avnjuta i hans nya band Redkey.
Sascha Paeth är producent numera (Kamelot, Rhapsody of Fire, Angra med flera) och hoppar även in som gästmusiker på diverse skivor. Jag kommer ihåg att jag föreslog för Gamma Ray att de skulle använda honom, de påpekade att det förmodligen skulle bli mest lek av en sådan inspelning. Do it, säger jag.
För andra är det bara att upptäcka ett av världens bästa band.
You tube kan hjälpa...
