Idag: två rätt och lite självkritik

Först och främst: alltså. Jag såg hela matchen, för en gångs skull. Jag brukar stänga av matcher då jag blir för trött, men i natt såg jag allt utom snacket mellan perioderna. Då försökte jag somna, men det gick inte.

Jag var skeptisk. Juniorkronorna förde spelet hela matchen, de ägde, men de var otroligt slarviga i sina avslut, och ibland var deras jobb bakåt nästan lite för bra, så att säga. Allt var bra utom avsluten helt enkelt.

Då brukar motståndarna, som oftast är Kanada, avgöra med ett skitmål. Men... Målvakten i sverige darrade aldrig. Säker som ett kassaskåp, och då den ryska chansen, som skulle ha blivit mål i vanliga kom, då plockade han pucken som om det vore en chokladkaka på ett fat-camp. Så att säga. Typ. Ja.





Målet. Det var hur klockrent som helst. Och det gjordes av en kille som kanske inte är pursvensk, som rasister och äckliga borgare brukar uttrycka det - kanske var det vad som behövdes? Vi vann. Jag är nöjd. Zibanejad FTW!

(dn.dn2.dn3. svd. svd2)

***

Jonas Sjösted är ny ordförande för V.

Ordförande Sjöstedt

ÄNTLIGEN!

Uppdaterat:

Valet av Sjöstedt är så rätt. Av många anledningar. En är hans ödmjukhet inför både meningsfränder och meningsmotståndare. Min raka motsatts skulle man kunna säga. Jag tror inte heller att borgar media kommer att kunna nagla fast kommuniststämpeln lika enkelt. Av två anledningar, han är inte Ohly, och han har skrivit utförligt i sin bok om makarna från Masthugget, Masthugget - Moskva - Madrid. Den har jag läst. Sen är killen omnipotent, mycket kunnig inom de flesta områden. Som Ohly, men utan det filter som gjorde att vad Ohly än sa, hörde folk bara: Pol Pot, Stalin...

Jag är nöjd! Helst hade jag haft två ledare. Och kvinnan skulle vara Josefin Brik. Det sa jag då valet 2010 var avgjort.
(ab. ab2. dn. dn2. svd. svd2)

***

Igår började jag alltså sjunga på Auberons nya låtar. Det lät som jag förväntade mig, åt helvete. Men det är första gången jag får tid att lägga sången ordentligt. Då vi spelade in Scum Of the Earth, fick jag tre timmar på mig. Oförberedd. Det låter ju som att jag har exakt ingen kraft alls i rösten.

För länge länge sedan, i en galax långt härifrån

Som nu alltså, men, till skillnad från det mentala haveri som ledde till att jag inte fick göra om sången då, är det nu en helt annan situation. Nu har jag hur lång tid som helst på mig.

Jag är med andra ord: nöjd.

Ett guld, en guldgubbe och lite jävla metal!

Livet leker idag. Jag får passa på att njuta! aaaaaaaaaaaa