lördag 30 april 2011

Robert A Heinlein - Job: en elak komedi

Robert A Heinlein Job: en elak komedi

Jag är ibland en fegis då jag ska läsa. Jag vill ha något bekant, för att komma igång typ. Robert A Heinlein är en halvytlig bekantspak. Jag läste min första bok av honom för några år sedan. AB magi, som gavs ut av Delta, det förlag som givit ut mest läsvärd science fiction i sverige, någonsin. Sen insåg jag att det var den Robert Heinlein som skrivit boken som blev kultrullen (Stjärnsoldat) ”Starship troopers”, ni vet den där poprullen med folk från Melrose place och 90201.

Filmen Starship troopers var underhållande, men boken är av en helt annan art – där ställs viktiga frågor och galna händelser upp, nakna och idiotiska, för allmän beskådan. Många har kallat det en antikommunistbok. Jag kan sträcka mig till att kalla det en antiStalinbok, för det handlar mest om att offra soldater i ofantliga mängder, då begreppet kommunist skymtar förbi i texten.

Boken är magnifik. Filmerna, för det gjordes tre, är ojämna. Den första gillar jag för att den är underhållande. Den andra är inte lika bra, men den funkar i krig. Den tredje filmen är den som faktiskt följer bokens anda, och är givetvis den bästa, jag tror dock att de flesta missat den, av förklariga anledningar. Stöd afrikansk film, se den!


Boken


Som sagt. Jag är en fegis. Jag såg att eminenta bloggen/allt möjligt för litteratur, Marmeladkungen sålde en bok av Heinlein för ynka 35 kronor, ja, då slog jag till. Jag inhandlade även Fängelsestaden av svenska Sam J Lundwall, samt en bok av skräckförfattaren James Herbert, bara för att. Jag tror att det blev 100 kronor. Ett fyndpris om det någonsin fanns ett! Bara några klick bort…

En fegis alltså. Jag har haft det lite drygt med läsande på slutet. Jag börjar sakta men säkert komma igång, och det är tack vare min feghet; jag väljer författare som jag känner mig trygg med. Heinleins stil lärde jag mig gilla i och med AB magi. Den var lättläst, men humoristisk – och framförallt jävligt fantasifull. Av någon anledning tänker jag på Ed McBain då jag ska beskriva Heinlein. Jag tror att det beror på att de båda känns otroligt välorienterade med den värld de beskriver, vilket gör att tonen blir både ledig och lättillgänglig. Jag kan ha fel. Huvudsaken är i alla fall att jag gillar det.

Job: en elak komedi, är underhållande. Jag började läsa den utan att ha läst vad boken skulle handla om, det var alltså helt utan någon som helst koll på innehållet jag tog mig ann läsningen. Det tog två dagar, sen lade jag belåten boken åt sidan och konstaterade att det var en jävligt rolig bok jag just läst ut.

Handlingen är precis som jag vill ha den! En herre vid namn Alexander Hergensheimer befinner sig på en lyxbåt, och efter en underlig upplevelse upptäcker han att något är galet: folk kallar honom Graham och båten han befinner sig på har samma namn, det är bara det att det inte är samma båt. Och helt plötsligt upptäcker Alexander att han har en miljon dollar. Det är dock bara början på vad som visar sig vara någon helt oförklarligt. En kvinna, Margarethe från danmark, blir hans förälskelse och sällskap under en märklig resa mellan parallella verkligheter, där valutor, historia (presidenter) och den tekniska utvecklingen är olika varje gång.

Någon spelar dem ett spratt, och som den konservativt kristne Alexander ideligen återkommer till, tror han att det är harmagedon som utspelar sig framför de båda älskande. Margarethe å sin sida tror att det är Ragnarök som pågår, och visar på hur asatrons cykliska upprepningar, där människan trots allt ges nya chanser att bättre sig gång på gång är, mer trevlig som religion än den kristna.



Mannen - född 1907, död 1988



Dråpligheterna är otaliga. Verkligheten kan skifta medan de äter en glass, vilket gör allt väldigt besvärligt, då deras pengar blir värdelösa i den nya verkligheten.

Det är något som pågår bakom kulisserna, och det är underhållande så det räcker och blir över.

Gillar man att fnissa och samtidigt inte har problem med den fantasiska fantasins litteratur, är Job: en elak komedi, given läsning. Letar man efter något nytt är det här en trevlig inkörsport till en av science fictions stora författare – för det är killen, det är bara jag som är lite efterbliven och endast har läst tre böcker av karln.

En kul passage i boken är då Margarethe upptäcker att de befinner sig i en verklighet där danmark tillhör kungariket sverige under våran nuvarande kung, och hennes vredesutbrott över detta fruktasvärda faktum. Eftersom att ni som läser detta garanterat är minst svensktalande, är det underhållande. Tycker jag.

Väl läst, kamrater!

torsdag 28 april 2011

Citat. Citatvart.

Fy fan för min astma/allergi. Jag har faktiskt inte så ofta problem på grund av skiten, men då jag får problem är det oftast migrän. Och alla som upplevt migrän vet att det inte är någon idé till någonting just då. Migrän är min nemesis. Jag hatar migrän. Jag önskar livet ur migrän.

Nu är det över. Jag är bara helt groggy av medicinen. Ett kraftord skulle passa bra här: Fördömt!

Jag tar således min halsbränna och placerar den bredvid dottern. Vi pratar en massa om insekter just nu, speciellt spindlar. Hon är livrädd för spindlar. Jag försöker förklara att spindlar är den viktigaste insekten vi har. Spelar ingen roll. De är läskiga.

Aja.

Jag lever. Valfritt bibelcitat passar in här: åk ej kana om det inte är värt det. Eller nåt. Kanans land.

En ensam get är inte två.

En borgare är illa nog.

Ja. Ni ser, bibeln är fylld av citat.

onsdag 27 april 2011

Anvil


Nu kan snubbarna leva på sin musik. Är det inte vackert så säg!

Äntligen något trevligt att läsa om.

tisdag 26 april 2011

Kiliaster och Mad men

Jag orkar knappt hålla min ögon öppna. Men det gör mig inte det minsta. Jag kan ju sova. Så länge jag är frisk är jag nöjd. Den senaste sjukdomen var ta mig fan dryg och påfrestande.

Å andra sidan: ”Jag grät över att jag inte hade några skor tills jag träffade en man utan fötter”.

Vem är jag att klaga? Det skall dock till en haverist som Demirbag Steen, för att försöka skriva begåvat om en sådan sak. Hon skulle inte kunna skriva begåvat om så universums undergång hängde på det. Hon skulle skylla på Palestina. Och hon skulle försvara Israeliska massmord. Å andra sidan, ingen hade förväntat sig något annat. Hon är trotts allt en dåre/idiot.

Så henne tänker vi inte mer på.

Kiliasm då? En religion som hänger upp sin tes på siffran tusen. Varför inte? Om man helt seriöst tror att man tillhör ett utvalt folk, eller om man tror på ett något som förbjuder abbort för att det är mord, men samtidigt hyllar krig – och försöker rättfärdiga idiotin med att klappa folk på skallen…

Ja. Idioter kan ni va allihopa. Jag försöker att blunda för er. Men ni tränger er in i min hemsökta, vansinniga vrå av verkligheten. Er rasism och erat förtryck drabbar människor jag känner. Jag är emot våld. Men rasister alltså…

Nä. Jag grottar ner mig med min bok. Så återkommer jag i stor stil där jag förklarar att Mad Men, det är en riktig skitserie. Gillar ni den, då håller jag inte med er.

måndag 25 april 2011

Generation kill - hela skiten

Då Irakkriget startade, stångade jag mig blodig mot lögnaktiga borgare. De ville göra det gällande att allt vad fan det hette om massförstörelsevapen, terrorism och så vidare, var anledningen till kriget. Det var lögn. Vi vet det nu, eftersom att alla har erkänt sina lögner.

En direkt följd av det borde ju vara att snubbar som Tony Blair, som hånade folk med ”oljekonspirationer”, och så vidare, helt enkelt satts i fängelset. Han ljög för att kunna starta ett lagligt massmord. Han ljög för att få kriga. Prygling är väl det minsta man få begära, med tanke på de som drabbats av hans lögn?

Skit samma.

Jag såg tv-serien Generation kill, av snubbarna bakom The Wire – tv-serien som alla andra tv-serier mäter sig med, och förlorar mot, numera. Det är en ganska kort serie. Var det 8 avsnitt? Timmeslånga avsnitt.



"Svensken, rassen och han från the wire säs 2".


Det som gör serien speciell är att den är baserad på verkligheten; en journalist fick resa med ett gäng soldater. Jag minns att jag reagerade jävligt mycket mot alla dessa journalister som fick delta i kriget. Jag kom ihåg att jag tänkte att, va fan, väntar någon sig att det skall bli en rättvis rapportering av det? Det kom en massa böcker som jag kikade på, de såg inte så lite religiösa ut. Bland annat en bok där den amerikanska armén jämställdes med gud… är man så jävla uppknullad att man tror det, då är självmord den enda lösningen. Jag är allvarlig. Ta erat liv. Ingen kommer att sakna er idioti. Moderatjävlar.

Hur som helst. Den här journalisten kom från Roling stone mag. – ni vet den där legendariska skittidningen som tror att allt som skrivits på deras sidor är genialiskt, av den enkla anledningen att det står på deras sidor? Hur som helst: ta mig fan, jag gillar det. Jag har inte läst boken. Jag känner dock för att göra det nu. Ett betyg gott som något, känns det som.

Serien har ingen hjälte. Den har ingen skurk heller, även om man givetvis lär sig att avsky vissa individer – men avskyn kommer från den idioti de tvingas in i, lika ofta som den kommer från hur idiotiska soldaterna själva är. Missförstå mig inte, man gillar karaktärerna i serien, men de är inga okomplicerade dårar, de är människor. Det är helt klart en styrka. Man respekterar även dårarna, och det är viktigt om man skall kunna uppskatta en… kulturyttring. Dessutom blir inte människorna klichéer, inte mer än vad vi alla redan är vandrande klichéer.

Skådespelarna är HBOs vanliga. Med undantag för svensken kanske? Man känner igen ganska många från The Wire, det tyder jag som att snubbarna bakom serien gillade de människor de arbetade med. Bra skådisar är de i alla fal. Sen får vi även se Beecher från OZ som journalisten, det var kul.

Observera att jag tar för givet att alla vet vad HBO är… Vet ni inte det, då får ni googla.

Serien är som sagt sevärd bara på sin egna enkla handling. Framförallt gillar jag att en Mailersk ådra smugit sig in, d.v.s: det är en massa snack om bajs och avföring. Det känns fräscht. Äkta. De nakna och de döda. Ni som kan läsa förstår vad jag menar. Ni andra: Mailers debutroman. Den här gången behövde ingen googla. En bra bok i alla fall. Den borde alla läsa!



Läs, nu!


Som sagt: sevärd på sin egna enkla handling, en handling som går ut på att man får se hur kriget förs – någon man både häpnas och störs av – men serien lyfts även av extramaterialet. En intervju med de människor som karaktärerna baseras på känns så jävla rikt. Inte för att jag håller med om allt som sägs – man kan ju lugnt påstå att jag inte höll med om särdeles mycket – utan för att det sägs. Det känns rikt att få snubbarna att kommentera sin egen roll i serien. Var det realistiskt? Var det korkat?

En generell kommentar var att det var lite väl verkligt. De insåg inte hur de lät. Rikt, enligt mig. Berikande.

Se! NU!

Och kom ihåg, de ljög för oss då. De ljuger för oss nu. Hur fina argument de än må ha. Hur poetiska deras förklaringar om svampmoln än låter. De ljuger.

Stay metal! Som jag brukar säga. Stay frosty, som svensken säger.

Alltså. Diettips

Jag har läst tre olika bantningstips idag. Redan.

Jag har ett eget att bjuda på.

Ät mindre. Rör dig mer. Ok? Det funkar, så länge du inte är sjuk.

fredag 22 april 2011

OZ. Hela skiten.

Ibland lessnar jag på att gräva i nyheter som stinker tillrättalagd fisk. Det händer till och från. Jag orkar liksom inte kolla i fem olika tidningar, bara för att se hur en nyhet rapporteras, det tar på krafterna.

Jag har en familj som skall underhållas, musik som ska spelas, samt ett jobb som ska jobbas.

Då är det tur att jag är en kulturnörd. Jag älskar film och tv. Jag har vissa krav, men så länge de uppfylls, kan jag lugnt sitta tillbakalutad i soffan och jäsa.



Så är det.


Nu senast såg jag och sambon klart på den eminenta tv-serien OZ. Den har följt oss genom många kvällar som sällskap, och underhållit.

Jag har som vanligt helt missat vad det handlade om, tills jag kom över den första säsongen. I vanlig ordningen var jag fast efter ett program. En stor del till att jag fastnade skall dock tillfalla de urusla översättarna: en scen fick episka skrattsalvor som följd efter den monumentala: I just wanted to give you som juice. I dont want your fucking juice. På svenska: jag tänkte bara ge dig lite sperma. Jag vill inte ha din jävla sperma.

Ridå. Knark. Vad i helvete? Sperma?

Jag var fast, emellertid. Serien utspelar sig alltså i ett fängelse. Fängelset har en speciell anstalt som förs som ett experiment av föreståndaren Glynn. Han har låtit en anställd, Tim McManus dra igång ett försök att mildra behandlingen av fångarna, och på så sätt lätta återanpassa dem till ett riktigt liv.





Tim McManus



Man kan ju lugnt påstå att det sällan går som McManus vill. Men karaktärerna som tillbringar sin tid på fängelset är – förlåt – fängslande. Många, de flesta känns det som, dör till slut. Hårda liv får hårda slut, ofta med förnedrande inslag, i denna serie.

Det är en HBO-serie, precis som Sopranos, The Wire, Generation kill och många andra bra produktioner. Det känns som att det var härifrån de fick sin stake, sitt mod att våga producera den bästa tv som producerats. Skådespelarna känns igen från nästan samtliga ovannämnda serier, plus storfilmer som Matrix och så vidare.

Det är mycket naket i serien, och då det mest är killar i handlingen innebär det snoppscener. Det skulle inte funka om det var en pryd serie, inte som skaparna valt att framställa det. En av mina favoritscener är då Keller står och pissar i en bunke, inlåst på isoleringen. Störtskönt! Varför vara rädd för att visa något som alla sett? Pryda jävla värld.



Adebisi


För mig som missat det hela från början var det en uppenbarelse. Jag ser så sällan på tv, eftersom att mina arbetstider aldrig tillåter sena kvällar att jag oftast missar allt. Min flickvän har presenterat både the wire, Oz, samt otaliga andra program, filmer och böcker som jag älskat. Praktiskt. Nu då jag har kommit ikapp får vi helt enkelt prova oss fram. Sen finns det ju alltid de serier som alla friska människor rekommenderar.

Oz är hur som helst en lysande serie. Ett par karaktärer man lär sig älska är störtsköna dåren Adebisi, den listige irrländaren O’Reilly, nazisten och en av mina personliga favoriter: Vern Shillinger. Dennes rendezvous med den intagne alkoholiserade advokaten Tobias Beecher, är en grekisk tragedi på egna meriter. Vaktkvinnan Claire Howell. Ja, det finns många att tycka om, en del hatar man, som politikern Devlin, en högerpopulist som med mycket tveksamma medel vill göra livet värre för alla utom överklassen.



En grekisk tragedi



På ett sätt är det synd att det inte är baserat på verkligheten, men serien tar ändå upp frågor som bör få större utrymme i media, utan att vara predikande, vilken är en styrka med Oz. Det är ingen förskönande bild av mänskligheten vi serveras, det är snarare avskrapet, de som inte klarade av den verklighet de serverades, oavsett hur orättvis den oftast var. Så framställs det. Utan skygglappar och förskönande snuttefiltar. Blod, svett och sperma.

Biohazardsångaren har en ganska stor roll i den här serien. En Kissmedlem fluktar förbi i ett par avsnitt.

Jag kanske var sist att se det, men jag måste lyfta fram skiten till de som kan leva i ignorans. Se den här serien. Håll även utkik efter spermareplikerna i första avsnittet.

tisdag 19 april 2011

I brist på Crimson Glory


Jag hinner aldrig skriva om musik.

Satans borgare. Hor-Norberg.

Men…

I brist på Crimson Glory:

Men jag tänkte ändå kasta in ett tipps. Ni som gillar Crimson Glory, ni måste kolla upp ett par skivor.

Jag inleder med en skiva som verkligen inte går av för hackor. Den har faktiskt allt som en Transcendence behöver, så att säga.

Lethal och deras debutskiva Programed. Musiken är som sagt väldigt nära Crimson Glory, men det är bättre framfört. Crimson Glory hade aldrig ess på alla platser. Visst var sången oslagbar i Crimson, men trummisen var sinnesjukt kass (nåja). Den problematiken finns inte på den här debuten.

Jag rekommenderar debuten, inte för att jag är en sådan som fröjdrunkar åt första demoinspelningarna – jag tycker oftast att de första demoinspelningarna är helt värdelösa – utan för att de bara gjorde en bra skiva, debuten. Debutskivan Programed kom innan Nirvana. Enough said!

Programed är alltså en perfekt blandning mellan den specialversion av proggmetal som Queesnrÿche spelade innan Operation: mindcrime, brittisk heavy metal, och så klart: Crimson Glory, bandet som gjorde en karriär på att låta som något från the warning.

Ingen smakbit. Googla. Det gick inte att bädda in skiten. Man kan börja med låten Fire in you skin. Skål!

måndag 18 april 2011

Avskaffa nyliberalismen - ta bort Johan Norberg samtidigt.

Det bästa med Johan Norberg!



Johan Norberg. Ett återkommande tema.

Finns han på riktigt? Jag är helt plötsligt inte helt säker…

Dagens Norbergska bidrag till att göra sverige till ett allt sämre land, är att ta bort betald semester. Ja… Hur han tänker är inte särskilt svårt att greppa – han är anställd av näringslivet för att framföra deras propaganda, och näringslivet gillar inte att dela med sig. Norbergs motto torde vara: har facket förhandlat fram det, då är det dåligt. Då ska det bort. Så han slänger sig med en närningslivsfavorit: arbetstagarna skall själva förhandla. Ensamma är vi ju skitstarka... Specielt då det finns hur mycket jobb som helst att välja mellan... Eller hur var det nu egentligen?

Så långt är allt klart.

Det som dock får mig att undra är hur de sossar resonerar, som faktiskt går på hans verbala bajs, då han klär in sitt hat mot arbetarnas framförhandlade rättigheter (samt det fack som förhandlat fram rättigheterna) i sin lena honung – är ni hjärndöda? Har ni ingen slutledningsförmåga?

En kille från Peab kommenterade här i bloggen senast jag skrev om Norberg, och den ännu dummare Johan Ingerö. Var det en månad sen? Mindre? Förmodligen. Han kallade mig för demokratifientlig, eller något annat kul, samt obegåvat. Han var less på vänsterextremisterna som förstörde för honom… Hjärndöd alltså.

Ja. Om man tycker att jag är en extremist för att jag svär och lever jävul då jag är upprörd, då har man helt tappat respekten för det svenska ordet.

Men det är där den onde herr Norberg vinner sina strider. Han är så len, han är så ”verbal” - att han ljuger spelar tydligen ingen roll.

En annan dag i Norbergs onskefulla hjärna: Norberg förfasades över att sverige inte valde att lägga produktion av något klädesplagg i Haiti – att anledningen till att produktionen inte hamnade där var att arbetarnas förhållanden var slavliknande, sket han givetvis i att berätta. Hur tror ni att det lät, just efter katastrofen, då han kunde lägga skuld på svensken för sin egoism?

I verkligheten står han för total utsugning av de länder som har naturresurser eller arbetskraft, eftersom att han är emot staten och älskar den yberfria marknaden: ”allt ska vara privat”, men det säger han inte. Inte till dig och mig. För oss dödliga plebejer ljuger han. De personer han inte håller med sprider ”propaganda”, trots att den ende som är avlönad för sina åsikter är han. Avlönad av de som hatar lagar och regler. Fri marknad. Årtusendets runkobjekt.

Vi avslutar med ett citat från honom: ”Vi måste lära oss att älska finanskrisen”.

Idiot.

lördag 16 april 2011

Jobb, skatt och avdrag.

Då man sänker skatterna försvinner pengar som skulle gå till välfärden.

Det leder till avgifter. Förvånandsvärt få verkar kunna förstå att de som hade dåligt innan - ni vet, de som inte har råd till tandläkare och så vidare - de kommer inte att få det bättre för att de kanske får 100 kroner mer i månaden, samtidigt som alla avgifter som tidigare betalats med skatter, nu skall ta från egen, tom ficka.

Fattigdom är alltid ett resultat av borgerlighet.

Hat är alltid ett resultat av borgerlighet.

Jonas Sjöstedt - Masthugget Moskva Madrid

Jonas Sjöstedt

Masthugget Moskva Madrid (Carlsson bokförlag)

Mitt nya jobb ger mig fyra timmars dötid om dagen, då jag pendlar från Upplands Väsby till Nynäshamn. Den tiden har jag börjat försöka fylla med läsning, om jag inte somnar, alltså. Jag somnade tillexempel senast då jag skrev ett sms till flickvännen – det hade nog med min nuvarande sjukdom att göra.

Hur som helst håller jag på att läsa ikapp de böcker som jag inte orkat ta tag i då min psykiska hälsa varit på det stadium att läsande inte riktigt funkat. Tack. Till min gamla chef. Jag önskar honom en hjärna.

Det åt sido: jag har läst en bok av Jonas Sjöstedt tidigare (Sammanflöden). Jag skrev om den här i bloggen, eftersom att jag alltid skriver vad jag har läst; det är givande att kunna se vad man tyckte om en bok, om det var ett tag sedan man tittade i den.






Masthugget Moskva Madrid berättar en politisk historia om sverige, sett från tre par ögon. Sjöstedts vy är dock marginaliserad, på eget initiativ – vilket ger mer platts till Bengt och Gretas version. Det vinner boken på.

Då jag tagit mig igenom första kapitlet trodde jag att boken skulle handla om makarnas liv, i allmänhet, men efter ett tag inser jag att det som avtäcks är historien bakom de svenska kommunisterna – och det är en berättelse som aldrig tidigare givits något offentligt utrymme.

Lite småfakta: tyskarna ville förbjuda SKP (det parti som sedermera skulle bli VPK och sen V) som parti under världskriget. Det stoppades av vänstersossar. Vi hade två interneringsläger för kommunister i landet. Hade vi gått över till tysklands sida hade det blivit koncentrationsläger. Det skedde på tyskt initiativ. Svensken var relativt flat… Det blev även leveransförbud mot kommunistiska tidningar (samt liberala tidningar som var emot Hitler och dennes dårskap – liberaler har inte alltid var som Fredrik Malm, dvs idioter), vilket gjorde att tidningarna delades ut av medlemmarna – det hade aldrig skett idag – det hade inte behövt ske idag, eftersom att internet finns. Å andra sidan verkar man kunna stänga ner sidor relativt godtyckligt på nätet, ibland - om det politiska intresset finns.

Det var många nyheter för mig. Intressanta nyheter. Det visar även att ingenting egentligen förändrats under de senaste hundra åren.

Det som jag uppskattade mest med boken var dock de reflektioner som Greta och Bengt bjuder på. De talar om ett Göteborg där folk sitter på bussen på väg till jobbet för att arbeta, och vilket tjo det är där – alla känner alla, och alla diskuterar. Det ställer åsikterna om oss svenskar som trista lite på skam, eftersom att förändringen mot tystare bussar kom samtidigt med tv. Slutsatts?

En annan slutsatts som den Spanienfrivilliga Bengt bjuder på är den att då man arbetar för pengar är det lätt att vara solidarisk med sina medmänniskor – men då man har tagit lån för att ha råd med lyx, då försvinner den där solidariteten allt mer, man måste tänka mer på sig själv, för att kunna betala av amorteringar. En slutsatts jag länge haft på tungan, men nu fått bekräftad på ett bra sätt. Allt underlättar om man får se det i ett större sammanhang.

Andra likheter med dåtiden är högerns vekhet mot fascismen och rasismen. Nog sagt. Högerns vansinne äcklar mig, men rasisternas dumhet förvirrar mig – kan man verkligen andas själv om man är så dum att man låter sig luras av den småsinta rasistpolitiken som förs av högern – med betoning på sd. Era mödrar måste vara stolta…

Och Spanien, inbördeskriget. Mycket information. Lättläst. Intressant.

Jag måste rekommendera denna bok till alla som har ett politiskt intresse, samt de som tror på högerpressen angående lögner som att vänstern skulle vara emot demokrati. Historien har visat att det är helt fel. Högern är de som motarbetat den demokratiska utvecklingen. I alla tider. Nu senast var det väl moderatkräken som inte ville satsa på att öka röstdeltagande i invandrartäta områden – de insåg att de inte hade något att vinna på det… Slutsatts? Demokrati bara är bra om det gynnar deras egna agenda. Egoism. Borglighet.

Det är inte en slump att de, moderaterna, vägrar ge ut listorna som har deras bidragsgivares namn. Det är två länder i Europa som motsätter sig en sådan insyn… Föregångslandet har hamnat på efterkälken.

Det finns hur mycket som helst att grotta sig ner i. Förföljelsen, och registreringen av kommunister. Ja. Läs själva.

Sjöstedts insatts är att i fotnoter hänvisa till säpos akter om makarna, och det höjer bara textens väsentlighet.

Så, Masthugget Moskva Madrid är en viktig bok om vår samtid, den fyller en funktion som ingen annan bok har fyllt tidigare. Den är också tydlig då det gäller stödet från det som blev VPK till Sovjet, och föga förvånande visar det att den borgerliga retoriken är fylld av skitsnack. Men det visste vi reda – med det sagt, man får aldrig glömma att det faktiskt funnits ett stöd för det Sovjetiska vansinnet. Greta, som kanske fortfarande lever (Bengt dog 1992) beskrev det bäst:
”Jag har aldrig tänkt att det är något fel på den kommunistiska ideologin, problemet är att den har förvanskats. /.../ Tanken var ju att det var de arbetande människorna som skulle ha makten. Men det glömde de, i sin utveckling glömde de människan i Sovjet.”

Stalinismen har förstört så mycket för kommunismen. Där klöser sig högern fast. De skiter i att kommunismen och Stalinismen är två vitt skilda saker.

Nåja. Det visste vi redan. Jag har sagt det själv.

Och nu säger jag: läs. Ni kan bara bli mer pålästa om sveriges historia.

Det enda jag saknade var lite åsikter om socialismen i sydamerika. Men man kan inte få allt.

fredag 15 april 2011

Så jävla sjuk

Nästan 40 graders feber. Hela familjen däckad. Jag såg konstiga saker. En polare till mig, en nybliven far, sa en gång: att ha feber är najs. Det är som att trippa.

Han svettades inte ett badkar då han hade den febern, det kan jag lova. Byta sängkläder då man knappt kan röra sig är inte en rolig syssla.

Jag tackar sambon som tog hand om mig som den bäbis jag var.

Nu försöker jag komma ikapp med bloggläsandet.

Och vill rekommendera ett par nya bloggar: Pål Eggert, och dennes Världen ska brinna. Samt Drömmarnas berg. Båda bloggarna är kulturbloggar - litteratur - med inrikting på det fantastiska. Läs!

onsdag 13 april 2011

Dåliga minnen från en biosalong - samt ett fantastiskt minne. Från en biosalong. Idag: minnen från en biosalong. Salong. Bio. Biosalong.

Bio.

Det var… senaste filmen jag såg var nog Ponyo. Med min mamma, min dotter och min kärring. Underbar upplevelse! Det var dotterns första biobesök. Och det var en ghiblifilm – på tal om japan.




Exakt det besöket. Jag ser mest tjock och kommunistisk ut, som sig bör. Dottern ser tuff ut, och flickvännen ser bildskygg ut - som sig bör.



Den mest irriterande upplevelsen var dock då jag och sambon skulle se någon av Harry Potterfilmerna. Jag tror det var den sista vi såg på bio. Jag har för mig att vi fortfarande bodde i Umeå då… Jag kan ha fel.

Jag vet dock med säkerhet att filmen sågs i Umeå. Och att bakom oss satt det en kvinna som översatt filmen åt sina barnbarn.

Det fanns en svensk version…

Jag har seriöst funderat över den där händelsen. Egentligen skulle jag ha gjort som Nirvana 2002sångaren/gamle filmkrönikasnubben Orvar Säfström föreslog då Filmkrönikan fortfarande fanns. Hälla en läsk i fanskapets knä. Jag hade fått biljetterna i present. Jag ville se filmen. På riktigt. Hon sabbade exakt hela upplevelsen – och vi gick därifrån, irriterade som fan.

Jag har själv barn. Jag skulle aldrig drömma om att ta med Miranda på en film hon inte förstår. Hennes frågor skulle ju få mig att tappa koncentrationen, samt förstöra för de som ville se filmen. Det finns de som anser att de har rätt att bete sig på det viset. Jag bara: nej.

Ganska oviktigt i det större perspektivet. Men jag kan bli stingslig än idag då jag tänker på det.

toppraffel rekommenderas Scream 4. Om den rekommenderas där kan det vara värt att kolla upp det.

tisdag 12 april 2011

sverige - propagandastaten

Den svenska modellen, ano alliansen



Jag fick en fråga från Amnesty nyss. Skulle jag stödja kravet på att släppa en Iransk regimkritiker fri? Han var nog journalist. Klart jag är med på det. Jag har ingen aning om vem killen är. Men inte fan ska han utsättas för det helvete han tydligen utsatts för.

Ingen ska utsättas för det.

Men... Det får mig att tänka på sverige. Alltså, just det faktum att demokratin i Iran inte finns.

Det är mest propaganda och mord där.

I sverige går vi sakta men säkert mot att bli en propagandastat, vi med. Inga mord på agendan dock, än så länge.

Våran statsminister, en skallig idiot som delar namn med mig, vågar inte debattera med motståndarnas nya ledare. Hans vidriga pack följer efter. Ulf, han som har hand om försäkringsfrågorna, han vill inte heller debattera.

Det började med att de vägrade delta i tv-program där oppositionen var representerad. Nu vill de alltså inte ens delta i debatter.

Den information de släpper visar sig gång efter annan var falsk eller sakna grund.

De ljuger alltså.

De sprider propaganda.

Vad är värst? Att alliansen vill ha makten och missbruka den, eller att borgarväljarna inte fattar vad som sker?

Jonas Sjöstedt klädde för övrigt av sövlesborgs egen hitler i en debattartickel i aftonbladet. Watch clean! Han upprepar det jag har sagt, fast på ett bra sätt. Jonas för statsminister!

Hans blogg har även texten där.

måndag 11 april 2011

Politik for dummies

Mmmm - I not lovin it!



Moderaterna/alliansen har "fixat" sjukförsäkringen. Om man är oskäligt sjuk skall man inte tvingas tillbaka till arbete.

Vad fan är oskäligt? Vad är skäligt, kanske jag ska fråga?

Jo... Det är ord. Utan betydelse. Det sväljer väl högertidningarna. Vi får se. De brukar slå sig på bröstet och hylla alla fascistiska åtgärder alliansvansinnet kommer med: för säg att det inte är fascism att tvinga döende att gå till arbetsförmedlingen för att få tillgång till pengar, pengar som de ganska ofta jobbat in åt staten redan. Hur fan kan man försvara sånt? Utan att skämmas liksom?

Det för tankarna till den där undersökningen som moderatdårarna presenterade: så här mycket mer pengar har du tack vare jobbskatteavdraget. Det utalande kom från ett underlag med fotnoten: det här kan inte användas som underlag, eftersom att den inte tar hänsyn till någon annan faktor, alls, punkt.

Det räcker för våra allianskramare. Klart att vi skiter i att det är odugligt underlag. Det visar ju det vi vill att det ska visa.

Ridå.

Norrland. Ångesten

Det finns de som tänker på mörker då de talar om norrland. Även de som bor där hänfaller till sådana fånigheter till och från.

Jag tänker inte på mörkret då jag tänker på norrland. Jag tänker på ljuset.

Det eviga, outhärdliga ljuset.

Somrarna i norrland. Då man vaknat klockan tre på natten, med alkoholen dånande i skallen – och det förhatliga ljuset - skinande igenom varenda öppning som undkommit då man försökt täppa igen alla hål.

Där finns den norrländska ångesten. Där och då är det på riktigt.

Det har ett ljud - ett soundtrack - inte storlommens tjut/yl/bröl, utan snarare ett ljud som Fredrik Thordendal frambringar i början av första låten på Destroy, erase, improveskivan. Det där dissonanta ljudet.

Så låter ångest. Som Meshuggah. Inte glättigt som de hypade - och absolut inte oävna Cult of Lunarstorm och Khoma (???).

Den ser ut som en norrländsk sommar. Den är kall, men ljus.

Jag saknar den. Vad är det för fel?

söndag 10 april 2011

Spindelträdet: vackert!

Ett vackert träd



Naturen överlever människan. Men människan kan ha nytta av naturens nycker.

Efter katastrofen med översvämningar förra året flydde även spindlarna. Upp i ett träd. Nu ser de till att myggen inte smittar med malaria. De käkar upp dem. Watch clean!

Söndag. Trevligt väder, korkade borgare. Ergo: en vanlig söndag.

Jag har inte varit helt aktiv här i min hörna, men jag är ändå mer aktiv än då jag startade den för fyra år sedan. Jag har helt enkelt en ganska sund förhållning till skrivandet.

Jag slår mig på bröstet och påpekar att JAG har något som är BRA. Barockt. Så självförhärligande. Typiskt osvenskt? Eller bara ett bevis på lite insikt? Skit i det. Vem fan bryr sig, liksom.

Jag hade tänkt att skriva om en bra skiva. Jag hade till och med kommit på vilken skiva jag skulle skriva om.

Men jag passade på att läsa lite andra bloggar och en och annan tidning. Nu är det inte ens nästan musik jag tänker på…

Farsan mejlade från Spanien, ett mejl med texten att man skulle klicka ogilla på regeringsdårarna från alliansen – att det är ett virus som skapar barnfattigdom och orättvisor. Inget kunde väl vara mer rätt? Farsans politiska tillbehörighet sträcker sig från Stalin till Hitler, han ogillar allt, men älskar att försvara det som är dummast. Kul som fan, om man inte är trött.


Nej, han är inte ond, han tar ansvar - skapar fattigdom och sånt bra... Heja alliansen, scum of the earth!



Ni som försvarar alliansen, ni som tror att dålig politik blir bra om man bara kan hitta ett fel hos motståndarna - kan ni tänka, är ordet slutsatts, science fiction för er? Och du som skrev att jag skriver vänsterpropaganda. Låt oss kontemplera: jag skall alltså skriva propaganda. För vems vinning? Vem tjänar på att jag skriver politiska pamfletter som visar VERKLIGHETEN utan lögnerna som borgarna måste ha med (jo, det finns barnfattigdom)? Vem? Jag får inga pengar för det – jag har inga annonser på sidan, jag har ingen sponsor – alltså, jag skriver för att väcka någon – och för att jag skulle spricka om jag inte fick det ur mig. Att kalla det propaganda borde fan rendera i spöstraff för idioti. Borde, men det ska givetvis inte vara straffbart att vara idiot. Då skulle hela regeringen hamna på kåken. På tal om utopi. Höhö

Så. Min propaganda är inte propaganda. Vad är det då? Det är en tolkning av verkligheten som inte uppskattas av borgare och rika. Vad kan det bero på? Vilka älskar högern? De rika och företagare. Ingen nyhet här inte. Varför finns det i deras intresse att baktala mig, eller ifrågasätta allt jag skriver? Är jag så viktig?

Jadå. Jag ser vilka äckel som länkat hit med tveksamma dumheter skrivna bredvid. Ingerö är dock den mest pinsamma av de som varit här – obs, det kan ha varit någon av deras nyliberala minions som skrev, de har dock samma åsikter allihopa: han ville förklara för mig att Johan Norberg är bra. Så vad skrev han? Du, är bara en kille med en blogg. Aj. Ja. Om det är bloggen, och storleken på den som avgör ens persona, ja, då är min sambo bättre än er båda tillsammans eftersom att hennes blogg har många fler läsare än de båda idioterna, samt alla andra av de bloggar jag länkat till. Hon tycker samma sak som jag. Med det tänket: Ingerö: du är bara en kille utan hjärna och med en väldig liten kuk. Samt att du har en jätteliten, och korkad, blogg.

Men mig kallar de för propagandist. Ja. Jag går med på det om jag får byta ord till orosmakare. För det är oron som alliansen känner som får dem att gå i taket då deras lögner avslöjas, då deras politik visar sig vara osmaklig och respektlös mot de mindre bemedlade. De hittar på argument för att dölja det. Men oftast blir de bara förnärmade, och så tror de att allt går över om de konstaterar att jag är otrevlig.

Jag är inte otrevlig. Jag är förbannad.

Och jag som bara ville skriva om musik…

Allianskramare och rasister: cyanid ftw! Do it.

lördag 9 april 2011

Fantasy - Robin Hobb

Robin Hobb, inte Hodd



Jag minns det som igår. Det var torsdag. Inte en torsdag, utan igår. Jag kollade på lite olika böcker på sf-bokhandeln i storstan.

Det minnet framkallade ett annat minne, ett äldre, även det på sf-bokhandeln. Jag köpte någon del i bokserien om lönnmördaren och bastarden Fitz. Författarinnan Robin Hobb blev en favorit då jag ville prova på om fantasygenren var så dåligt som den framställdes av gemene man. Visst hade jag läst Sagan om ringen och gillat det, jag hade även läst Robert Jordan och avgudat det. Det verkade ju lovande i alla fall.

Hur som helst: Jag passade även på att fråga efter något nytt om Jordan – han var inte död då – och fick mest höra hur långrandig han var eftersom att han inte kunnat avsluta serien. Sen hyllades Hobbserien, en serie som pågått i då 8 böcker, som fantastiskt – eftersom att författaren kunde avsluta en historia.

Jag ides inte påpeka att historien alltjämt pågick, och, såg jag igår, den pågår ännu, 11 böcker in i handlingen. Förmodligen syftade han på att böckerna ”avslutades” efter var tredje bok.

Det blev några misslyckade upptäcktsfärder bland fantasyförfattarna, men färden som jag tillbringade med fröken Hobb – ja, namnet är en pseudonym – var exakt vad jag ville ha av en bra bok, oavsett om kulisserna består av drakar, pansarvagnar, gotiska och uråldriga källare eller bara rymden.

Hur som helst var Hobbs serie något så originellt som spännande och annorlunda fantasy. Den handlade alltså om oäktingen Fitz som dumpats av sin mor på kungadömets dörrmatta. Typ. Oäktingen visar sig ha en gåva som anses som ful – oren – samt att hans ankomst skapar politiska oroligheter.



Berättelsen, den första trilogin (Assassin's apprentice), är varm men ändå ganska rå – för att vara episk fantasy – men den är framförallt jävligt bra. Både författandet och handlingen lyfter varandra.

Den andra serien, Liveship traders, är ännu råare. Jag känner att kvinnoperspektivet i det här fallet verkligen kommer till sin rätt – hur många ”beskrivningar” av våldtäkter får man ta del av i den ädla sagan om ringen? Just det. Handlingen utspelar sig ganska långt ifrån six duchies, där Fitz befinner sig, men det är samma värld, och en del saker går in i varandra, handlingsmässigt. Det är dock relativt fristående, än så länge.

Den tredje trilogin, the Tawny man, väver samman berättelserna på ett lysande sätt. Jag minns att jag sträckläste skiten. Nu har alltså två nya böcker i den här serien kommit.

Jag vet då vad jag kommer att läsa så snart jag har köpt det. Något av Margaret Astrid Lindholm Ogden, då hon skrivit under pseudonymen Robin Hobb. Typ: the rain wild chronicles. Sen kanske jag tar mig igenom den serien hon skrev där mellan… Ett lyxproblem, helt klart!

torsdag 7 april 2011

Liket lever!

Sa han och dog...

Intressant ordföljd:

Vi ger jobb till polacker som tar dem billigare och utan rättigheter.

Protesten brukar lyda: ta hit vem ni vill. Men betala dem för fan samma lön som vi skulle ha haft!

Liberalt svar på den: Ni är rasister mot polacker! Aha!

Ridå

Den liberala vansinnesretoriken används av hela regeringen. Hur mycket kan man feltolka ett citat? Så mycket som möjligt är ju uppenbart.

Jag måste sova.

Noterbart: all tågtrafik norrut från stockholm blev inställd idag på grund av olycka. Min hemfärd blev alltså betydligt längre än de planerade 2 timmarna - jag hann inte börja tycka synd om mig själv innan jag såg en av Situation stockholms försäljare.

Jag har det fan jävligt bra! Och sällskapet hem var ingen annan än mr Goatsodomizer himself! Peppe P!



Jag och peppe p! Bättre tider, helt uppenbart!

tisdag 5 april 2011

Pest eller helvete?

FBK eller Saik?

Saik. Alla dagar.

Fy fan för fbk.

lördag 2 april 2011

Slaughterhouse - Power Mad - gammalt och jävligt bra!

Absolute power, hette skivan



En lätt patetisk företeelse är då man börjar försöka minnas gamla tv-reklamer. Ändå kan jag faktiskt sitta och prata med jämnåriga om: kommer du ihåg den där tandkrämsreklamen? Eller den där som mtv visade…

Ja. Alltså. Man borde ju kunna ägna sig åt lite roliga skit. Känner jag.

Som att minnas bra musik.

Kommer ni ihåg mtv at the movies? Det var ett program som visades på slutet av 80-talet, det var ett filmmagasin på tv, helt enkelt. Deras intro, under en tid, var från amerikanska heavy metal/thrashbandet Power Mad. Låten var även med i filmen Wild at heart, av han som gjorde Twin peaks, mr Lynch.

Dagens tripp nedför minnesallén är alltså den låten som Nicolas Cage hoppade runt till i Wild at heart.




Min fråga är: varför fick aldrig detta band chansen att slå igenom? De har ju allt ett bra band behöver?

fredag 1 april 2011

Kulturgärning. Arthur machen - Drömmarnas berg.




Arthur Machen "Drömmarnas berg"

Arthur Machen nämns ofta i sammanhanget de stora skräckförfattarna från 1800-talet, jag har läst hans namn bland Howard Phillips Lovecrafts influenser, och på andra obskyra ställen. Conan Doyle ansåg författaren vara ett geni. Den här boken, Drömmarnas berg, har dessutom hyllats som något av det bästa – och mest dekadenta och vackra – som skrivits på det engelska språket. Givetvis kollar jag upp det, då det visar sig att Alastor har gett ut en svensk översättning.

En kulturgärning. Både av mig och Alastor.

Boken handlar om pojken Lucien. Det här är inte alls en skräckberättelse, det är snarare en fin skildring av en ung pojke som sakta men säkert förlorar fotfästet i verkligheten.

Det var svårt för mig att läsa boken, med dess endast 271 sidor långa text; jag började läsa boken just då jag hade en jävligt energikrävande period i livet. Jag mådde skit, och boken blev som en påminnelse av det. Hur som helst tog jag mig till slut igenom boken då jag intalat mig att det som hände inte skulle få förta glädjen från den magnifika berättelse som döljs bland sidorna.

Författaren själv har beskrivit boken som en psykologisk Robinson Cruise, där huvudpersonen blir strandad på en öde ö, det är bara det att den här öde ön är i pojkens sinne – han går mentalt vilse skulle man kunna korta ner det till.

Boken har ett vackert språk. Det är översatt med den respekt som Alastor ger sina utgåvor, och det skiner igenom den här utgåvan. Drömmarnas berg är medryckande: man vill följa med Lucian på hans irrfärd genom sina unga år, se de mörka och vackra syner han ser, förlora sig i den värld han skapar, och sedan förtärs av.

Som vanligt med Alastors utgåvor är det inte bara romanen som får platts. Även egna ord av författaren, innehållsrika förord och efterord, plus ett par korta noveller som visar upp ett än bredare spektrum av författarens gärning finns med här. Idel kärlek, idel kvalité!

En kulturvälgärning helt enkelt.