God jul?

Jag har ingenting emot julen, folk måste få ett andrum och en anledning att vara glad någon gång, även om det kanske borde komma lite spontanare. Mitt problem ligger i att jag har stukat foten å det grövsta, min dotter är sjuk och att jag i princip har drabbats av insomnia, då jag sovit 4 timmar per natt på slutet. Anledning stavas jobb, brådskan har varit akut. Och man vill ju göra rätt för sig, vad än Reinfeldt tror om oss arbetare.

Israel.

Ständigt detta Israel. Kommer ni ihåg hur borgargrisarna skrek ut sitt unisona ”antisemit” då anklagelserna om organplundring kom i ljusan dager; Aftonbladet var ondskan själv och alla anklagelser var grövre än… ja, de var jävligt grova.

Nu har det alltså kommit bevis (ett erkännande av en av de inblandade läkarna) om att det faktiskt var sant. Finns det utrymme för självkritik eller ursäkter från högermedierna? Givetvis inte, det är inte så det funkar. Om man skall ljuga om sanningen, vilket i alla fall tydligen många Israeler gjorde, kan man inte erkänna det. Det är skygglapparna på och en ny anklagelse om antisemitism.

Jo, god jul.

För den är väl god?

Mats Lavander

Egentligen har jag inte hyllat Mats Lavander tillräckligt mycket här. Alla som känner mig vet att jag håller honom som Lövens bästa spelare de år han var med i laget (minus den tid då Sasja spelade). Att han blev lagkapten var bara en fortsättning på det respektlösa och uppoffrande spel som han presterade. Han var bättre i boxplay innan han blev kapten, och trotts att var han var lite trögstartad, var han ofta bland det bättre i laget, även då han var sämre än vanligt. Han var helt enkelt lagets hjärta de år han spelade i de gröngula färgerna.

Då Lövenmatcherna för ett par tre år sedan, gick på tv i parti och minut, levererade han ett par citat i skolan Lavandriska, en klockren, ordfattig sanningssägare! Det citat jag aldrig kommer att glömma är då han blir intervjuad i en periodpaus, journalisten frågar på ett ingående sätt om laget kanske har lite problem i mittzonen, och att de måste bli ordentligare för att komma igenom motståndarnas försvar.

Mats tittar, leende på journalisten, och svarar som bara Mats Lavander hade svarat: ”Kanske det,… eller kanske inte.” Sen skrattar han lite smygförtjust, som om han sagt något genant som kanske inte skulle ha yttrats, och går sin väg.

Mats Lavander.

Lite av Björklöven dog då han lämnade laget. Jag var givetvis helt övertygad om att han skulle ha dragit tidigare, men han var löven troget trotts ett par av laget mediokra år.

Det enda jag inte gillade, det var då ledning bestämde sig för att låna ut honom till norrbottenslaget _man lånar inte ut sin lagkapten_ PUNKT! Visst förtjänade han den chansen, men någon måtta får det vara, han var ändå lagkapten!

Han fick frågan inför en säsong blev han intervjuad om var han skulle spela till hösten. Svaret: ”Egentligen vill jag spela i NHL, men ingen verkar vilja ha mig där. Så jag spelar nog i löven. Om de vill ha mig”

Humor och ödmjukhet i en förvriden kombination.

Att han blivit nominerad till landslaget nu känns därför bara så jävla rätt. Jag såg hela tiden hur bra han var. Det var alla andra som var sjuka i skallen och inget begrep.

HEJA MATS! BJÖRKLÖVEN ÄR DITT HEM!

Jennifer Staten

Det finns människor, typ äcklet Johan Norberg, som anser att arbetarnas rättigheter är likt fängelse för företag, att de skyldigheterna som företagen drabbas av är de mest orättvisa av alla orättvisor som finns.

Boken "Jennifer Staten", handlar om Norbergs ultimata värld. Max Barry skildrar på ett underhållande sätt en framtid där landet USA inte längre är ett land, utan snarare ett företag - alla skolor, alla sjukhus – allt som staten en gång handhade är privatiserat. Människorna är inte Karlsson eller Jonsson, eller för all del: Koponen eller Seylman, deras namn är det företag de jobbar för (typ John Nike, en av huvudkaraktärerna i boken).

Det Norberg inte verkar vilja förstå är att det han strävar efter är anarki, ett samhälle där de starkaste företagen har rätt att mästra hur de vill med deras anställda. I denna bok, ”Jennifer Staten”, beskrivs den ultimata kapitalismen på ett jävligt underhållande sätt. Jag skulle vilja påstå att det som gör boken så underhållande är att Berry respekterar båda sidorna av myntet, han ”hatar” inte kapitalismen, men han beskriver dess avigsidor på ett klockrent sätt.

"Jennifer Staten" handlar om hur mord indoktrineras i marknadsföring av nya Nikeskor, för att höja intresset för den nya kollektionen. Har man redan läst Naomi Kleins "No logo", känns det mesta av det han beskriver som gammal skåpmat, vi har redan utlokaliserat all produktion till tredjevärlden. Det är redan varumärken som säljs, inte produkter – annars betalade man inte 1000 kronor mer för ett plagg av samma kvalitet, bara för namnet på det plagget är ”exklusivt”.

Det är en mycket rolig bok, men det är samtidigt en jävligt angelägen sådan. Detta är Timbromänniskornas onnaniobjekt, den helt avreglerade världen - nattstaten.

Hur vet man då att Norberg är en lika stor idiot nu som tidigare, förutom att han ljuger sig mörkblå i var och varannan mening? Han senaste utspel: SBAB bär ansvaret för finnanskrisen…

"Jennifer Staten" bör läsas! Den är bra både som underhållning och som varning för den borgliga utopin.

Lovecraftrenässansen

Då jag relativt nyligen skrev om Vansinnets berg av Howard Phillips Lovecraft, visste jag inte att bokförlaget Alestor, som också gett ut ”Skuggan över Innsmouth”, hade planer att ge ut en egen ”Vansinnets berg”. Deras version heter inte ”Vansinnets berg”, som den tidigare Deltautgåvan, de har lagt till vid, från originalspråkets ”At the mountains of madness”. Det kan tyckas larvigt, att ändra en sådan liten grej, men jag antar att greppet är att visa att det är något som i alla fall kan kallas halvnytt; paralleller kan dras till bokförlaget Vertigos nyligen släppta nyöversättning av ”The case of Charles Dexter Ward”, som fick sitt mer korrekta namn ”Fallet Charles Dexter Ward” till skillnad från den gamla Deltautgåvans titel ”Gengångaren”. Alestor har också lagt till en massa extragodis för alla Lovecraftianer.

Jag skrev nyss om boken då Sam J. Lundwall givit ut den i Jules Verne magasinet, och eftersom jag läst den både på svenska och engelska relativt nyligt, ids jag inte läsa om den redan - men bonusmaterialet tog jag mig gladeligen igenom.

Det finns en konflikt i begreppet Lovecraft, författaren har efter sin död alltid väckt intresse, både runt sitt skrivande och sin person. Det nya gardet lovecraftianer anfaller med verbalt våld, bland annat den största av de forna Lovecraftvurmarna: August Derleth, medförfattare till bland annat ”Lurkers at the threshold” (”Odjurets torn”) och ansvarig utgivare bakom Akham house, som gett ut en stor del av H P L:s produktion. Jag skrev själv ett par ord om Michel Houellebecqs bok ”H P Lovecraft, emot världen, emot livet”, om herr Lovecraft. Genast fick jag en kommentar i bloggen om det som sade att Houellebecqs tolkning av mannen var påhittad. Lösningen för att komma runt konflikten är att helt enkelt läsa både det som de gamla stofilerna sa och det de nya stofilerna påstår. Sanningen brukar ju som bekant ligga lite i mitten av de tolkningar som ges. Här får vi tillexempel läsa att Howard skulle ha tagit ideologiska kliv mot socialismen, baserat på hans förställningar om ”de gamla” som i hans beskrivning i novellen ”Vid vansinnets berg” var just socialistiska. Det kanske ligger något i det. Det kanske är sant, som Houellebecq skrev, att han hyllade Hitler.

Det vore trevligare om han inte höll på Hitler, utan var socialist. Jag uppskattar det. Jag känner att så stor roll spelar det inte, det är hans konst som tilltalar mig, och den är fantastisk. Han är förvisso mycket fascinerande som människa också, men det betyder itne att han var en bra människa. Många fascinerande människor var dåliga.

Nu är det dock relativt ovidkommande vilken politik författaren erkänner sig till. Det är innehållet i denna Alestor-utgåva som är vidkommande. Boken bjuder alltså på mer än långnovellen ”Vid vansinnets berg”, den bjuder även på novellen ”Den namnlösa staden”, utdrag ur ett par brev till och från Lovecraft, en essä och lite mer matnyttigt. Egentligen kan man inte begära mer av en bok som faktiskt är så bra, för att inte säga överdjävligt fantastisk, som ”Vid vansinnets berg”, men ändock finns här som sagt mycket mer att fröjdas över. För fröjdas, det gör man! Det är ändå Howard Phillips Lovecraft vi snackar om.

Köp boken, stöd den stora skräckmästaren. Den störste skräckmästaren!

Som Jojje sa

rädda moderaterna, ge dem psykiatrisk vård! tror det med all sannorliket gå att få dom till bättre människor åxå.

http://jesushitler.blogg.se/

Hur dumma är ni egentligen?

I en artikel i tidningen aftonbladet säger Lena Melin att SD far med halvsanningar och ibland rena lögner.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/analys/lenamellin/article5971247.ab

Oh my fucking god...

Det är som om hon missat borgarna helt...

Om någon var förvånad över det tycker jag att ni skall lära er att läsa, och sen börja göra det. Undersök VAD som driver människor i vilka situationer. Läs litteratur och se er egen idioti genom historien.

Ni vet väl att jag hatar er?

Thrashmetalrenässansen!

Thrashmetal renässansen har verkligen slagit ut stort. Vilket är helt fantastiskt och samtidigt lite läskigt.

Fantastiskt för att band som Heathen, svenska Mezzrow, Defiance och framförallt Forbidden, gör ny musik. De flesta av dessa band är nog relativt bortglömda idag, men för mig, som till viss del var med då det begav sig, är det musikpornografi! Thrashmetalen tog självmord då band som Anthrax, Slayer och Metallica började döma ut genren och påstå att den redan var uttömd på idéer. Lustigt nog hoppade Anthrax på grungetåget ett par år efter den genrens ”bäst före datum” och, ja, de blev inte bättre.

Det läskiga är ju att trenderna går ganska snabbt över, å andra sidan kan man ju helt klart konstatera att alla trender som kommit efter internets intågan har levt kvar, men kanske inte i samma styrka som då trenden var som mest trendig, ehh. Typ.

Heathen är ju ett gammalt speedthrashband. En genre som jag trodde var helt död, men just nu öser det in nya och gamla band i den skolan. Exodus har gett upphov till ett helt koppel med band, vilket är förståeligt, bandet var alltid bättre än de sämre grupperna, men inte riktigt lika bra som de bästa. Det var helt enkelt för mycket riff och för lite låtar. Hur bra riff det än var.

Att svenska Mezzrow gjort comeback är bara helt underbart. Deras skiva ”Then came the killing” var något jag ägnade mina tonår till att avnjuta, och även mallen för det jag ville att Auberon skulle bli. Jag har utvecklats, men skivan är fortfarande skitbra, och att de kanske skall släppa nytt är ta mig fan helt magnifikt!

Defiance släppte tre skivor, en dålig, en sämre och en svinigt bra. De spinner vidare på den tråden från 1992s ”Beyond recognition” – en bay area highlight! Ny skiva kommer snart!

De flesta thrashare har väl redan hört Forbidden, Anthrax och grabbarna, men vad gör väl det? Musiken som kommer allas vår väg, och speciellt min, är något av det absolut bästa jag vet! Nu är det bara Overkill och Coroner som borde få det erkännande de så väl förtjänar. Njut, goddamnit!

sinnesvart

Man lever i en frisk värld. På Aftonbladets hemsida står artikeln: Så får du kändisarnas rumpa, bredvid artikeln Förvridna kroppar, dagens skönhetsideal ifrågasätts. Om någon vill prata dubbelmoral. Världsklass.

SD pratar om att skapa trygghet, samtidigt för de en politik som står bredvid KD med allt vad det innebär om hot/hat mot LAS, tillexempel.

I Upplands Väsby talar ovannämnda KD om hur ansvarstagande alliansregeringen är som ger kommunerna extrapengar i dessa kristider. Att oppositionen bemöttes med hån om sedelpressar då de krävde samma sak är bortglömt, nu är det regeringen som gör det. Då är det bra… Lustigt nog inträffar detta under upptakten till ett valår. Hyckleri har aldrig varit en mer passande epitet på högern, och det är en epitet de prenumererar på.

Världen är frisk, det är bara det att de som har pengar också har makten. Annars hade vi inga hemlösa, inga utfattiga eller privata skolor där pengarna som skulle gå till undervisningen hamnar i aktieägarens fickor. De värden som borde styra oss är beskyllda för mord. Ridå.

Väsby sjöstad

Jag för debatter i andra forum än detta. Det här är från lokaltidningen Vi i Väsby:

Jag har läst lite om debatten runt vansinnet som heter Väsby stad. Jag har dessutom läst att vänstern skulle vara en bromskloss för utvecklingen av denna världsfrånvända utopi.

Jag måste lägga in ett par kommentarer innan debatten förloras i sin egen dumhet: Först och främst har jag sett kartan som kommunens allianspartier har slängt ihop. Den som vet hur marken ser ut vid det planerade byggläget måste reagera; planerna visa en flack bebyggelse som sträcker sig hundratals meter in från stranden. I verkligheten är marken kuperad, ojämn och inte särskilt lättbebyggd. Bara att jämna ut marken till ”rätt” nivå är en miljardkostnad och en miljövåldtäkt. Hur det skall genomföras är höljt i blåa dimmor.

Då mark, förvisso inte belägen vid vattnet, finns tillgänglig i Väsby redan, ställer jag mig frågande till vad man strävar efter? En stadsdel endast för höginkomsttagare? Vad säger det om integrationen? Är verkligen segregation något att sträva efter? Jag säger: bygg vid Älvsunda, som vänsterpartiet föreslog för 20 år sedan.

Sen var det det där om bromsklossar. Vilka partier har stoppat allt byggande av hyresrätter? Hyresrätter som det skriks efter då Stockholm har tiotusentals hemlösa människor. Hemlösa är alltså inte bara de stackare som säljer ”Situation Stockholm”, utan också ungdomar som inte kan flytta hemifrån, människor som bor med olagliga andrahandskontrakt, med flera med flera. En verklighet högern skiter fullständigt i bara de får ståta med ett höginkomstsamhälle? Det verkar inte bättre. De flyttkaruseller som framhålls som enda argument leder inte ens till att börja tillgodose behovet. Visst ska vi bygga för alla människor, och inte bara för de välbärgade? Ska Väsby skapa fler underlag till de våldsamheter vi ser i Malmö, Göteborg och Uppsala?

Argumentet att det finns fler hyresrätter än bostadsrätter i Väsby är inte ens värt att bemöta. Vi MÅSTE försöka skapa en ort för alla, där inte bara de som kan köpa sina bostäder kan bo! Även de ungdomar, vars arbetsrätt (läs LAS) borgarna vill ta bort, vilket kanske kan få en del banker att dra öronen åt sig då det gäller bostadslån…

Nej. Stoppa de riktiga bromsklossarna, rösta dem åt skogen nästa gång ni får chansen. De är farliga för alla!

Auberon

Jag har återtagit bandet.

En Myspacesida är under the making!

www.myspace.com/auberonswe

Sänkta skatter eller sänkt lön...

Borgarna har inte en särskilt en stark känsla för vad man bör göra och vad deras ideologi tvingar dem till, av rent principiella skäl. Sen bara på Borgs utspel om sänkta löner - att istället höja skatterna lite skulle också ge en mindre inkomst i plånboken varje månad. Men då det är att gå emot alla grundläggande borgerliga värderingar kan de inte höja skatterna, utan lösningen blir att sänka löner, vilket absolut inte är ett problem för högern, de gillar ju nämligen inte att deras vinster skall komma arbetarna till gagns.

Skillnaden mellan att sänka lönerna och att höja skatterna är jävligt stor. Om man sänker lönerna får man ett mindre skatteunderlag och alltså mindre pengar till de statliga finanserna. Då bör man ha i minnet att regeringen Reinfeldt har försökt verka ”ansvariga” för våran ekonomi. Och det är klart, hade konjunkturen sett bra ut fortfarande hade man kanske inte märkt de 85 miljarder i skattesänkningar som borgarna genomför sedan de fick makten. Men tji fick alla, en nyliberal katastrof drabbade världen, och den är verkligen inte löst bara för att svenskarna stannade hemma och använda semesterpengarna i landet, istället för att åka utomlands.

Det andra alternativet, att höja skatterna, är inte ens nämnvärt i regeringen, trots att de vill verka duktiga. Vad skulle det ge oss att HÖJA skatterna? Det skulle ge mer pengar till statsfinanserna, det skulle ge landet en möjlighet att satsa på de områden som borgarna tvingat till nedskärningar. Vi skulle få råd att öka insatserna i kristid, vilket måste vara prioritet ett då folk drabbas ekonomiskt; jag läser med bävan hur människor slängs ut från sina arbeten och inte får de pengar som de har rätt till, tack vara allt snårigare regler. Att överklaga hos a-kassan tillexempel, kostar tid man inte har då man inte har rätt till annan försörjning. Att bli utslängd från försäkringskassan är en katastrof då många inte kan jobba eftersom att de inte ÄR friska.

Allt detta var lätt att klaga på för den socialdarwinistiska högern då tiderna var goda, men då folk faktiskt drabbas av deras genuina ondska blir det svårare. Men det klänger fast vid sin vansinniga ideologi med klor, bara för att de måste. Frågan är varför de måste det? Kan de inte svälja lite stolthet och erkänna att de har fel, för en gångs skull?

Givetvis inte. De är trots allt borgare.

Johan Norbergs hyckleri

Johan Norberg har en syn på världen som är skrämmande korkad. Just nu dömer han ut organet ”Forum för levande historia”, en skapelse av Göran Persson för att påminna oss om förintelsen under andra världskriget. Nu använder borgarna den till att snacka skit om socialismen, gärna överdrivet vinklad skit. Norberg har all rätt i sin kritik mot spektaklet, eftersom att fakta inte skall politiseras, och inte borde ha gjorts från första början, men han vill gärna inte ställa sig själv till svars för att göra exakt samma sak. Hans (forna?) arbetsgivare timbro, semikänd tankesmedja, som bland annat utgivit en massa böcker i ämnet socialismen, men med pekfingret höjt mot Stalin (en vansinnig mördare och dåre), betalar honom lön för att göra exakt det han fördömer staten för. Då näringslivet sysslar med propaganda är det nämligen inte dåligt… Det finns ingen annan slutsats att dra av hans otroligt naiva och larviga resonemang.

Sen nämner han Pol Pot, högerns favoritkommunist, och drar upp lite tveksamma fakta, skakar om och bjuder på mer dumheter. Pol Pot begick dåraktiga brott mot människorna i Kampuchea, men Pol Pot hade aldrig fått makten om inte USA bedrivit ett olagligt och hemligt anfallskrig mot landet. Kissingers olagliga krig dödade dessutom fler människor än vad Pottans djävulskap gjorde. Slutsatsen i Norbergs resonemang är att det är bättre att bli mördad av hederliga jänkare, än skurkaktiga kommunister. Hyckleri någon?

Sen kommenterar han det faktum att vi kanske, ve och fasa, kan få en kommunist i vår regering vid nästa val, som om Lars Ohly skulle ha något gemensamt med Pol Pot. Det kallas propaganda, och tar sällan hänsyn till fakta. Men det är klart, det är ju RÄTT propaganda. Lars Ohly deltar i en DEMOKRATI. Det är något som Norberg, mannen som konstaterade att vi måste lära oss att älska den ekonomiska depressionen, inte förstår sig på. Eller väljer att skita i.

Jag tycker att herr Norberg skall ställa sig framför alla familjer som trasats sönder av denna ekonomikris och säga att de ska älska läget.

http://www.metro.se/2009/09/09/83734/sluta-beratta-for-oss-vad-vi-ska-tyck/

att ångra sig publikfriande

Borgarna tjatade jävligt hårt om sossarnas sedelpressar, då de föreslog åtgärder för att motverka ekonomikrisen.

Nu är det snart valår, så talet om pressarna är gömt och glömt. Pengar som behövs kommer så sakta in, men varje utbetalning kantas av pr-jippon. Ingen kan ju anklaga dem för att inte dra sin falska slipsten. Problemet för dem är att jag tror att jag inte är den ende som ser det nu.

Musiknytt

Grabbarna i Desultor har spelat in en ypperlig promo! http://www.myspace.com/desultorsweden

Nevermore får se upp!

Mitt band, Goatsodomizer, håller på att spela in musik, även. Håll utkik här för information!

Metal!

Jonas Sjöstedt, Sammanflöden

Jonas Sjöstedt, Sammanflöden

Vänsterpartiets herr Sjöstedt har bokdebuterat - med den äran! Jag var skeptisk, jag tycker att Sjöstedt är sveriges bästa politiker, så det var en grym besvikelse för mig då han valde att lägga ner arbetet i EU-parlamentet för att flytta till NY med sin hustru. Jag förstod anledningen, men jag gillade den inte.

Nåväl. Boken han har skrivit utspelar sig till största delen i den europeiska maktens korridorer. Mycket underhållande information blandas med lättläst spänning; handlingen är inte dum, som lättlästa böcker har en förmåga att bli, och man kommer snabbt igenom boken. Några av Sammanflödens fördelar är den insikt man får i hur politiken fungerar realt – de böcker om filmer och om politik vi oftast matas med utspelar sig antingen i USA eller England, typ, men aldrig på europanivå (EU).

Att Jonas Sjöstedt är en påläst politiker som kan argumentera för sin sak med kunskap, skiner igenom här; han har varken slarvat eller skarvat med karaktärerna eller geografin. Vi får ta del av politiska skeenden i Turkmenistan, samtidigt som den Mexikanska polisen och befolkningen i Somalia spelar viktiga roller. Utan att ha läst boken ”The constant gardener” av John Le Carré, kan jag säga att det är en liknande berättelse, så till vida att det handlar om maktmissbruk och ”mord, där mord inte räknas” (citat från The Wire). ”Sammanflöden” matar dig alltså inte med dårar som ska ta över världen, eller något annat James Bondaktigt, utan om saker som händer på riktigt. Inte heller trycks Sjöstedts personliga ideologi ner i strupen på läsaren, även om det är omöjligt att inte se vad han står för. Huvudkaraktären Daniel Löf, vänsterpartist i Bryssel, försöker hjälpa en konservativ kollega, Meral, från Tyskland, utan att det blir predikande. Tacksamt tycker jag, trots att jag håller med Sjöstedt politiskt, i de flesta avseenden.

Själva handlingen är ett brev som Daniel Löf fått motta av Meral, efter det mördas en annan tysk parlamentariker och Daniels flykt börjar. Något typisk, kanske förutsägbart, men ändock underhållande. Inte minst med tanke på att en del av historien utspelar sig i Umeå och Lycksele. Jag känner givetvis igen varje sten som beskrivs, vilket gör det hela väldigt hemtamt. Det är inte utan att jag längtar norrut.

Ett litet påpekande: likheterna mellan Dan Browns böcker och Sjöstedts bok är tempot, skillnaderna är att Brown inte vågar ta ställning till något, det gör Sjöstedt. Man har alltså en lättläst, spännande och lärorik bok att ta del av här, om man väljer att göra det.

Precis som Jonas Sjöstedt kommer H-ström, text och kultur, som har gett ut ”Sammanflöden”, från Umeå. Och bara det att det är H-ström som gett ut boken får i alla fall mig att gå igång, de har spottat ut böcker nu på slutet som är måsten i min samling. Jag tycker bara att det var synd att de inte hade med hela Draculamanuset i sin version, men det är en annan femma. Jag ska nog ge ut en egen klassiker på ett eget förlag, bara för att! Jag vill också! Typ.

Men till dess ska man läsa denna bok. Omgående!

retorik från baksidan

Jag brukar svära över idioter, typ folkpartister som tycker att det är helt ok att försvara det massmord och den mänskliga förnedring som Israel utsätter Palestinas folk för. Det är ren jävla dumheter som får en människa att skrika: ”antisemitism”, så fort kritik kommer deras väg, speciellt då kritiken är berättigad.

Det slog mig att borgarna i sverige gör likadant: deras favorit just nu är att försöka rikta all kritik mot vänstern. Oavsett om nazister härjar fritt och beter sig som man kan förvänta sig av sådana tragiska individer, riktas kritiken mot vänstergrupper som protesterar mot nazismen/rasismen. De säger: ”Imperialismhatet är fruktansvärt. De skyller allt på USA.”

Ingen skyller allt på USA. Givetvis. Däremot riktas avsky mot de övergrepp som begås i det landets namn. De står ju oftast på Israels sida, bland annat, och de krigsbrott som de begår och begått är milsvida.

Hatet mot USA, som alltså inte är ett hat, utan välgrundat fördömande mot tillexempel mord.

Det är alltså en medveten borgerlig strategi.

Och så undrar de över hur det kommer sig att man vill ställa upp dem mot en vägg och låta de drabbade människorna ha en kvart på sig?

Israel vs Bildt... eller vem fan den är emot.

Dumheterna som sprids just nu, angående en viss Israelisk retorik, är häpnadsväckande.

Men jag måste, till min stora glädja, göra avbön. Demirbag-Steen skrev den minst dumma texten i svensk press. Härligt att ha fel för en gångs skull!

Hon är dock tyvärr inte ensam representant för högerns åsiktsvansinne. Det handlar ju som sagt aldrig om fakta då dessa marodörer skall uttala sig.

Jag såg att ett par tidningar i Israel påstår att det finns bilder på judar som dricker blod och, ja… Givetvis är alla som kritiserar Israel antisemiter, förmodligen också nazister och släkt med Hitler.

Behöver man säga ens säga att nivån är så dum att det finns folk som tar livet av sig för att slippa vara med om denna intellektuella kollaps.

Som min dotter brukar säga: hjäääp!

Och det blir bättre...

Gunnar Hökmark (m), en bakåtsträvare i sina sämsta år, säger att Aftonbladet står på mörkrets krafters sida.

Detta mörker består i att trycka kritik mot Israel.

Jo, världen är frisk. Bara inte just den borgerligta delen av den.

Bildt fönar håret i storm över Jorm

Våran utrikesminister är en dumjävel; han har, som anställd av Lundin Oil, varit ambasadör utåt till ett företag som begick (begår?) fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter. Kan han ha varit omedveten om det? Samtdigt som debatten gick varm om företagets agerande? Han har aldrig _ALDRIG_ fördömt deras handlingar. Han är nära vän med Rumsfeldt, och kretsen runt denne. Han var med och planerade det olagliga kriget mot Irak. Som för övrigt startades på rena lögner, om någon nu glömt det. Massförstörelsevapen min röv! USA är världens största massförstörelsevapen!

Nu senast vill han inte kritisera Israel, efter deras utspel, som är så dumt så att människor självdör då de måste höra idiotin. Att han inte vill kritisera Israel förstår jag, han står på deras sida. Han har då inte tagit ställning för Palestina någonsin, och anser att allt USA gör är av godo. Håller man på Bush ÄR man fan inte frisk.

Carl Bildt är alltså en dumjävel.

Och nu stormar det lite. Det ska bli kul att se hur den ormen slingrar sig ur detta. Rykten säger ju att han förstört UD. Det ska också bli kul att se då det uppdagas.

Dumjävel.

Antisemitbladet

Aftonbladet är numera Antisemitbladet, efter att en artikel om Israel-Palestinakonflikten publicerats.

All kritik är nazistisk, och behöver således inte bemötas.

Jag tror att någon har tagit sig vatten över huvudet den här gången. Jag hoppas att debatten blir mer sansad denna gång. Jag väntar spänt på vad Demirbag-Steen har att komma med för sanningsförvridningar.

En helt ny metod

Borgarna har kommit på hur verkligheten ska passa in i deras värld. En av dessa idioter säger, helt allvarligt, att sverige är ett av de minst jämställda länderna. Och så klart att USA är myyyycket mer jämlikt.

Hur kom han på det?

Enkelt. Vänd statistiken upp och ner!

Sen måste man inse att man kan läsa in vad som helst i statistik. Jag gillar att ta hockeyexemplet: Ta en spelare som gjort 50 mål på 50 matcher. Fina siffror! Men är det så att hans +/- stats visar -50, bör man ställa sig frågan: är han värd sina poäng? Om mål hamnar i baken varje gång han är på isen kanske han inte är så bra som de fina 50målskörden antyder.

Men det är så grabbarna grus i regeringen läser statistik. Vi har redan fått det svart på vitt ett flertal gånger, kolla bara på folkpartiets dumskalle till ledare och hans jävla skollögn. Miljarder exempel, alla visar en sak: man kan inte tala sanning om man står på den blåa sidan, den är nämligen förjävlig för alla människor som inte är rika.

Auberonnostalgi

http://www.youtube.com/watch?v=XNh1XgYlZow

jäää!

För övrigt en låt med text som handlar om en HPLnovell. The white shipe.

Sportnostalgi

http://www.youtube.com/watch?v=tzI8WnXOKcA

Övärdinnan

Jag läste lite annat än HPL, men bara för att jag hade tid!

Ursula K. Le Guin, Berättelsen är världens språk

Den numera 80-åriga författerskan Ursula K. Le Guin har jag läst tidigare. Det var då jag var hemskt ung, samtidigt som ”Sagan om ringen” och ”Den oändliga historien” var nummer ett och två på min att-läsa-lista. Jag tog mig igenom den första romanen i sviten om övärlden, ”Trollkarlen från övärlden”. Jag kommer ihåg att jag som tioåring tyckte att boken var sorgsen och lite jobbig att läsa, det har varit en av anledningarna till att jag väntat med att läsa av hennes produktion, tills nu.

Stilen som jag som barn tyckte var svår, är här helt underbar; Ursula K. Le Guin skriver lågmält, hon förtar sig inte eller överdriver, enkelheten är hennes styrka, helt klart. Men man skall inte tro att det är ömkande tonårsångest typ Harry Potter, då han har motgångar. Nej, här är det avskalade grandiost, de små tankarna ställer de största frågorna.

”Berättelsen är världens språk”, eller ”The Telling”, är en science fictionroman som utspelar sig i framtiden, oklart hur långt fram i denna, och det är en socialantropologi över mänskligheten, inget mer, inget mindre. Vi får följa den jordfödda kvinnan Sutty, som tagit sig till planeten Aka, som observatör för de ”utvecklade” världarna. Det är inte en rymdopera, i stil med Star Wars eller Isaac Asimovs makalösa robot-/stiftelseromaner. Släktskapet är närmare Arundhati Roys ”De små tingens gud”, där vi hela tiden anar tragedin och ångesten, men förs framåt av ett vackert, melankoliskt språk.

Jag trodde faktiskt att Ur-sulan var från Indien innan jag såg att hon härstammade från USA. Dock fick jag en aha-upplevelse angående hennes Övärldenböcker, hon har ett indianskt arv, och det förklarar hennes ”namnmagi” i de böckerna. Indianer var väldigt måna om sanna namn. Tydligen.

Det jag uppskattar med denna bok är att den inte är predikande. Och om man ställer det mot att boken faktiskt kritiserar åt höger, vänster, nord och syd (nord och syd står för religion, idioter), ger det boken en bra fördel – här bedöms allt efter konsekvenserna, och man får se det i ett väldigt utzoomat perspektiv, vilket gör texten lättare att ta till sig, och dumheterna är lättare att peka på, även om författerskan inte gör det - man får se och döma själv.

Har man inget bättre för sig och vill läsa en bra, och annorlunda (förutsatt att man inte ofta läser sci-fi) litteratur SKA man läsa Ursula K(rueber) Le Guin.

För de människor som uppskattar hennes ”Övärldenserie” rekommenderas den tecknade filmen ”Tales From the Earthsea”, som är producerad av studio Ghibli, som även är kända för ”Spirited Away”, ”Min granne Totoro”, ”Det levande slottet” och ”Porco Rosso” med flera fantastiska, underbara filmer.

Har man inga ursäkter ska man läsa denna bok. Det finns liksom inget som hindrar dig.

Numera olagligt

http://www.spicenordic.com/

Tro

Tron är det sår som kunskapen skall läka.

Ursula K. Le Guin - Berättelsen är världens språk

Passa er!

http://www.e24.se/makro/varlden/artikel_1461109.e24

Vi är fler än er.

Passa er

http://www.e24.se/makro/varlden/artikel_1470129.e24

Det är inte utan att man tänker: hoppsan. Så kan det gå.

Nylästa böcker

Lemmy Kilmister, White line fever

Jag har aldrig varit ett stort Motörhead-fan. Jag har dock alltid gillar den karismatiska frontmannen. Han är klurig och har tänkt till lite då han ger oss sina åsikter. De som tillexempel anklagar honom för att vara nazist, på grund av hans fäbless för reliker från andra världskriget, har ju inte hört att han säger att han fascinerad av ämnet, inte anhängare av ideologin. Det är snarare ett bevis på att idioter finns överallt runt omkring oss.

Boken han har skrivit är inte en avhandling av ämnet Motörhead, utan en betraktelse av författaren: om det han sett och upplevt. Givetvis är det musik det handlar om först och främst, men det handlar lika mycket om herr Kilmisters liv och leverne.

Är man intresserad av rockmusikscenen från början av 50-talet och framåt kan man alltså också få sitt lystmäte. Tillskillnad från "The dirt", av Neil Strauss och Mötley Crüe, är detta inte en ”skandalbok”, vikten är inte lagd på droger och brukandet av dessa, även om de givetvis förekommer i riklig mängd. Det är inte romantiserande, det är mest betraktelser. Jag gillar det, det känns som att man lyssnar på mannen själv då man läser, och det är något som höjer autenciteten i boken och med den höjs givetvis kvalitén ett snäpp.

Om man måste komma på något att klaga på, kan det vara hastigheten som han omnämner allt i, det hade varit bättre med en trilogi, eller en längre bok, eftersom att jag gillar då han går på djupet. Men det är en petittes, underhållningsvärdet är tveklöst högt. Man fnissar sig ofta igenom denna bok. Det gillar jag!

Howard Phillips Lovecraft, Vansinnets berg.

Jag har gått igenom min samling av denna mans böcker och även utökat den relativt mycket det senaste året. Jag missade tragiskt nog en bok, men det jag har träffat har jag läst, vilket man kan se om man klickar på litteraturlänken här på sidan.

Jag brukar köpa tidningen Jules Verne magasinet, eftersom att det är en science fictiontidning, och den brukar med jämna mellanrum innehålla mycket bra författare, inte sällan från skräckgenren. Nummer två av tidningen i år hade dock bara en novell, ovannämnda ”Vansinnets berg”. Ett givet köp alltså, eftersom att jag gillar att samla, och Howard Phillips Lovecrafts produktion är en av de saker jag samlar på.

”Vansinnets berg” är den mest genomarbetade långa novell H P Lovecraft har skrivit, det är även en av hans få texter som publicerades medan han fortfarande levde, vilket är anledningen till att den är så genomarbetat. De två andra långnovellerna ”Fallet Charles Dexter Ward”/”Gengångaren” och ”Sökandet efter det drömda Kadath”, var tydligen bara utkast, vilket bara visar på författarens genialitet då det är den mest grundliga skräck som någonsin skrivits. ”Vansinnets berg” är alltså ännu mer välskriven, och då det handlar om just den här författaren säger det inte så lite.

Boken är skriven som en rapport av huvudkaraktären i boken, vilket ger den en torr och vetenskaplig nyans, den ger berättelsen ett djup som vanliga skräckförfattare inte bemästrar. Handlingen är enkel: ett forskarlag från ”Miscantonic university” (universitet från staden Arkham, båda påhittade av författaren) har landstigit på Antarktis för att ta prover och bedriva forskning, uppenbart. Alla utom två dör en märklig död, och det en av de överlevandes ord som vi får ta del av.

Howard Phillips Lovecraft har en närhet i sina texter som är oöverträffad av någon annan författare; där de som kritiserar honom för att använda adjektiv för ofta, och pekar på hur larvigt ”överdrivet” det kan bli, ser jag bara hur han lyckats förmedla en känsla som är genuin och äkta. Det är klart att inte alla kan gilla denna genre, då den kräver tålamod av läsaren, men att klaga på det som är själva kärnan i kvalitén är bara dumt. Då säger man att skräck inte passar, eller att just denna form av skräck inte fungerar. Jag skulle vilja påstå att de som inte gillar detta är dumma, för bättre blir det inte.

Sonisphere

Jag var på festival under förgående helg. Sonisphere, med band som bland andra Metallica, Machine Head, Meshuggah med flera.

Jag har blivit för gammal och bekväm för liv på festivaler. Jag saknade en egen stol och en säng och utrymme. Det fann inte gott om gott om utrymme kan jag säga.

Men det var givetvis en underbar upplevelse ändå. Per, chefen i http://www.myspace.com/ilovegoatsodomizer Han vann dessutom biljetten, så det var gratis. Mycket trevligt!

De band jag ville kika på är de jag nämnt här ovan, men jag passade givetvis på att beskåda de andra grupperna. Det var ju i och för sig svårt att missa dem då scenerna (det var 2) i princip var synlig från hela området. Om man inte irrade iväg… Vilket jag gjorde, ett par tio gånger.

De band jag bara passade på att se var Cradle of filth, Lamb of God och… De band jag inte såg, missade jag på grund av att man måste sitta ner ibland. Jag hörde dock på dem, och spelade de på den stora scenen kunde man alltid nöja sig med att glo på storbildsskärmarna.

CoF är ett ojämnt band. Jag gillar ett par av deras låtar, men då de har en sångare som verkar ha ackord på att låta som en tekokare betackar jag mig. Det är inte ett dåligt band, men det stör som satan. Hela tiden. Mitt i ett svängigt, ösigt riff: piiiiiiiiiip - hela jävla tiden! Sen var det bara trummorna - och pipet - som hördes. Bajs.

Lamb of god har jag sett förut. Jag är dock ganska mätt på denna typ av metal. Det är bra, tight och aggressivt, men det svänger inte. Jag kanske var för oengagerad, jag har inte hört dem på skiva, bara sett dem spela. Innan denna gången var det tillsammans med Slayer och In Flames på deras Unholy Alliance turné. Jag gillar dock sångaren. Han är bra som frontman.

Mastodon missade jag helt. Jag drack öl och Jäger. Det lilla som hördes var ok. Men jag hade tankarna på annat håll.

Meshuggah är sepebra. Har man inte sett/hört det är det omöjligt att förstå. Man glider liksom in i ett vakuum då de spelar. Ibland är det jobbigt, men det är alltid galet.

Machine Head var hela anledningen till att jag ville följa med Peppe då han sa att han vunnit billjeter till festivalen. Deras två senaste skivor är tiopoängare, även om "The Blackening" är den starkare tiopoängaren av de två. De har helt klart återskapat sig själva sen de droppades av skivbolaget. Musiken drar åt thrashhållet och de har slutat att skämmas för det. Då har de dessutom lyckats med något som inte ens Metallica lyckats med sen ”Master of puppets”, nämligen att göra episk och aggressiv musik. Att Testament kan det orkar jag inte ens nämna.

Machine Head har gjort ett så jävla starkt album med ”The blackening” att de varit på turné i 2.5 år. Det är inte flugskit. Detta var deras 300 spelning på den här vändan, vilket märktes i låtblandningen. De varvade låtar från de första två skivorna och de senaste två. Jag, och ett par låtar från ”mellanskivorna”, och öste på för fullt. Frontmannen Rob Flynn är en utmärkt underhållare och han ägde scenen och publiken. Hade bara ljudet, eller snarare mikrofonen, varit påslagen, hade detta varit extatiskt. Nu missade man det fina partiet i Halo, och man hörde fan knappt nånting av den (sången) överhuvudtaget. Trist på en så jävla bra spelning. Är det andra eller tredje gången de är i landet med Metallica på ett år? Coolt är det i alla fall.

Metallica. Ett av mina gamla favoritband har tyvärr gått och blivit kopior av sig själva. Jag älskar detta band, men det börjar bli enahanda. Visst är det många artister som lever på gamla meriter, och gör det med rätta; vem fan kan göra mästerverk efter mästerverk? Ska man dra paralleller till andra band är det bara AC/DC och Iron Maiden jag kommer att tänka på. Visst, jag är inget megafan av de grupperna, men jag gillar dem båda. De har gjort musik som jag håller som fantastisk, även om mitt hjärta slår hårdare för andra artister.

Dagens föreställning lämnar två bestående intryck, det ena är att sångaren James känns nyfrälst, vilket aldrig är bra. Plus att Lars Ulrich spelar som en kratta. Jag brukar försvara honom då hans bankande kommer på tal, jag menar, det svänger ju. Men då måste man i alla fall spela svängigt. Detta var på gränsen till totalt jävla mörker, och då menar jag inte Skellefteåpågarna. Pinsamt!

Jag är dock inte den som är den. Jag gillar Metallica, och de körde en massa bra låtar från sin långa och hittskapande karriär. De nya låtarna känns inte så roliga. Men det kanske tar sig, jag äger inte ens skivan. Mest beroende på den situation jag var i då den kom. Totalt utfattig. Jag har bara inte tagit tag i det.

Allt som allt en bra spelning, där något krånglade för alla artister.

De jag inte nämner är inte värda att nämna.

lagligt knark

http://www.spicenordic.com/

Ronnie Sandahl och konspirationer

Ronnie Sandahl på Aftonbladet är en journalist jag satt ett par frågetecken runt. Han är även författare till boken ”Vi som aldrig sa hora”, jag är dock inte helt säker på titeln.

Hur som helst skriver han krönikor i ovannämnda tidning. Han har ett författarspråk, färgat av en tonårings ångest. Det är absolut inget fel i hans sätt att skriva, men det han skriver är ofta väldigt ytligt och tyvärr, korkat. Det som inte handlar om relationer alltså, för relationer kan ingen vara expert på, och endast de som tar sig tid att reflektera kan lära sig något av dem. Jag är helt färdig med mina relationstankar och slutsatser, och kanske kommer de någon till gagns igen.

Nå, till saken: han kommenterade konspirationen kring månlandningen med följande ord (någotsånär): De såg ju tv-bilderna.

Ridå.

Det våran kära Ronnie inte tänker på är att det pågick ett kallt krig under den perioden. Ett krig som i början av 60-talet ägdes av Sovjet, efter USA:s misslyckade invasion av Kuba (grisbukten) och efterhalkning i rymdkapplöpningen. Allt detta ändrades efter Sovjets äckliga agerande under Pragvåren, och Che Guevaras tragiska död.

Jag säger inte att månlandningen inte inträffade, jag säger bara att det finns andledning att ifrågasätta den. Väljer man att blint tro på allt som makten säger kan man bli ilurad vad som helst. Massförstörelsevapen, kved hela världens bombhöger inför Irakinvasionen, och vi såg ju alla vad det handlade om: pengar, olja och en nödvändig fiende, för att kunna motivera upprustning av militären, och lagstifta om mindre friheter för medborgarna. Sånt som bombhögern gillar alltså. Det går inte att förneka med facit i handen.

Så, kan han, Sandahl lära sig något? Ja, om han släpper ångesten och släpper in lite kritiskt skådande av alla nyheter, inte bara de flummiga. Jag brukar tycka att han är ganska kul att läsa annars.

Tvärdrag och Per Svensson

Jag läste ett inlägg i en debatt om liberalismen häromdagen. Låt mig inleda med att säga följande: ingen ideologi, utöver de rent konservativa dumheterna, är i sig ”ond”. Det är utövarna som förstör vad som oftast varit en god tanke till att börja med.

Men då det handlar om människan Per Svensson är jag inte det minsta osäker på vad jag har för åsikter. Det pågår en debatt i SSU:s tidning, som kanske heter ”Tvärdrag”. Det hade ett temanummer om liberalismen, plus att de talar illa om Timbro, vilket vilken frisk människa som helst förstår att göra.. Det verkar dock som att de missat det viktiga, vilket känns typiskt för alla sossar: poängen är inte NÄR liberalismen uppkom, utan snarare hur den används idag.

Per Svensson skrev ett inlägg i på kultursidorna i Aftonbladet angående diskussionen, debatten eller vad fan man nu ska kalla det. Han avslutade med att säga att ”Tvärdrag” lämnat intellektuell walk over. Det är ganska magstarkt eftersom att det kommer från en snubbe som anser att man inte behöver ta folk som kritiserar George Bush på allvar, eftersom att de kritiserar George Bush… Jag tror att vi kan befästa fakta: Per Svensson är en idiot, han skall inte använda ordet intellektuell i negativ mening om någon annan. Atombomber i glashus, och så vidare.

Men om man ska titta, vilket jag gjort en miljard gånger i denna blogg, lite på de vansinnigheter som liberaler ägnar sig åt, blir det väldigt uppenbart vad som är problemet med den liberala ideologin… och kanske också vad ”Tvärdrag” borde ägnat sig mer åt. Nämligen hur ordet liberal används. De skriker frihet högt, och tror att bara för att man slänger ett vackert ord åt alla håll och kanter, så blir det bra. Det är inte en frihet, det är en boja, i alla fall för arbetarna. Friheten de talar om är friheten för företag att göra vad de vill. I detta är det förvisso intressant att dra upp historien, varför uppkom skiten? Givetvis var det som uppror mot en tid av förtryck, mot en tid där makten innehades av kyrka och kung.

Liberalerna verkar inte ha förstått att friheten att bedriva affärsverksamhet finns, men att skyldigheterna mot arbetarna är ett måste; jag har många gånger förundrats över hur lite konsekvenser de ser i de ”idéer” de presenterar. De tappar hakan då de får höra hur arbetsgivare beter sig. Det skakas dock bort med en axelryckning och kommentaren: alla arbetsgivare är inte sådana.

Det är sant, men de arbetsgivare som fuskar och använder sin personal som slit-och-slängprodukter, tjänar mer på sina affärer än de som tar sitt ansvar. Om lagen säger att man MÅSTE betala si och så mycket till sina anställda, uppfylla de och de skyldigheterna, så kommer fuskaren, som bara ser aktieutdelningen som det väsentliga, att vinna upphandlingarna eftersom att han kan pressa priserna med sina maffiametoder.

Sen ljuger politikerna om vad som skett och kastar skit mot den enda organisation som försöker hjälpa arbetarna (facket). Då blir liberalismen en motfrihet, en boja, ett ok.

Där är problemet, inte i det faktum att borgare har jobbat inom näringslivet (vilket Tvärdrag lägger fram som ett avslöjande…) Att borgarna vill stödja näringslivet (och tvärtom) är en självklarhet. Jag är med i Amnesty, skulle det ligga mig i fatet då jag propagerar för mer rättigheter åt proletärerna och mindre friheter åt arbetsgivarna?

Nej nej nej, Tvärdrag gav öppet mål åt en kretin, det ska de fan ha smisk för. Per Svensson är den enklaste människan i världen att idiotförklara. Det är bara att läsa vad han skriver.

Liberal dynga

Om någon undrar varför jag ofta kritiserar USA ska svaret lämnas här. Jag tycker inte att ett land har rätt att gå in i ett annat land och avsätta demokratiskt valda ledare. Nu senast har det hänt i Honduras. Latinamerika är väldigt utsatta för USAs hat mot socialism och solidaritet. Man kan undra varför. Antalet offentliga sjukhus och statligt ägda instanser är mycket högre i sverige än i något latinamerikansk land. Kan det vara så att man inte vågar ge sig på sverige för att vi är ett i-land? Absolut. Det är en äcklig politik som förs, och Obama har visat sig vara en helt vanlig amerikansk president. Ingen skall inbilla sig att välden blir bättre med han vid makten. Kanske bättre än den var då dumjävulen Bush härjade, men inte mycket. De som har jublat över hans tillbakadragande i Irak, satte kaffet i vrångstrupen då han ökade ”draget” i Afghanistan. De som hurrade över den utlovade stängningen av Guantanamo bay, hade inte jublat färdigt innan ett likadant, mycket större fängelse, i Afghanistan (igen) planlades.

Bara för protokollet kan vi ju påpeka Afghanistans taktiska läge: mitt i smeten. Det är inte en tillfällighet att landet inte får rå om sig själv. Snacket om att det handlar om att befria kvinnorna, vilket vore något hedervärt, är just ingen annat än snack. Att sverige deltar i detta krig verkar ingen reflektera över. Våran neutralitet är utread av ärkeidioten Bildt, och ingen fick veta något.

Det tragikomiska är, att om man tar denna diskussion med en liberal, kommenterar de inte det faktum att allt här ovan stämmer, utan de vänder sig emot ”de antiamerikanska uttalandena”. Vilket säger mer om deras värdelösa tvålhjärnor än något annat. Kan man inte argumentera för sig, kan man lika gärna säga något så dumt att den man pratar med svimmar.

Är det konstigt att vara emot mord? Eller att vara emot övergrepp? Ja, enligt borgare är det så. Grattis, ni har vunnit mitt förakt. Svaret: det är så läskigt med den antiamerikanska stämning som du uttalar…

Jag tror inte ens att min katt, med en hjärna stor som en liten pannkaka, är så dum.

Aftonbladet vs sverigedemokraterna

Alltså, jag tycker att SD kan nacka sig själva långsamt. De fyller ingen som helst funktion. Men de har RÄTT att inte fylla någon som helst intellektuell funktion, de har rätt att vara sjukligt hjärndöda.

Jag gillar därför aftonbladets giv idag. Att ta emot annonspengar och skänka dem till antirasister.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5319861.ab

Den förra tv-debatten...

Det var som att höra mina egna ord upprepas för mitt inre, den borgerliga debattretoriken: där argumenten tryter: ljug . Jag satt och häpnade över statsministerns raljerande. Han talade om statsfinanserna vad frågan än handlade om, han försökte se ut som en ansvarsfull och präktig ledare, men framstod snarare som en skrämd hare.

Fredrik anklagade i tv-programmet ”Agenda” Mona för att vilja dra in på jobb inom energisektorn, men sa inte att dessa satsningar ligger ett par fem sex år i framtiden, samtidigt som han hade mage att säga att oppositionen förde en jobbfientlig politik. Det låter ju bra ända tills man kommer ihåg att redan nu förlorar statsanställda sköterskor sina jobb. Och så vidare…

Vi måste ha en trygg statsfinans, upprepar den desperate ledaren. Han säger det, men påminner inte gärna om att de skattesänkningar som han genomfört givetvis ökat på underskottet i hundramiljarderkronorsklassen; och i den nuvarande budgeten är vinsten från alla statliga företag borgarna sålt inräknad, vilket är något vi omöjligen kan räkna med i framtiden. Vi har blivit fattigare, men Fredrik försöker istället skrämmas med hutlösa skattehöjningar, oansvarig ekonomi och så vidare, ett argument som ter sig ganska löjligt, historiskt sett, om man kollar vilken färg som klarat av ekonomin bäst. Men det är ju det där med att ljuga. Om man gör det ett par gånger börjar folk till slut att tro det som sägs, bara för att de hört det upprepas in absurdum. De borgerliga medierna sjunger med i valsen, men vem hade trott annat?

Nästa giv var ändock toppen av ett strålande utfört nummer: verklighetsvåldtäkt! Han skyllde den ekonomiska krisen på Mona Sahlin. Jag har aldrig hört något så dumt och beklämmande faktabefriat. Börjar man nysta i den gigantiska ekonomiska kris som råder blir det dock uppenbart att anledning är ett resultat av borgerlig politik, och centralt den nyliberala , laglösa, marknadsentreprenadmanin. Det går liksom inte att förneka. Hur depressionen skall läggas på Monas axlar är något som endast den dummaste, fullaste utomjordingen skulle klara av. Såtillvida att utomjordingar kan bli fulla. Någon av alla utomjordingar borde ju vara dum i alla fall. Någon som inte är statsminister i sverige.

Det är inte upplyftande att titta på tv alla gånger.

Geten

Japp!

Jag ÄR tuffare än er.

Den geniala högern

Centerpartiet är egentligen genialt. Jag menar: man har ju insett att hålet efter moderaternas ”officiella” uttåg från den värsta högerfållan måste fyllas. Och har man inga egna väljare kan man lika gärna ta de socialdarwinisterna som inte gillar m:s nya politiska make up. Centern tar deras politik, det värsta av den. Och vipps kanske de klarar av 4% spärren en gång till.

Att det på ren svenska kallas vindflöjel, eller att hora, har verkligen inte med saken att göra.

Moderaterna då, de är inte mycket sämre. De kallar sig arbetarparti numera, för den som missat det. Men, ingen går väl på det vansinniga i det uttalandet? Alla förstår att det är hot och straff från deras sida, inte trygghet och rättvisa. Det är lite som att kalla en pedofil för barnkär, det finns invändningar mot ordets innebörd.

Läsa böcker är kul!

Jag har haft en bra läsperiod denna månad. Ett par tre böcker tog jag mig igenom, och det finns ännu tid för mera!

En bok med inte en, utan ett flera stycken författare, kan det vara bra? Absolut! Vem har inte fröjdats över en novellsamling någon gång? Denna gång är det dock inte riktigt en novellsamling, utan snarare en samling betraktelser från det undangömda sverige. ”Hemlös, med egna ord” är något så enkelt som samlade skrifter från hemlösa som publicerats i tidningen ”Situation Stockholm”. Det är också något helt fantastiskt, jag erkänner att jag var skeptiskt inför läsningen, jag är oftast det inför något nytt, men jag betvingar mina fördomar, som så ofta förr, och provar, med argumentet: är det dåligt kan man ju faktiskt lägga ner skiten.

Jag lade inte ner skiten, för skiten var bra, fängslande. Många insiktsfulla människor, både hoppfyllda och förkrossade, delar dessa sidor. Ett par ”riktiga” (vad nu det är), författare har bidragit med texter och tankar om hemlöshet, politik och människosyn. Men de bästa bidragen var de hemlösa själva. Jag fann likheter med en av husgudarna Bukowski, jag upptäckte andra storheter. Men tragedin låg alltid nära till hands, upplägget i boken var kronologisk, från början 1997 till 2007. I och med att dessa författare levde under fruktansvärda förhållanden, som enligt borgarna inte finns, dör många. Och det var märkligt på något sätt, om man börjat gilla en speciell skribent, för att helt plötsligt stöta på dennes dödsruna, oavsett ålder, för de kunde vara allt från 30 och uppåt.

En av skribenterna hade fått extremt stort utrymme, Raine Gustafsson, vars dagbok vi får följa under denna tidsrymd. Andra skribenter bjöd på sina tragedier, eller hur de tagit sig tillbaka från misären.

Att sälja "Situation Stockholm" är ett provisionsjobb, de sliter röven av sig och har hårda krav att uppfylla. Men det som grep mig mest var beskrivningarna av svensk socialtjänst och hur förnedrande den verkar fungera i dessa, allt sämre, allt borgerligare tider. Kritiken var dock åt alla håll, även västermänniskor visade sig ”glömma” bort löften och träffar, inte sällan med dödsfall som resultat. Dock var, tyvärr givetvis, högern överrepresenterad som megasvikare. Och den som nämns oftast var ärkepuckot, och alkoholisten, Kristina Axén Olin. Hennes människosyn skulle få vem som helst med självaktning att skämmas.

Jag kommer att köpa denna tidning mer regelbundet nu då jag har fått jobb igen, jag köpte den tidigare vid tillfälle, men nu ska jag nog läsa den också, inte bara ögna igenom den.

Gör en god gärning, är du i Stockholm, köp ett nummer. Och sen köper du boken!

Jag läste på bokryggen till denna bok, och blev tveksam; jag gillar Åsa Lindeborg, hon håller ofta med mig – eller jag håller ofta med henne, beroende på man ser det - men denna bok, ”Mig äger ingen”, skulle handla om hennes uppväxt, inte om vad hon tycker och tänker om olika vansinnigheter i världen. Men efter boken om hemlösa kände jag att det var läge, jag var mottaglig för ett vardagsrealistiskt drama.

Fröken Lindeborg använder sig av ett melankoliskt språk, lite barnsligt, men otroligt effektfullt. Det blir behagligt att läsa, trots att innehållet är sorgset. Jag känner en skuld i texten, som att hon inte sa de saker som borde ha sagts då tiden fortfarande fanns, och att detta är hennes version av något som kanske missuppfattats av hennes familj? Jag vet inte. Det känns ärligt, och ärlighet brukar betyda att det är gediget. Det känns också lite som att hon skrev denna bok för sin egen skull. Det kan vara en av de saker som gör den så stark, för den är stark. Har man lätt för tårar lipar man sig nog genom vissa delar av ”Mig äger ingen”. Jag är ju blödig, så…

Man kan med stort nöje ta sig an denna bok.

Mina turer fram och tillbaka till världens bästa SF-bokhandel har gett mig många lyckliga stunder. Jag inhandlar böcker med snygga framsidor till härligt låga priser. En av böckerna jag köpt är Kate Wilhelms ”Där en gång fåglar sjöng”, en science fictionroman med mer filosofi än rymdskepp, och mer djupgående funderingar kring mänsklig psykologi, än laserstrålar.

Boken skulle kunna ha varit inledningen till Huxleys ”Du sköna nya värld”, men är helt egen. Det skulle också ha kunnat vara en prolog till "1984", eller en parafras till "Vägen", av McCarthy. Mest av allt är det dock en skitbra bok på temat: mänsklighetens undergång.

Här får vi ta del av en stor familj med otroliga rikedomar, och en epidemi som sprider sig, svininfluensan känns nära till hands, ekonomikrisen också. Hon beskriver på ett bra sätt hur länder blir protektionistiska och sluter sig själva inåt då problemen hopas. Familjens rikedomar skall investeras i bevarandet av familjen, och på sikt även människan.

Det är dock endast den första delen av boken. Hon går vidare med kloning av människor och beskriver den ”nya” rasen som skapas i kölvattnet av människans grav, är de ens människor? Sedan blir problematiken riktad mot konformism - det klasslösa samhället - draget till sin spets. Det lustiga är att jag ser likheterna med Platons fascistiska "Staten", kritiker ser likheter med kommunismen.

Jag bryr mig inte. Boken är bra. Problematiken är väl formulerad, och kan man inte se skillnaden på fascismen och jämlikhet har man liksom exkluderat sig själv från debatten på grund av ren och skär idioti. En parantes. Boken bör avnjutas på grund av sitt kvalitativa innehåll. De tankar den väcker får ses som ren bonus. Detta är science fiction när den är som bäst. LÄS!

Mer centersnack

Centern, detta vansinne från stureplan.

De säger att man skall få ner ungdomsarbetslösheten med att ta bort LAS. Fåntratten på aftonbladet, Lena Mellin, säger att det, LAS, nog är en av orsakerna till att det finns ungdomsarbetslöshet. Hon grundar det på dåliga gissningar.

Det Centerpartiet inte säger är att dessa jobb, som kommer ungdomarna till gagns, redan fanns, men innan Maud lade sina vidriga fingrar på det sunda förnuftet, var det lite äldre människor som hade jobben – inte nödvändigtvis förvisso, förslaget att helt ta bort LAS gör det fritt fram för arbetsgivarnas godtycklighet. Ponera att den människa som får sparken till förmån för en 20åring är 55. Vem tror du har lättast att få jobb sen, Maud, en 20åring eller en 55åring? Med tanke på att sveriges sämsta regering sedan Carl Bildt var statsminister har försämrat a-kassan, hur ska den människan klara sig? Tänk om vederbörande har lån att betala. Maxbelopp för a-kassan är ca: 4950 under två veckor. Vilket alltså ger en inkomst ungefär 11000 i månaden, lite drygt, efter skatt. Max.

Resultat är det vanliga då högern far fram, katastrof.

Kanske finns det bättre vägar att gå? Kanske kommer aldrig högern att bry sig om konsekvenser som förstör för gemene man, så länga bankerna går fria…

Centerlögner

Nu är jag arg igen. På världens sämsta Robertsforsare Maud Olofsson och hennes partikamrater.

Jag måste alltså återigen syna en av hennes monstruösa lögner.

Då Maud säger att hon vill avveckla LAS för, bland annat ungdomars skull, ljuger hon. Det har givetvis ingenting med ungdomar att göra. Det handlar om att företagen skall få friare händer att göra sig av med personal som inte är fysiska praktexemplar. Då man jobbar i 30 år får kroppen skavanker. Om tacken för att man gett ett företag sina bästa år ska vara att man får sparken för att bli ersatt av en ny, ung människa, som inte har dessa skavanker, gör man verkligen om oss till ”slit och slängprodukter”. Det finns miljontals bevis på hur en uppluckrad arbetsmarknad koster mer för arbetarna, vi betalar priset med våran hälsa.

Detta är givetvis inget som Fredrik Federley och hans ondskefulla kompanjoner bryr sig det minsta om, då de pimplar dyra viner på stureplans alla kändiskrogar. De slåss för rätten att slita ut människor och sedan kasta bort dem. På vilket sätt gynnar det ungdommar?

Kan de vara så att det gynnar arbetsgivaren mer, de som alltid gynnas av högerpolitik? Det verkar mer troligt, inte sant?

De argument de uppfinner för att kunna föra en politik som hade fått Gösta Bohman att hicka till, är löjeväckande. De påstår att det skulle ge en ungdom MER trygghet att de kan bli sparkade när som helst. De ungdomar (enligt centern är man ungdom till 26 års ålder) som är intresserade av familj eller banklån, är helt körda i hennes ultradystopi. Vilken bank ger ut lån till en människa som när som helst kan bli av med sitt jobb bara för att man tillexempel blir sjuk? Eller om man är kvinna, blir gravid? Man får ha i åtanke att den upp luckring av LAS som redan skett lett till exakt det att gravida allt oftare blir av med sina jobb under grossessen. Det kan ni tacka MP och högern för.

Den som tror att arbetsgivarna bedriver social verksamhet har missat själva poängen med varför man ska ha ett företag - tjäna pengar. Det är därför inte så konstigt att man vill göra sig av med kostnader. Jag anser att detta måste stoppas, en lycklig och trygg arbetare är en bättre arbetare än den som är rädd för att tycka, tänka eller känna efter. Den världen lämnar inget utrymme för speciella behov. Den världen lämnar utrymme för utslagning och, katastrofalt nog, socialdarwinismen. Jag har förstått att borgare inte erkänner att socialdarwinismen är samma sak som fascismen.

Så Maud, sluta ljug, var ärlig. Det är jobbigt nog att lyssna på ditt hyckleri ändå.

Vad händer?

Jag har inte skrivit särskilt mycket på ett tag, varken om böcker eller om något annat. Det har varit musik för hela slanten. Jag började repa med mitt nya band för några månader sedan. De/vi hade en spelning i slutet av april planerad, och jag tyckte det skulle vara kul att vara med. Jag är dock inte särskilt duktig på att spela gitarr, och har därför kämpat som en dåre med låtarna vi skulle framträda. Nu är det avklarat. Jag vill ha mer! Men jag skall ge mig lite tid till att störa etablissemanget och den så förhatliga högern däremellan, den höger som har gjort det till ett självändamål att sparka på dem som redan ligger ner.

Litteraturen som har kommit min väg har varit enastående.

Det började med John Kennedy Toole och hans bok ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Jag kom över boken i SF-bokhandeln, som vanligt – de har otroligt mycket bra böcker där för modesta priser, denna bok kostade fantastiska 40-kr. Jag köpte boken efter att ha läst om författaren; han, Kennedy Toole föddes 1937 (samma år som världen blev av med världens bästa HPL) i New Orleans. Han skrev en bok, denna uppenbarligen, innan han tog livet av sig. Hans mor fick, tio år efter hans död, ett förlag att ge ut den, och resten är litteraturhistoria. Den är (kliché kliché) fortfarande en succé världen över, och jag förstår verkligen varför.

Språket är askul, och då är det ändå en översättning, och mycket slang är omöjlig att översätta med godkänt resultat. Persongalleriet har likheter med de ryska storheternas skapelser.

Handlingen är ändock det som ger mig lust att rekommendera denna bok till alla som är läskunniga. Den handlar om den korpulente och mycket missanpassade Ignatius J. Reilly och hans krig mot allt vad det sunda förnuftet innebär. Ett krig som både framstår som både genialiskt och vansinnigt. Boken är ständigt aktuell, på grund av sin klarsynthet, och alltid roande, på grund av språket.

På bokens baksida står det: ”Osmaklig och asocial fäktas han mot allt och alla i sina irrfärder genom New Orleans.” Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men nog fan kände jag igen mig i honom.

En bok som vilken borgare som helst skulle kunna läsa utan att ta till sig är "Che", av Björn Kumm. De skulle välja att ignorera allt utom just de delar där det står något smaskigt: typ att han avrättat en motståndare i det krig han deltog i. Gärna skulle de även lägga till epiteten massmördare. Men det säger mer om deras trångsynthet, än om något annat. Är man massmördare då man deltar i ett krig, vilket man ju de facto bör kunna vara, finns det måååååååånga massmördare. Eller menar de att han var massmördareför för att han av order om avrättningar? Då bör tillexempel Fredrik Reinfeldt, som med beslut fattad med hans goda minne ser till att vi har soldater i Afghanistan under Nato-befäl, även kunna räknas in bland massmördarna genom historien. Fast det är klart, blod verkar inte fastna på högerhanden…

Nå, Björn Kumm var en fotograf, och han befann sig i Bolivia vid tiden för Ches bortfall, han var således en av journalisterna som närvarade vid uppvisningen av Ches döda kropp. Han är helt klart fascinerad av mannen bakom myten. Han behandlar honom dock inte med silkesvantar, utan lägger bara fram fakta. Det finns längre och mer uttömmande böcker att läsa om Che, men denna bok kan vara en bra inkörsport om man vill veta lite mer.

Jag inser att högerns argument MOT boken är att den kanske inte är tillräckligt kritisk, eller att den är partisk. Partisk, går jag absolut med på att boken är, men innehållet bygger bara på dagboksanteckningar, tidningsartiklar, utdrag från andra böcker och intervjuer med människor som på eller annat sätt mött Ernesto Guevara. Givetvis är det Björn Kumm som valt ut all information, och han är trotts allt människa – det kan vara många märkliga val, vad vet jag.

Att läsa denna bok är ett bra steg mot en bredare bild av Che Guevara. För expressens (Bonniers) verklighet är inte den sanna, det är en verklighet formad av ideologiskt vansinne (lögner). Jag har ingen sanning, men jag hör då folk ljuger för mig, jag kan nämligen ta reda på fakta själv, inte bara svälja det som serveras av dem som har egenintresse av att undanhålla sanningen.

Jag har ett par absoluta favoritförfattare. De flesta av dem är döda. En av dem, Ed McBain, är en man vars böcker jag förlustat mig med i många år. Han håller en jämn, hög kvalité och är alltid intressant.

Innan han dog hann han skriva fem böcker som inte kommit ut i sverige. Jag läser helst på svenska, av lathet och bekvämlighet, så böckerna skall finnas på mitt språk innan jag ids ta mig an dem. På både gott och ont.

”Sångfågel”, den andra av de fem böcker som hann skrivas, är något så exceptionellt som McBain då han är som bäst. Klarsyntheten och kritiken, den kärleksfullt naiva och samtidigt cyniska synen på ett amerikanskt samhälle, och ett USA som tappat fotfäste i världen. McBain var närmare 80-år då han skrev boken, men han beskriver populärkulturen på ett sätt som inte ens de insatta skulle kunna mäkta. Vi har alltså att göra med ett geni.

Handlingen i ”Sångfågel” är sekundär, det är en kidnappningshistoria, en blivande musikstjärna skall lanseras, och mitt på releasepartyt blir hon bortförd av maskerade män. Det som är styrkan i McBains böcker om 87:e distriktet, är dialogerna och den rika beskrivningen av polisarbetet som han serverar läsarna. Begreppet polisroman kom till mycket tack vare böckerna om Steve Carella, och vi hade inte haft en enda Beckbok (eller film) om inte de som översatt honom till svenska, också skrivit dem. För min del kanske just det är en av de dåliga sakerna som följer denna storhets gärning i svallvågorna.

Om någon mot all förmodan läser det jag skriver på regelbunden basis, kan de inte ha undgått min fäbless för författaren Howard Phillips Lovecraft. Den franske författaren Michel Houellebecq har skrivit en essä om honom. Givetvis är det ett måste för mig, eftersom att herr Lovecraft är intressant både som författare och människa.

Houellebecq tar upp mycket som jag hört talas om, men inte fördjupat mig i, och han ger sin egna syn på författaren. Det är en hyllning, men den är inte reservationslös; man får ta del av Lovecrafts psykotiska rasism på ett ingående och förklarande sätt, samt givetvis serveras intressant kuriosa om mannens barndom. Lovecraft är, enligt mig, den störste författaren någonsin. Kan man skapa den känsla som HPL förmedlar måste man vara bra, och det som många påstår, att Lovecraft är begränsad, är förmodligen bara avundsjuka. Eller så gillar de helt enkelt inte skräck.

Han var dessutom klarsynt, bortsett från hans pinsamheter med det ariska inslaget, hans korta och precisa beskrivning av Freud säger egentligen allt om den mannen: ”Barnslig symbolism.” Mitt i prick, skulle jag vilja säga.

”H P Lovecraft, emot världen, emot livet” är väl värd en fördjupning. Den är lättläst och intressant. Läs!

Kristina Axén Olin, hemlös

Ilska. Frustration. En känsla som endast kan beskrivas som hat. Skapat av en övre klass.

Gör känslor att man blir löjlig?

Då är jag gärna löjlig. Hellre det än ondskefull som en moderat.

Du, borgare, som hånar fakta och förlöjligar det sunda förnuftet, är du redo att ta konsekvenserna av din idioti? Har du tur?

Axén Olin, du påstår alltså, helt seriöst att hemlösa VILL vara hemlösa. Det du säger är det mest hänsynslösa, förnedrande och överjävliga jag har hört på flera timmar – tyvärr måste jag ju höra dina kollegor raljera och ljuga i ett på nyheterna. Jag läser i boken, ”hemlösa, med egna ord” och jag är ta mig satan helt mållös.

Din ”Tak över huvudet garanti” är fina ord, helt utan mening eftersom att du gjort kraven omöjliga att uppfylla.

Man har inte upphört att vara hemlös för att man har tagit in på ett härbärge, som för övrigt tydligen tar ockerpriser. Ändå har du eller någon annan vansinnig människa, kommit på att den hemlöse skall tas bort från statistiken i tre månader, för en natt i en säng… Det är därför det inte går att lita på borgerlig statistik, den betyder ingenting. De skapar ju den sanning de behöver. Oavsett vad som verkligen händer, oavsett fakta.

Så ställ er då framför mig och säg att Stockholm inte har hemlösa. Säg det efter att alla organisationer som jobbar med dessa mänskliga tragedier har påvisat att antalet hemlösa ökat markant de senaste 15 – 20 åren. Gör det. På egen risk.

Det är en tragedi du nu drabbats av, Kristina. Du kommer heller inte att lära dig något av den, tyvärr. Men om du kunde tänka, jämför då din situation med de urstarka vrak som kallas hemlösa: ser du likheterna? Ser du din alkoholism i deras ögon? Det är samma beroende, samma sjukdom. Skillnaden är att du har mer pengar, på grund av rika släktingar (??) och välbetalt jobb. Du har rätten att ta sabbatsår tills du är frisk. De flesta av dem du påstår önska leva utan eget boende hade inte det skyddsnät du har. De hade otur och drabbades av liknande eller värre saker än det du fick genomlida. Ser du vad jag försöker säga, eller är din ideologi så stark att du inte kan tänka fritt längre? Då ni borgare förvägrar sorg som anledning till att vara sjukskriven för andra människor, ska du ta mig fan också jobba nu, din bortskämda jävla överklassbracka.

Det finns, hur tarvligt det än kan låta, en poetiskt rättvisa i att du drabbats av detta.

Yngwie Malmsteen, Perpetual flame

Om man vill kunna njuta av denna skiva, som ju är mycket bra, kan man tyvärr inte bara lägga in den i spelaren och låta den gå. Nej, man måste sortera om låtarna så att dynamiken blir… så att skivan får dynamik.

Här är ett förslag till låtordning. Första låten kan få vara kvar. Här kommer ordningen i siffror: 1, 3, 8, 6, 5, 9, 11, 2, 12, 4, 7, 10.

Denna ordning är dock inte perfekt eftersom att jag ”glömde” låt 4 ”Red devil”. Det är en av Yngwies lite rockigare låtar, den kan man placera lite överallt, dock helst inte så långt bak som jag gjorde. Det funkar dock bra ändå.

Här kommer en genomgång, låt för låt (enligt Yngwies blandning). Den första låten, ”Death dealer” är typisk Yngwie. Ganska snabb, dubbla kaggar, och bra sväng. Tvåan ”Damnations game” känns lite som en överbliven låt från ”Marching out” skivan. Bra! Trean ”Live to fight (another day)” är en av de bästa låtarna på skivan. Kanske den bästa, tung och jävligt ondskefull. Mycket tack vare Owens fantastiska röst. Sen har vi ovannämnda ”Red devil”. Här känner jag att, varför sjöng inte Owens på ”Magnum opus”, den skivan hade varit bra mycket bättre då. Här kommer nästa hit: ”Four horsmen (of the apocalypse)” hade kunnat vara öppningsspåret lika gärna som ”Death dealer”. Den är bättre, mycket bättre. Och japp, det är mycket tack vare the voice of satan, Tim Owens. ”Priest of the unholy” är tung, och bra. Jag är dock inte helt förtjust i synten i början av låten. Den låter fel typ, jävla hängtoner? Nå, låten är bra. Nästa låt är en ganska snabb sak med mycket snyggt neoklassiskt blädder (föga förvånande), ”Be carfull what you wish for” heter den. En av skivans medelspår, bra men inte mycket mer. Här kommer skivans första instrumentala låt. Gillar man hans solostil är det bara att njuta. Annars hoppar man över den och efterföljande instrumentala balad. ”Capricei di diablo” och ”Lamnent” heter låtarna i rätt ordning. Sen har vi den andra baladen, Magic city, som Yngwie själv sjunger på. Jag blev imponerad, han gör det bra, men jag är inte så mycket för ballader om de inte är tokbra. Denna låt är bara helt ok. No more, no less. Låt nr 11 heter enligt skivomslaget ”Leventh hour” vilket känns lite Lunarstorm. Bläddrar man i konvolutet heter den ”Eleventh hour”. Nördigt av mig att stöta mig på det, som sagt. Låten rycker tack och lov upp skivan. Det är en tung sak med tydliga influenser Blackmores tidiga skapelser med Rainbow. En låt som hamnar på skivans övre halva, kvalitetsmässigt. Avslutande ”Heavy heart” är en instrumental ballad. Det jag skrev om de andra balladerna passar även bra på denna låt.

En valig protest jag har mot Yngwie är att han borde låta någon annan skriva texterna. Det håller jag fast vid. Det är inte Axel Rudi Pell varning, men bra är det fan inte.

Där har ni det. NJUT.

Gammal kärlek rostar inte!

Om man vill att kärleken skall bestå måste man vårda den, med andra ord: det är alltså ens eget fel om man bara sitter och tycker synd om sig själv samtidigt som förhållande rinner ut i sanden.

Med det sagt vill jag säga att min kärlek till Yngwie Malmsteen(s musik) är djup. Men den har naggats i kanterna efter ett par mediokra skivor. Håller ”Perpetual flame” kärleken flammande?

För mig har Yngwie alltid varit kvalité, det finns de som säger att den första skivan är den bästa, sen blev det dåligt. Jag anser att Yngwies styrka är hans låtar, därför tycker jag att den nästan instrumentala debuten är ok, men inte så mycket mera. Jag håller andra skivan, ”Marching out” som mycket bättre. Sen gillar jag ju Jeff Scott Sotos röst, så det underlättar.

Trean, ”Trilogy” är bra, men tråkig. Den har sina höjdpunkter, som ”You don’t remember, I will never forget”, men den känns lite slätstruken.

Jag upptäckte gitarrvirtuosen på skivan ”Odyssey”, och introt med efterföljande låt (”Rising force”) är fortfarande en av mina favoriter. Jag har lite invändningar mot sången, Joe Lynn Turner fungerade i Rainbow, men han har inte samma pondus som föregångaren Mark Boals råa heavy metalröst.

Då ”Eclipse” kom, inleddes det som enligt mig är Yngwies bästa period. Göran Edman på sång var bra, låtarna var jämnbra med ett par riktiga toppar. Efterföljande ”Fire and ice” är enligt mig hans bästa skiva. Ok, den inleds med tre skitlåtar, men då ”How many miles to Babylon” börjar är jag på! Sen är det bara bra låtar till avslutande ”Final curtain”. Magnifikt!

Han bytte sångare igen till ”Seventh sign”, från svenske Göran, som verkar hata Yngwie nu för tiden, till gamla Obsession-sångaren Mike Vescera. Skivan är lite mer blues än föregångaren, som flirtar lite mer med den progressiva hårdrocken; den är bra, och titelspåret är en av hans bästa låtar. Jag gillar även första biten, ”Never die”. Den stilen höll han till skivan ”Magnum Opus”, lite rakare, men ungefär lika bra låtar. Det känns dock lite som en kopia av föregångaren. Vescera låter dock inte helt hundra på denna skiva, det är något med hans vibrato…

Coverskivan ”Inspiration” är en skitbra skiva, bra tolkningar av coola låtar, med ett par av de forna vokalisterna på olika spår. Den efterföljande ”Facing the animal”, är enligt mig en Yngwieklassiker, även den. Det blev även legendariska rocktrummisen Cozy Powells sista skiva, innan han dog. Den är, till skillnad från alla andra Yngwieskivor, groovig som fan! Sången av Mats Levén (Swedish Erotica, Southpaw, bland andra) är gudomlig. Han sjöng tyvärr bara på en studioskiva, men man kan ju låna ut ett öra åt liveskivan ”LIVE!”. Mycket bra skiva, relativt bra låtval även.

Yngwies superperiod peakar enligt mig med skivan ”Alchemy”, Mark Boals är tillbaka i bandet, och hans röst sitter som gjuten över det ödesmättade materialet. Låten ”Leonardo” är kanske en av världens bästa Yngwielåtar. Det är även en av världens roligaste låtar, men det är mellan mig och min flickvän, och helt irrelevant för alla andra.

Efterföljande skiva, ”A war to end all wars” är skitjobbig. Jag hör att det finns bra låtar på den, men Yngwie spelade in skivan med hjälp av en kobratelefon, låter det som. Eller kanske hade han ställt en gammal bandspelare utanför replokalen? Det är otroligt hur dåligt ljud det är.

Skivorna med Doogie White på sång är inte dåliga, men de var inte heller riktigt bra. Både ”Attack” och ”Unleash the fury” låter trötta, även om den andra av de två är bättre.

Det kom därför som en underbar chock då jag läste att ex-Judas Priest-/Iced Earthrösten Ripper Owens skulle ansluta till lägret. Det kan inte bli dåligt, jag vägrar tro det.

”Perpetual Flame” är en skitbra skiva, speciellt tack vare sånginsatsen av Owens. Men, och det är med tungt sinne jag skriver detta men, skivan har ett par tekniska slarvfel samt att det inte finns någon som helst finess i låtordningen; först kommer sex kanonlåtar med klassisk Yngwie-heavy metal, sen kommer två instrumentala låtar. Den andra av de två är en ballad, som följs av ännu en ballad. Idioti! Låtarna i sig är bra. Det är bara dumt, musiken tappar i intensitet då dynamiken helt saknas. Det är som sagt bra låtar, och man ska väl inte klaga då, men jag tycker att låtordningen är en så pass viktig del av en skivas helhetsbild. En bra låtordning kan rädda en ojämn skiva. En dålig låtordning kan förstöra en bra skiva. Yngwie verkar bara ha lämnat över mastertapen och hoppats på det bästa.

Det leder mig till problem nummer två, och detta är ett nördproblem, så man får ta det med en nypa salt: skivan är utgiven av Yngwies eget bolag. Jag vet inte om detta är debuten, men helt klart har den skavanker man endast finner på undergroundbolagssläpp. Lite charmigt, men jag gillar inte att se Yngwie i slarviga sällskap. Felaktiga och helt andra texter än de angivna och så vidare. Omslaget går dessutom till historien som ett av de minst trendkänsliga och kanske mest horribla någonsin. Jag går med på att Yngwie inte bryr sig om vad som är inne, det är en av hans styrkor snarare, men med sina insugna kinder samt medföljande poser ser han ta mig fan inte klok ut. Kanske är det därför jag älskar honom? Jag menar, hans hand brinner ju!

Hur som helst är musiken bra, och man kan ju redigera sina egna spellistor.

Yngwie är en av få sologitarrister som jag verkligen uppskattar, han är varken snabbast eller mest teknisk; det är hans ton, hans gitarrspel, det är suggestivt, beroendeframkallande. Jag går in i djupa Yngwieperioder ungefär en gång per år, sen måste jag ta ett uppehåll. Men kanske är det så min kärlek klarar av tidens tand, jag får givande andningspauser från den neoklassiske masturbatören och kan undersöka annat som faller mig in.

Till nästa skiva hoppas jag att herr Owens får vara med i låtskrivandet, om utrymme ges - det är ju Yngwie vi pratar om. Men fick jag bestämma skulle jag vilja att han fick sätta större prägel på sången, den låter trots allt lite yngwiefierad, med allt vad det innebär.

Men Perpetual flame kan man med stort nöje införskaffa sig, om heavy metal faller en på läppen, för det är ett par riktigt bra låtar på denna skiva!