Candyman 2022

 

Filmdags!

 

Candyman var en trevlig slasher på sin tid. En uppföljare, 30 år efter originalet tar tag i filmen på ett nytt sätt. Istället för att fokuserar på sätt att mörda folk som snackar med speglar, ligger fokus på färgade människors brutala förtryck i usa. Det är lite som en blandningen mellan Black lives matter, och brutala mord. Inget konstigt på så sätt.

 

Filmen både förlorar och tjänar på den behandlingen. Den blir inte lika skrämmande som originalet, men den får ett djup som originalet saknade. Visst fanns inslag av den brutalitet som färgade drabbats av sedan de tvingades över till usa i båtar från afrika, men det här är mer bildande. Det pratas om slumområden, varför de finns och hur kapitalismen utnyttjar dem. Det blir en aning krystat i ett par scener, men det känns ändå relevant.

 

Filmen är bra, men lite förvirrad. Det hade gärna få vara lite mer av de läskiga inslagen, det hade gått utan att ta bort det uppenbara budskap filmen vill ge oss.

 

Jag misstänker att den mest högljudda kritik mot filmen kom från samma typer som ansåg att det var för mycket kvinnlig dialog i Mad Max, så den kritiken kan man faktiskt skita i.

 

Jag rekommenderar filmen, men lägger in en brasklapp: den är ganska underhållande, men inte speciellt läskig. Det bästa inslaget är nästan den svartvita delen som används för att förklara myten om Candyman, det är faktiskt en egen film, som kom ett år före, 2021. Den ska jag helt klart se. Ett medelbetyg får den, för den är ändå klart sevärd.

The Expanse

 

The Expanse träffade mig som en rak höger i magen. Science fiction då den är som bäst. Detta var alltså tv-serien. Den började som ännu en av Scyfys fantastiska produktioner – de står ändå bakom det bästa som gjort inom genren – helt makalöst. Det kunde även ha slutat som deras magiska serier, abrupt och utan varning. De lägger ner serier på löpande band. Jag kommer aldrig att förlåta dem för det iskalla mordet av Caprica, eller att de la ner den enda Stargate-serien jag kunnat uppskatta (universe).

 

Netflix plockade upp serien, för att oxå hota med nedläggning. Då klev Amazon, av alla, in och lät berättelsen gå i mål.

 

The expanse är basserat på en bokserie av två författare, som tillsammans skriver under pseudonymen James S. A. Corey. Deras riktiga namn är Daniel Abraham och Ty Frank. Böckerna är än så länge nio till antalet, om jag inte missminner mig, och dem ska vi prata mer om senare. Ett par korta noveller som täcker vissa omnämnda händelser i serien/böckerna existerar oxå. Jag har läst den första, Leviathan Wakes, så jag är ännu inte riktigt på en plats där jag kan äga åsikterna fullt ut, så att säga.

 

Serien är på 6 säsonger, och den är faktiskt helt underbar. Bra skådespel, och trovärdig vetenskap är frunden för ett en resa som aldrig faller i fällan att upprepa sig. Rykten gör gällande att det ska bli fler säsonger, så vi får se, jag är i alla fall peppad!

 

Det borde alla vara.

Kingen

 Vi kör, efter några års tystad, med två poster på en dag.

Stephen King.

Vår tids största historieberättare.

Då jag, efter ett par personliga kriser, helt tappade läsförmågan - eller i alla fall lusten att vilja sänka ner mig i en bok, och sen stanna där - försökte tvinga mig tillbaka till läsandet, som ju är extremt givande, valde jag säkra kort. Jag har läst ca 10 böcker på 6 år. Att jämföra med MINST 2 böcker i månaden, sökte jag mig till bekanta marker. Det var lite trevande till en start, jag doppade tån i svensk litteratur, läste lite amerikansk skräck av Thomas Ligotti, som får ses som vår tids nya Lovecraft. Typ. Lite mörkare, och utan den rasism som en del av Lovecrafts verk onekligen innehöll.

Men det var tungt. Det gick långsamt, och jag stannade ofta upp i månader, och år.

Stephen King har, för mig, alltid varit en berättare som gripit tag i mig med en känsla av igenkännande - nej, jag har inte stött på en clown som velat ge mig en ballong, eller en kvinna som slår sänder mina ben så jag ska skriva en perfekt bok åt henne. Inte bildligt i alla fall. Stephen Kings styrka är hans berättande, och de karaktärer han skapar. De känns levande, varma och tillgängliga.

Min kära mor gav mig en bok i julklapp för några år sedan, hon vet att jag läst mycket av King, och hans böcker finns ju ändå överallt. Jag antar att hon bara tog första bästa, men det hon gjorde var att välja en bok som King själv säger är ett homage till sina tidiga influenser, till de författare utöver honom själv, som jag spenderat hela min läsande ungdom med.

Väckelse, av Stephen King.

Boken tar oss till 60-talets new england, så klart - det är där han nästan alltid placerar sin historier. Vi följer 6 årige Jamie Morton, fram till hans ålders höst, och med en skicklighet som nästan är självklar, förtrollas vi av den underbara beskrivningen av mänsklighet och värme, som vi känner så väl från till exempel Stand by me eller Det. Vi bjuds på en historia som i alla fall inte jag kunde släppa fören den var slut.

 

Jag tänker inte berätta mer om handlingen, den är för er att upptäcka och avnjuta. Men jag var fast från första sidorna, och då jag läst klart boken var jag, som alltid efter en bra bok, helt andlös, tagen och tårögd.

 

Detta är 100 procent magisk litteratur. Gillar man inte fantasy/skräck eller science fiction, kan man börja fundera på sina livsval, för man missar livets glasyr.

Och nu läser jag böcker på daglig basis igen. Men, det tog lite längre än så, faktiskt.

Mer om det sen.

Så... Tillbaka. Ish

 

Bloggfest

 

Jag vet, vad fan ska jag hålla på här för, egentligen?

 

Förutom det faktum att jag är avstängd på livstid från twitter för att skrivit en låttitel av Cannibal Corpse, eller för att jag inte ser facebook som en kanal för åsikter – där kan man vända sig till hemmgjorda youtobevideor som avslöjar världen för vad den är: kortsynt.

 

Men jag ser det som terapi. Jag kan upprepa mig, och andra som sagt saker jag hållit med om, i fred. För nu har jag väl skrämt bort alla som en gång läste här med en hiatus på ca 9 år.

 

Jag har ofta tänkt att jag ska lägga politiken åt sidan, och fokusera på musik. Men jag har faktiskt inget att skriva om musik. Det är inte så ofta jag upptäcker ny musik, och den gamla musiken kan jag inte lyssna på utan valfri Streamingservice – vilket är ett problem, då det jag gillar inte alltid finns, och jag hatar själva tanken på att de som inte är störst ska få några pengar för deras musik. En artist som har en miljon lyssningar kan knappt leva på sin musik, om man hade tänkt det som skivförsäljning, varit 100 000 sålda skivor. Många lyssnar på en köpt skiva 10 gånger, om det inte är en klassiker, sen gör man en playlist med sina favvoriter, där kanske en låt frpn den skivan kommer med. 100 000 sålda skivor hade get mycket pengar en gång i tiden. Det fanns så klart fel på musikindustrin pre streaming oxå, men nu har det skapat ett statarskrå, något de flesta av oss tar del av varje dag.

 

Så musik känns lite fel.

 

Jag hade oxå tänkt att bara skriva om serier och filmer. Men jag ser om filmer konstant, så jag ändrar ofta åsitker. Jag skulle behöva grotta ner mig ectremt mycket för att det ens skulle vara relevant.

 

Men just nu har jag inga intentioner. VI kör så, tror jag.

 

Hej och välkomna till vansinnet.