tisdag 14 oktober 2008

Varför, vampyrtjejer, varför?

En sak jag undrat över om de som leker vampyr i 30-årsåldern, är varför de gör det? Jag hänvisar till en sak jag tidigare skrivit och citerat:


(citat början) Det är dock en sak jag verkligen inte håller med alla vampyrälskare (oftast tjejer) om, och det är att det skulle finns något erotiskt med dem: återigen använder jag mig av Jules Verne Magasinet, numer 461 från oktober 1993 för att göra min åsikt hörd: Kathi Maio sa:


” …En gång i tiden var en vampyr ett monster som fyllde åskådarens hjärta med fasa. Nu är han en heroisk gestalt och dessutom en sexsymbol… Vampyrer är inte bara våldsamma dråpare, de är mentalsjuka. Deras största njutning – deras enda njutning – finner de i andras lidande. De förslavar och mördar och ändå kan de sova sin goda dagssömn.


Och depraverade? De där pojkarna och flickorna är praktiskt taget definitioner av begreppet. Förfall är deras naturliga element. De är ickedöda men ändå inte levande sluskar som sover i jordfyllda kistor men slår runt på nätterna i mycket eleganta (mirakulöst rena) kläder.


Vampyrer är rövarbaroner. Deras rikedomar och makt har betalats dyrt… av andra.” (citat slut).


Med det i åtanke undrar jag nu varför man leker? Är det bara för lekandets skull, skiter man i det vampyrismen står för? Har man tråkigt och vill krydda tillvaron med lite fräck fetisch? Eller är man svårt psykiskt sjuk och söker sig till förnedring för att smärta är den enda känslan man förstår?


Vad svaret än är blir det ju intressant. Jag vill veta. Jag är nyfiken på riktigt. Det är ett mysterium för mig.

Nyliberal panik

Panik i det nyliberala ledet.


Jag har varit nyfiken på vad de neokonservativa nyliberalisterna skulle göra efter det kaos de skapat med fri kapitalism. Svaret kom omgående och på enad front. Jag var imponerad, den kom inte bara över hela världen samtidigt, den kom med sådan desperat kraft att det faktiskt är skrattretande; nyliberala tankesmedjor världen över publicerade en version på det som hänt med fokus på vad som startade det hela. Det är statens fel, enligt dem, eftersom att halvstatliga företag helt utan ansvar för skattepengarna de handhar kan göra vad de vill, utan tanke på konsekvens göra vad de ställer till med. Därför måste staten helt förbjudas från att ingripa i marknaden.


Det är vad de unisont skriker, livrädda att de skall förlora det mål det trodde låg inom räckhåll, en tokfri global marknad, helt befriade från alla regler och lagar i alla länder.


Jag synar dem. Först och främst lutar de sig på beslut som tagits i USA, det land i världen som hårdast arbetar för den nyliberala principen av marknaden så som jag beskrev den här ovan. Deras demokratiska system, som det är utformat, låter endast de med pengar nog att betala en kampanj för åtskilliga miljoner dollar ställa upp. Redan där borde man hajja till. Är en sådan demokrati verkligen tillgänglig för alla i samhället? Är det förvånande att näringslivet har en sådan befäst makt i det vitahuset? Det är ett land som inte motarbetar den fria marknaden. Att man ens måste påpeka det...


Vilken president som tog det beslut de så desperat klänger sig fast vid har jag ingen aning om, men var det pappa Bush eller Reagan är det ju inte ens värt att kommentera. Hur som helst var det ingenting som startade nyligen eller för tjugo år sedan. De magiska pappersframställningarna, där ett värde mångdubblas i vackra omskrivningar, har i själva verket pågått ohämmat sedan Ronald Reagan hade makten i USA. Allt annat är lögn. Det vi får höra nu är något som de kommer att försöka lura oss att tro med metoden att upprepa det så många gånger som möjligt, enligt väl inrepeterade och välutnyttjade tillvägagångssätt.


Det som är mest, tragiskt, eller roligt, beroende på hur man är lagd, är att allt detta utnyttjande av värdepapper hela tiden skedde efter det att staten gått in i ett land och tillsatt en diktator, Chile är ett exempel av många; eller efter det att man destabiliserat ett land till kaos gränser, Colombia är ett exempel, Ryssland (efter Sovjets fall) ett annat. Denna form av nyliberalism måste tillsättas med våld och tvång eftersom att ingen vill säga upp sitt lands rätt till suveräntit. De frihandels avtal som påtvingas tredje världens länder innehåller alltid eftergifter och åsidosättande av miljö och humanistiska lagar. För att kunna ge globala företag möjlighet att exploatera just miljön och människorna. Ansvar är dyrt, och de vill inte betala nånting alls. De vill plundra.


Redan här står det ju löjligt klart att de är idioter om de tror att de kan komma undan från ansvaret i det kaos de skapat och låtit människor lida för. Men det är klart att det skulle vara en utopi om de bara kröp till korset och erkände sina brister. En del människor har vaknat och gör just nu det. De inser att girigheten måste tyglas för att hindra liknande händelser som den nuvarande från att hända igen.


De nyliberala dagarna är räknade. Man kan inte bygga slott av luft.


Men just nu är det ganska komiskt att se hur de i alla fall försöker rädda sig.

söndag 12 oktober 2008

Vampyrer, som gör flickor kåta

Igår hade svt en temakväll. Temat var vampyrer, tror jag. Det snackades i vilket fall en hemsk massa om vampyrer. Inte mig emot. Jag har egentligen inget för det heller, men jag gillar skräck, och den gotiska är den bästa. Jag måste dock omgående säga att en väldigt liten del av det jag gillar är vampyrberättelser.


Jag har läst Dracula, jag har till och med läst det ”okända” kapitel som omtalades i ett av tv-programmen som handlade om en förmodad vampyrprinsessa och en hysteri om dessa på 1700-talet (hon hade cancer, men korkade människor och fåniga åsikter går ofta hand i hand). Jag har dessutom läst föregångaren, den som Bram Stokers arbetsgivare (en av dem) Sheridan Le Fanu, skrivit 20 år innan: Carmilla. En underbar berättelse som utspelar sig i gamla slott och på härligt spöklika kyrkogårdar - och innehåller lite lesbisk kärlek. Jag har läst allt detta tack vare en man, och det är lite av poängen till att jag skriver detta: Sam J Lundwall har översatt den Dracula som kom ut på 80-talet, han har även givit ut Carmilla på sitt eget förlag Fakta och fantasi. Plus, och detta är min poäng, eller vad fan man skall kalla det: han har även i ett temanummer i tidningen Jules Verne Magasinet förklarat varför kapitel 1 blev borttaget från boken Dracula, och det var givetvis inget annat än en ansvarig utgivare som lade sig konsten: boken skulle bli för lång. Kapitlet hänvisades till en novellsamling som hans hustru gav ut efter hans död.


Anledning till att jag kommer ihåg allt detta, tidningen kom 1993 i svallvågorna av Francis Ford Coppolas version av boken, är givetvis att jag själv medverkade i det numret. Men det är en helt annan sak, som låter duktigare än det var. För andra människor alltså, jag var givetvis lyrisk, och är det än idag.


Anledningen till att vampyrer har fått en ny renässans igen i sverige är förmodligen det faktum att en svensk bok ska bli film i mäktiga Hollywood. Låt den rätte komma in, tror jag den heter.


Det är dock en sak jag verkligen inte håller med alla vampyrälskare (oftast tjejer) och det är att det skulle finns något erotiskt med dem: återigen använder jag mig av Jules Verne Magasinet, numer 461 från oktober 1993 för att göra min åsikt hörd: Kathi Maio sa:


” …En gång i tiden var en vampyr ett monster som fyllde åskådarens hjärta med fasa. Nu är han en heroisk gestalt och dessutom en sexsymbol… Vampyrer är inte bara våldsamma dråpare, de är mentalsjuka. Deras största njutning – deras enda njutning – finner de i andras lidande. De förslavar och mördar och ändå kan de sova sin goda dagssömn.


Och depraverade? De där pojkarna och flickorna är praktiskt taget definitioner av begreppet. Förfall är deras naturliga element. De är ickedöda men ändå inte levande sluskar som sover i jordfyllda kistor men slår runt på nätterna i mycket eleganta (mirakulöst rena) kläder.


Vampyrer är rövarbaroner. Deras rikedomar och makt har betalats dyrt… av andra.”


Problemet med vampyrens glorifiering är att man då rättfärdigar de utsugare som just nu har drivit världsekonomin till branten.


Skräcken älskar jag, men romantiseringen av den har jag otroligt svårt för.


Anne Rice gjorde vampyren homosexuell, vilket var kul, men ett flertal andra författare har försökt sig på temat och klåpat sig, det är trots allt Dracula som är den stående måttstocken för alla vampyrer.


Vill man fördjupa sig kan man, föga förvånande, vända sig till Sam J Lundwall, igen. Han har givit ut boken ”Vampyrboken”, som handlar om... Tidiga och sköna tolkningar på detta – uppenbarligen - breda tema Jag måste dock på en gång fastställa: Nej, Buffy är inte bra. Nej, jag håller inte med om att Coppolas Dracula är dålig, men det kan bero på Gary Odlman. Det är i alla fall inte beroende av Keanu Reeves eller Winona Ryder.

Så vampyrälskare, passa er, jag är ute efter er också.

lördag 11 oktober 2008

Musik; nya klassiker?

Eftersom att jag i princip helt har lagt ner verksamheten på olika ”message boards” vet jag givetvis inte vilka debatter som pågår där. Jag är inte ointresserad av det som sägs, jag orkar bara inte lägga ner tid på det, tiden hamnar på familjen, jobbet, familjen, bandet och familjen igen. Utrymmet för att snacka oviktig skit om vilket band som är bra, och varför just JAG har rätt och inte du, saknas.


Med det sagt kan det därför vara kul att läsa en ”metaltidning” lite nu och då, bara för att kolla vad som händer i hårdrocken. Där snubblade jag nu senast över ledaren i en av de två stora tidningarna på svenska inom området. Den senaste debatten handlar om huruvida det kommer att komma nya klassiker som kan mäta sig med de riktigt stora och om de någonsin kommer att bli lika stora.


Svaret är givetvis ja. Jag kommer ihåg då jag sa till min pappa att all bra musik redan var gjord. Det skulle inte komma några flera bra skivor, alla bra låtar fanns ju redan. Det var 1986, ett bra musikår. Han skrattade och sa att man alltid sagt så, och alltid haft fel.


Han hade rätt. Det finns alltid någon människa som hör något som ingen tänkt på förr, som ser en väg ingen vågat prova innan. 1987 blev ett av mina bästa musikår. Queensrÿche släppte min favoritskiva, alla kategorier, i ”Opperation: mindcrime”. Helloween släppte en av keeperskivorna. Tvåan har jag för mig. Metallica släppte den lite överskattade ”..And justice for all”, och en rad andra artister fick verkligen till det, det var kulmen av en kreativitet som fötts från hårdrocken och breddat konceptet monumentalt.


Många band fick aldrig den publik de egentligen förtjänade, av olika anledningar, men ett par fick faktiskt det. 90-talet såg en rad klassiker inom hårdrocken och en, tack vare internet, återupptäckt genre; heavy metal. Gamma Ray släppte skivor hela tiden, men det var inte fören 95-års ”Land of the free”, som frontmannen verkligen släppte alla hämningar och hängav sig åt det han kunde bäst - det som gjorde Helloween stora en gång i tiden: heavy metal, Kai Hansen-style. Nocturnal Rites rönte undergroundframgångar med debuten “In a time of blood and fire”. Hammerfall chokade alla 96, med sin debut, och helt plötsligt hade alla Iron Maidentröjorna åkt fram igen. Den proggresiva vågen som följde efter Dream Theaters genombrott, kom starkt med band som Symphony X, semiproggresiva Kamelot, och en rad andra artister.


Thrashen dödförklarades och band som Sepultura och Pantera födde en helt ny thrashvåg. Machine Head såld vansinniga siffror med sin debutskiva ”Burn my eyes”, och från den föddes antagligen band som Khorn och Slipknot med flera. Machine Head fick till de igen på senaste ”The blackening”, som är en av de bästa skivorna någonsin, alla kategorier.


Svenska At the Gates lade vägen för In Flames och hela den svenska metalbommen, Stockholm får ursäkta, men det är bara Entombeds ”Wolverine blues” som är något att ha, egentligen.


Finland, där man vägrar försöka lära sig ett hyfsat korrekt uttal, fick grepp om världen med Stratovarius och Nightwish.


Poängen är att alla dessa band har släppt skivor som är klassiker (utom Nightwish kanske). Ett par av grupperna kommer av förklarliga skäl aldrig att kunna spela för massorna om 20 år, men många kommer det. Och folk kommer att gå på spelningarna. Inte de yngre, i samma utsträckning, utan de äldre, som oftast har stabilare ekonomi. Bra musik slutar sällan att vara bra musik, det är bara det att den generation som älskar skiten inte alltid har råd att älska den.


Skivor säljer inte lika mycket nuförtiden heller, ur det föds en helt ny musikbransch, där artisterna är närmare publiken än någonsin. Myter kommer att skapas på nya sätt, och rockstjärnor över hela världen kommer att fortsätta att vara rockstjärnor eftersom att ingenting egentligen förändras. Maskinen kan vara ny, men konsten är gammal och den förnyar sig alltid.

Där fick ni.

Jörg Haider

Han är död.


Tråkigt för hans familj, men jag gillar inte nassar, så åt helvete med honom.

måndag 6 oktober 2008

error

Jag klantade mig då jag skulle lägga ut förra texten.

Den blev halv bara...

Den är tillagd, men om någon mot förmodan läste, och inte orkar leta reda på det ställe jag klantade mig på:

Jag blev faktiskt lite imponerad då jag såg att USA skulle köpa aktier i dessa banker, om krispaketet gått igenom. Det var trots allt en republikansk plan. De har krupit till korset och insett att alternativet faktiskt kan vara värre.


Kanske var det därför det var just republikaner som fällde förslaget. Alla republikaner är inte George Bush. Det är till exempel endast 25 % av republikanerna i partiet som är abortmotståndare. De vill inte stå med hundhuvudet nu då klåparna de kanske inte håller med har kört allt i botten. Vad vet jag? Det kan vara för att tvinga fram ett förslag som skall fortsätta i inkört spår. Då blir det katastrof.


Varför? Jo, för att staten måste kunna agera i kristider. Den måste kunna gå in i de företag som krävs för att samhället inte skall falla ihop; sjukhus, skolor, underhåll och städning, transporter, energi, vatten, allt måste fortsätta att fungera även om ekonomin faller. Har staten pengar kan den dessutom skapa jobb där bristen på dessa är stor.


Allt detta är möjligt i den kapitalistiska värld där privatiserandet inte blir ett självändamål som sällan helgar medlen.


Det vi ser nu är i princip bara början. Mycket kan räddas om stolthet sväljs. Men det börjar bli bråttom, för efter bankerna kommer kreditbolagen, och om inte de kan betala ut löner…

fredag 3 oktober 2008

Finanskrisen

Jag skrev detta för två dagar sedan. Men fan ta er om ni tror att jag orkar skriva om den för att det har hänt saker. Se det som en daterad text, inget annat Det roliga, eller tråkiga, om man väljer att se det så, är att det dök upp en text i aftonbladet debatt av Johan Ehrenberg. Han skrev samma sak som jag, men uttryckte sig givetvis bättre. Eller snällare.


Finanskrisen, som den döpts till, är intressant av flera anledningar. Först och främst för att folk är överraskade över dess existens. Det har inte gått att missa de siffror som publicerats efter det att Bush tog makten i vita huset, om man inte ansträngt sig för att undvika dem.


Fakta: Pappa Bush skaffade USA deras dittills högsta budgetunderskott. Clinton ordnade under sin tid till det och då han var klar fanns till och med ett överskott. Lill-Bush var snabb på att tömma de reserverna, och med bland annat sina krig har han alltså slagit sin far i budgetunderskott ”all time low”.


Det är resultatet av den så kallade ”Chicagoskolans” ekonomiska politik. Den skola som Milton Friedman skapade och fick nobelpris för. Den totalfria marknaden. Allt medan resultatet av den nyliberala girigheten tillåtits skapa värdepapper ur ingenting och sålt dyrt med löfte om vinst. Deras metoder har använts av USA på ett flertal länder, och med hjälp av WTO, världsbanken och andra inhemska organ har de placerat dessa länder bland världens fattigaste. Exempelvis Chile, Nicaragua, Haiti och ett flertal andra.


Då Sovjetunionen föll under början av 90-talet sade många att kommunismen var död. Dessa många var givetvis de liberala medierna som ville begrava fienden så snabbt och smärtfritt som möjligt. Det var Sovjet som föll, av anledningar som är värda ett flertal diskussioner, inte kommunismen. Ideologin om rättvisa, jämlikhet och klasslöshet lever kvar, starkare än någonsin nu då ett flertal länder demokratiskt fått välja sina kommunistiska regeringar, och fått en markant höjd livskvalité med utökad bildning och allmän sjukvård. Bolivia, Venezuela och Brasilien, tillsammans med ett växande antal länder försöker bygga något nytt. Allt detta trots motstånd från bland annat svenska borgerliga ungdomsförbund, det globala näringslivet och USA, så klart.


Har de något med krisen att göra?


Jo, vad vi ser är nyliberalismens största smäll hittills. Den fria marknaden kommer att tvingas till självrannsakan och ett starkare regelverk. De mest konservativa kommer givetvis inte att ändra sig, men de mer pragmatiska måste inse att deras girighet måste ha regleringar.


Ett av Milton Friedmans mäktigaste arv går, förhoppningsvis, i graven nu. För det ingen verkar ha tänkt på fram till nu är att man faktiskt inte MÅSTE spara in alla utgifter på produktionen. Man måste inte heller privatisera allt bara för privatiserandets skull. Vänstern har skrikit om det, men tystats med den allt effektivare kommunistmärkningen: kommunist = Pol Pot; Pol Pot = massmördande dåre, och så vidare.


Liberalismen faller inte, den har starka anhängare och bättre vägar att gå nu då dess cancer verkar självdö.


Krisen kommer för att denna form av kapitalismen måste expandera, och då inget egentligt materialistiskt värde finns blir det en omöjlighet i längden. Ett papper kan ha en eller fyra nollor och en etta, men faller valutan är den bara ett fint papper med tryck på. Guld är guld. Oavsett vilken valuta som står och faller.


Som det är nu är en allt större del av de rika industriländerna inte längre industriländer. Vi har tjänster och upplevelser, men allt mindre rena hantverk. Då dessutom stora delar av staten är utsåld, finns ingen garanti för att samhället skall fungera i en kristid. Om bussföretaget går i konkurs kommer de nog inte att köra bussarna… För att ta ett exempel.

Därför är deras politik så farlig för människor i de tider då en verklig kris faktiskt inträffar, de har blottlagt samhället och gjort det, dess invånare, fredlösa.


Jag blev faktiskt lite imponerad då jag såg att USA skulle köpa aktier i dessa banker, om krispaketet gått igenom. Det var trots allt en republikansk plan. De har krupit till korset och insett att alternativet faktiskt kan vara värre.


Kanske var det därför det var just republikaner som fällde förslaget. Alla republikaner är inte George Bush. Det är till exempel endast 25 % av republikanerna i partiet som är abortmotståndare. De vill inte stå med hundhuvudet nu då klåparna de kanske inte håller med har kört allt i botten. Vad vet jag? Det kan vara för att tvinga fram ett förslag som skall fortsätta i inkört spår. Då blir det katastrof.


Varför? Jo, för att staten måste kunna agera i kristider. Den måste kunna gå in i de företag som krävs för att samhället inte skall falla ihop; sjukhus, skolor, underhåll och städning, transporter, energi, vatten, allt måste fortsätta att fungera även om ekonomin faller. Har staten pengar kan den dessutom skapa jobb där bristen på dessa är stor.


Allt detta är möjligt i den kapitalistiska värld där privatiserandet inte blir ett självändamål som sällan helgar medlen.


Det vi ser nu är i princip bara början. Mycket kan räddas om stolthet sväljs. Men det börjar bli bråttom, för efter bankerna kommer kreditbolagen, och om inte de kan betala ut löner…