fredag 21 december 2012

Det behövs en helthetsbild av högern för att förstå varför den suger purjolök

Det har blivit så.

Mitt problem med den borgerliga politiken har alltid varit att de står för en bakåtsträvande humanitär utveckling; i deras värld är det problem med rättigheter på arbetsplatsen eller ett fackligt engagemang - de ser hellre en värld där företag får göra som de vill, släppa ut hur mycket skit som helst - till inga eller så små kostnader som möjligt. Det är helt enkelt företagarnas intresse de representerar.

Men debatterna som förs handlar om detaljer i deras misslyckade regerande; problem med försäkringskassan, sämre resultat i skolan och en ökad ojämlikhet förklaras med enskilda fall, inte i en enda fråga tar de ansvar för den politik de de facto genomfört.

Och det är det som är problemet, man hamnar i många små debatter, istället för den stora, den som faktiskt visar att den borgerliga politiken är dålig för ett jämlikt och rikt samhälle. Det finns hur många vetenskapliga studier som helst att luta sig mot - men vi fastnar i detaljerna.

Det är egentligen väldigt enkel, man behöver verkligen inte vara konspirationsfantast för att se ett klart samband mellan vad svenskt näringsliv investerar i för tankesmedjor, och de otroliga summer de lägger ner på dessa och den politik som borgarna för. Det är en detalj jag brukar skriva om här på bloggen.

Den stora skillnaden mellan näringslivets tankesmedjor och de borgerliga partierna är att tankesmedjorna oftast är mycket mer extrema än vad alliansens partier är i sin politik - det är nyliberalismens megafoner. De lägger ner miljoner på att ge ut märkliga, bevisat lögnaktiga böcker om politik. Det är rätt komiskt att de samtidigt fördömer statlig propaganda, med tanke på att de är propagandamakare själva - de får betalt för sina åsikter, hur tydligt kan det blir?

Tankesmedjorna kan vara extrema. Politikerna skulle aldrig klara av att ha en som Roland Poierier Martinsson ståendes och säga att ett jämlikt samhälle är dåligt och att vi bör leva kristet. Det funkar inte. Inte i sverige.

Lösningen från högern för att bryta sossarnas styre var ju den simplaste. Det märkliga var att den gick hem. För trotts att alla påvisade vilka följderna skulle bli - och sedan blev - avfärdades i debatten för att komma med vänsterpropaganda alternativt skräckpropaganda. Det är helt vansinnigt att ingen röt till. Vad är det för seriös retorik?

Men med retorik tagen rakt från ett socialistiskt parti, klev alliansen fram och vann valet. Att inget de sa hade någon bäring verkade inte spela någon roll. För med facit i handen, de som hade det bäst, har fått det mycket bättre. Var det någon som förväntade sig att andra än de sjuka och fattiga skulle få betala den notan? Sänker man skatterna med mer än 100 miljarder kronor måste pengarna komma någonstans i från.

Men då man ska diskutera hamnar man periferin, man diskuterar små detaljer, då det man bör diskutera är helheten.

Den här helheten. Vill vi ha ett samhälle där skolorna blir sämre, där äldrevården har blivit en guldgruva för riskkapitalister, där vårdcentralerna försvinner från de fattiga förorterna, där allt mindre rättiheter på arbetsmarknaden är svaret på alla frågor, där de sjuka förnedras på grund av byraktraktisk fascism, där långtidsarbetslösa förs in i statarliknande arbetsmarknadslösningar, där medicinen blivit mycket svårare att få tag på i och med privatisering och utförsäljning, där våra statliga företag och tillgångar reas ut -ibland under rent brottsliga former.

Vill vi det? För om vi inte vill det är det rätt enkelt att sätta foten i ansiktet på den borgerliga retoriken, det är faktiskt en lögn.

Den enda gången jag tror de var riktigt ärliga var då de pratade om välfärdens kärna. För i min värld omges en kärna av fruktkött. Om man tar bort allt kött som ser till att samhället aldrig svälter, då man bara har en kärna kvar, som inte duger till nåt, då är högern i mål med sin politik.

För någonstans har den här kunskapen förvirrat sig bort: välfärden finns för de som behöver den. De som hellre skulle köpa en dyr försäkring, för att slippa dela skattenotan, de vill ha det så här.

Jag anser att vi är tillräckligt utvecklade som människor för att hjälpa även de som har det dåligt - motsatsen är en tillbakagång på hundra år av utveckling.

Det är DET man måste påvisa och kritisera. För de ord alliansen använder låter vackra, men de är helt tomma.

Konsekvenserna av den borgerliga politiken är dess problem. Problemet är att ingen ifrågasätter den propaganda den inlindas i.

måndag 17 december 2012

Bok: The night eternal - Guillermo del Toro & Chuck Hogan

Ibland då man lägger ifrån sig en bok man nyss läst ut känns det som att allt just tagit slut - inte bara boken man just läste, utan allt runtomkring en också.

Nu på slutet har den kultur jag tagit del av, oavsett om det handlat om film, serietidning, data/tv-spel eller litteratur dessutom varit postapokalyptiska. Lägg till att jag sitter och plitar på berättelsen som utspelar sig på första Auberonskivan, en berättelsen som handlar om slutet av allt. Allt.

Det är inte utan att man blir bedrövad.




Omslaget. Japp!


Nåväl. Jag la just ifrån mig the night eternal - en fräsig metaltitel om det någonsin fanns en sådan - och känslan var total. Jag känner mig alltid glad då jag läst ut en bok, uppfylld, men det är lika mycket ett förväl till en text som man varit nära, som man förmodligen aldrig kommer att läsa om. De böcker jag läser om är de som skrivits av H. P. Lovecraft eller Robert Jordan, vars sista bok kommer om en halv månad.

Här var det alltså den avslutande delen i filmmakaren Guillermo del Toro och Chuck Hogans trilogisvit om vampyrer. De två första delarna kan man läsa om här och här.

Jag hade tänkt att skriva om hur denna bok är antitesen till twilligtböckerna, men jag inser efter att jag har läst om mina gamla recensioner att jag redan har använt mig av den vinkeln. Vampyrer är mördare. Här framställs de dessutom som någon från det gamla testamentet, med allt vad det innebär. Man bara måste älska det!



Snygging! Hångla upp Bella nurå! Eller?


Jag vet inte om det var språket jag läste den här avslutande romanen, men det var mycket mustigare och, ja, i brist på andra ord, vackrare skrivet på engelska.

Handlingen? Ja. Förgörelsen slutar med kärnvapensmällar över hela planeten. Jorden befinner sig numera alltså i nukleär vinter, med endast två timmars disigt solljus om dagen. Vampyrerna, styrd av en ledarvampyr som kontrollerar alla sina undersåtar mentalt, har samlat ihop den resterande mänskligheten i blodläger - tänk koncentrationsläger - där de tillåts leva, som boskap. Våra hjältar Fet (ja, han heter fet), Eph och Nora fortsätter sin kamp mot mörkret och sina egna tvivel, och mer säger jag inte, för då förstör jag för er.

Boken är spännande, uppslukande och, faktiskt, skitbra!

Läs!

Den fanns visst på svenska. Etta och tvåan kan man beställa härifrån (42 pix), och härifrån (47 pix). Men så KÖÖÖÖP. Eller låna på biblioteket.

söndag 16 december 2012

Den korkade kortleken

Jag kommer inte att fortsätta min granskning av de enfaldiga argument som borgarna klär in sitt förakt mot de svaga i - det skulle bli ett evighetsprojekt.

Men jag har ett sista dumt argument att skärskåda. Varje gång en människa som står till vänster lyckas med något som renderar pengar så kommer det, argumentet som en gång för alla visar att det inte handlar om hederlig retorik, utan snarare bajskastning och skitsnack. Argumentet: men du är till vänster ska inte tjäna några pengar. Det kan låta lite olika, men grundtanken verkar vara att om man står till vänster, ideologiskt, då ska man inte tillåta sig att tjäna pengar.

Det är inte det det handlar om. Det handlar om att man inte ska tjäna pengar på andras lidande - men framförallt handlar det om att det argumentet kräver att jag, om jag mot förmodan skulle bli rik, ska leva utanför samhället. Jag har alltså tydligen inte rätt att lyckas ekonomiskt, eftersom att jag är för solidaritet med alla människor.

Ja. Ni hör ju. Givetvis ska jag som står till vänster kunna arbeta mig rik (observera ARBETA, inte stjäla mina rikedomar på bekostnad av människors lidande i andra, mindre utvecklade länder).

Men det blir så då hjärnan tagit semester, och man inser att ens starkaste argument är: för att jag vill och för att jag kan. Då måste man spela med märkta kort.

Borgare. Jag hatar er egoism.

De kort som kanske borde avhandlas efter det här är väl först och främst antisemitkortet. Ni vet, kritisera Israels rasism, och du är antisemit. Logiken är glasklar. Tycker du att Israels massmord (och organstölder) är fega, fula och vidriga, då är du alltså antisemit. Så behändigt.

Dra. Åt. Helvete.

Nu blir det musik.

tisdag 11 december 2012

Det borgerliga, retoriska trumfkortet.

För er som gick på borgarnas lögner 2006 kan jag bara säga två saker: först och främst, ni är (var) nåt så jävulskt naiva att ni fan borde få spö. För det andra, ni blev lurade.

Vi ser det nu då allt blir sämre. Det vi vindrickande vänsterextremister varnade för har slagit in, föga förvånande. Borgarna sa då: vänsterpropaganda.

Sen då alliansen väl fick makten och man började se vartåt det barkade, då försvarade de sig med sitt trumfkort: ALLT ÄR SOSSARNAS FEL.

Skolan blir sämre och sämre, skolministerns förklaring då? Det tar tid att vända en atlantångare. Ja. Det tar uppenbarligen så jävla lång tid som 20 år.

Tillåt mig känna förakt för den idiotin.

Men det är klart, allt är sossarnas fel.

INTE.

Den borgerliga kortleken. Hjärter.

Ni vet hur det låter i borgarmedia, det är ofta gnäll på betydelselösa detaljer - och alltid rikligt med lögner och frireligiösa tolkningar. Men det är inte det enda stället som högern sprider sina pestsmittade retorik på. Nej, de har nätet också. Och där har vi de mindre städade åsikterna. Där har vi det rena personhatet.

Där har vi Tobleronekortet. Där har vi Juholtkortet. Där har vi ta mig fan en hel jävla kortlek.

Och det mina vänner, det är borgerlig retorik. Demonisera motståndaren, inte dess argument. Få motståndarens trovärdighet att falla, med hjälp av drev. Aldrig med hjälp av argument.

Det finns fler kort en den borgerliga leken som de gärna spelar ut.

måndag 10 december 2012

Den borgerliga kortleken. Spader ess.

Jag har deltagit i politiska debatter på nätet sen nätet föddes och fanns för allmänheten.

Det finns ett kort som borgarna spelar ut, i princip jämt, då de får höra att jag är socialist, och det är: Stalinkortet. Spader ess.

Det kommer då de inte har några svar att komma med, och då de är överbevisade så inåt helvete.

Såg ni för övrigt då vår världsmästare i indignation, Fredrik Reinfeldt, försökte snärja Jonas Sjöstedt vid Stalin? DET är underhållning!


söndag 9 december 2012

En förklaring till den här existensen

Denna blogg har funnits i flera år nu. Den är fan ancient, om man ser till dagens samhälle och den fart allt ska hända i.

Och vad har jag skrivit i bloggen då? Varför har jag låtit bloggen bli lastgammal? Ja. Den frågan är retorisk. Jag är förbannad. Jag är skitförbannad. Jag inser att de flesta som läser här håller med mig i de flesta frågor, det är inte er jag skriver till initialt - jag skriver till dårarna; jag skriver och påpekar det absurda i att vi har rasister i vår riksdag, vi borde ha lärt oss vad rasisterna kan ställa till med om de får fritt spelrum; jag skriver till borgarna, för att jag vill att de ska veta att det finns de som ser igenom deras löjliga lögner. Och jag skriver till mina kamrater i de klasser som är förenade med mig i kampen mot borgerligheten, till de som vill ha lite retoriskt stöd i allmänhet. Med pekpinnar? Absolut. Klarar man inte av att hantera mina ord kan man dra åt helvete.

Klarar man inte av attityd, då har man valt fel karriär - oavsett vilken karriär det är. Jag säger det igen: dra åt helvete. Speciellt om du tillhör den skaran av idioter som med betyget som potenshöjare ska trycka ner människor som blir förbannad av förtryck (vi kallar det alltid klasshat), ni akademiker, ni borde dras i smutsen så att ni vaknar ur er jävla törnrosasömn.

Har jag haft bra dagar skriver jag gärna om kultur. All kultur jag  smaskar i mig, må det vara musik, film, litteratur eller varför inte tv-spel? Jag förmedlar gärna tips, så man slipper ta den jobbiga delen genom DÅLIG kultur.

Men det sagt: då det handlar om politik känns det något så jävulskt drygt för tillfället. Jag har redan förklarat allt.

Det som måste slaktas nu är de idiotiska argument som borgarna använder sig av då de törs svara på tal - och det gäller givetvis på alla plan, inte bara på den här bloggen. För säger man någonting som är belagt med oemotsägliga bevis kommer det... SOVJETSTALINNORDKOREA100000MILJARDERDÖDA.

Seriöst. Frakk off. Har ni inga svar, då kan ni hålla käften.

måndag 3 december 2012

DVD: Spider Man... something something

Alltså, det här kommer att bli en ganska kort text. Jag har sett nya Spider Man, och jag vill slå någon. Jag vet inte var jag ska börja. I alla tider har mantrat With great powers, comes great responsibility var en av seriens grundstommar som cementerat Peter Parkers personlighet. Det vi får är inget mindre än ett hån.

Jag försöker ser det på ett bra sätt, men jag kan inte. Peter Parker är numera en tönt med skateboard? Ingen tönt har skateboard. Lägg av Disney! Sluta att göra all kultur likriktad! Sluta göra underhållning för en kastrerad, lättskrämd kristen jävla dåre!

Jag vill inte ha alla mina favoritikoner förvandlade till medelmåttor.

Varför måste det mediokra ständigt få segra?

Jag kommer inte ens ihåg vad filmen handlade om.

torsdag 22 november 2012

Yngwie

Har jag sagt att det kommer en nya skiva av och med Yngwie Malmsteen den 5 dec? Har jag sagt att det har kommit en bok skriven av Anders Tengner om nämnde kuf?



Omslag. Killen kan INTE. Självdistans noll.


Jag ser hemskt mycket fram emot den skivan. Det kan bli bra, det kan blir jävligt bra. Vi får helt enkelt se! Men det är förmodligen årets bästa skiva vi har att se fram emot. Jag menar, vad har han för konkurens? Speciellt efter Testaments fadäs.

In other words: Ni kan alltid finna nöje i att läsa Hatpastorns blogg. Där bjuds man alltid på asgarv.

Väl mött! Lönedag i morgon. Minst en skiva ska jag unna mig.

onsdag 21 november 2012

Blood and Chrome del 1



Ja. Ni har tio minuter över. Så här bra är det!

Rickard Berghorn. En schizofren beundran från min sida

En stor favorit i min värld är före detta bokfölagssnubben Rickard Berghorn. Jag beundrar hans litterära gärning fullt ut!

Jag beundrar inte en relativt nyfunnen (?) vurm för pappskallen Pär Ström. Först skriver han ett blogginlägg som endast kan tolkas som märkligt, länkar till en sida som skall vara antitesen till Kawa Zolfagarys Kränkta vita män. Japp. Sidan heter Kränkta vita kvinnor. Jag klickade för att se om det var ett långsökt skämt, för någonstans önskar jag att det var det, ett långsökt och helt misslyckat skämt. Men nej, det var bara dumt.

Vad jag håller på med just nu? Angriper en person, bara sådär? Nja. Jag har dock några åsikter om hans åsikter. En metadebatt om det någonsin förts en. Min blogg passar utmärkt som plattform för det.

En artikel skriven av herr Berghorn länkas i det trista blogginlägget, den finns i Tidningen kulturen. Mycket välskriven, som sig bör med ett litterärt ess bakom pennan. Men jag läste hela texten, två gånger, och inser: Det är nåt som stinker i Danmark, eller Vetlanda kanske det var... Och samtidigt, i ett par av frågorna han tar upp, har han med glasklar skärpa stuckit kniven rakt in i den ruttna varböld som är muslimhat och högerextrem retorik. Så. Jävla. Magiskt! Klockrent!

Sen kommer haveriet jag begråter; där vilken människa som helst med tankeförmåga inser att det som kallas klasshat inte är ett angrepp på en oskyldig överklass, tolkar Berghorn det som vansinnigt hatiskt och fruktansvärt. Men. Klasshat är frukten av förtryck. Klasshat är resultatet man får om man kliver på en människa om och om igen. Förstår man inte det är det fan i mig något fel på analysen. Att borgare medvetet misstolkar detta för att få bre ut sig i indignation är en sak, men det här? Ridå!

Åsikterna om feminism har jag dryftat med honom på hans blogg, i det inlägg jag nämnde - jag kan lugnt säga att jag inte tror att han publicerar min senaste kommentar - och jag blev förlöjligad. Verbalt, inte faktamässigt. För även i den frågan havererar killen. Grovt. Om man talar om feministhat som något som "kanske" finns, då är man ute i galen tunna. Om man får för sig att feminism är samma sak som att älska SCUM-manifestet, då har man gjort det otroligt enkelt för sig själv.

Just Solanas känns lite som feminismens egen Stalin. Enligt wikisidan om henne blev hon utsatt för sexuella övergrepp, och levde ett tag som hemlös. Att nämna att hon var mentalt instabil känns nästan onödigt. Jag kan inte förstå eller försvara hennes handlingar, man mördar inte! Men jag ser i alla fall en problematik som är värd en mer ingående studie. Av någon annan än mig. Som feminist betackar jag mig från att ha den kvinnan som åsiktsfrände, på samma sätt som jag avsvär mig alla likheter med Stalin.

Jag skriver det här här, för jag hade gärna diskuterat dessa frågor med Berghorn, jag brer dock inte gärna ut mig i hans blogg med texter av den här längden. Så ofta. Han har ändå giltiga infallsvinklar i de flesta frågor. Han avslutar artikeln i Tidningen kulturen, med lite självkritik, men det är en självkritik som låter ihåligt, då han faktiskt inte godtar fakta som han inte gillar. Han har nämligen en till dålig sida. Han är klimatförnekare.

Hur det nu är med det så missar han att göra en analys av det han konstaterar. Att dagens samhällsdebatt är smutsig och perverterad. Jag känner att han är nåt stort på spåret, men att han slutar lite för tidigt i sin text.

Men. Han ÄR värd att läsa. Man måste inte hålla med alla om allt.

måndag 19 november 2012

Vansinnet. VANSINNET!

Samtidigt som jag försöker lyssna in mig ordentligt på senaste Testament, och ideligen tappar fart, rullar världen på. Och som den rullar. Seriöst.

Då det gäller Testament får jag be om att få återkomma. Jag är inte i mål. Jag ska ge skivan 30 lyssningar till. Efter det kan jag omöjligt ha missat något. Tror jag.

Världen har jag dock upplevt så mycket av att jag kan recensera den. Den är som vanligt vansinnig. Galen. Vidrig. Ja, till och med vämjelig.

Ni vet vad jag syftar på. Borgare som sitter i morgonsoffor och skyller pågående konflikt i Palestina/Israel på Palestina.

Jag säger det bara en gång. Hamas hade aldrig funnits utan Israels vidriga rasism. De hade aldrig haft en chans att få makt om inte Israel gång efter annan hade riktat sina dödliga vapen mot den stackars landremsan. Hamas förresten. Varför har vi i väst rätt att bestämma vad Palestinierna ska välja då de röstar? Vad i helvete, vi godtar Bush i USA och den Netanyahu i Israel utan protester? Är det någon som är värd terroristepiteten så är det dessa två massmördare. Kan JAG ogiltigförklara dessa val?

Men det är klart, blodet fastnar inte på deras händer, det tvättar media bort med kommentarer som: Irak har massförstörelsevapen. Eller: Palestina har vapen som de ANVÄNDER.

Vad fan förväntar man sig från ett folk som är så förtryckta som de som bor i Palestina.

Fredrik Malm är en idiot. Det har jag tyckt sen jag först kom i kontakt med hans vidriga retorik. Men hans insatts i morse i svt tar fan priset. Först påstår han att krigets upptrappning är IRANS fel. Japp. Iran. För att dölja vad som sker i Syrien. Sen säger han att Jonas Sjöstedts förklaring, att Netanyahu är en cynisk politiker som använder våldet för att kunna ena landet och vinna nästa val, är långsökt. Långsökt? Iran, Syrien, det är glasklart, men att någon vill befästa sin makt, det är långsökt? Och speciellt en idiot som Netanyahu som står till höger om högern... (och av en ren slump har alla Israels offensiver de senaste 16 åren skett i samband med nationella val)

Man får ha i åtanke att det är en jävligt stor del av Israels befolkning som, stor som i över 70%, som vill ha en "slutgiltig lösning" på problemet. Och här pratar vi inte fredssamtal, utan om något aldrig någonsin mer borde få ske.

Att påstå att det äcklar mig räcker inte.

Länk

fredag 16 november 2012

Intellektuella genvägar

Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat det vansinniga i att vi har ett rasistiskt parti i vår riksdag.

Många gångar är det i alla fall. Jag blir så förbannat att jag drar till med förolämpningar som är så välformulerade att jag ta mig fan skulle kunna vinna nobelpris i fult språk, om något sådant pris delades ut

Det tragiska är att den ilskan gör mig omöjlig i större sammanhang. Tragiskt, för att jag anser att ALLA människor med självaktning borde ryta till mot det vansinne som rasismen de facto är. Steget från sd till nazismen är inte särdeles långt. De har en tvättad retorik, men deras vidriga åsikter är i princip siamesiska tvillingar till varandra. Det som skiljer är slugheten i att dölja sitt människoförakt.

Rasisterna har inga andra argument än att de inte gillar människor som inte är karbonkopior av dem själva. Annorlunda är läskigt. Nagelfar man deras dyngrettorik märker man halvsanningar och intellektuella genvägar. De ljuger, och de vet nog om det, i viss mån. Jag känner att det nog finns de som verkligen tror på Affe och hans förljugna statistik, och några använder nog rasistpixlat som källa för information, trots att de verkligen inte alls är en källa att lita på.

Det går liksom inte att intala sig själva att sd inte är rasistiska. Inte efter att delar av deras vidriga människosyn kommit ut i öppen dager.

Eller som Hitler hade sagt: NÄR KAMERORNA ÄR PÅ SÄGER VI INTE ENS NEGERBOLL.




tisdag 13 november 2012

Helloween med Deris pt 1

Helloween. Min ungdoms husgudar.

För mig har de haft en jävligt märklig karriär. Det börjar alltså med idel mästerverk. Lite som då Orson Wells började med mastodontverket Citizen Kane (Rosebud, ni vet), ett verk han aldrig klarade av att leva upp till på sina senare filmer, enligt insatta förståsigpåare.

Helloween hade alltså släppt sina legendariska skivor, där Kai Hansen var en del av lineuppen. Kvalitén på de två skivorna som Kiske sjöng på, utan Kai, är som jag påpekade i det tidigare inlägget, lite svajig.

Sen kom då Pink Cream 69-sångaren Andi Deris med i bandet. Vilket i alla fall jag jublade åt. Jag hade hängt med bandet sen deras debut, innan de spelade förband till Europe på deras Prisoners in paradise-sverigesväng. Låter det som att jag sitter och skryter om hur jävla tidig jag var och så vidare? Det hade med min Helloweenvurm att göra. I ett flertal intervjuer hade Michael Weikath på talat det tyska uppkommande Pink Cream 69. Klart att jag kollade upp skiten! Det var lite som då jag upptäckte Blind Guardian - Ginza skrev att Kai Hansen var med. Klart man beställer det!

Hur som haver. Första skivan med Andi Deris skulle kunna ha varit båda fantastiskt och värdelöst. Enligt mig var det ohemult underbart! Eftersom att den väldigt underskattade trummisen Ingo Schwichtenberg tagit sitt till till följd av schizofreni, var även den platsen tvungen att fyllas. Helloween grep tag i före detta Gamma Ray, Holy Mosestrummisen (senare i Masterplan) Uli Kusch.

Inledande Sole survivor sätter ner foten och alla spår av tvivel är som bortblåsta! Skivan är ett mästerverk. Master of the rings spöar sina två föregångare så brutalt att de måste bäras ut med flera bårar, då de helt krossats. Uli visar sig från sin bästa sida. Om någon inte förstår hur en bra metaltrummis ska spela, så är det bara att digga Ulis trummande. Killen svänger! Han var nog en väldigt stor anledning till att Gamma Rays Sigh no more fick ett sådan härligt gung.

Master of the rings är också skivan där Helloween slutar att försöka vara nåt de faktiskt inte var. De ger sig, om det var på grund av svikande försäljning, eller för att de helt enkelt verkligen älskade musiken låter jag andra spekulera i. Bra var det!

Men säg den lycka som vara. Helloween turnerade rätt hårt på den skivan, och förmodligen borde de ha anpassat låtarna till Deris på ett effektivare sätt. För killen tappade rösten. Roland Grapow fick genomföra mellan 5 och 10 spelningar som gruppens sångare av den anledningen.

Det HÖRS på efterföljande Time of the oath. Skivan är inte dålig. Det är bara det att Andi sjunger "sprucket" på den. Och ljudet är lite grumligt. Det finns bra låtar, jag gillar speciellt den snabba Kings will be Kings; skivan har helt klart sina poänger, man bör äga den. Som Helloweenfan var det nog första gången jag började ifrågasätta bandet. Master of the rings var lite nyskapande, det här var mest bara ganska bra. Man kan tycka att det är lite orättvist, efter Pink bubbles go ape och Chameleon. Men det hade lite med min ålder att göra. Man kan inte äta samma godis varje dag utan att ledsna. Faktiskt.

Mina förväntningar på efterföljande Better then raw var alltså skräckblandad - det skulle ju kunna gå åt vilket håll som helst. Men jag hade fel. Ljudet var mycket bättre än på Toto. Deris sjöng bättre. Och låtarna var bättre. Vem är jag att klaga? Favoritspåret är fortfarande den med text på latin.

Lustigt att jag har så mycket mer att säga om de skivor jag hade problem med, men det är ju så det fungerar: då allt fungerar är det enkelt att bara njuta. Då nåt är trasigt måste man analysera vad som gick snett.

The dark ride är skivan som avslutar del 1 av Helloweens Deriskatalog. Och vilken skiva. Här hade de gjort som på Master of the rings, återuppfunnit sig själva, och letat sig mot lite mörkare marker. Det är lite tyngre, lite "ondare" och mycket bättre. Här går det att välja ett flertal spår som partypjäser. Bara en sådan sak. Ljudet gick inte att klaga på, det är bara Time of the oath som varit lite handikappad på den fronten. Avslutande titelspåret är en episk rackare som bara Helloween kan göra dem.

torsdag 8 november 2012

Bok: Traci Lords, Nattens barn

Jag kommer inte ihåg när den här boken kom till mitt hem. Men jag kommer ihåg att jag blev lite äcklad.



Mogen. Vacker. Och jävlar vilken tuffing!



Jag har svårt för porr. Det är inte det att jag ogillar att se folk knulla, men jag tycker att själva branschen verkar genomrutten och...  Ja. Jag vill minnas att jag som ung ansåg att det borde finns rättvisemärkt porr. Om du vill knulla framför en kamera i ditt hem (eller var du nu är), med din sambo, fru (make) eller flickvän (pojkvän), fine. Gör det. Så länge ni inte skadar varandra.

Men den porr som säljs... Nej tack. Det är prostitution. Sen är det klassperspektivet. Det kommer nog fler filmhoror (porraktriser) från fattiga områden än rika, eller vad tror ni...

Ok. Traci Lords kände jag till redan som väldigt ung. Så klart. Hon var stor porrstjärna då jag upptäckte sex. Det gick liksom inte att missa henne. Sen kom skandalen. Ja. Jag visste vem hon var. Men jag var inte så sugen på boken av henne.

Till saken hör att jag inte konsumerar porr. Jag fick en sopsäck med tidningar av en klasskompis vars moder kommit på honom. Vilket är hysterisk kul. Jag hyrde en porrfilm dagen jag fyllde 15, för att jag fick. Jag ville ha det gjort. Jag tror jag såg den. Men jag tror också att jag kan ha gjort det mest för att visa någon polare att jag vågade.



Vilken serie!



Min största erfarenhet av Traci Lords var tv-serien First Wave, med Battlestar Galacticabekantingen Sebastian Spence i huvudrollen.

För tre dagar sen kände jag att jag ville läsa om henne. Boken var en gåva från en borgare, och jag undrar om en borgare skulle klara av att dra de slutsatser som krävs av denna bok.

Det gick inte att lägga den ifrån sig. Det öde som Nora Kuzma, aka Traci Lords, beskriver är fruktansvärt - men inte på långa vägar unikt. Det är en av de saker som gör boken både viktig och läsvärd. Den fattigdom hon växte upp i. Den misshandel hennes mamma utsattes för av hennes far framför henne och hennes tre systrar. Den icketexisterande sexualupplysningen som gjorde att hon straffade sig själv för att ha blivit våldtagen som tioåring...

Man måste läsa för att förstå. Det som imponerar på mig är att hon lever. Och att hon faktiskt lyckats med det hon tagit sig för. Boken är en vidrig beskrivning av ett klassamhälle, ett klassamhälle som vi i sverige faktiskt närmar oss med stormsteg.

Jag känner att man kan ställa den här boken bredvid rockmemoarerna som släpps nu på slutet. Skillnaden är den att Traci Lords inte ville använda sin kropp som mottagare för en pervers jävla skitkultur. Och som ytterligare referens till rockböckerna så är en av episoderna i boken även med i boken om Slash. Här får vi en till version.






Är du kille och undrar hur en tjej fungerar, läs den här boken om den synnerligen begåvade tjejen som våldtogs raka vägen till porrindustrin. Är du tjej och undrar över dig själv, läs! Jag mådde skitdåligt av boken. Det är därför den är viktig.

onsdag 7 november 2012

Blood and Chrome



Den 9 november startar det.

fredag 2 november 2012

Ändå

Jag säger då det.

Lyrik.
Longitude and latitude, may the two never meet

Ja. Må de aldrig mötas. Men hjälp.

Abstrakt algebra. Låten med samma namn som bandet.

måndag 29 oktober 2012

Helloween Före Deris.





Min relation till Helloween är enkel. Den första låten jag hörde var Ride the sky, och sen visste jag att det var världens bästa band. Det var även det som fick mig att verkligen bli hårdrockare. Före det var jag bara. Kai Hansens skrik i början av låten ändrade helt min föreställning av hur musik skulle låta.

Efter det svalde jag allt som kom min väg i hårdrock. Jag upptäckte thrashen, Metallica, Testament, Anthrax. Därifrån ledde tyska Kreator in på mörkare marker - i sverige uppskattade jag Edge of Sanity enormt mycket för att våga blanda in låtar i sin dödsmetal - i Florida älskade jag att de blandade in thrashen så mycket i det hårda riffandet hos band som Deicide, Cannibal Corpse och Morbid Angel.

Tack vare Helloween.

Jag älskade givetvis de tidiga skivorna, precis som alla andra med någon slags självrespekt. Debutens råa speed metal är både bra och brutal, med Kais säregna röst över det hela. Magi helt enkelt! Murderer, Starlight, Warrier, ja, jag skulle kunna räkna upp alla låtar. Ren jävla magi! Walls of Jericho fortsätter på det spåret. Låtarna på den skivan är en hitkavalkad rakt igenom.







Sångbytet till Keeper of the seven keys, då Kai backade till Michael Kiskes förmån är världshistoriens bästa rokad. I musikvärlden. Helloween fick en perfekt röstharmonisering då deras röster förmodligen var skapt, för att just där, och just då, skapa underverk tillsammans. Min favorit av de två är den första, men det är inte en solklar vinst. Skivorna är på sätt och vis perfekta, i min värld. Jag håller bara Opperation: mindcrime högre än de här skivorna, men inte heller den placeringen är odiskutabel.

Keeper of the seven keys part 2 håller en riktigt hög nivå, om man bortser från två låtar som jag önskar att de hade blivit extramaterial eller nåt. Extraspåren Save us och Livin aint no crime hade gjort sig mycket bättre än You always walk alone och Rise and fall. Hade de lagt in Savage också så hade skivan varit bättre än part 1!

Den stolthet som råder då man väljer bort bra låtar till förmån för skräp. Hur mycket fantastisk musik har den stoltheten dödat?

Nåja. Jag gillade ju till och med Pink Bubbles go ape. Visst, de försökte vara artistiska och djupa, men musiken var det inget större fel på. En par feltramp som Heavy metal hamster och Back on the streets kan jag leva med. Skivan har flera låtar som håller väldigt hög kvalité. Someone's crying, Mankind, Kids of the century, The chance och varför inte balladen Your turn. Pink Bubbles go ape är egentligen väldigt lik Keeper of the seven keys 2, men den är ojämnare, och har inte samma toppar som pt 2. Om det beror avsaknaden av Kais låtskrivartalang eller om det var bandets sökande efter ny identitet vet jag inte. Förmodligen båda. Skivan spretar nämligen något i okänd riktning.

Chameleon är ett en lustig historia. De ville så gärna komma ifrån heavy metalstämpeln att de valde att göra en helt schizofren skiva - som givetvis är skitbra. Alltså, jag letar aldrig upp den för exempelvis I dont wanna cry no more. Men utöver den fadäsen är skivan njutbar. Visst, de blandar in blåsinstrument i Crazy cat, förmodligen för att vara originella på något plan, med tanke på de intervjuer de gav på den tiden - det handlade mycket om att inte vara ett heavy metalband kan jag vittna om - men vad gör det? Låten är bra! Giants är tung och skön med ett drivande metalriff. First time är svängig och bra. Jag vet inte vad man ska kalla låten Music, men den är suverän. Likaså den episka balladen Longing.

Chameleon är ingen heavy metalskiva. Men musiken på skivan är bra. Det är dock inte en skiva man drar på om man vill att festen ska ta fart.

Vi tar Deris-eran nästagång.

onsdag 24 oktober 2012

Introduktion - Freak Kitchen

Jag skulle just skriva att alla har hört Freak Kitchen, men sen slog det mig att det nog är ett av de grupperna som är lite för bra för allmänheten. Ni kanske har hört talas om bandet, men ni har nog ryckt ointresserat på axlarna. En del av er i alla fall.

Jag tror jag vet varför. Killen är en fantastisk musiker. Fantastiska musiker brukar skrämma bort människor som anser att höjden av musikalitet finns på Nevermind-skivan. Jag anser att de människorna är ganska lättförledda.

Men här skriver vi om ett relativt förbisett band från Västra Götaland. Freak Kitchen. Jag hörde först talas om dem i en gratistidning, som jag glömt namnet på. Där skrev de att före detta Fate-gitarristen Mattias Eklund skulle släppa en skiva med sitt nya band Freak Kitchen. På den tiden var gitarrekvilibrister samma sak som KÖP i min bok.

Det läste jag på det gamla musikerhotellet Dunkers, som fungerade som replokaler och studio på den tiden. Auberon spelade in sina demos där. Nostalgin. Så, jag drog till Sids musik, Umeås skivbutik nr 1, och lyssnade på den.




Ser gott ut


Det jag möttes av var något så underhållande som bra hårdrock förpackat med begåvade texter - men framförallt bra musik! Inledningsspåret Blind är en omedelbar hit. Hårt och ösigt riff, bra sång och snygg refräng. Musiken är numera plagierad av grupper som Coroded (har jag för mig att de heter) och kanske inte lika originell som den en gång var. Men då, då alla skulle låta som Pantera eller Nirvana, då var det som en frisk tornado, och jag föll som sagt som en fura.

Vill man ha fler omedelbara hitlåtar från skivan så är roliga Healthy man ett alternativ. Och lugna Hollow är svinbra! Nu har bandet gjort en hel rad av bra skivor. Uppföljaren "Spanking hour" är till exempel lite bättre som helhet, men jag gillar Blind så pass mycket att jag tror att om man inte har hört det här bandet så är den låten - eller de andra jag nämnde - en inkörsport lika bra som någon annan! Men jag kan ha fel. Man kanske vill börja direkt med "Dead soul men".

Gör det då. Skit i mig!

Appetizer. För er som är lite annars. Som mig.

The Healthy man.



tisdag 23 oktober 2012

Introduktion - musik

Vad vi har här är en helt ny serie. Jag ska dessutom försöka hålla mig till att skriva regelbundet i ämnet.

Introduktion. Det ska alltså handla om olika band, och vilken skiva man ska börja med - och givetvis även varför. Håller man av hävd inte med mig, så kan det vara bra för att veta vilken skiva man inte ska börja med.

Jag har redan skrivit en sådan text om Yngwie. Givetvis ska jag lyckas kräma ur mig mer än en text, men jag har också många tankar angående när man hör skivan, alltså, har du hört Queensrÿches "Opperation: mindcrime" före "Rage for order" så kanske den skivan framstår som märklig. Eller, jag som var ett Gamma Ray fan före "Land of the free", tycker ju att "Somewhere out in space" är lite tråkigare. Hade jag hört den skivan, "Somewhere..." före "Land..." hade jag kanske tyckt helt annars. Det är en aspekt jag tycker förtjänar uppmärksamhet.

Jag ska bara komma på vilket band jag ska börja med. Jag kan liksom inte bestämma mig...

Rasistsvinen och deras följugna retorik

Ibland funderar jag på att ta fram exakta siffror som bevisar hur idiotiska rasisterna är, men varje gång jag sätter mig ner och googlar efter dylikt slår det mig att jag nästan håller på att göra bort mig. För seriöst, om vi inte har accepterat att de som begår mest brott inte har en speciell hudfärg, utan snarare en speciell klasstillhörighet, då har vi redan förlorat. Det är fakta. Rasisterna kan komma dragandes med siffror hämtade från en annan rasist, men det är ändå samma skit.

100 000 nya invandrare i landet förra året! Massinvandring, tjuter de på avpixlat, nationell och under #svpol-taggen på twitter. Ok. Det visade sig att 20000 av dessa var hemvändande svenskar. Men varför ska vi räkna bort dem, då tappar ju statistiken sin udd. Eller? Ok, vi hade en invandring på 80 000 förra året. Ok? Var alla sådana där hemska satanister, eller vad fan det nu är för religion som det hetsas mot nu. Det var judendom på 1930-talet. Ska vi göra samma misstag en gång till bara för att vi kan?

Givetvis är siffran helt ovidkommande. Men bara för skojs skull kan vi konstatera att de flesta av dessa 100 000 kom från våra grannländer. Är det dessa personer sd varnar för? För i så fall tror jag att deras väljare måste söka sig mot ännu brunare marker, där svastikan fortfarande bärs med stolthet, med tanke på deras pinsamma uttalanden som fantastiska interasistmen.se rapporterar om. En kul grej är ju att var tionde rasist (sveriges histriehånare sd) är dömda för brott. Ska vi utvisa dem till Svalbard? Det vore förvisso elakt mot Norge. Norge har nog fått nog av Breiviks ideologi. Eller?

Nej. Rasisterna sitter inte på ett enda fakta som inte förvridits. Rasisterna sitter på unkna, korkade fördommar om att människor skulle vara mindre värda för att de kommer från ett specifikt område, eller har "fel" tro.

Så kom fan inte här och hyckla om massvåldtäkter, håll er till fakta. För som jag så ofta konstaterat, tål inte rasisternas argument den minsta granskning.

söndag 21 oktober 2012

Det här med att ha sin skivsamling på fel ställe

Jag hatar det. Mina skivor, de som jag inhandlat för att avnjuta fantastisk musik, de är inte i mitt hem.

Det är förnedrande. Jag har alltså redan köpt musiken, men kan inte avnjuta den. Vad gör man? Jag hämtade ett gäng av dessa skivor idag. Skivor jag insåg att jag inte klarade mig utan nå mer.

Dock att jag är lite enformig. De skivor jag plockade med mig är ganska ofta omskrivna här redan.

Tre skivor av Yngwie Malmsteen (Inspiration, Attack och Seventh Sign). Två skivor av Gamma Ray (New world order, och Powerplant). Två skivor av Candlemass (och här vill jag påpeka att det är fråga om Chapter VI, samt Ancient dreams). Lalehs debut hängde med. Gallery of Suicide av Cannibal Corpse.

Så nu blir det mer musik i min telefon som gör att jobbet går lite enklare. Livet, ibland är det enkelt att göra det bättre.

Just därför är det oerhört störande att ha sina skivor på fel ställe. Jag menar, idag blev det ju nästan bara metal.

fredag 19 oktober 2012

Nocturnal Rites Tre skivor: Afterlife, Shadowland och New wolrd Messiah

Finns det ett band som har gjort en specifik skivtrilogi så är det Umeåbandet Nocturnal Rites. Jag vet att jag återkommer till det här bandet osmakligt många gånger, men jag tycker verkligen att de är så jävla satans bra!

Det är bara en bonus att de kommer från Umeå och att bandet innehåller en av mina bästa vänner. Win win.

Jag gillade deras debutskiva, som jag skrev om på den här länken, och jag har gillat alla deras skivor sen dess. Alla har inte varit lika bra, men de som varit bra har varit en av mina absoluta favoritskivor, alla kategorier, Afterlife, den har jag skrivit om så många gånger att det är löjligt, men då förstår ni kanske hur bra jag tycker att det är.

Afterlife var alltså första skivan med Jonny Lindqvist på sång, och som han levererade. Det skadade inte att bandets musik hade blommat ut i en perfekt symbios mellan det bästa från heavy metal och thrash metaldriv. Skivan är perfekt, från första ton till sista. Så är det bara! 11 av 10.



Bonusspår från New World Messiah.


Efterföljande Shadowland hade alltså en omöjlig uppgift, men den står starkt i jämförelse. Skivan är inte lika mycket frisk fläkt som Afterlife, men har ett par fantastiska låtar på sig.

Skulle man upptäcka bandet med den här skivan, istället för med Afterlife, tror jag dock att man lika väl kan tycka precis tvärt om. För så BRA är det. Det är bara det att Afterlife är hur bra som helst.

Nu kommer dock en tvist. För jag tycker att efterföljande New World Messiah är nästan lika bra som Afterlife. Den har en ofördelaktig låtordning, de bästa låtarna ligger på slutet av skivan och den bästa låten, kanske deras bästa låt någonsin, Against the world, får spela andrafiol. Ett av mina favoritspår, End of days, inleder en magnifik låtparad i The Flame will Never Die, One Nation och Nightmare.

Resten av skivan är också bra, men just dessa låtar hamnar i en liten gröt, då de nästan håller samma tempo.

Bra är det, i vilket fall.

Att bandet ändrade sig en del till efterföljande Grand Illusion var viktigt, för de har med den här trion kramat det bästa ur den här stilen. Älska!

torsdag 18 oktober 2012

Wallenberg? Hemligheter? Nej. Utarbetad murare som ordbajsar.

Jag har lite nyheter. Men i vanlig ordning har jag munkavle. Jag var tvungen att hålla tyst om då syntnissen hoppade av Opeth. Myyyycket frustrerande. Jag ville ju bara vara först ut med skiten. Men om man ber mig att knipa, då kniper jag.

Aja. Nu VET ni att jag vet saker som... ja, ni kanske vet det. Vem bryr sig i slutändan? Du?

Den här bloggen är på dekis. Men jag har haft rätt mycket att stå i. Och jobbet tar energi.

Jag tar tag i det då jag har tid. Jag är nämligen tvingad att skriva här, annars blir jag galen.

Hur som haver... Så var det med det!

Just det. Där jag jobbar just nu hittades ett hemligt rum bakom en spegel. Fyllt av vapen och papper med kyrilliska bokstäver. Det är underlag för vilken spännande bok som helst. Dessutom har en viss Raul Wallenbarg bott där någonstans. Jag har forskat, men det finns ingen information någonstans. Spännande!

tisdag 16 oktober 2012

Nynazism? Nej, nyrasism

De tror att de kommit på nåt, rassarna, då de ger sig på en specifik religion istället för hudfärgen. Men det är samma argument och exakt lika mycket fakta.

Det spelar ingen roll hur många bevis mot deras världsåskådning som presenteras. De har Affe, en kille som (??) de ser som sin egen Noam Chomsky. Till skillnad från Chomsky har de dock varken fakta eller värdighet på sin sida. De har hat mot saker de inte förstår - och blir förnärmade om någon avskyr deras idioti.

De gör allt för att inte bli kallade rasister. Och vi ger dem väl det, de är ju någon slags ny rasism - trotts att det är exakt samma skit som tidigare, de har bara nya prefix. Så, från och med nu kallar jag dem nyrasister, för det passar deras vidriga idioti.

Prova byta ut deras ord kultur mot ras, i valfri text, det är liksom inte roligt.

lördag 13 oktober 2012

Bara lördagstrams. BRING THE NOISE!

Det här med att skriva om musik, och välja en era av ett band som definierat dem, det var fan kul.

Gamma Ray är avklarade. Nudå? Jag väntar med den planerade del 2, som kommer då jag lyssnat mer på Psalms for the dead.

Det är helt klart nåt jag kommer att fördjupa mig i - inte för att det är viktigt, utan för att jag ändå tycker att de flesta andra tyckare har fel.

Vad är det för fel på er?

***

Hur otight är inte början på den här låten?

Men vilken bra låt!


onsdag 10 oktober 2012

En bonus. Gamma Ray - från lek till heavy metal

Jag skulle egentligen bara skriva två texter om en trippel på cd-plast. De ska vara representativa för fantastisk musik från 2000-talet, var tanken.

Sen kom jag att tänka på ett band som jag kan utan och innan, och som jag faktiskt hade en infallsvinkel att ta till på. Finurligt värre!

Gamma Ray var på sin debut Heading for tomorrow, ganska mycket Kai Hansens helt egna idéer, och inte så mycket mer. Då lovade mini-LPn Heaven can wait desto mer. Och Sigh no more är ett mästerverk som fortfarande låter originellt idag. Men det är inte den typiska Kai Hansen-heavy metal som han skulle börja hänge sig åt på efterföljande skivor.






Insanity and genius inleds med en typisk Kai-låt, som han förvägrat sin publik sen debutens Lust for life. I en intervju som jag hörde på någon svensk radiokanal erkände han också att han inte velat spela in typiska Kailåtar, eftersom att det lät så mycket Helloween om det. Han ville inte låta som ett till Helloween. Nu var handbromsen släppt. Till min stora lycka, bör tillstås.

Det är fortfarande Ralph Scheepers som står för sången på Insanity and genius. Och han gör det bra, som vanligt. Jag var aldrig hans största fan - det är nåt med hans röst som tar emot - men då han får till det, då älskar jag det! Kanske borde man se det som ett tecken att Kai sjöng en låt själv på den här skivan. Eller så var de helt enkelt så galna som de framstår i de videos som spelades in till skivan. De framstår inte som helt friska människor.






Det som följde är inget mindre än ett mästerverk. Land of the free (1995) är en prefekt Gamma Ray-skiva, den första med Kai på sång, och den skiva i alla fall jag hade väntat på sen han lämnade bandet 1988. Som bonus är ju även gudabenådade Michael Kiske med och sjunger på skivan. I titelspåret hör även den magiska stämsång de kunde bjuda på under de smått legendariska Keeperskivornas era. Den andra låten Kiske sjunger på, Time to break free, är ingen personlig favorit, sångaren till trots.

Annars är skivan fulländad.






Och det är efterföljande skivan Somewhere out in spaces stora problem. Den är skitbra, men den toppar inte Land of the free. Den har sina stora stunder, den har episka stunder, och Kai har ännu inte tappat sin lust för att imponera som gitarrist. Den största skillnaden som jag ser det mellan Land of the free och Somewhere out in space är musikerna. Visst, en jäkla rokad blev det då gitarristen blev basist och basisten och trummisen hoppade av. Thomas Nack är en suverän trummis. Han har ett sväng som efterföljande, nyligen avhoppade Dan Zimmerman saknar. Det var en förlust att bli av med Nack.

Men musiken är ändå hur bra som helst.

Jag tror till och med att efterföljande Power plant är minst lika bra. Jag har inte funderat på det. Ännu.

Skål!

söndag 7 oktober 2012

De två stora trilogierna - Musik - nr 1: Machine Head

Nuvarande sättning


 
Ni vet hur det är. Man har ett favoritband som gjorde två eller tre skitbra skivor i början av sin karriär, och sen börjar det gå utför. De blir sämre och sämre tills de kommer till ett vägskäl. Antingen kan de återgå till det ursprungliga soundet, som de i de flesta fall förtalat i intervjuer, eller så kan de välja att lägga av.

De flesta fortsätter dock att spela ändå. Och varför inte? Det är deras liv och jobb, vem är jag att döma ut deras passion? Det är inte deras fel att de bara hade 10 bra låtar att bjuda välden på.

Jag kommer ihåg Machine Head då de kom. Först för att de spelade min favoritgenre - thrashmetal - och så kom de i en tid då thrashmetal var på dekis. De stora grupperna hade bytt stil - Anthrax spelade grunge, Metallica var lama, Slayer hade bytt trummis - och på den tiden brydde sig ingen om Exodus, som famlade i ingenmansland efter Force of habit, 92-. Det var bara Testament som ingav hopp just då, efter att ha släppt live-epn Return to apocalyptic city. Low var skivan de skulle revanschera sitt debakel med den stengrå skivan The ritual på.

Då kom Machine Head, från resterna av Vio-lence, vars Eternal Nithmare är enda hörbara skiva. Skivan Burn my eyes var rätt bra. Den hade ett sväng som inga metalband förutom Pantera hade lyckats bemästra innan. Skivan hade tre riktigt bra låtar, enligt mig, och lovade gott inför framtiden. Jag kommer även ihåg att Machine Head hyllade Meshuggah i intervju efter intervju. Sånt gjorde ju att man gillade dem lite mer.

De skivor som Machine Head släppte efter debuten var alla hårda och aggressiva, men de saknade låtar. Fanns det två bra låtar på en skiva var det bra - och då de släppte Supercharger var det nog ingen som ansåg att Machine Head var ett framtidsnamn för metal.






Jag vet inte exakt vad som hände, men jag har skrapat ihop en halvklar bild. Tydligen blev bandet droppat av skivbolaget. Knarkaffärer sponsrade demoinspelningar, och sen hade vi Through the ashes of the empires.

Machine Head är från och med den här skivan ett helt nytt band. Tillsammans med för skivan nytillkomne forne Vio-lencegitarristen Phill Demell hade de fått den injektion de behövde. Var de desperation? Var det de droger som Robb Flynn så ofta berättar om i sina självutlämnande texter?

Skivan gav ny luft under bandets vingar, och uppföljaren The Blackening är inget mindre än ett mästerverk. Det var den skivan som thrashmetal genren hade väntat på sen Testaments The gathering.






På de två skivorna har Machine Head lyckats med konststycket att återgå till sitt ursprungssound, samtidigt som de lagt till en influens de inte ens tagit i med tång innan - heavy metal. Japp. Helt plötsligt hör man Iron Maideninfluenserna i musiken, helt plötsligt kan ett stenhårt riff fyllas med snygga harmonier, på ett sätt bandet aldrig provat tidigare. Jag vill minnas att jag någonstans skrev om bandet blivit influerat av Iron Maiden, så har de gjort en alldeles egen Hallowed be thy name i låten Halo. Så är det. The Blackening är skivan som Metallica önskade att de skulle ha gjort efter Master of puppets.

Egentligen skulle de inte gå att göra en uppföljare på the Blackening. Inte för att de inte skulle kunna skriva liknande riff igen. Utan för att bandet skapade nio fantastiska låtar. Det är låtarna man lever på som band. Men då Unto the locust spläps över oss visar Machine Head att de hade en sväng till att ta. Om de hade haft någon slags beröringsskräck för episka riff tidigare, så har de helt lämnat den rädslan bakom sig.







Bandet låter på den här skivan så europeiska att man skulle kunna tro att de flyttat till Göteborg inför inspelningen. Unto the locust saknar den komplexiteten som fyller the Blackening, men den har lite fler lättillgängliga låtar.

Och med det sagt har jag bara en sak att tillägga. Machine Head har i och med denna skivtrojka gjort en av 2000-talets stora albumserier.

Så är det bara!

lördag 6 oktober 2012

Dum kommentar? Eldiga svar.

Även en lam fråga kan kräva ett flammande svar.

De flesta diskussioner vi har blir fragmentariska i sitt innehåll för att vi talar olika, inte för att vi pratar olika språk, utan för att orden vi använder betyder olika saker för oss alla. Det kan leda till vissa missförstånd, tills man läst av personen och förstår vad de lägger för innebörd i sina ord.

Man tänker inte på det. Det är så vardagligt att det knappt finns.

Mig är lätt att missförstå som arg och aggressiv. Jag är egentligen världens lugnaste prick. Men då jag skriver är jag oftast arg på någonting, och den ilska och frustration som en del händelser utlöser ger mitt språk demoniska tendenser.

Det är en frustration över att veta att politiskt så står jag för det mest solidariska alternativet, som tar hänsyn till alla människor i samhället, inte bara de mest privilegierade.

All forskning tyder på att den samhällsformen som tar hand om sina svaga och sjuka, och ger en god samhällsnytta genom sjukvård, skola och omsorg också gynnar samhällets rika. Och matematiken är så enkel! Där även de som normalt skulle vara låginkomsttagare och tvingas till bidrag, har man istället en invånare som kan bida både till tillväxt och positiv utveckling.

Jag stönar fruktansvärt över de som pratar om miljön. Vi måste göra mycket för att få igång ett brett miljötänk i samhället. Men kortsiktigt behöver vi utsläppsmål och arbeta för att minska onödiga energiförluster. Politiken som jag står för visar sig oftast då i seriösa undersökningar av miljöorganisationer, vara den mest ansvarstagande.

Och vad bemöts man med?

Nordkorea!

Alltså. Jag har ingen som helst respekt för de som använder sig av den argumentationen. Eftersom att det bara betyder att deras argument är slut.

Ändå. De som lyssnar då jag gapar ut min vrede över idiotin, de spelar bara indignerade om de skulle råka göra sig hörda. Så enkelt. Pol Pot eller indignation.

Jag hatar det. Jag känner i princip bara förakt för beteendet.

Den tid det tar att reda ut den skit som kastas i ansiktet på mig i en debatt, som i slutänden går ut på att jag försvarar en solidarisk samhällsbildning, är oöversiktlig. Jag genar. Jag ber dem dra åt helvete.

Jag menar, Hej! Jag tycker att det är dåligt att ta ut flera miljarder från välfärden och skänka till rikskapitalismens gamar. Svar? "Stalin".

Fuck off.

torsdag 4 oktober 2012

Förlåt. Ni förstår efter att ha försökt läsa det här

En del ord och meningar ger upphov till djupare tankar. Det kan vara ord från dårar som tvingar en att tänka utanför sina välbekanta vallar - för att det är så, exakt _så_ korkat.

Sen finns det givetvis en motsatts. Saker man hör som bara faller på plats med ett fett AHAAAAA. Alla älskar ett fett ahaaaa, som ger känslan av att man faktiskt kommit på nåt smart. Jag får många sådana upplevelser tack vara den här bloggen. Det är belöning nog för att skriva vidare på den här bloggen.

Det är bland kommentarerna jag hittar dessa intellektuella guldkorn - då de som kommenterar håller sig till ämnet.


**


Nu har jag dock två problem. Det första är att jag har blivit avbruten i det här skrivandet så pass många gånger att jag tappat tråden. Det får bli uppföljaren ikväll. Om jag överlever tills det är kväll.

Det leder till nästa inlägg som jag ska, men inte har haft möjligheten att bli avbruten då jag ska skriva om det. Den kommer att vara en ursäkt för alla lögner. Oavsiktliga lögner. Om Auberon.

Auberon har, preliminärt, sin första spelning på ett decennium. I April. I Afrika. Algeriet närmare bestämt. Sug på den!

onsdag 26 september 2012

Mer Battlestar Galacticarelaterad fantatism

Jag vet inte varför jag inte har skrivit om det tidigare. Men nu gör jag det. Sambon skriver om Nagellack. Och hon bloggar om det. Hon har dessutom betydligt fler läsare än jag, vilket är bedrövligt. Vad är det för fel på mänskligheten?

Min sambo är också, precis som jag, frälst BSG-fan.

Hur som helst. Ett independent-nagellack släppte en kollektion med temat Battlestar Galactica. Givetvis får min sambo denna kollektion - hon var till och med medverkande i utformningen eller om det var idén till Opera house.

Nu ligger sambons nagelblogg på en ny adress, så för att komma dit klickar ni på länken. Här.

Nr 6 i serien fick ett lack som ser ut så här...



Härifrån




Kara Thrace fick fyra olika färger. Kolla själva.





Jag är inte snabb, men jag är.

torsdag 20 september 2012

DVD: Casa de mi Padre

Ni vet hur det är, man får en favoritartist, eller favoritskådis, och så köper/ser man allt som prånglas ut av dem.

En gång hyrde jag på riktigt filmer av och med Adam Sandler - nu, not so much - och jag brukade köpa skivor av och med Metallica. Det var inte igår, kan jag ärligt säga.

En skådis som jag ännu inte hunnit ledsna på är svenskbekantingen Will Ferrell (svensk fru, sägs det). Jag gillade inte Anchorman (en film som får en uppföljare snart) så mycket. Jag hade även svårt för Elf (älskar rapen!), men filmer som Step brothers, Talladega nights, Blades of glory och The other guys är filmer som jag nästan skrattkrampat till. Speciellt Step brothers, som nog är en av 2000-talets roligaste filmer. Så det så.



Will. WILL WILL WILL!


Det jag med dessa härliga utsvävningar försöker säga är att jag fortfarande alltså hyr de filmer som Will Ferrell är med i. Nu senast kände jag lite av höstens svårmod och ville dämpa den med en komedi. En film med Will Ferrell således.

Casa de mi Padre är dock inte en vanlig Ferrell film. Det är inte ens en vanlig film. Sambon gissade på en pastisch på Mexikansk film, och efter lite forskande visade det ju sig att hon hade rätt, till en viss del. Det är även pastisch på westernfilmer och Mexikanska såpor. Som om inte det vore nog så är filmen även på spanska - vilket kanske inte är konstigt om det handlar om mexikansk film. Men här heter huvudkaraktären Will Ferrell, och enligt min största informationskälla efter IMDB, Toppraffel, lärde killen sig språket på en månad. Det är också något som tagits med som rekvisita. mr Ferrells spanska.

Och det är väl här jag bör sätta ner foten och förklara vad som är roligt med filmen, för det är inte den sjuka, hysteriskt lama och underbara humor vi är vana vid från Ferrells andra filmer. Här är det detaljerna i klippningen som är roliga. Märkliga effekter och musiken... En knasig grej de använder sig av är ridscenerna, antingen ser man bara skådisarnas överkroppar, och då är det övertydligt att de filmats i en studio, där bakgrunden rör sig. Eller så ser man bara deras ben...



 Gael Garcia Bernal - här då han spelar Che Guevara i filmen Dagbok från en motorcyckel.



Det är svårt att säga nåt vettigt om filmen. Jag känner väl bara igen skådisarna Ferrell och den gamla Che Guevarabekantingen Gael Garcia Bernal (som var med i Lukas Moodyssons Mammut). De andra ser vagt bekant ut, men jag har rätt dåligt ansiktsminne, vilket lett till vissa besvär. Genesis Rodriguez heter den kvinnliga stjärnan. Aldrig hört talas om... Men hon är vacker att titta på.



Genesis.



Vill ni veta vad en riktig recensent tycker? Toppraffel.



onsdag 19 september 2012

Naiva nyheter

Dagarna går. Man väntar.

Man önskar. Jag önskar. Jag önskar att det fanns rimlighet i det vi kallar vår vardag. Jag önskar att svart skulle kunna få vara svart och inte tvärtom. Jag tänker inte på hudfärg, utan snarare på den information vi har, och hur den misshandlas av ekonomiska intressen - så kallade incitament - som gör att fakta ignoreras eller förljugs, allt för att maximera vinsten.

Jag har försökt peka på mediemogulen Rupert Murduch i flera år, för att visa vilket maktfullkomligt svin han är. Exempel som då hans bolag sparkade den journalist som avslöjade skandalerna som utspelade sig på Abu Grabifängelset i Irak, visar på ett förakt mot journalistik och mediakonsumenterna. Man kan med stort nöje ägna sig åt filmen Outfoxed: Rupert Murdochs war on journalism. Det finns exempel i drivor - och vad händer? Imperiet knakar efter en medial utpressnings och avlyssningsskandal utan motstycke. Det visade sig att det var värre än vad bilden tidigare visat - det visade sig att jag hade rätt om hur fri från skrupler mannen egentligen var.

Den som är förvånad är bortom naiv. Där biter inte fakta om den så suger sig fast i halsen som en vampyr.

Där ligger väl det stora problemet. Inte i att fundamentalister alltid är idioter, utan i att ingen uppmärksammade intressekonflikten - för jag kan omöjligt ha varit den ende som anade ugglor och dollarhögar under pressarna.

Det finns ett vinstintresse i nyheter. Det finns ideologiskt styrda nyhetskanaler som struntar i fakta och kommer med rena lögner, för att någon har betalat för det. Det är ingen hjärnkirurgi vi pratar om här. Det är det rena vinstintresset, girighet där inga medel skys, och inga kostnader för att slippa ansvar är för stora. Fundamentalism var det...

Det demokratiska problemet i att vi får nyheter som är illa undersökta, eller helt enkelt baserat på en dilettants antaganden är inte bara enormt, det är illavarslande för framtiden. Vi köpte för fan ett krig, rakt av, hur illa bevisning för det än höll ihop; vi köpte ett krig där bevisningen byggde på en skoluppsatts från en student. I efterhand har flera av de stora mediebolagen rannsakat sig själva och erkänt sina tillkortakommanden. Men allvarligt, ska det behöva hända alls? Ska vi inte kunna lita på att vi får nyheter som är faktagranskade och verifierade då vi tar del av den?

Svaret är givetvis ett deprimerande nej. Inte så länge det finns ett vinstintresse som krockar med kunden - inte så länge man kan köpa en rapport och sedan ändra det man inte gillar, och sedan presentera det som fakta. Svensk näringsliv har timbro som största "djävulens advokat", då de släpper böcker med propaganda, betalade av det näringsliv de ska försköna.

Det alliansen vill göra med tv-licensen är både uselt och beräknat. Var så säkra.

Och dagarna, de bryr sig inte ett skit, utan passerar helt friktionsfritt.

Just ja, eftersom att jag är socialist kan man vifta bort all kritik från mig med mantrat: Stalin, Pol Pot, Kuba.

Ridå.

måndag 17 september 2012

Häng med i vansinnet. Jag läser Close-up!

Jag läser sakta men säkert ut senaste Close-up. Det är en tidning jag bara läser i badkaret, om inte intervjun är fantastisk, då kan jag ta med tidningen till något annat rum - recensionerna läser jag knappt, jag skummar igenom dem. De som tycker att man ska ha poäng (1 till 10 typ) på skivor borde... tänka om. En text kan verka jättepositiv, för att överraska med 5 av 10. En text kan vara skitgnällig, och betyda 7 av 10. Det är ologiskt och dumt. Jag vill ha ett omdöme, säg hur det låter, hur bandet lirar - vad DU personligen tycker om låtarna är irrelevant. Visst kan jag roas av dylikt, men jag väljer att avgöra själv om låtarna är bra.

Ok?

Ok.

Hittills är Grave det roligaste bandet i tidningen. Grave är ett rätt bra band, för att komma från den gamla skolan av svensk death metal. Jag hängde med hyfsat ända fram till Soulless. Jag vet inte vad som hände då, få se... ah. 1994. Då grungen döda allt vad heavy metal hette, hade den hårdare musiken en peak. Bland annat släpptes Terminal spirit disease, som skulle leda till Slaughter of the soul. Det kom andra bra skivor även, Cannibal Corpse släppte the Bleeding - 1994/95 var för death metal vad 1986/87 var heavy metal /thrash. Då kom klassikerna. Klart jag tappade intresset för ett band som inte hade det jag letade efter.

Jag har dock alltid gillat att läsa intervjuer med bandet i fråga. Grave. Det är ett av få band som jag har hört har ställt de idiotiska black metalmusikerna från norge mot väggen: vad fan handlade skiten om? (Ungdomlig idioti tydligen) Det är rätt lustigt faktiskt. För idag förnekas det nästan att det fanns en konflikt mellan Norges underground och det svenska ditot. Ok. Norrmännen verkade hata Impaled Nazarene mer, men glöm inte Therion och lifemetaltjafset! Det stod om det i alla fanzine då det begav sig. I Umeå vill jag minnas att jag givetvis hånade allt och alla som erkände sig åt black metal. Då min punkarpolare som spelade i Auberon helt plötsligt hade med sig Burzum till repan blev det således dålig stämning. Musiken var inte bara dålig, den var hjärndöd också.

Så. Vad säger man?

Det är kul att läsa metaltidningar, även om grupperna inte är de jag lyssnar på.

Välkommen till vansinnet!

fredag 14 september 2012

Det är i alla fall fredag!

Jag hade tänkt att skriva om politik, och det fanns en vag tanke om att nämna de nyligen fristläppta journalisterna som pratade inför press i sverige idag. Men, det är svårt att veta var man ska börja.

Allt hänger ju ihop. Jag klagar ju inte bara på borgarnas enskilda förslag, jag säger nej till deras människosyn. Jag skriver för att jag ser hur människor drabbas av orättvisor, dessa orättvisor beror så gott som alltid på pengar. Men att diskutera sakligt för en socialist idag går inte. Alla vet ju ändå var det slutar om en borgare ger sig in i diskussionen: Nord Korea - Stalin - Pol Pot...

Så var börjar man? Tja, till min förskräckelse ser jag att Carl "oljebaronen" Bildt tar åt sig av äran för journalisternas vunna frihet. Va? Det är som att Tommy Salo skulle ställa sig och jublat åt det fördömda nickmålet. Det. Ska. Bara. Inte. Hända.

Jag vet inte ens vad man ska nämna med fallet med de två journalisterna. De undersökte ovannämnda utrikesministerns trovärdighet samt om fördrivning och eller folkmord förekommit. Alltså, det har väl aldrig varit en större jävsituation, någonsin?

Borgarna vinner på att de förvrider sina argument. De säger att de är för frihet, men den friheten kostar väldigt ofta arbetaren eller andra lågavlönade grupper, rättigheter och inkomst. Ingen verkar protestera. De som borde reagera, de som har det socialistiska arvet att tacka för hög levnadsstandard, de verkar mer rädda för att bensinpriset ska gå upp eller om räntan är hög, än utifall att ännu en gamling får sova i sin egen avföring. Ett sista ovärdigt tack till de som gav oss dessa förutsättningar.

Då motargumenten som sagt besvaras med Kina eller någon annan referens till historiskt vansinne, blir det svårt att visa att alternativet faktiskt fungerar. Jag svär och har mig för att jag är less på det hyckleri som gör debatten som korkad, om någon läser och inte håller med kan de därför med indignerad lätthet ignorera skiten. Alternativet hade som sagt var varit Sovjet, Pol Pot eller Nord Korea.

Pratar man om miljö är det samma sak. Jag kommer aldrig att glömma då någon förvirrad borgare försökte ta poäng av miljöpartiet på grund av de flygstillestånd som blev till följd av vulkanutbrotten på Island. Nivån?

Nämner man det faktum att kött är en större miljöbov än... biltrafiken, då skriker en köttslukande minoritet i falsett. Vad är problemet? Man måste inte äta kött varje dag. Faktiskt! Sluta bete er som ungar!

Så var i helvete börjar man?

Fredag. Det är i alla fall fredag!

Skål kamrater!

(dn. dn2. svd. svd2. ex. ab. ab2. ab3)

tisdag 11 september 2012

Tune of the night... Queen - Mustapha



Musik utan regler kan vara helt fantastiskt!

Det kan också vara värdelös.

Vill ni ha fler plattityder? Då vänder ni er till landförädarfadern och författaren. Renjävulen.

måndag 10 september 2012

Alchemy. Rising force. Yngwie.

Tillhör du den där fördömda skaran människor som aldrig haft vett nog att veta du ska börja med? Eller är du bara för inskränkt för att ens våga?

Eller har du kommit längre? Har du då ställt dig frågan: vilken Yngwie Malmsteenskiva ska man börja med?

Det är enkelt. Låt oss säga att du gillar heavy metal. Eller, vi tar det för givet. Det blir enklare så. Låt oss till och med vara så pass hygglig att vi - och med vi menar jag mig själv - ställer lite krav på den musik du lyssnar på. Hamerfall är helt enkelt lite för simpla för dig.

Skivan du ska börja med är alltid Alchemy. Skivan kom kring 2000-strecket. Den var egentligen bara en kulmen av en hel drös av fantastiska skivor som gitarrvirtuosen klämt ur sig. Men på Alchemy hade han både spelandet - Yngwie är olika bra på alla skivor - låtarna samt svänget. Ok, hans mest svängiga platta är tvivelsutan Facing the animal, där Cozy Powell hanterar pukor och kaggar.

Men Alchemy har en svårhet som man lär sig att älska då man väl tagit sig förbi de första tre genomlyssningarna. Sen är man fast.

Jag säger bara Leonardo! Eller, om man gillar att lägga pannan i veck, då kan man läsa texten till Demon dance och förundras över vilka droger som måste ha tagits för att komma fram till refrängen:

Seven million, four hundred
Five thousand, nine
Hundred and twenty-six
Deamons will do their dance
Cannot escape
Holding a crucifix


Jag lämnar er med Leonardo.






Och nej, jag har inget till övers för de som med en dåres medvetenhet bara hyllar hans två första skivor, och dissar allt annat. De människorna saknar något som jag har. en egen vilja. Så var det sagt.

söndag 9 september 2012

DVD: Avengers

En film per vecka för mig? Nja. Oftast är det mer, men jag ids väl för fan inte skriva om all skit jag ser? Jag bjuder bara på guldkorn - eller möjligheten att undvika vansinnet.







Avengers är en film jag länge har velat se. Först och främst för att jag gillar filmer med mycket action och superhjältar. Sen är det aldrig fel med en film som har med Hulken. Hulken är en av mina favoriter.han är förvisso misshandlad av den vita duken, men serietidningen var suverän. Därför älskade jag filmen som Ang Lee gjorde, den var väldigt nära serietidningen. Rebooten med Edvard Northon var ok, men den var alldels för influerad av tv-serien som jag gillade då jag var 5, men hånskrattar åt som vuxen. Musiken är bra, men...

Nåja. Seritidningsmässigt var Avengers alltid trista som fan. Men som tema för film funkar de. Mycket beroende på hur S.H.I.E.L.D framställs, samt att Marvelfilmerna faktiskt gjorde Iron Man till en roliga karaktär. Som serietidning var han sjukt trist. Enligt mig.

Vi har även Captian America, en snubbe som var ganska ojämn i serieformatet. Som film funkar han bättre än jag trodde. Scarlet Johanson spelar spionen Natasha Romanoff, som i tidningsformat var Iron Mans nemisis. Till en början, sedan hoppade hon av (Sovjet, på den tiden hoppade man av sina länder, om länderna var som Sovjet) och gick med i S.H.I.E.L.D. I tidningen var hon aldrig mer än en bifigur till de "stora" hjältarna. Lite som en mindre mystisk Elektra, men ändå med ett mörkt förflutet.



I tidningen såg man hennes könshår (Black Widow)... I filmen saknas det lättklädda donnor, vilket känns väldigt befriande.



Ja. Sen har vi Thor. Han borde heta Tor. Bortser man från namnet så var filmen om honom rätt ok. Seritidningsmässigt var höjdpunkten då han mötte Beta Ray Bill. En kosmisk fantasifylld saga som faktiskt gavs ut i sverige. Balladen om Beta Ray Bill tror jag den kallades. Jag kan ha fel. Bra var den i alla fall. Annars var det mest i Avengers man fick se honom, och Avengers var som sagt trist som tidning.

Just ja. Hawkeye är ju med. I tidningsformat gnäller han ofta över att han saknar krafter. Det gör serieversionen av honom stentrist. Men nu är det film vi pratar. Här funkar han. Men bara om man skiter i att killen skjuter sin pilbåge som en gud. Trovärdigheten i filmer som denna ska man inte hänga upp sig på. Men det finns gränser. Eller?

Avengers är producerad av Joss Whedon. Killen som är ansvarig för Firefly, världens näst bästa sci-fiserie, samt efterföljande film Serentity. Han gjorde även Buffy, och det är helt sjukt hur dåligt det är. Filmen Titan AE är dock hur bra som helst. Joss Wedon är en garanti för starka kvinnor. Tänk bara Buffy, Serenity, Doolhouse och så vidare. Joss är också ofta en kvalitetsgaranti. Tänk bort Buffy och Angel så blir det bra.

Det bådade för kvalité, och ett par gånger i filmen håller jag på att skratta ihjäl mig. Scenen där Hulken och Thor har mörsat fienden, och står och flåsar - och det som sen händer. Så. Jävla. Rolig.

Det är Loke, samma gamla as (pun intended) som spökade i Thor, som står för ondskan i denna film. Han känns mer realistisk i den här filmen än i Thor, vilket är välkommet. Det är helt klart en av Joss Whedons styrkor, i hans skapelser har alla en historia att bära - det gör slutresultatet mycket bättre.

Handlingen får ni se filmen för att få. Jag säger bara att Hulken i denna film helt klart är den som vinner min sympati. Tack Joss. Hulken ska få vara Hulken. Hulken mot Loke. ah. Se!

Ni andra som inte sett den här filmen, ni ska se den. Väl investerad tid - ni blir underhållna!

Toppraffel skrev: detta.

lördag 1 september 2012

DVD: Black Swan, och lite skitsnack.

Helt plötsligt är det svårt för mig att skriva regelbundet. Aaaa. Det har med sjukdom att göra. Jag blev förkyld, sen på det fick jag influensan. Tack för den. Nåja. Jag försöker, det är det som räknas.

Jag tänkte, min vana trogen, bjuda på lite tips åt er. Tips som låter er spara in tid, tid som ni ska använda åt revolutionen. Revolutionen närs med kunskap, så passa på att läsa de bloggar jag har länkade, alla är en del av den kritik mot samhället och mot vansinnet. Det är väl bara Nimas blogg som står på fel sida - och med fel sida menar jag: står man på Israels sida har man fel fel fel fel fel, det är en VIDRIG rasistisk MORDISK förtryckarstat, åt helvete med den politiken.

Våld kan dra åt helvete. Det kan Israel och alliansen också. Jävla förtryckare.

Men jag, jag bjuder på tips.

Man skulle kunna säga att jag är raka motsatsen till borgerlighet. De är giriga as. Jag är mest bara snygg.



Portman.



Och, ska ni titta på nåt annat än mitt vackra anlete, då kan ni låna era ögon åt Black Swan. Det tog rätt lång tid för mig att se filmen. Jag hade den här hemma i flera månader, och jag VILLE se den. Men jag tog för givet att filmen skulle vara jobbig. Den var riktigt jobbig.

Men Mila Kunis, Meg från Family guy, och Natalie Portman är lysande i sina roller. Jag var lite skeptisk till Kunis, men då jag väl slutade se Meg framför mig var hon fantastisk. Även Winona Ryder var bra. Alla äts dock upp av Portman. Hon ägde. Den mentalt förvirrade Nina Sayers (Portman) är en fantastisk danserska, hon har fått rollen i Svansjön, och handlingen kretsar runt förberedelserna. Handlingen ska tydligen vara väldigt influerad av Svansjön, men det vet jag ingenting om. Är den det?



Me... Mila Kunis. Jag gillar henne!



Utan att avslöja något mer om handlingen kan jag säga att filmen är stark. Urstark! Skådespelet är obehagligt trovärdigt. Det är snyggt filmat, inte stilrent och vackert, utan ganska mörkt och kornigt. Det passar filmen perfekt. Man heller vet aldrig hur dåligt Portmans rollfigur mår, vilket är en väl avvägd krydda i handlingen; är det vi ser Ninas (mar)dröm eller det som händer? Mycket bra!
Min bästa människa i Auberon (och Crowdbrun), Jonathan, beskrev filmen som en äkta skräckfilm. Jag förstår vad han menar. Det är det psykologiska som är otäckt. Han ansåg också att filmen var bra. Så, det sista ni ska göra är att kolla vad Toppraffel säger. Jag menar, den här beskrivningen säger egentligen allt jag inte klarar av att säga, i en enda mening: "BLACK SWAN känns ungefär som om Roman Polanski-berg-film som sedan Dario Argento filmatiserat." Klickar ni på länken får ni även lite skvaller om Portmans ligg. Do it.

**

Sen såg jag en annan film.

Den har jag redan skrivit om. Ghost Rider: spirit of vengeance. Jag upprepar mig kanske nu, men se inte den filmen. Den är allt en film inte ska vara.

Dock. Russell Crowe som Robin Hood, var inte helt dåligt.

Nu är det lördag. Jag ska läsa lite bok. Fantisera om den spin-off till Battlestar Galactica jag har i skallen.

Sen är det väl läge att fortsätta min efterforskning angående Star Trek. Är det så dåligt som jag har för mig? Jag tittar på: the next generation. Tre avnsitt, men jag är inte det minsta imponerad.

fredag 24 augusti 2012

Tipps att följa längs livets väg

Jag har legat nedbäddad i en dryg förkylning. Dryg för att jag har varit hänvisad till en feberaktig kvasiverklighet. En gammal, numera gift, polare beskrev feber som en skön tripp. "Det är som att vara pårökt." Jag vet inte det, men lite surrealistiskt är det.

Och på tal om Surrealistiska saker...

Jag gillar ju som ni kanske vet overkliga filmer. Filmer med superhjältar och monster. Det är lite samma som då jag väljer min litteratur. Det MÅSTE inte vara fyllt av monster men, det skadar inte.

Jag hade tänkt att hyra den där Hunger games, eftersom att jag gillar konceptet. Dessutom låter det som en bok av Stephen King, som filmatiserades av Arnold Schwarzenegger. Nämligen Den flyende mannen, eller The running man.

Den fanns inte, så jag valde den nyaste Ghost Rider: spirit of vengeance. En gammal Marvelserie som aldrig slagit. Den är lite för knepig för att fungera - men det är en snygg _SNYGG_ ide. En brinnande motorcyckel. Som vilket hårdrocksomslag som helst från 80-talet.



Det ser tufft ut, men...



Nå. Nicolas Cage verkar ha blivit helt utblottad av de märkliga husaffärer han haft, för numera är han fan med i varannan film som släpps. En del är bra, som Kick-ass. En film som föga förvånande ska få en uppföljare. Det ska komma en National treasure 3 också. Barockt.

Jag menar, killen har bevisligen varit med i ett par riktigt bra filmer. Som Lord of war, Super 8 och Wild at heart, för att bara nämna några. Men numera är han hänvisad till bajsmanus, verkar det som. Eller så har han sagt till sin agent, om han har någon, att tacka ja till allt.

Ghost Rider: spirit of vengeance är en rebot. Det har alltså kommit en film. Sen en Rebot. En annan skådespelare i den här filmen är Idris Elba, känd från the Wire, 28 veckor senare och Thor. Han verkar ha samma agent. men i den här filmen gör han inte bort sig. Det gör dock Nicolas Cage, som spelar över å det grövsta. Jag gillade den första filmen lite gran. Och det hade inte bara med Eva Mendes att göra. Det var en underhållande lite sak.

Effekterna är rätt usla, men sånt kan man leva med om filmen i alla fall är bra.

Den här filmen...

Jag vägrar skriva nåt om den. Den var så inåt helvete korkad att jag tror att jag dog lite innombords då jag såg den. Tror ni mig inte? Kolla in vad Toppraffel skrev. Han är INTE snällare än jag. Och där beskrivs handlingen.

måndag 20 augusti 2012

Konspirationsteorierna flödar

Kommer ni ihåg då alliansen kom till makten? De gav sig med full kraft på facket och a-kassan. De snackade om finansiering av a-kassan, vilket var en lögn och den blev till och med överfinansierad efter deras hutlösa höjningar av avgifterna - något som var olagligt. Alliansen sket i vilket och tutade på allt vad de kunde; de hade ju möjligheten att förstöra deras största fiende: arbetarnas solidaritet med varandra. Och de kunde använda pengarna som blev över till att sänka skatterna. Win win. För ondskan alltså.

Med det i åtanke känns det inte, hur jävla beklämmande det än må låta, inte omöjligt att deras angrepp på de yrkesinriktade linjerna är planerade med en satanisk list; varför inte se till att ingen kan ta ett byggjobb till exempel, då kan arbetsgivarna fortsätta att anställa folk, görna från andra länder, till underpriser, löner dumpas och allt blir värre. Exploatering enligt formulär 1.0. Borgerlig onanifantasi.

Här får man ha i åtanke att näringslivet, som är alliansens förlängda arm - därifrån kommer pengarna för att föra den människofientliga politiken, och framförallt propagandan - de arbetar långsamt, men målmedvetet. Jag ids inte gå in på det just här, ni kan kolla om mina inlägg om vansinnet som Timbro står för om ni vill ha en fördjupning. Men.

Det är sinnessjukt att man trots allt inte kan skaka av sig känslan.

De har ju inga problem med att försöka skriva om och förljuga historien, utan större protester från den hjärndöda medelklassen.

Nej. Jag säger inte att det är så. Jag säger att det inte är en helt orimlig fasa, om man tar i åtanke allt annat de gjort.

Jag mår illa.