onsdag 30 november 2011

Ken Russel är död.

Må han vila i frid.

Han gjorde filmer. Filmer som JAG gillar. Bland annat gjorde han en av de mest surrealistiska och sköna skräckisar jag sett. Gothic.







Inte att beblanda med den svala filmen med Halle Berry.

Ken Russel. Jag ska skriva mer. Då jag har ork.

Gothic handlar om då Frankestein skrevs. Det och droger. Det kan liksom inte misslyckas.

Uppdatering:

Toppraffel skriver om Ken Russel.

Galenskap.

Är det bara jag som reagerar? Lena Melin, politiskt okunnig på ab skriver angående den där boken som en m-politiker har släppt: Det är så i alla partier.

Jag tänkte: seriöst, detta är ett demokratiproblem.

Men den köpta åsikten, att det är så i alla partier, den är tydligen helt ok...

Nej. Det är något ruttet i blivande ulandet sverige.

Men det finns mer problem för alliansen är att Reinfeldt har blivit kallad för diktator.

De är lite sura över att oppositionen kan fälla det fascistiska försäkringskassehaveriet. De står och grinar och menar att man måste ha en utredning. Hela folket: ni lovade förändringar direkt efter valet. Tror ni att vi saknar minne?

Ja... Ni verkar göra det.

Nåt är fel.

söndag 27 november 2011

Näthatet en söndag. Du ljuva nya värld. Du feta slaktgödda gris. MAMUTARNA ANFALLER. Men var? Och när? Och mot vem?

Man vaknar, man tittar i tidningar = man önskar att man fortsatt sova.

Alla - och jag menar verkligen ALLA - vet att polisen har en överrepresentation av högerextremister. Det är naturligt. De söker sig till sådana jobb för att de kan. Polisen är givetvis medveten om att det söker sig kufar till en jobb där man i princip kommer undan med allt, samt att man får ha vapen och köra fort. Man har kontroller. Psykiska utredningar. Uppenbarligen kan de fungera som poliser? Fortkörningen är inte laglig, men hur många gånger har en polis åkt fast för fortkörning? En gång? Tre? Skit samma.

Skit samma. Kommer de undan med det här kommer jag att jubla - då har verkligen juridiken helt förlorat sin mening. I så fall: vansinnet vs förnuftet = KO. Vansinnet van. sverige blir sämre och sämre. Är det en slump att vi har en borgerlig regering tror ni? Seriöst. Tror ni det?

Det faktum att sossarna allt mer framstår som ett runkparti utan någon som helst förankring bland sina socialistiska väljare: det är en tragedi. Men jag misstänker att den är inte helt frivillig. Näringslivet hade ju ett par toppsossar som fick lön från dem. Varför skulle de vara de enda? Pengar pratar. Att infiltrera sossarna måste vara hur enkelt som helst. Och pengar, det har näringslivet.

Nu är det bara att rensa ut de sossar som inte erkänner att de är socialister. Då blir allt bra igen. Jag är övertygad. De som styr mot allianshållet och de som anklagar vänsterpartiet för att vara extremister: där har ni råttorna. Vänsterpartiet står där sossarna stod för 30 år sedan. Men det kan ju funka att skrika kommunist, eftersom att ingen ifrågasätter en sådan genomkorkad kommentar.

Mångfald behöver inte vara korkad.

Sen över till dagens dummaste jävla skit. Den var lika dum då Chrille "pruttmannen" Jonsson skrev om det. Han skrev det bra. Jag skriver det ilsket. Jag är nämligen less på idiotin. Det handlar om de lättretades rätt att få säga: negerboll. Negerboll. Jag sa det, negerboll, då jag var liten. Jag sa det tills jag gick i högstadiet och en färgad kille blev kränkt. Då började jag tänka. Om nu en människa blir kränkt av en sådan sak, som inte ger mig något speciellt. Varför måste jag då säga det? Jag förlorar ju bara möjligheten till att få vänner. Jag fattade problemet som 13-åring. sd kommer aldrig att fatta problemet. De snackar om kultur.

Men vet ni vad, rasistsvin: den svenska kulturen går ut på att hjälpa folk och stå upp för varandra. Den går ut på solidaritet med svagare. Den går ut på allt som ni motkämpar. Ni, rasistsvin, är själva definitionen av hjärndöd, det ni bekämpar mest är den kultur ni påstås försvara.

lördag 26 november 2011

Howard Phillips Lovecraft - Skräcknoveller - Lovecraftrenässansen pågår alltjämt

Omslaget - bild från Marmeladkungens blogg


Howard Phillips Lovecraft fortsätter att få böcker utgivna i sverige i överljushastighet.

Nu senast är det magnifika Vertigo förlag som faktiskt toppar sin hysteriskt underbara HPLutgåva Fallet Charles Dexter Ward, med Skräcknoveller.




En fantastisk Vertigoutgåva, bland annat berikad med teckningar av Pontus Lundkvist - ett måste!



Om man vill berätta något om den här boken är de möjliga infallsvinklarna många; skräcknoveller innefattar merparten av det som Sam J Lundwall gav ut som redaktör för Delta förlag (skräcken klassiker), eller på hans egna förlag Fakta och fantasi.

Man skulle alltså kunna fokusera på den gode herr Lundwalls gärning. Eldsjälen Lundwall, vars handnling har gett landet mycket av den science fictionkultur vi trots allt har. Lundwalls gärning är oöverskådlig i fråga om att lägga grunden för ett litterärt intresse. Han planterade frön.

Men skulle kunna skriva om Skräcknoveller med tanke på hur överjävligt älskvärd förlaget Vertigo och dess ansvarige utgivare CMEdenborg är - men han tarvar en djupare och noggrannare studie, så stor är den gärningen.

Man skulle också kunna skriva om Skräcknoveller med tanke på att det är 37 noveller, samt att boken innehåller ett återigen magnifikt - jag börjar får slut på adjektiv - efterord av bloggbekantingen och HPLexperten Martin Andersson.

Men jag gör så här: Carl Mikael Edenborg inleder boken med ett förord som känns som om det skulle ha kunnat varit skrivet av mig - inte för att jag kan jämföra mig med Edenborgs briljans, nej, det är med tanke på upplevelsen som det första Lovecraftmötet skänkte honom; och i och med förordet är ribban lagd, kärleken och respekten för Howard Phillips Lovecraft genomsyrar allt i boken - omslagets klassiska utforming (giftgrön färg tydligen) med sidensnöre, en smakfull guldfärgad Chtulhu, som trots sin ringa storlek inger betraktaren med respekt. Cthulhu är störst. Fuck of, mankind!




HPL



Att novellerna sedan genomgått en språkligt och textkritisk granskning av ovannämnda Martin Andersson, gör att de med fördel kan läsas på nytt (om man redan läst dem tidigare), eller för första gången, givetvis.

Jag har redan läst merparten av allt i boken. Det första jag läste var min stora, lilla favorit, Det vite skeppet, som alltid får mig att känna mig som det barn jag var då jag först läste den - magin är fortfarande total! Förvänta er alltså inte en beskrivning av hur författaren bakom bokens innehåll skrev. Det har jag redan gått igenom - klicka på etiketten HPLovecraft under blogginlägget och bläddra nedåt.

För mig räcker det att konstatera att det inte blir bättre än så här. Här finns för första gången den perfekta introduktionen för er som aldrig läst författaren tidigare men är nyfiken. Boken täcker både HPLs fantasy och Cthulhumyten - samt givetvis den renodlade skräck han skrev med sådan perfektion. Skräcknoveller är också en samlingsutgåva med sådan aktning för hantverket att alla Lovecraftälskare faktiskt måste äga denna bok.

Det är en perfekt gåva. Perfekt.

Jag är mållös. Kärleken är ofattbar! Imorgon ger vi oss på Hasturs senaste giv i denna skräckens renässans.

fredag 25 november 2011

Hard as a rock

Om man har tuff smak eller inte...

Tuff smak. Smak. Alltså.

Det finns duma saker att prata om, och så finns det de saker jag skriver om. Jag skriver om det dumaste man kan tänka sig. Självklarheter. Tragiskt nog är mina juveler av självklarhet bara självklara för mig.

Hur som helst har jag världens tuffaste smak, då det kommer till musik - och allt annat.

Jag har bredden. Canibal Corpse, Mr big, Miles Davis, Samantha Fox.

Nej. Jag gillar inte Samantha Fox. Mitt starkaste minne av henne är hennes bröst - och då någon tog på dem då Adam Alsing hade en av sina tusentals pratshower som ingen tycks inse suger värre än Venom.

Ett band som är ruggigt okreddigt i de kretser som klickar gilla på "ond" musik är Freak Kitchen.

Ett jävulskt bra band. Då jag upptäckte deras debut läste jag i avsomnade musiktidningen vars namn jag har förträngt... Den var gratis. Någon?

Hur som helst fanns det en liten del av den text jag läste som handlade om ett tidigare band. Fate. Jag hade hört Fate. Men jag hade för mig att det var kasst. Så fel jag hade.

Jag menar, nu då jag såg att de har släppt en ny skiva, då var jag ju tvungen att lyssna lite på en gammal hitlåt. Givetvis ska ni också få nöjet att avnjuta denna melodiösa hårdrock.

Fate. Hard as a rock.





Påminner lite om Icon.

onsdag 23 november 2011

Var det Nirvanas fel även då Extrem blev ett allmänt hånobjekt?

Extreme. De slog igenom med buller och bra då de släppte Get the funk out. Balladen More than words tog gruppen till toppen - jag var varken kär eller hatisk. Det var hårdrock. Det var inte den bästa hårdrock jag hade hört, men jag gillade gitarristen, Nuno, han hade ett jävla driv i sitt spelande, ett driv som påminde om Kai Hansens.

Så.

Jag vet att Nirvana klöv bandet (Extreme) i atomer ett tag då de blev intervjuade. Ändå tragiskt att en så begåvad (intellektuellt) kille som Kurt skulle ha så mycket att säga till om inom det område som han var sämst i: musik.

Bandet (Extreme) dog, i media. Grungen tog över världen. Mediavärlden. Journalisterna sög den Kobaniska dolmen och lapade i sig den heroinindränkta sperman, som om det var gudarnas ambrosia.

Det här bandet hade aldrig korkade texter. De var lite underfundiga, de spelade som proffs. Men... Enligt alla journalister över huvud taget var all hårdrock som inte var grunge, sexistisk.

Det är fan en korkad åsikt. Helloween sjöng om all annat utom sex.

Journalister är fan något av det dummaste jag vet. Nöjesjournalister that is. Man skriver om verkligheten för att den måste beskrivas. Man skriver inte om favoritgrupperna för att få leva som en rockstjärna utan att kunna skriva bra musik. Morgondagens löp: bonde ger herpes till fru?

Nå. Nu driftade jag iväg. Lite. Igen.

Extreme släppte en skiva efter sin dundersucce. Den floppade, tror jag. Men den skivan, Three sides to every story, hade några bra låtar. Faktsikt.

Det här var första singeln.



Så frågan kvarstår: var det Nirvanas fel?

Min motfråga: var andra världskriget bara Hitlers fel?

Felet är inte att det finns monumentala dårar. Felet ligger i de som inte kan tänka själva. Rasister. Musikjournalister. Borgare. Journalister. Nazister. Och, ja, borgare.

tisdag 22 november 2011

Nonsens.

Efter att ha funderat på om sossarna verkligen har blivit värdelösa, eller om det beror på delar av Juholt-drevet, känner jag mig smutsig och kränkt.

Sossarna.

Det var de som byggde detta land. Det gjorde ett fantastiskt jobb.

Det går inte att inte hålla med. Vi var bäst i klassen i alla bra ämnen.

På den nuvarande lallaren, som tar från de fattiga och ger till sina egna, kan man ju få för sig att det är han personligen som har gjort allt bra för landet.

PR.

Jag hatar pr.

Jag hatar också tv-seriens Mad mens första tre säsonger. Likheter med Sopranos, sa någon. Jasså? Vad är det då? En otrogen karl? En vek kvinna? Tveksamma jobb?

Ja. Tveksamma jobb, ok. Men annars är det nog bara en psykos.

Jag har tappat allt förtroende för människan. Hon tittar på Bonde liger med Idol, och Ensam snickare söker.

Jag ser fan ner på er.

måndag 21 november 2011

Varför är det ingen som sagt något om Vindictiv?

Göran Edman är ju med och sjunger.

Vad är det för fel på er?!?!!



Om ni inte vet hur mycket jag uppskattar killens sång... Läs.

Det här ska jag lyssna lite på.

Watchmen som serie och film




Jag har älskat serietidningar sen jag först läste Spindelmannen. Jag gillade serier redan innan. Både fantomen, Stålmannen, Tarzan, Hulken och Batman var favoriter. Men då Spindelmannen kom i fokus ändrades nåt. Jag var väl i perfekt ålder för att ta till mig den science fiction/fantasy som var grunden i Spindelmannen.

Och jag uppskattar givetvis den seriens ledord: with great power comes great responsibility.

Tänk om USA hade kunnat leva upp till det mantrat... Värdsfreden.

80-talet var en lustig tid; samtidigt som yuppien strövade omkring på jorden (den västra delen), med sin överdrivna livsstil, och sina galna åsikter, var ironin det nya svart - och allt skulle ironiseras och gärna förlöjligas.

Så även kulturen. Den ironin gav oss både Titta vi flyger, Polisskolan - och Watchmen.







Jag läste serien sporadiskt på ICA-ersboda i Umeå då den kom. Jag köpte inte ett enda nummer. Jag begrep inte bättre. Då min mammas dåvarande make fick den inbundna versionen i brevlådan frågade jag om jag kunde låna den. Det gick bra, och boken blev min.

Efter att ha läst den, och gillat den - men ändå känt att det var nåt som fattades - bestämde jag mig för att ge boken några år, och sen läsa om den. Det tog ju typ bara 15 år...

Jag hade tänkt att ta tag i det innan filmen kom, men insåg att boken var nedpackad längst ner i de flyttkartonger jag omger mig med. Jag fick till slut fram boken, då var det bara att sätta igång, då jag kommit ikapp bokhögen som ständigt växer.

Jag gillade serien från början. Men de där små detaljerna, det som gör skiten till något exceptionellt, det var jag jävligt sugen på att insupa igen.

Styrkan hos serien sitter i att Watchmen är tydlig, men aldrig uppenbar. Det är en historia som handlar om politik, men man får aldrig ta del av politik, man får bara se dess följder. Det är en historia som med känsliga handleder målar upp en detaljerad och mörk bild av de konsekvenser som superhjältarna de facto leder till.

Här kan man länka till den mening jag skrev om ironi. För där Titta vi flyger gjorde narr av katastroffilmer, som varit framgångsrika under 70-talet, var Watchmen serien som visade en verklighet som tog hänsyn till det faktum att utklädda vigilanter kan ha en psykiskt inverkan på människan.

Det är inte utan att man med ett gillande öga inser att Allan Moore rev ner barriären mellan böcker och serier, och han lyfte upp dess status till nya höjder. Ett annat mästerverk är V for vendetta, som även den skrevs av Moore.

Det finns mycket att älska, det finns mycket att upptäcka - och då man läser om Watchmen upptäcker man givetvis fler lager av briljans. Man kan uppskatta den i tidningen inkorporerade piratserien som går hand i hand med originalberättelsen. Själva sensmoralen är att men kan mena gott, men om konsekvenserna blir massmord... Stora frågor, inge enkla svar. Som sig bör.

Och så var det den där filmen Pulp Fiction, som alla hyllade för att handlingen var uppstyckad. HAH. Läs den här serien och inse att det kanske var era tidigare erfarenheter som sög.






Nå. Sen kom då filmen. Efter så många turer. Manuset skrevs om i alla fall tre gånger, och ett tag var min favorit Terry Gilliam från Monty Pyton tilltänkt som regissör - han drog sig ur med motiveringen att det inte skulle gå att göra handlingen rättvisa om man skulle korta ner handlingen till 2,5 - 3 timmar. Han har en poäng.

Det är nämligen filmen Watchmens svaghet. Filmen är skitbra, egentligen, den har allt jag önskar i en film. Men det lossnar aldrig, inte lika förlösande som i serien, men det är något som fattas. Jag såg om filmen just efter jag läst om boken. Då insåg jag att förlusten är det som bara rullas förbi i stillbilder under inledningstexten; man tar alltså halva intrigen (50% av handlingen) och kletar ihop den till ett speed-kollage - som jag tror att man kanske missar om man inte läst serieboken.

Det är inte så ofta som filmer blir bättre än böckerna de baseras på. Det beror nog till stor del på det faktum att man försöker följa handlingen FÖR noggrant, och för slarvigt... Det är en senare fördjupning.

Men bra bokfilmatiseringar är ofta ganska fristående från böckerna. Kommer osökt att tänka på Ett öga rött. Det var en bra bokfilmatisering.

Watchmen är en ganska bra filmatisering. Men ska man se den, då ska man ge sig rätten att läsa bokserien också.

För det här är bra jävla skit. Mitt största klagomål är att man våldfört sig på slutet av serien. Seritidningen bjuder på en ganska spektakulär slutkläm, filmens slut känns uppdaterat, men ändå lite väl enkelt. Har ni sett filmen Time machine, först den från 60-talet (???) och sen den nyare från efter 2000. Jämför sluten. Jag går med på att det är finurligt. Jag gillar det till och med - men ibland är det roligare med originalet. Smaksak, jag vet. Men ändå.

Läs. Se. NU!

Scum

Scum... Jag vill lägga till: of the earth. Men det fattar ju alla.



Jag har inga problem med kvinnor eller deras kamp för ett rättvisare samhälle. Jag står på kvinnans sida. Jag står på rättvisans sida. För det är inte rättvist med förtryck.

Det är givetvis en självklarhet. För att skriva det lite fånigt: om människan är en fågel, hur ska hon då kunna flyga om vingarna är olika starka?

Nej. Det var verkligen fånigt.

Vad som inte är fånigt är i det här specifika fallet med Scum: vansinnet. Men, ett vansinne med botten.

Scum-manifestet är ett en galen text (som jag inte läst, men hört talas om, OBS), som skrevs av en galen kvinna - en galen kvinna som blivit utsatt för den värsta behandling man kan tänka sig.

Men det är ändå, trots att texten innehåller uppmaningar till mord på halva mänskligheten - vilket alla friska människor backar iväg från - trots det, så är det en viktig text.

Den väcker nämligen debatt.

Debatten runt kvinnans frigörelse från patriarkatets bojor är förlösande. De, bojorna, måste bort. Nu.

Ett sätt att ta sig in i diskussionen är att se teaterpjäsen uppsatt efter texten.

Eller läsa det här. Eller ännu hellre, här, där Vertigohjälten förklarar.

söndag 20 november 2011

Människan - vansinnet

"Tillvaron styrs av slumpen. Har inget mönster. Bara det vi tror oss se när vi stirrat för länge.

Ingen mening. Bara den vi bestämmer oss för.

Världen är roderlös. Drivs inte framåt av diffusa metafysiska krafter. Det är inte gud som dödar barnen. Inte ödet som slaktar dem. Inte försynen som matar hundarna med dem.

Det är vi.

Bara vi."


Hellborn

Perfect nothing, another lie
Swallow what they feed you with
The question asked seems justified
Reality or dream
Watch and analyse - see it fall
The random pattern - is disolved

Hellborn - killing
Hellborn - Slaying
Hellborn - Maiming
Hellborn - We must be...

Tears mould my eyes
like thorns ever soaring
a religious contradiction I dont care to explain
The hellborn race has got a human face

The answer is obvious, yet still ignored
Children, mass-produced
Genes fixed to fit the manual
Nothing is left unkontrolled
Beautiful evil - glorified
Feasting on the corpse of our history lost

Fredrik = spets.

Idag glorifierar vi Fredrik D. Det är en redig kille. Han backar aldrig för en verbal fajt. Han backar aldrig från en orättvisa.

Han har en perfekt musiksmak.

Han är helt enkelt perfekt.

Det är faktiskt bland annat därför jag bloggar. Eftersom att jag inser att det är inte alla som begriper bättre. Jag är möjligheten till er upplysning.

Men det är många som aldrig kommer att förstå. Som min favoritmoderat Steen Haeger som skriver i de flesta inlägg som pekar på total inkompetens hos regeringen. Han kommer aldrig med argument, bara med härligheter som: Fredrik R och Anders B är så fina, så bra och underbara. De kommer att hyllas av historiker om hundra år, och så vidare.

Hur mycket sprit krävs det för att supa fram ett dylikt delirium? Hur naiv får man vara om man så oblygt lyfter fram en politiker vars främsta styrka är att skylla på "enskilda fall" och påstå att man tar ansvar då man skänker bort pengar till riskkapitalister eller andra för rika människor?

Jag skriver inte för Steen, han är bara en underhållande bieffekt av mitt skrivande. Jag skriver för de som inte orkar titta på alla nyheter. Jag skriver för att jag, som jag har sagt, tycker att jag har bättre koll än er allihopa där ute.

Ni förstår inte. Det gör jag.

Jag är dessutom, och det här är en av mina främsta styrkor, ödmjuk.

Men jag är dålig på att spela gitarr. Det är jag. Men inte ens solen kan vara fläckfri. Så hur skulle då jag kunna vara det?

Retorisk fråga.

Nu ska jag ha mer frukost.

lördag 19 november 2011

Lördag hela dagen. Typ.

Då politiken är galen, och allt annat är som vanligt...

Ja. Vad fan ska man hitta på då? Ska man lyfta fram mer fakta om hur alliansen försöker att kränka sverige tillbaka till stenåldern - samtidigt som okunniga borgare försvarar politiken på grund av ideologiskt haveri?

Nej. Jag försöker lyssna på musik. Jag försöker njuta av livet. Jag försöker ta det lugnt.Det går åt helvete.

**

Men jag har en fråga som rör de här småkonsolerna. Ni vet, nintendo pch playstation. Nintendo ds och Psp.

Om man ska köpa en sådan till sin snart sexåriga dotter, vilken konsol har bäst spel? Och vilken konsol håller bäst?

**

Sen är det snart dags att ha åsikter om nya Machin Head. Jag kan börja med att konstatera att Locust fastnade snabbare än the blackening. Men, det är inte ett bra betyg...

Jag ber att få återkomma i frågan om ett litet tag.

**

Jag kan inte komma över hur högern kommer undan med haveri efter haveri. Man tycker att vårdskandalerna borde räcka. Eller de enskilda fall som alltid återkommer. Eller det faktum att antalet "förtidspensionärer" ökat med 70% de senaste sex åren - med tanke på hur alliansen anklagade sossarna för att i princip har sjukskrivit människorna själva, är det märkligt att inte en enda sosse klarar av att smälla in lite välriktad kritik. Är de måna hjärndöda hela bunten? Vad fan gjorde Göran Persson med partiet? Gjorde han en Stalin? Sparkade han alla som inte höll med honom? Är det bara dårar kvar i sossekoridårerna?

Sossarna är ett ämne för en regnig dag.

Den där Andres Johansson från grannkomunen... Med sådana medhjälpare behöver man ingen opposition.

Men borgarna har ställt till med mer galenskaper sedan de ljög till sig makten. De har, mot allt vad vetenskap och ansvar heter, gjort nedskärningar efter nedskärningar... De har tagit lån för att sänka skatterna - och kommit undan med att peka på oppositionen då de pratat om reformer - för att det skulle kosta pengar. Sen när var lån gratis?

Jag bävar. Den svensk som går på denna monumentala intellektuella våldtäkt, de är samma dårar som går igång på rasistsnacket från svinhögarna i sd.

Sd. Vilka idioter. De har alltså tagit en del av klassförtrycket, rykt ut det ur sin placering, och förstorat upp det med hjälp av "magi". Allt för att skylla världens samlade problem på... Muslimer?

Vem var det som var skyldig till allt ont för 25 - 35-år sedan? Det var då inte muslimerna. Det är dock något som rassarna aldrig kommer att fatta.

En diskussion.

Polaren sa: men alltså, jag gillar bara inte det jag sett. Vi har för mycket invandrare.

Jag: Problemet är väl snarare att vi har för många fattiga. De människor som du pratar om, var de från över eller underklassen?

Han: Ja. Inte var de rika.

Jag: slutsatts på den? Kan det handla om klass, kanske?

Svaret var tystnad.

Jag antar att han tänkte. Eller så gillade han inte min mästrande stil. Båda svaren är korrekta, så länge man alltid tar med klassvinkeln.

**

Nej. Nu måste jag vila. Det kommer mer vansinne. Snart.

tisdag 15 november 2011

Den där landsfadern. De som inte fattade vad borgarna sa.

Vad är det med människor?

Det är inte utan att man blir misantropisk. Snacket om Carema är en bomb. Det påminner om då USa vaknade upp efter den förlamande post elfte september sjukan: krossa alla som är emot oss, ifrågasätt aldrig. Gör du det ska du dö.

Privata vinstintressen i vård eller skola borde vara omöjligt att genomföra för ett parti som spottar mot bidrag; den här regeringen använder dock aldrig sunt förnuft eller vetenskap för sina reaktionära reformer. Nej det handlar alltid om blind ideologi, och en vidrig retorik som gärna på ett unket sätt förnedrar motståndaren - med rena lögner.

Men alltså... Det är skattepengar som skänks bort. Om ni nu är så satans kåta på att sänka skatter, alltså, ni som röstade blått, men är för korkade för att fatta hur korkade ni de facto ÄR. Varför inte skrika högt: sänk skatterna, ge oss mer pengar i plånkan - det går om ni förbjuder riskkapitalister från att STJÄLA våra pengar.

I min värld investerar man dock helst de pengarna. Där de skulle vara från början. I vården. och skolan. Och samhället.

Jag blir alltid förbannad då jag hör Norberg eller valfri stureplanspartikräk uttala sig. Ni ska vara glada att vi inte äger Saab.

Varför då?

Det hade varit klockrent. Vi skulle, som jag brukar påpeka, kunna styra forskningen mot en miljöanpassad sådan. Statliga jobb är alltid bättre än privata, det är MINDRE diskriminering. Bara en sån sak.

Nej. Jag är för trött för att upprepa mig om självklarheter. Nu är det fan dags för er att vakna ur er korkade dröm. Ifrågasätt den självutnämnde landsfadern. Han har INGENTING att komma med. Ingenting. Han klickar nämligen gilla på Carema.

måndag 14 november 2011

Idag: Jon Bon Jovi.

Då var det måndag igen. Inte för att det spelar någon roll vilken dag det är, allt är sig likt.

Mördare hyllas som hjältar och de som kämpar för andras rättigheter, de fördöms och de förtalas.

Hur ska man förhålla sig till det utan att bli galen?

Det går inte.

Så vi tar en Jon Bon Jovi ballad på den.

söndag 13 november 2011

Jag blir galen. Jag ÄR galen. Jag vill njuta av musik - men jag lider av högerns vansinne

Jag har försökt ha tid till musiken.

Det går ju sådär. Jag tänkte köpa en rolig grej till dottern i för den dagen i december. Seriöst. Allt är svindyrt. Det blir ingen sill för mig. Helvete.

Så vad gör jag åt det? Jo. Jag jobbar 6 dagar i veckan.

Vet ni hur jobbigt det är att jobba sex dagar i veckan om man måste kliva upp FÖRE klockan 5?

När ska jag ha tid att lyssna på lite nya skivor? När ska jag ha tid att lyssna på gammal musik? Detta dillemma. Hade jag inte tappat hörlurarna till phönen så...

Nej.

Detta är verkligen inte en gnällpost.

Det är en: "jag hatar fan borgare"-post. Hur i helvetet kan det vara ok att förfalska verkligheten så oblygt som de gör?

Veckans lågvattenmärke var ju tvivelsutan den där konservativa damen från partiet som på allvar tror att det sitter en gubbe i rymden och trollar, då hon tar udden av all kritik som riktats mot den borgerliga privatiseringshetsen med följande vansinne: Det är personalens fel. (svar på tal)

Hade hon ståt framför mig då jag läste det hade jag skrikit mig hes åt hennes mentala haveri. Jag är bombsäker på att hon inte tror på det hon säger. Jag tror att hon är mutad att säga så, av Reinfeldt, för att han ska slippa få kritiken SOM HAN SKA HA. Har jag skrivit detta tidigare? Skitsamma. Det blir inte mindre sant för att det upprepas.

Det är inte utan att jag undrar över hur de som försvarar deras inhumana politik fungerar. Är det alltså, med tanke på den borgerliga politikens konsekvenser, på så vis att de gillar förtrycket, att de tycker att det är värt att offra några ägg, som det så fult brukar heta?

Det är mycket jag undrar över. Den mentala statusen hos dem som går på högersnacket bara för att det upprepas om och om igen. Som det om LO. Jävla LO. De ger pengar till sossarna.

Ja? Vad är problemet? De står för samma politik. De har utvecklats tillsammans. Sen när skulle lönetagarna inte få ha en intresseorganisation som tar vara på våra intressen, våra rättigheter? Borgarna har ju näringslivet. Och vet ni vad, där snackar vi om MILJARDBIDRAG.

Hur kom det sig att det aldrig ens nämndes?

Tror ni mig inte? Läs om det. Läs och förstå varför jag avskyr allt som har med borgerliga tankesmedjor att göra. Kanske en av de viktigaste texterna på nätet, om hur verkligheten blir propaganda i borgarnas händer eftersom att de förfalskar den.

***

Sen är det den här nya affären som seglat upp framför mitt inre brunöga: om Juholt, och svt. Det drar fram en annan fråga som jag har försökt att lyfta fram för. Hur många känner till att borgarna har ett krav då de sitter i direktsändning på till exempel Aktuellt, att de ska slippa oppositionens medverkan.

Jens Holm bjöd på ett exempel i veckan.

Folk klagar på att Juholt är fjantig, men borgarna hotar demokratin med att tillåta sig själva blir expertkommentatorer av verkligheten. En verklighet som, med tanke på "personalens fel" är vääääääldigt olika i mina ögon och i vår massmördarens till utrikesministers ögon.

För drevet mot Juholt var galet. Det var till och med förfuskat. Kolla själva.

***

Ja. Sen hade jag en liten twitterdebatt med Fredrik Federley. Eller Ursula Federley som han kallar sig för att slippa undan mutanklagelser. Han kom helt sonika på att kommunismen mördat 100 miljoner människor. Jag frågade var han fick den siffran ifrån, Timbro (eller nya moderaterna)?

Svaret är ju enkelt. Timbro och alla borgare som vill svartmåla kommunismen, som de är livrädda för, räknar helt enkelt alla som dött i det landet samanlagt (ni vet: Sovjet, Nya Kampuchea, Kina och så klart Nord Korea).

Med det räknasättet blir det dock inte så roligt att kolla upp sina egna synder. För hur många är inte de arbetare som under kapitalismens förslavande och förhärskande bojor, inte ens blivit 40 år? Alla krig som imperialistkapitalisterna startat...

Nej. Ursula. Förlåt, Fredrik, du gör dig bara korkad med din värdelösa retorik. För det krävs en femårings hjärna för att genomskåda skiten.

Ja.

Det är söndag fortfarande.

Och jag har inte ens hunnit plocka fram gitarren...



Gitarren Här kan man läsa om en uppenbar konflikt med tanke på svastikan.



Söndag

Tiden är ur led. Alltså, det är för tidigt på en söndag.

Men en annan ska jobba.

Alltså lämnar jag er med ledorden: röstade du på alliansen och INTE har fattat hur fel du är, dra åt helvete.

lördag 12 november 2011

Slayer mosas. Nästan totalt. Av Testament. Clash of the titans del 2.

Break your neck



Jag skrev om två av de bästa thrashmetal grupperna som finns. Testament och Slayer.

Jag hade en liten genomgång av deras tidiga diskografi.

Nu ska vi syna musikerna. Vilket band är bäst på att spela?

Ja. Vi börjar med Slayers starka kort. Dave Lombardo.

Trummisduellen:

Dave vs Louie.

Dave Lombardo är kanske världens mest svängiga trummis. Loui Clemente är jävligt bra han också, men han har faktiskt inte en chans mot Dave.

Punkt. Men... Dave spelade ett tag med Testament. På Testaments bästa skiva. Hur ska jag förhålla mig nudå?

Jo. Jag ger pokalen till Dave. Testament har ju haft en armada av trummisar sen Louie slutade 92. Eller vad sägs om: (förutom Dave då) John Tempesta, Gene Hoglan, Jon Dette, Shawn Gairdner, Chris Kontos, Mike Ronchette, Steve Jacobs. Phu... Jag tror jag missade den där Cradle-killen... Men spelade han med bandet eller var han bara med på pappret?

Hur som haver är de flesta av dessa trumspelare av världsklass. Somliga till och med av ypperliga världsklass.

Dave Lombardo vinner. Givetvis.

Gitarrduellen: Det finns säkert de som skulle ge segern till Slayers gitarrunkare bara för att de är tuffa. Det är ok. Jag föredrar dock de som kan spela. K. King och J Hanneman är stilbildande. Men... Den stil de bildade klarar de inte av att prestera i. Jag tror att det första gitarrsolot av Slayer som jag inte mådde dåligt av fanns på skivan Seasons.

Testament hade från början Alex Skolnick och Eric Peterson. Det är världsklass. Sen har de haft inhoppare som: James Murphy, som är dödsmetalens egna Yngwie. Typ. Eller Steve Smyth, som numera spelar i Nevermore, om de nu finns nåmer. Alltså, Slayer är ägda.

Basisterna då...

Ja. Tom Araya är ju världens tuffaste basist, till utseendet. Att hans musicerande går ut på att pumpa på esträngen... Ja. Det gör att han får dyngspö av Testaments Greg Christian. Den som inte håller med får skämmas, ta mig fan.

Ja. Sångarna då? Tom mot Chuck.

Två ess, en av dem klarar av att sjunga både death metal och ballader. Den andra har en ondska i rösten skrämmer de flesta första gången man hör det.

Men Chuck. han KAN sjunga.

Testament leker hem detta.

Jag har en rolig anekdot att bjuda på. Jag gjorde en intervju med Testament (jag gjorde två) men denna var live, i Skellefteå - herpesens hemstad - och frågan gällde mr. Lombardo. Min kommentar var att jag tyckte att The gathering var hans bäste prestation. Det blev nästan bråk.

-No man, säger Steve, the stuff he did with Slayer is unbeatable.
Så om du fick välja en av hans skivor som - den du anser att han spelar bäst på - , vilken skulle det bli?
-Definitely ”South of Heaven”, man.
Tja, jag anser att The Gathering är bättre!
-På sätt och vis kanske, men det är två helt olika stilar. Man kan inte riktigt jämföra det rättvist, avslutar Steve diskussionen.


Resten finns här.

Testament. Snart kommer en ny skiva. Fy fan var underbart!

Hur man lättast begår våld på verkligheten: skyll på individen. Blunda för systemfelet. Dra åt helvete era äckelborgare

Jag kan inte låta bli att spy kaskader rakt på datorskärmen då jag läser om de vidriga KDare som skyller Caremaskandalerna... Caremahaverierna... Inget ord känns tillräckligt...

Nåja. De skyller alltså detta helvete på... Är ni redo... PERSONALEN. Det är alltså personalen som VÄLJER att vara underbemannade... Shit. Det är personalen som VÄLJER att tjäna dåligt och inte hinna med de som ligger och vältrar sig i sin egen avföring.

Alltså. Seriöst. Hade jag varit för våld, vilket jag inte är, då hade jag ta mig fan avrättat dessa kräk. Det är inte utan att jag önskar Maria Larsson samma öde som hon ger de äldre - idag. Nu. Bind fast henne i en stol och ge henne lite laxerande medel. Sen ger de henne lite knark som försätter henne i ett medvetet tillstånd, men oförmögen att röra sig.

Det vore poetisk rättvisa.

Problemet är bara att ingen människa förtjänar den skiten. Så Maria kan lugnt haverera vidare. Eftersom att någon människa som anser att VINST är viktigare än värdighet och solidaritet med de som BYGGDE detta land.

Nej. Jag pallar inte att skriva om detta. Jag mår så jävla illa av den borgerliga ideologins kärna: tjäna pengar, oavsett metod. Jag spyr på dem som inte kan ta sitt ansvar och väljer att blunda för att deras politiks konsekvenser ALLTID blir lidande för någon. Stort lidande.

Dessa giriga misantroper... Men jag är ändå inte förvånad. Det är ju så de jobbar. Deras politiska misslyckanden skall alltid skyllas på individen. Alltid. Så att ingen kommer åt, ja, politiken.

Borgerlighet drabbar alltid de svaga. Ska vi kanske SLUTA med det. Nu. Det är inte en fråga. Det är en jävla order. Vi kan föra politik som INTE innehåller det borgerliga förtrycket. Det är inte naturlag.

fredag 11 november 2011

Fredagsvansinne

En fredagkväll som denna måste man bara njuta lite av. Dottern och jag liksom. Bara mys!

Hur som haver har jag läst lite om vårdskandalerna.

Tja, jag ska snart säga det, men först... Hur dumma är ni, om ni är förvånade?

Nu. Här: Vad var det jag sa?

Dårar.

tisdag 8 november 2011

Clash of the titans - Testament vs Slayer

Testament




Slayer, står det här



En gång i tiden, då jag stavade fel i andra format, skrev jag bland annat min eminenta tidning Arqtique zine. Det var ett fanzine fyllt med vansinne, i salig dyslektisk anda: intervjuer, glorifieringar och hutlösa hyllningar i ogramatiska högar.

Det var givetvis ojämförligt och unikt. Vackert, men ändå kargt, på ett vuxet sätt. Eller nåt.

I den tidningen skrev jag till sista, det legendariska, aldrig skådade numret av tidningen - nr 4, en text som ställde thrashgiganterna Slayer och Testament mot varandra.

Jag kom att tänka på det då jag läste kommentarerna till inlägget om överskattade saker i musik. Eller vad fan det var, dyslexi och dåligt namnminnen. Fantastisk kombination. Tro mig. Underbara är de tillfällen då för mig helt främmande personer börjar prata som om jag kände dem. Vilket jag ju oftast de fakto gör. Skitkul. Och jobbigt.

Hur som helst.

Jag jämförde banddel mot banddel. Trummis mot trummis, basist mot basist. Ni förstår.

Det jag kom fram till var det, för de som brukar läsa här, föga förvånande resultatet: Testament vinner på KO.

Hur då?

Jo. Jag började med att jämföra diskografin. Här spelar ju min personliga smak en ganska stor vikt... Jag avgudade the Legacy då den kom. Jag gillade Show no mercy, då låtarna spelades live på Live Undead.

Hur som helst är båda gruppernas debuter ikoner - Slayer hade inte riktigt hittat deras vinnande stil, men skapade något unikt i sin klass. Det spöar man helt enkelt inte. Om man inte släpper en skiva med låtar som: Alone in the dark, Apocalyptic city, First strike is deadly, Over the wall, Do or die...

För mig är det jämt skägg. Den enes vägbrytande framåtanda, vinner mycket, men den andres magiska låtskatt...

De skivor som följer sen är lättare att jämföra. Alla som avgudar Slayer anser att den trio, alternativt de fyra skivor, som följde Show no mercy, är något av det bästa som någonsin gjorts.

Jag tycker att Testament håller jämna steg fram till sin femte skiva, the Ritual, som är ett litet magplask, medan Slayer då släpper sin bästa skiva, Seasons in the abyss. Det är den eller South of heaven, som ligger och nosar på höga poäng, i min bok.

Men däri ligger ju problemet med en jämförelse. Smaken tillåts avgöra. Många människor tittar snett på mig för att jag inte avgudar Reign in blood. De väljer bara att vara riktigt drygt döva: jag gillar skivan. Men inte tillräckligt mycket för att idas lyssna på den ens en gång per år. Det finns mer bra skit där ute. Att skivan jämt och ständigt hamnar i topp på olika listor, känns för mig mer som ett härligt erkännande åt en lite bespottad och hånad genre, som hamnat lite i kläm mellan de riktigt brutala death metalgrupperna, och de lite mer melodiösa heavy metalgrupperna, som främst företräddes av Helloween en gång i tidens begynnelse. Det, snarare än att jag ser skivan som det mästervärk som en del påstår att den är.

Jag lyssnar alltså inte så ofta på Slayer, och lyssnar jag, då är det nästan bara Live Undead, South of heaven, eller Seasons.

Testament lyssnar jag på minst en gång i månaden. På cd. Olika skivor varje gång. Datorn gills inte. Punkt.

Jag ser alltså att vinnaren mellan Hell awaits och The New Order som glasklar. The New Order. Klockren KO. 10 - 0, känns det som.

Jämnare då mellan Reign in blood och Practice what you preach, men då jag föredrar Testaments låtskrivande före Arayas gäng, är det ändå en klar seger. Om än inte lika övertygande som föregående alster. Reing har ett par killerlåtar.

Ändå väljer jag Testaments Practice. Men inte bara för skitbra låtar, som titelspåret, Greenhouse effect, Perilous nation. Jag skulle kunna räkna upp alla låtar, skivan är jämn. Även deras första ballad, fyndigt betitlad, the Ballad, är bra. Skivan har också ett ganska roligt ljud, speciellt på vinyl. Det är levande och djupt, fantastiskt enligt mig. Skivan är inspelad live, enligt bandet. Live i studion. Allt utom sång och sologitarr spelades in i en tagning, så vitt jag förstod det. Det blir lite bättre då, speciellt om man har vinylversionen. Typ 6 - 4 här då. Eller kanske 7 - 3.

South of heaven var min första studioskiva med bandet, jag ägde bara live Undead tidigare. Den här skivan dock... Oj oj oj. Titelspåret ensamt räcker för att krossa allt motstånd. Sen följer ett koppel av starka spår, Silent scream är ren ondska. Mandatory suicide... Ja. Skivan äger, kort och gått.

Så hur står den sig mot The souls of black, dårå. Jag vill minnas att Testament sa att skivan skrev enkom för att de snabbt skulle få komma ut och turnera. Är skivan ett hafsverk? Absolut inte. Den är skitbra! Love to hate mördar! Titelspåret är suggestiv och hård tyngd. Balladen är bra här också. Ballader skulle bli ett senare lyxproblem för Testament.

Hade någon frågat mig för tio år sen, eller femton, då jag gjorde den här jämförelsen första gången, då hade Slayer vunnit. Idag är det inte lika säkert. Sould of blacl har vuxit och mognat fint med tiden. Även det är en skiva som skall avnjutas på en bra vinylspelare, för den optimala ljudupplevelsen. Vinyl = rymd. Oavgjort säger jag. Så det så.

The Ritual tar hem spelet mot Seasons in the abyss. Men bara för att jag trots allt kommer på fyra låtar på rak arm från Ritual, medan Seasons bjuder på tre. Enkel mattematik. Dessutom är Chuck Billy en asbra sångare. Det visar han på ett väldigt fint sätt i balladen och minihitten Return to serenity. Ändå tycker jag att the Ritual är bandets svagaste giv.

Då kanske ni förstår hur bra jag tycker att Testament är, om till och med deras sämsta skiva, slår Slayers bästa.

De senare skivorna ids jag inte jämföra. Testament har dragit åt svångrämmen, och med the Gathering skrev de 90-talets Reign in blood, för att dra en för temat passande parallell.

Slayer har gjort ett par godkända skivor. Förra skivan, har jag för mig det var, var till och med riktigt bra. Men, nä.

Så. Nästa del, bara för att jag inte orkar skriva klart detta ikväll, blir den om musikerna. Och där spelar inte smaken någon roll. Vilka ska vinna? Ja. Jag skrev ju det. All spänning dog.

Pain of verkligheten

Jag har tagit lång tid på mig med månadens metaltidningar. Det jag ville läsa hade jag läst på en timme, och det jag inte läst omgående, det var fan inte intressant.

Nu har jag i alla fall hittat lite skit att ta med mig från tidningen. Den, skiter fullständigt i vilken, av tidningarna som hade en intervju med Pain of Salvation, hade även en kul textdel.

Killen konstaterar som alla vet att: allt är politik.

Men han säger en till sak som fick mig att haja till. På ett bra sätt.

"Om alla slutade göra det som de vet är fel, då skulle alla problem vara lösta imorgon".

Bra sagt.

För om alla slutade att tänka: men alla andra gör ju det... Ja. Det räcker att säga ergo.

Nu är det dags att fixa medicin. Astma ftl!

söndag 6 november 2011

Laleh - Nation

Jag tror att det är en låt som kritiserar Iran. Man kan ju HOPPAS det.

Den är i vilket fall hur bra som helst.

Tänk er den här låten, tänk er om R.A.T.M skulle spela den. Fy fan vad bra.

De tio mest överskattade fenomenen i musik

Ingen introduktion. Jag bara kör. Förra inlägget får bli förspelet.

***

1: Black Sabbath.

Detta band har gjort mycket för den hårda musiken. Men de har då rakt inte gjort den musik som jag går igång på.

Ozzy och Sabbath är en psykos - det var inte dåligt. Men Black Sabbath med Dio är ljusår bättre. Skivan Tyr är skitbra. Men hur många skulle våga erkänna att Tony Martin är en favorit?

2: Venom.

Venom är bajs. De har gjort tre eller fyra låtar som går att lyssna på. Det är bajs. Ingen vågar erkänna det. Det är lite som med Nifelheim. Det är bajs. Get over it.

3: Debutskivor.

Debutskivor är nog ett av de mest irriterande hyllningsobjekt jag vet. Debutskivan kan vara bra, men oftast har den mer av influenserna som fick musikerna att starta ett band, än det som senare blir bandets identitet. En mycket överskattad debutskiva är Kill 'em all. Den är inte ens nästan i närheten av de två uppföljare som placerade Metallica på thrashtronen. Skivan är bra. Men den är inte så bra som folk påstår. Folk - om du vill veta vad som är "rätt".

4: Power metal.

Den genrebetäckningen är korkad. Det är heavy metal. Punkt.

5: Skitigt ljud.

Många grupper, speciellt de som är influerade av 60-, 70-, och tidig 80-talsmusik, pratar om vikten av ett skitigt ljud.

Grupper har skitig ljud för att de är så dåliga på att spela så att deras instrument inte klarar av att fylla ut ljudbilden på ett adekvat sätt. Skitigt ljud är i princip alltid en garanti för skitig bajsmusik. Det finns alltid undantag, men generellt sätt är det exakt så här det är.

6: Snacket om covers vs äkthet.

Många klagar på de stora artister som har låtskrivare. Jag är inte sen med att påpeka att, ja, det måste ju vara trist att framföra något som man inte alls har varit med om att skapa. Men, det är ingen skillnad på ett band där gitarristen skriver all musik, och en R'n'B-artist vars producent skrivit all musik. Kritiken blir således skitkorkad. Den stora musiken skapas snarare av människor som INTE är rädd för att höra vad som är bra hos andra.

Lelahs två bidrag till Så mycket bättre, eller vad fan det heter, har ju varit lysande. (ab)

7: Trender som dödar musik.

Det är media som dödar musik. Då heavy metal dog i början av 90-talet var det inte för att musiken blev värdelös hux flux. Det berodde på att Nirvana fick sätta agendan för musikjournalistik. De unga skribenter som avgudade självmordsoffret, de drog en karbonkopia över Kurts åsikter och gjorde dem till sina egna budord. Martin Carlsson, någon...

Då internet slog igenom, då kom metalen tillbaka. För att musiken alltid kommer att ha fans, för att det är bra musik, för att det fanns ett växande behov efter dubbla kaggar och falsettsång. Det kommer det alltid att finnas.

Trender är det som skapas av uppdämda behov. Förra året ville folk lyssna på ockult 70-talsrock. Black Widdow räckte inte längre. Vi ville ha Ghost. Vi hade hört det förut, men vi hade hört Hammerfalls musik också då de slog igenom. Vi klickade gilla på retro. Igen.

8: Oförmågan att se en artist utanför den egna diskografin.

Då Helloween - för att ta ett för mig enkelt exempel - släpper en ny skiva, då jämför jag inte bandet med andra grupper, jag jämför dem med deras äldre skivor; jag kan hylla ett ganska mediokert metalband, bara för att de har delar av musiken som jag gillar. Men då jag kritiserar Helloween eller Gamma Ray, då är kritiken bland annat riktad mot att det inte är lika bra som på skivan xxxx. Alltså kan jag ge Viper kärlek, samtidigt som jag faktiskt anser att de är en vårta på Kais stortå, egentligen.

Det gör många sågningar från min och många andras sida, mer lättbegriplig. Ingen är perfekt. Men jag är närmast.

9: De som inte köper skivor.

Ganska uppenbart. Vill man höra musik, då måste man se till att artisterna får något för det. Det mest innovativa och intressanta grepp har Kenta P med hans grupp: Project Hate (har jag för mig att det är), där de ger bort musiken gratis. Man FÅR ge dem pengar om man vill. Man slipper mellanhanden som tar de mesta pengarna själva. Allt går till de som SKA HA MUSIKEN. Kudos för dylika lösningar! Sluta klaga, börja laga.

Eller nåt.

10: De som bara klagar på andra.

Jag ska hålla käften.

Där fick ni.

Fel åsikt? Politik. Musik. Gnäll och fittorkning. Svammel svammel svammel.

Det här med att tycka saker.

Man får helt enkelt inte tycka saker.

Då det handlar om politik gör högersidan allt för att misstänkliggöra politisk medvetenhet. Näringslivet och almega påpekade det olämpliga i att vara fackligt ansluten och prata politik på jobbet.

Det är busenkelt att förstå varför. Om man INTE är engagerad eller om man inte är aktiv i att förbättra arbetsförhållanden, då riskerar man att få sina rättigheter indragna. Rättigheter kostar pengar. Betänk!

Alternativet är att bara ha såikter om vem som knullar med vem. Hur kul är det? Hur begåvad blir man då?

Facket.

Denna fantastiska organisation. Utan facket hade jag blivit blåst på ca: 100 000 kr.

De som påstår att facket aldrig hjälpt dem, de kan inte tänka; de förstår inte verkligheten som omringar dem. De inser inte att alla rättigheter vi har som arbetstagare, har vi fått kriga till oss.

Rätt till rast? Tack facket.

Rätt till dusch på arbetet, eller rätt till en barack att byta om i? Tack facket.

Rätt till semester och 8 timmars arbetsdag? Givetvis är det facket vi ska tacka.

Men. I dag i sverige ska man inte tycka saker. Man ska helst bara vara motståndare till rasism, men rasism ska förklaras som att man hatar någon kolsvart afrikan, inte ett systematiskt förtryck som ser till att vissa människor aldrig kommer in i samhället - och kommer de in, då sitter rassarna där och skuldbelägger dem för att de kanske får ett bidrag, trots att det är reglerna det är fel på, inte människan.

Rasister är fan en sjukdom. Men den kan botas. Men lite läxhjälp. Med investeringar i utbildningen - med ett starkt fack som ser till att människor från Polen, Lettland eller vad fan som helst, inte blir utnyttjade av almegademonerna.

Det är bara illvilliga människor som Fredrik Malm (fp) som försöker förvrida debatten för att få det att låta som att byggnadsarbetarna är rasistiska. Han drar alltid fram kortet: är man emot lagvidriga lösningar på arbetskraftinvandring - och dessa arbetare kommer från Polen - då är man rasist. Mot Polacker. Punkt.

Det är klart att han hastar ditt en punkt. Det vore jobbigt om hans korkade åsikter blev belysta, de tål nämligen inte ljus.

Ingen bör vara förvånad över mitt avgrundsdjupa förakt för den sortens argumentation, eller min fascination över hur högern har lyckats att våldta dylika humanistiska argument.

...eller hur alliansen hittar på att det var de som skapade rösträtt... Det är samma vansinne bakom de båda lögnerna.

Det var den politiska delen det.

Det finns en musikalisk del. Jag spelar musik. Men jag har upptäckt att vissa åsikter får man helt enkelt inte ha. Skulle jag till exempel kritisera den självgoda (och underhållande) Kenta P, från en massa grupper, bland andra Project hate, då skulle skvallertrummorna på nätet gå ilsnabbt.

Killen, L.K. behöver torka fittan. På riktigt. Han gnäller värre än en kärring med pmsframfall. Men gnället är underhållande så det förslår. Dock är det så att man inte FÅR kritisera honom. För då får man en armada av obegåvade horungar efter sig.

För er som inte förstår att detta är ett exempel kan jag bara säga: cyanid. Flytningar från era kön, tar ni hand om själva. Jag har ju exakt samma upplägg som honom på bloggen, fast jag skriver mest om politik, medan han mest skriver om sig själv. Det är skitkul! Jag älskar det. Jag gjorde även en intervju med killen för att jag tycker det är så pass kul. Men inte ens solen är fläckfri.

Så...

Vad säger man? Kritiserar man Entombed eller Dismember för att de faktiskt är skitdåliga, då är man helt fel ute. Och man blir motarbetat för det.

Dissar man Watain, ja, då ska man fan ta skit för det. Watain har jag en skiva av. Jag hyllar deras Bathorykärlek. Deras musik är medioker. Men, spelar det någon roll - över huvud taget?

Varför? Varför måste man anpassa sig till åsikter efter en påstådd, självutnämnd, elit som förmodligen bara har peniskomplex?

Man måste inte. Man ska inte.

Det roliga i dumheterna är ju att det blir så mycket mer underhållande då man inte är exakt lika.

Jag är inte det minsta rädd för att tycka. Men jag har märkt att mina egna engagemang blir lidande. Auberon har alltid fått ta skit för att jag har starka åsikter. Bloggen får fiender för att jag anser att den mesta blackmetalen är urusel. Venom är ett skitband. Celtic Frost är världens mest överskattade band. Alla norska band suger diarré. Spelar det någon roll? De som stör sig, har ni inget liv? Vi är inte på samma fest - jag lyssnar på Machine Head. Ni hatar Cold lake. Jag tycker att det är en skiva som är lika dåliga som alla andra Celtic-skivor.

Men VAD SPELAR DET FÖR ROLL? Samma personer som blir galna av mina åsikter sitter hemma och klankar ner på mina favoritband, utan repressalier från mig. Det är lätt att dissa min smak. Jag gillar ju Rhapsody. Världens mest lättdissade band.

Tror ni jag bryr mig? Klarar ni inte av att lyssna på musik där känslan finns i varje ton, istället för att hylla Mayhem för att de spelar otight och ostämt - och sedan kalla det känsla, ja, då har vi inget att snacka om. Det är helt enkelt er förlust.

Yngwie sa det bäst: skulle det vara känsla att spela dåligt och okontrollerat på en gitarr? Skulle det vara mindre känsla i spelandet om man övat i 30 år och KAN uttrycka sig med sitt instrument?

Det känns som att man är rätt jävla dum om man dömer ut den duktiga musikern. Bara för att Nirvana kan spela dåligt och få tonåringar att känna tillhörighet med ångesten från en pundare...

Det betyder inte att Nirvana eller Mayhem är dåliga. Det betyder bara att jag tycker att de är skitband.

Idag ska jag lyssna på ett band som alla som tycker "rätt" hatar.

Dark Tranquillity. sveriges bästa göteborgsdöds.

Men först ska jag torka fittan.

Och sen: tar er inte på för stort allvar. Om det inte gäller politik. Då måste ni ta ALLT på allvar.

lördag 5 november 2011

Tune of the day: Leonard Cohen - Halleluja

Tune of the day är en av mina favoritbloggar. Det är inte bara för att de som skriver den verkar vara förträffliga personer, utan för att de bjuder på en låt på dag, inom vilken genre som helst - oftast nåt jag inte har hört - och så har man möjligheten att inte bara lyssna på en ny låt, utan även läsa på lite om artisten.

Jag brukar tjuva deras koncept och ha en tysk metallåt som tema. Vilket får mig att tänka på den senaste låten från Tune, som jag fastnade för. Vicios Rumers. Jag hade glömt dem. De låter tydligen som Judas Priest numera. Kul! Painkiller FTW!

Men idag kör jag på en låt som både är vacker och passande till hur jag känner mig. Får ni för er att jag känner mig religiös? Läs texten era infantila apor.

Det är också en bra grej med Tune of the day. De skulle aldrig förolämpa sina läsare. Inte som jag.

Ett ode till S.Arkelsten.

Jag har just diagnostiserat en polare. Han har då rakt inte ADHD. Jag tror snarare på mentalt förfall.

Hur som haver. Vilket föredömligt uttryck! Hur som haver. Dagens uttryck. Helt klart. Klickar gilla!

Sofia Arkelsten, ni vet, den mest drabbade kvinnan inom svensk politik - snacka om att hon får genomgå stålbad efter stålbad - jag vill ge henne min kärlek. En kram. Lite tröstande ord om att hon inte ska umgås med de dumma killarna som heter Karl i förnamn nåmer. De utnyttjar hennes kön för att få en krockkudde mot verkligheten, eftersom att de ljuger som... Dårar.

Vem fan vill ställas mot väggen då Partiet hittat på att det var DE som skapade rösträtt, demokrati och, ja, jorden?

**

Så. Sofia! Hej! Fredrik här.

Nej. Arkelsten, vi tar det från början så det inte blir några pinsamheter, jag tycker att dina åsikter är skitkorkade. Men jag har alltid plats i hjärtat för en mobbad kvinna. Kom till Väsby. Jag kan bjuda på lite kaffe. Jag dricker te. Det är givetvis rättvisemärkt, men det borde väl gå ner ändå? Jag vet att du inte gillar rättvisemärkta varor, men det beror nog mer på de taskiga killarna som du umgås med. De gillar ju förtryck och dylikt vansinne, så länge de själva inte drabbas. Rättvisemärktet är ju som en global fackförening, och facket... Ja. Jag älskar det. Men du håller ju på förtryckarna.

Men det får mig att undra lite. Sofia... Varför utsätter du dig för dina låtsaspolares diss? Du kan ju välja att hoppa av? Har de någon hållhake på dig? GILLAR du att bli hånad?

Hur som helst kan vi prata ut om det. Jag har både tid och omtanke nog för oss båda. Det känns som att det behövs...

Jag bjuder inte på några oljebolagsresor. Men det går väl bra ändå? Och du kommer att få besöka ett område där droganvändandet gått upp ganska mycket sen dina allianskamrater fick makten. Om det är ett resultat av er politik eller något annat, ja, det är ett ämne för en diskussion. Jag ska lära dig ordet: konsekvensanalys.

Sen kan vi titta på Muminfilmer. Du är ju ändå i lilla finland.

Seriously, hare bra!

fredag 4 november 2011

I am venom

Det finns inte ett enda band i det här landet som vågar ta plats. Förutom Auberon.



I am venom. Ja. Visst fan är jag det.

Hela landet rasar. Sa han Venom? Det betyder ju GIFT! Han är giftig.

Japp. Jag är giftig. Så passa sig.

Ändå helt underbart att vi kommit så pass långt att jag har tre låtar på datorn med Auberon, som är inspelade i år. ÄNTLIGEN!

Ett par snabba frågor till gitarristen...

Nu då ni faktiskt bokat tid i studion kanske man kommer att få lite mer uppdateringar om bandet?

-Jorå. Jag ska skriva skiten ur detta vansinne.

Ok. Kort svar... Hur går det till då ni skriver musik?

-Tidigare var det jag och Morgan som flummade ihop musiken. Det samarbetet dog då Morgan blev rockstjärna i Naglfar. Med de som skriver musik till bandet nu för tiden, har inga regler. Oftast är det en liten idé som vi senare utvecklar tillsammans. Är det bra ska det vara med. Är det dåligt, då gör vi om det. Eller så gör vi nåt annat. En smörgås till exempel.

Och de nya låtarna? Hur skiljer de sig från ert tidigare material?

-Jo. Det är hårdare. Mycket hårdare. Man hör att det är samma band. Men det är mycket hårdare. Som sagt.

-Var det något mer?

Nej. Tack för frågestunden.

-Ok. Du är välkommen.

torsdag 3 november 2011

seriously. Hare bra!

Auberon har bokat studiotid. Bara en sådan sak.

I slutet av Januari stegar vi in i studio... nånting. Tillsammans med I Condemns trummis Markus.

Vi ska spela in minst sex låtar, men förmodligen sju. Vi börjar med trummorna.

Fy fan vad bra det ska bli.

Joy skickade just två av de nya låtarna, omjoyjade. Fantastiska. Vilket geni!

Det får mig att inse att jag fungerar så jävla mycket bättre med någon som kan fylla ut mina ideér, färga dem, om man så vill. Jag omger mig nästan bara med sådana människor. Jag har tur!

Vansinnet kan börja...

En gammal låt.

onsdag 2 november 2011

Ohemult! Borgare. Ni är fascister. Det måste vara så. Jag har beviset.

Jag är hemma. Mitt i veckan. Sjukt barn.

Detta med att vara hemma... Jag börjar fundera lite över världen. Över politiken - över det galna i att det finns människor som tycker att man SKA få utnyttja utsatta människor, bara för att man kan... Ja. Ni som har läst här förut vet att jag allt som oftast är rasande. Det beror ju på detta vansinne.

Ni vet. Borgare argumenterar om hur bra det är med privatiseringar. Fina ord. Frihet. Möjlighet att välja. Poesi. Blommor. Bin.

Våldtäkt...

I verkligheten ser det snarare ut som JAG beskriver det. Chefer utnyttjar personalen till det yttersta, och olagligt. De ljuger. De skiter i om vården blir lidande. Allt för vinstmaximeringen. De skiter i den MÄNNISKOR de ska ta hand om. Kanske anser de att dessa människor får skylla sig själva. De byggde landet. De var förmodligen sossar. Låt oss straffa dem för att vi inte fick förtrycka dem mer. Eller? För detta... Eller detta... Girigheten. Censuren. Den politiska censuren.

Njut av bortförklaringarna. Man ska inte få göra så här... Bla bla bla. Enskilda fall. Folk utnyttjar reglerna för egen vinning. Bla bla bal. Bal? Girighet verkar vara jävligt enkelt att hänvisa till då man ska förklara att socialism är vackert, men omöjligt att genomföra, men det är inte möjligt att hänvisa till samma skit, då det handlar om de som faktiskt UTNYTTJAR det utrymme som högern ger girigheten.

Här ligger en val begraven. Känns det som.

Hur som helst är det skitsnack. Här handlar det om systematiskt jävla fuskande. Finns det undantag? Jag vet inte. Kanske. Men då folket rasar över att det finns låsta dörrar på demensboende, då kanske de skulle slita upp huvudet ur sandlådan och inse: det är någon annan stans felet ligger. För vem kan anklaga en undersköterska för att låsa in dörrarna för 25 dementa gamlingar, då de dementa inte kan ta ansvar för vad de gör, med tanke på deras mentala status (mental status: ur funktion, typ). De som kommer med pekpinnar mot personalen, som faktiskt gör det skitjobb som är dåligt avlönat, men som ingen annan vill göra, de är haveristerna. Och de är duktigt korkade.

Man släcker inte en eld med att sikta vattenstrålen mot lågornas topp. Man måste släcka elden där den får sin näring.

Lösningar i de här fallen: ÖKA PERSONALTÄTHETEN. Gör det ENKLARE för SJUKSKÖTERSKOR och UNDERSKÖTERSKOR ATT ANMÄLA MISSFÖRHÅLLANDEN. och till exempel: dementa människor har samma symptom som psykiskt sjuka. Vi måste införa tvång i demensvården. Och godkänna låsta dörrar. Vårdpaketen kan nämligen inte tänka klart.

Det är en liten början.

Nu får ni sluta rösta blått. Fascister. Ni ser ju vad ni ställer till med. Dårar.