En tävling!

Skivan det handlar om

Jag utlyser en tävling.

Jag tjatar och tjatar om Auberon. Jag vet att ingen hörde Crossworld, och det är synd och skam. De som  faktiskt hörde den säger allihop (nåja) att det borde ha blivit en av klassikerna. Nu är jag inte så skamlös att jag tror att skivan jag själv var med att skapa skulle bli en hitt, om folk skulle ha hört den.

Jag vet att det skulle ha blivit en hitt. Nu är det en 13 år gammal stackare, Crossworld, men den har åldrats med värdighet. Jag lovar!

Ni tror mig inte? Motbevisa mig då!

Min tävling är alltså att ni ska skriva en recension i bland kommentarerna - eller så mejlar ni in den. Adressen står bredvid min bild, däruppe. Priset blir ett ex av Scum of the world-skivan vi släppte själva. Ingen fick höra den heller. hoho Jag väljer vinnaren. Jag väljer efter eget behag.

Skivan finns på spotify. Crossworld. Auberon.

Jag lägger till ett ex av kassetten Insane som släpptes 1995- under namnet Oberon. Det var den kassetten som ledde til skivkontraktet med black mark.

Ja va fan. Hur ska jag annars få någon att lyssna på skivan?

Skam är för mesat. Jag krälar för konsten.

Lämna e-mejl era dårar.

Ni No Kuni

Jag sitter och spelar ett (tv)-rollspel med min dotter.

Det är studio Ghibli som ligger bakom spelet. Och, jag älskar det!

Studio Ghibli är alltså de som gjort de fantastiska filmerna Spirited away, Howls moving castle, Min granne Totoro, Ponyo och så vidare. I det här huset finns så gott som allt de har gjort.

Nu har de även tagit steget över till spel. Det här spelet skulle aldrig ha varit möjligt på ps2 eller krysslådan. Men med den teknik som finns nu på de kraftigare konsolerna är det alltså en verklighet vi kan njuta av.

Och jävlar i min låda, de har maxat ps3:ans motorer, och det är som en blandning av en Ghiblifilm, Final fantasy och något oskuldsfullt.





Dottern älskar det. Hon blir rädd ibland, en del monster är trots allt monster, men det tar tre sekunder sen jublar hon då de kommer och tycker att de är söta. Sa jag Final Fantasy? Jag gjorde det va? Ja. Final Fantasy är vackert, ödesmättat och fantastiskt i sina bästa stunder, men ibland känns det som en enda stor tribal-tatuering. Ghibli behöver inte överdriva alla mönster, känslan sitter inte i detaljerna, även om det är just detaljerna som lyfter det här spelet, de sitter i helheten. Och helheten är makalös!

Min bror lånade (jag har många bröder) Dead Space av mig, jag lånade Ni No Kuni av honom. Efter en vecka hörde han av sig med orden: Dead Space alltså! Jag ska aldrig mer klaga på att Ni No Kuni ser barnsligt ut.

Det säger, som ni förstår, också att Dead Space är riktigt jävla läskigt. Och bra.

Jag älskar båda spelen!

Tillägg! This just in:

Jag missade helt den här aspekten. Då man står i skogen ser man inte alla björnar, eller vad man säger. Det förekommer en rad blinkningar till Ghiblis andra filmer. Ett monster heter Porko Grosso, en snubbe heter Min granne Tomtoro, och listan kan göras längre. Laputalandskapet vid en av städerna är underbart. Ja. Gillar ni Ghibli är det bara att leta reda på det här spelet!

Min dotters nya favoritlåt. Tänk, det här är vad Manowar önskade att de kunde göra.

Den här låten är dålig.

Alla känner till - och ja, alla som läser här - känner till the Final Contdown av Europe. Men känner alla till Gamma Rays låt Contdown?

Om ni inte gör det, låt då bli att lyssna på den. Det är den sämsta låten som Kai Hansen någonsin varit med och framfört.

Som tur finns den bara på cd-versionen av Sigh no more. Vinyl FTW!

Det här var bara en varning. Jag länkar inte låten. Den får mig att må dåligt.

Auberon Gaia

Jag har en förmåga att inte klara av de mest basala saker då det kommer till datorer. Jag tror att det är någon som motarbetar mig, för jag har sett idioter klara av att göra det jag inte mäktar med.

Hur som helst.

Äntligen hittade jag en jävla Auberonlåt från Crossworld. Och det var balladen från skivan. Gaia. Ja, ballad och ballad - lyssna så förstår ni.

Nu är det här nästan en 13 år gammal låt. Den har åldrats med värdighet. Sanna mina ord.




Vill ni veta vad jag sjunger om? Klart att ni vill. Låten skulle först heta Gaia: a lovesong for mother earth, för att så har aldrig en death metalgrupp döpt nåt tidigare. Men det var många saker som blev ändrade i och med den här skivan. Och det, det är en helt galet lång berättelse, så den tar vi inte här.

Ansvar är det nya blaha blaha

Ja.

Jag hatar att jag gör det. Men jag måste.

Jag upprepar mig igen.

Ni vet, alliansen, demokratiföraktarna, ger mig sådana ovärdiga känslor att jag börjar fantisera om en revolution.

Kommer ni ihåg då c-ledaren hade haft fest och låtit oss betala notan med skattepengar? Självklart! Det var en av de tusentals saker som förra året belastade landsförödarens konto. Han bekymrade sig inte och fortsatt att prata om entiska svenskar.

Anni pratade om... Ja. Hon gav en kvinna sparken för att hon festat för våra skattepengar.

Med det i färskt minne, vad tänker ni då?

Ni försöker vifta bort det här som en irriterande fluga? Då är ni alliansröstare - och även demokratihatare. Faktiskt. Med tanke på KONSEKVENSERNA av den politik ni stödjer finns det inte utrymme för någon annan åsikt.

Alliansen har ägnat sina år vid makten åt att skylla allt dåligt på sossarna och ta åt sig äran av allt som sossarna har gjort. Förvirrande kan tyckas, men så jobbar Renen; är sverige långt framme i någon fråga eller lagstiftning, som tillexempel miljön, slår statsministern sig för bröstet och myser om sin egen förträfflighet. Har regeringen misslyckats i någon fråga (vilket de har gjort med exakt allt), pekar Reinfeldt med hela handen mot s. Bekvämt. Ansvar är det tydligen?

Nu är det alltså regeringens konsekventa förakt för offentlighetsprincipen som fått sig en hurring. JO har slagit ner på myglet och de slappa lögnerna med kraft.

Ni kan läsa lite mer ingående om det här.

Det jag vänder mig mot är samma sak som alltid: regeringens kurs rakt mot en sämre och mindre jämlik värld. För det är exakt vad vi får om vi börjar tulla på vår demokrati. Vi har redan tagit ett par rejäla steg åt det hållet, tack vare borgerlig ansvar...

Så, ta ert jävla oansvariga "ansvar" och dra åt helvete.

Eller som jag brukar säga: det är inte mig det är fel på, det är ni som röstar på alliansen. Ett ord ni bör lära er: K O N S E K V E N S.

Mike Patton

Jag har en besvärlig relation till Faith no mores gamle sångare. Killen har en helt ok pipa, det är inte där skon klämmer. Det är snarare i killens attityd mot hårdrock.

Betänk: killen spelar hårdrock. Killen spelar hårdrock och lever av det. Han gör det i vitt skilda orkestrar - likheten mellan dessa orkestrar är att man hör att en rädsla för klichéer. Det är något jag oftast applåderar, eftersom att klichéer har en förmåga att tillåta urvattnade upprepningar. Visst är det snyggt då kaggarna drar igång i bryggan, men då alla låtar har den uppbyggnaden, då blir det lätt meningslöst.

Det är en av anledningarna till att jag gillar att vända mig åt olika hål musikaliskt. Jag har mina starkaste musikrötter i tyskland (tänk Kai Hansen) och thrashmetal - men jag gillar givetvis en massa annan musik också.

Här passar ju Patton in. Jag fnissade också då Mr Bungle had bajsljud på sin skiva. Jag fnissade inte så mycket åt musiken så mest var tråkig - den saknade helt enkelt mening för mig. Vilket är lustigt, oftast är det de grupper som påminner om Pattons projekt som är bra, inte Pattons projekt. Låna ut era öron till Dillinger Escape plan, så förstår ni vad jag menar. Ok, killen hade ett finger i det spelet, men de är bäst utan honom.

Hur som helst har Patton målat in sig i en musikernördhörna, som jag inte alls tycker att han förtjänar. Det får andra musiker bråka om, jag konstaterar bara att han inte lyckats göra en enda skiva som klarat av att stå på egna ben - och så skriver han lite snusk också...

Alltså. Skitbajs.

Så. Mike Patton, jag gillar att du gör det du gör, men jag gillar inte musiken du gör. Du spelar inom metalramarna och vill krossa dem - bra initiativ, klichéern är oftast tråkiga. Men killen, visa lite respekt för dina medhårdrockare. Vi är inte dina fiende. Det är etablissemanget. Och tills du klarar av att göra musik är tilltalande på andra plan än bara det teoretiska kommer jag bara att se dig som en dryg jävla bessewisser.

En fattig mans Devin.

Varje gång...

...jag bestämmer mig för att ta tag i bloggen så råkar jag ut för en smärre personlig katastrof.

Aja. Det kommer, bloggen kommer att rycka upp sig.

För: det finns filmer att förtala, och sporthändelser att bejubla. Det finns skivor att fundera över, och det finns politik att förklara.

Just det. Förklara.

Ni som inte är socialister förstår er inte på politik. Jag är ledsen, men står man för ökade klyftor, sämre skola, sämre sjukvård och mer orättvisor, ja, då fårstår man inte. Alternativet är så vidrigt att jag inte vill tänka på det.