onsdag 31 december 2008

JVM

Jakob Markström tar upp en fråga idag. Det står omskrivet i Aftonbladet, och handlar om huruvida lag med många juniorer skall drabbas av JVM. Det är inget konstigt med det; det är hans Brynäs som klantar sig i Elitserien medan han spelar i Kanada, som är värdlandet för årets JVM.


Det är bara det att ingen brydde sig då Björklöven hade fyra spelare borta, fyra spelare som idag spelar, antingen på andra sidan atlanten, i Brynäs eller i SM-ligan i Finland. De var med andra ord viktiga för laget - det var med samma ord en klar försvagning av laget att de var borta.


Det är skillnad på folk och folk.


Jag är inte förvånad, men som vanligt irriterad.

Jaja, gott nytt år!

tisdag 30 december 2008

Israel... aaaaah

Israel har nu dödat mer än 300, på ett par dagar.

Varför? Vilka bär skulden?

Alltså, Fatah hade makten senast. Världen krävde nyval. Palestinierna valde Hamas, i demokratiska val. Aaah Världens reaktion? Vi fördömer dem. De har tydligen ingen rätt att välja själva, något alternativ har vi inte gett dem, va har bara dragit in all hjälp.

Reaktion? Bitterhet och en känsla av att ha blivit sviken. Rätt eller fel? Det behövs ingen psykolog för att lista ut detta, känner jag.

Världen dömer ut Hamas, för att det ska vara en ”terroristorganisation”, därav blockaden. Intressant, eftersom att deras terrorism riktar sig mot deras förtryckare. Är det terrorism eller självförsvar? Många väljer att bara konstatera att det finns palestinier som vill utrota judarna, därför är de terrorister. De väljer samtidigt, bekvämt nog, att skita i människor som Ariel Sharon som faktiskt försöker utrota palestinierna på riktigt. De skiter även i de undersökningar som visat att över 60 % av Israels befolkning anser att utrotning av ”P-folket” är något att sträva efter. Vill ni läsa om den undersökningen skall ni kolla upp Jan Guillous krönikor på aftonbladet säger vad den undersökningen heter och vad den innehöll, om ni nu inte tror på mitt ord.

Problemet är alltså: Den ena sidan har rätt att terrorisera, den andra ska hålla käften och dö. Att båda sidor har fel är det ingen som säger. Om man säger det, väljer man oftast att konstatera att USA hjälper Israel, då kan det ju inte vara fel.

Hjälp?

Ok, jag säger det igen, ni äcklar mig! Våga möt mig. Med ord - jag är less på massmord nu.

söndag 28 december 2008

Äckliga äckliga Israel

De, Israel, har en mycket speciell form av rättvisa; vi har sett den på våra breddgrader en gång, för några år sedan. Det väckte ilska, avsky och hat från hela den friska världen. Det var den engelska polisen som avrättade en elektriker som var på väg till jobbet via tunnelbanan i London. Han, som alla andra, började småspringa för att hinna i tid, för det blev han skjuten i skallen sju gånger. Orsak: han bodde i samma byggnad som misstänkta terrorister.


Israel gör detta dagligen. Med värre konsekvenser, eftersom att tveklöst oskyldiga alltid drabbas. Jag läste att de senaste aggressionerna riktade sig mot en polisstation där en ceremoni för nyutbildade poliser hölls. Och en moské.


Frågan blir alltså: när skulle vi tillåta Finland att göra så mot oss? Eller Lettland? Vad skulle vår reaktion bli? Är det, med tanke på det, konstigt att det föds en och annan självmordsbombare?


Israel hävdar sin rätt att försvara sig, men det känns lite som att slå ihjäl en mygga med granatkastare. Kan man sen, med det argumentet – självförsvar – inte se sin egen skuld till ett folk man svälter ut, mördar och förtrycker, då är det liksom ingen idé att en försöka snacka. Kom hit så får ni en smäll, det lär ju inte skada något viktigt. Hjärna finns det uppenbarligen inte tillstymmelse till.


Den nya dödssiffran är nu 271. Vi avrundar till 200. En Israel har fått sätta livet till… Det går alltså ca 200 till 300 palestinier på en Israel. Härligt att höra att Hitlers arv lever vidare, era äckliga jävla idioter.


Scum of the earth.

lördag 27 december 2008

Israel vs Gaza

Världens största fängelse, Gaza, blev just sönderbombat. Igen. Antal döda (just nu) 140. Detta efter att man skickat raketer mot det ockuperande Israel (utan dödsoffer!!!).

Här har vi en liten fingervisning om vad människoliv är värda i ”västmakternas” ögon.

tisdag 23 december 2008

God jul

...säger jag till borgarna som försöker förstöra mitt och hundratusentals människors liv. Med fascistisk/socialdarwinistisk politik. Alla människor är bättre än ni.

måndag 22 december 2008

Johan Norberg - Timbro

Varje gång jag ser på tv och det är ett debattprogram om politik finns det alltid (!!!) minst en representant från den tokliberala ”tankesmadjan” Timbro. De är så överrepresenterade i media att jag börjar känna igen dem på deras ansikten. Det är först och främst olustigt - vad har de gjort för att förtjäna sin särställning som politiska experter? För det andra är det olustigt; deras retorik är plockad från den republikanska högern i USA, och deras agenda innebär att allt socialistiskt är av ondo och allt statligt ägande är kommunism; stalinism är ett begrepp de använder såväl mot all form av social verksamhet (läs: välfärd), och som beskrivning av exempelvis Göran Persson.


De har lite problem just nu eftersom den ideologi de förespråkar förlöjligas mitt framför deras ögon. De kan inte riktigt möta den kritik de rättmätigt får utstå. Därför är de nu desperata, så pass desperata att deras överbefälhavare allt oftare syns på tv, Johan Norberg, författare till boken ”I globaliseringens försvar”, eller något liknande. En bok proppfylld av utvald och förvanskad information om vad globaliseringen egentligen innebär för världen.


Igår debatterade han om den ekonomiska krisen, och det var rent bedrövligt, jag tyckte synd om honom. I och med att alla hans argument har förlorat kraft är det väldigt lätt att synliggöra bristerna, nu då han inte kan ljuga hur mycket som helst om dem. Det går liksom inte att påstå att all skuld skall ligga på fattiga människors dåliga lån, det är bevisat bortom all mänsklig tydlighet att just det bara var EN av brickorna i det bräckliga nyliberala spelet; fallet skulle komma, eftersom att den ekonomiska politik de, nyliberalerna, förespråkar, måste expandera för att fungera. Då expansionen nått sin kulmen syns systemets tillkortakommanden; pengar skapades från ingenting, pengar som aldrig fanns blev stöttepelare i ett sjukt system. Då folk började ta ut dessa opengar startade nedgången. Och likt dominokrickor faller de, en efter en.


Man kan ha många åsikter om den svenska högern, men de är i grund och botten anhängare av den statslösa, helt privatiserade marknaden som skapat denna kris, så de bör stå där med den skam de förtjänar.


Men Johan Norberg, han är verkligen kejsaren utan kläder just nu. Samma kejsare han ansträngde sig att utpeka Naomi Klein för att vara, efter hennes senaste bok ”Chockdoktrinen”. Istället för att skriva ihop en massa dynga om vad som inte var sant, kanske han skulle försöka förstå vad hon skriver, då hade han insett att hans lag inte bara förlorat, utan just nu blir totalförnedrade. Och ändå får de, timbro, agera ”experter”…


Johan Norberg, du sa tidigare i år att den globala fattigdomen sjunkit tack vara er politik. Hur var det nu igen?

fredag 19 december 2008

sverige

Jag kommer inte att använda stor bokstav i statsnamnet sverige, förrän vi har en regering man inte behöver skämmas för.

onsdag 17 december 2008

Sport i Stockholm del 1

Då folk väljer sport i stockholm, väljer folket inte efter vilken sport som är bäst. Det ser man tydligt om man jämför hockeyns elitserie, som har ett stockholmslag, och fotbollsallsvenskan, som har fyra stockholmslag. Tre av dessa fotbollslag snittar över 10 000 besökare per match. Trots att fotbollsserien håller en nivå som spanska korplag skulle utklassa. Hockeylaget spelar i en serie som många anser vara världens näst bästa, eller i alla fall topp fem. Och ändå kan städer som Skellefteå och Örnsköldsvik skryta med högre publiksnitt.


Är folk i stockholm så mycket dummare än folk i allmänhet?


Ligger det någon sanning i påståendet att Globen dödat hockeyintresset?


Eller saknar stockholmare smak?


Det är nästan så att man önskar att Djurgården, stadens enda hockeylag i elitserien, åker ner till hockeyallsvenskan bara för att straffa stockholmarna. Även om det vore småsint. Man får vad man förtjänar, typ.

Tillägg: Idag skrev aftonbladet om det, igen. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/elitserien/article4114913.ab

tisdag 16 december 2008

Att släcka en eld

Av någon anledning fick jag som ung lära mig att man släcker elden där den får sitt bränsle, om man måste släcka den, inte i toppen av eldens lågor. Det var väl bra att veta, i Norrland var det ju alltid kallt på den tiden, för cirka 25 år sedan, man var väl tvungen att elda för värmen.


Det är ett tänkande man kan föra över på mycket annat här i livet. Om man har ett problem kan man till exempel med gott resultat inrikta sig på problemets kärna istället för att försöka bota problemets symptom. Det känns som en sanning, något klokt att ta med sig på livets brokiga väg.


Med tanke på det finner jag moderaternas nya giv märklig; de vill se till att antalet deprimerade, långtidssjukskrivna människor försvinner - men tydligen bara i statistiken. För utanför statistiken skall de inte underlätta för dessa sjuklingar, vilket ju förvisso vore en riktig högoddsare. Nej, moderaterna vill få bort problemet med att helt enkelt ta bort möjligheten att bli sjukskriven.


Det är alltså att försöka släcka en eld med att sikta på lågornas topp. Det går inte, människorna de verkar ogilla kommer inte att må bättre, förmodligen kommer de att må sämre. Men de kommer inte att synas i statistiken.


Jag hoppas att brandförsvaret säger nej till borgare som vill söka jobb hos dem.

måndag 15 december 2008

Privatisera det fria ordet... NEEEEEEEEJ

Att borgarna styr landet börjar sätta sina spår. Som supporter till hockeylaget Björklöven är jag medveten om fördelarna (läs pengar) av att en sponsor köper ett arenanamn för att få sin logga och/eller företagsnamn mer offentligt. För er som läst Naomi Kleins ”No Logo” kommer följande text att kännas bekant. Men för er latmaskar som inte ids läsa boken eller som inte förstår bättre kan det vara jobbigt att läsa om det som blir resultatet av denna företags… mardröm?


Nu vill jag bara säga att just Björklöven givetvis har det bästa namnet på ”sin” arena (arena?), ”Umeå arena”, helt befriat från kaffemärken eller halstablettsreklam. Men det har inte med saken att göra.


Jag har skrivit om det förr, om den nya tidens kapitalistiska stalinism. Om totalitarismen som skapas av att företag ”äger” dessa så kallade ”upplevelsearenor/-center” som bland annat hockeylag (allt som oftast) huserar i. I stockholm är det Globen som är hemmet (nåja, ni som kan er hockey vet att både djurgården och aik spelar på Hovet på grund av publik som inte finns) för det lag som ligger i elitserien. Att det är en nackdel för djurgården är ingen hemlighet, de får inte de pengar som Färjestad tillexempel, får. Men det är en annan debatt.


Många ord, som min dotters dagisfröken brukar säga (om dottern, 2,5 år).


Borgarna är ju som bekant av den uppfattningen att all kultur måste vara kommersiellt bärande, annars ska den inte finnas. Jag har förklarat det vidriga, darwinistiska i den hållningen tidigare, så det gör jag inte igen. Jag tänker bara konstatera följande: Staten (borgarna) har sålt namnrättigheterna till Globen. Till Ericsson. Coolt! Typ.


Ponera följande: mitt band (eller vilket band som helst) ska spela där, bandets texter kritiserar själva fenomenet med företagssponsring, bland annat av de anledningar jag angett här och där. Då säger de, Ericsson, att de inte låter bandet spela där. Censur! Det händer hela tiden i vårt öppna och förstående Sverige, men mitt bästa exempel är från USA där bandet Machine Head skulle spela i Anaheim, på en arena ägd av Disney (hockeykännare vet att Disney ägde laget tidigare). På grund av de krigskritiska och allmänt samhällskritiska texter blev de helt sonika förbjudna att spela där. Det hade inte med pengar att göra, spelning var finansierad av biljettförsäljning, alla inblandade skulle få sina pengar.


Detta är alltså något som de företag som äger forumet där konsten skall visas/avnjutas kan. Ingen ifrågasätter det. Men det ÄR en inskränkning av det fria ordet; det offentliga utrymmet försvinner till privata företag som inte känner för en debatt där deras metoder ifrågasätts. Och däri ligger givetvis problemet med att företag äger det utrymme som folket tidigare själva kunde nyttja. Där torg en gång i tiden var en utmärkt mötesplats för människor, för att antingen umgås eller lyssna på politiker, till exempel, finns nu köpcentra ägda av privata intressen, tror någon på fullt allvar att de vill se en protest mot de butiker som kanske bryter mot mänskliga rättigheter? Nej just det.


Den fria marknaden är i detta fall något helt annat än en fri marknad.


Alltså, borgare, försök åtminstone tänka till innan ni bygger barriärerna mot det folk ni vill utnyttja.

SATAN!

Jag kan inte fatta mig kort.

söndag 14 december 2008

Folkpartister, högerretorik...

Till skillnad från mig så har min sambo kompisar. Själv kan jag endast ståta med göteborgare och en och annan norrlänning. Inget fel med norrlänningar! Ingen skugga skall falla på dem, men faktum kvarstår, Göteborg ligger en bit ifrån stockholm och jag har sällan möjlighet att åka på längre resor än till centrala stockholm. Då blir mitt umgänge samma som min sambos. En av hennes vänner är folkpartist, och en mycket duktig matlagare/matbloggare. Och, så klart, trevlig!


Vi diskuterade lite politik då hon hälsade på senast, och en sak som hon sa kan jag inte skaka av mig. Den var så förklarande, i den kommentaren finner man nämligen mig!


Hon sa att LUFs förra ordförande, Fredrik någonting, i en tv-intervju hade kommenterat att skillnaden mellan Disney och Che Guevara var att Disney inte hade skjutit någon i huvudet.


Ridå!


Nu skall alla som läser veta att jag inte säger emot; Che deltog i ett krig - en revolution närmare bestämt, mot en förtryckarregim som våldtog, mördade och lemlästade hej vilt. Som det brukar vara med förtryckare med andra ord. Che var alltså soldat i det kriget. Där vänds det faktum att han de facto använda sina vapen till att skjuta förrädare och motståndare. Till skillnad från alla andra krig där man kramar varandra alltså…


Nå, det luffaren säger är alltså beklagligt av så många anledningar. Först och främst, om man å ena sidan vurmar för alla jävla krig som USA deltar i, förlorar man liksom lite kraft i sina anklagelser. För det andra är den sortens retorik den retorik som gör mig så förbannad att jag aldrig kan skriva något trevligt om högerpolitiker. Givetvis är svaret på idiotens uttalande enkelt, men det tar tid att förklara allt som är fel och bara ren jävla dumhet. Den tiden finns inte i tv-debatter. Är det konstigt att jag lessnat på högerpopulister som anser att de kan jämställa all vänsterpolitik med mord? Svaret är, som alla med hjärna vet, djupare än så, och dessutom något helt annat! Vänsterpolitik handlar om mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättvisa. Vad människor gjort i ideologins namn är irrelevant, så länge man kan visa på maktkåta individer som missbrukat ideologin för egen räkning.


Jag räknar inte Che till en av dem (dårarna). Han var en produkt av de imperialistiska amerikanska vidrigheterna som begicks och begås i Sydamerika. Blir man mördad om man motarbetar jänkarna med lagliga medel förlorar man tillslut förtroendet för den lösningen. Svårare är det inte. Med det säger jag givetvis inte att våld någonsin är bra, bara att det blir förståeligt.


Å andra sidan kan man givetvis gå lite djupare in på Disneyaspekten i hans idiotiska uttalande. Disney har flera gången blivit anmälda för brott mot mänskliga rättigheter, de har barnarbetare i u-länder och utnyttjar dem till fullo. Alltså, flera tusen barn drabbas av detta fantastiska företag… Många dör eller får sina liv ödelagda av dessa övergrepp. Är det alltså, enligt denne Fredrik, att föredra? Ok, men då är ribban lagd bra mycket lägre än vad jag skulle lägga den. Och sådana argument är inte värdiga något annat än förakt.


Så, era nyliberala idioter, tänk er för innan ni skapar flera av mig, det finns nog de som inte nöjer sig med att bli förbannade, eftersom varken fakta eller vett fungerar på er.

torsdag 11 december 2008

Nu har pratat igen...

Reinfeldt, en luttrad skitsnackare.

Han säger att den nya vänsteralliansen är ett kliv tillbaka, han hade hoppats på en förnying.

Käre herr moderat, det är inte ett steg framåt att gå åt höger. Nej nej. Då går man tillbaka till äldre värderingar, som att de med mest pengar styr, pöbeln håller käften. Demokratin, som högern var starka motståndare till, är rätt väg. Att ge folket mer att säga till om är rätt väg. Att ta ett steg mot rättvisa är ett steg framåt, herr moderat. Alltså, sluta snacka skit!

Sluta, snälla, jag dör fan snart.

Se igenom högerns skräckpropaganda.

tisdag 9 december 2008

Cormac McCarthy, Vägen

Cormac McCarthy, Vägen


Jag läste en recension av en dataspelserie som jag gillat sen nästan tio år tillbaka, Fallout. Det har kommit en uppföljare nu, del tre i den serien. På sidan bredvid i tidningen fanns en bokrecension av ovannämnda bok. Boken och spelet jämfördes med varandra, bland annat sades det att boken skulle kunna vara skriven till den värld som Fallout utspelar sig i. Givetvis måste jag läsa en sådan bok.


Det är alltså en postapokalyptisk berättelse - i vaga ordalag beskrivs en katastrof som dödat jorden. De kvarlevande människorna lever av konserver och varandra. Ångesten i bokens inledning känns så stark att den nästan är obehaglig, det släpper dock efter ett tag, men den ihållande känslan är ändock total jävla ångest. Människan från sin sämsta och bästa sida; vad är ondska, varför är det ondska?


Huvudpersonerna är en fader och hans son, deras resa går söderut, mot värmen i den mardrömsvärld de lever i. Intressanta iakttagelser går hand i hand med en nästan Kafkadoftande hopplöshet. Till skillnad från tillexempel Gråskägg av Brian Aldiss, är hopplösheten total. Båda böckerna är framtidsdystopier, men endast denna bok kvalificerar in sig som helt glädjelös. Jag känner att jag måste varva ner med Cancerkliniken av Solzjenitsyn, jag tror den är varmare...


Man måste alltså läsa denna bok, men bara om man tror att man orkar med den ångesten som följer med.

Ed McBain, Fat Ollies bok

McBain var en av mina favoriter. Av den enkla anledningen att han skrev lättläst men samtidigt rikt. Det är inte bara språket som är bra – översättningen i detta fall, boken är ju, trotts den märkliga titelstavningen, på svenska. McBains styrka ligger framför allt i att han verkar bo på gatan, ha poliser, horor och andra kriminella som bästa kompisar. Han har tillsynes total koll på de strömningar som finns i det amerikanska samhället. Han visar bristerna och styrkorna utan eftertanke, vilket gör det realistiskt och trovärdigt.


Handlingen kretsar runt karaktären Fat Ollie Weeks, en fet rasistisk polis i ett angränsande polisdistrikt till det 87:e som denna bok handlar om. För er som läst böckerna tidigare finns här egentligen inget nytt; det har gått 50 år sedan McBain började skriva böckerna om det 87 distriktet, ingen har åldrats, världen har förändrats, men ändå känns det som att ingenting har hänt. Om någon nu får för sig att det skulle vara något dåligt har ni givetvis fel, för styrkan ligger i att han uppdaterar polisjobbet och verkligheten runt om. Klockrena gliringar till president Bush, lika klockrena kommentarer om fenomenet polisroman, vilket är en genre han i princip skapat själv. Och allt detta inbakat i en relativt enkel handling: ett mord, en stöld. Man är en idiot om man inte vill veta mer.


Dialogerna är lika superba som alltid.


Ja, läs, något annat finns inte.

måndag 24 november 2008

Alltid glömmer man något...

Neil Strauss: Mötley Crüe, the dirt

Jag hade inte läst boken om ett av mina tidiga favoritband, Mötley Crüe, trots att jag haft den i min ägo sen tidigt 2000-tal. Det har varit en blandning av att jag lessnat på medlemmarna - dels är det liksom inte kul då det som skrivs om bandet allt som oftast rör vem de knullar – dels har jag inte lyssnat på deras musik på flera år.


Då jag besökte en kompis (Jonathan, en av gitarristerna från Auberon, numera Dead End) i Umeå under ett av mina besök, hittade jag boken på svenska. Jag började läsa och ett dygn senare hade jag tagit mig igenom den.


Den var så bra. Den var helt otroligt bra. Och styrkan ligger på samma ställe som styrkan i en bok av Bukowski; det är smutsigt, det är ärligt, det är roligt, och på ett ställe så otroligt tragiskt att tårarna kom. Det är sådant jag älskar med böcker, då känslorna väcks och man får ut något av innehållet. En bra bok är alltid en bättre upplevelse än en bra film.


Man kan döma killarna, det är inte några fina saker de gjort sig skyldiga till, men frågan är om det inte snarare är en pastisch av den dekadens som pengar medför, samt givetvis några gravt dysfunktionella människor som hade tillgång till allt för mycket av det goda (knark).


Det är de frågor man funderar över efter man har läst boken, medan man läser den vill man bara veta vad de gjorde därnäst. För mig som följt med bandet under i alla fall ett par av de år som skildras, känns det som att många misstankar bekräftas. Många har de stunder varit då jag dryftat favoritgrupperna med mina vänner, det är sånt man gör med en öl i handen.


Vad som är Neil Strauss och vilka som är medlemmarnanar röster vet jag inte. Han har uppenbarligen gjort ett bra jobb med underlaget, men jag vet inte om han har gjort personerna rättvisa. Ibland låter det rätt pundigt, det vissa av medlemmarna säger.


Nu vill jag läsa Nikki Sixx egna bok ”Heroin diaries”.

fredag 21 november 2008

Läst sen senast...

Howard Phillips Lovecraft: Fallet Charles Dexter Ward + “Skuggan över Innsmouth

Den här boken finns redan utgiven på svenska, under titeln ”Gengångaren”. Versionen vi nu får oss serverad är en noggrannare översättning. En del av berättelsen har av oförklarliga skäl utelämnats ur ”Gengångaren”, Den finns med här.


Att de tagit en titel på boken som faktiskt känns relevant är bara en liten, positiv förändring mot den tidigare utgåvan. Boken heter ju ”The case of Charles Dexter Ward” på engelska. Det mesta är sig dock likt, men det är det som är sig olikt, eller nytt, som gör boken så angelägen, om man som jag gillar herr Lovecraft. Först och främst har man lagt in teckningar av Pontus Lundkvist, känd från tidningen Galago bland annat. Det är alltid kul med illustrationer, gillar med dem inte är det bara att bläddra vidare.


Vidare finns ett rikligt efterord, vilket förvisso är kutym i H Ps böcker, förmodligen eftersom att han är en så pass fascinerande människa.


Gillar man H P Lovecraft och har läst ”Gengångaren” är det givetvis bara att ta tag i boken. Vill man kolla upp författaren för första gången är det en bra inkörsport. Men man får då ha i åtanke att författaren skriver med många adjektiv; det som i mina öron låter som skräckpoesi, kan i andras öron låta fjantigt. Det får man leva med. Jag har, sen jag upptäckte författaren, hyllat honom som nr 1. Inget har förändrats.


Handlingen i kort: Charles Dexter Ward upptäcker att han har en förfader som staden han bor i försökt radera från historien. En fascination föds i Ward och de fördjupningar han gör i släktforskning övergår så småningom i något annat; antydningar om ockultism, gravplundringar och vampyrism målar upp en värld fylld med oanad kosmisk ondska. Vad är verkligt?


Vertigo är ett lysande bokförlag som har släppt många underbara böcker i sina dagar. Detta är den första i deras nya skräcksatsning. Det kunde inte börja bättre!


Läs. Om du törs.

Gamle H P L är populär nu förtiden. Jag kan inte tolka alla de utgåvor som kommer nu på annat sätt. Utöver ”Pickmans modell, och andra noveller”, som Bakhåll gav ut på sina läsares begäran, har även ”Skuggan över Innsmouth”, utgivits av Alestor press.


Skuggan över Innsmouth” har, i likhet med de flesta andra Lovecraftböcker, mycket mer än bara själva berättelsen med i boken. Vi föräras med alternativa versioner av slut och inledning; vi får en essä som författaren själv skrev som delvis handlar om honom själv; vi får ett efterord av den svenske outnämnde Lovecraftgurun Mattias Fyhr. Detta är alltså en bok för de som vill ha mer än bara en fantastisk skräcknovell. Själva novellen ”Skuggan över Innsmouth” är ungefär hundra sidor lång. I likhet med alla andra Lovecraftverk är språket rikt utbroderat och känslan oerhört påträngande.


Berättelsen har filmatiserats under titeln Dagon, filmen har blandats ut med ett par andra noveller som får ses som en kalkon av bibliska proportioner – jag älskar den, men det är för att jag är jag.


Boken känns gedigen. Den är gjord med respekt för verket och författaren, och det omslag boken har är helt underbart. Jag tycker att den passar hela innehållet – en fin målning över en fiskestad i kvällningen. Färgerna är perfekta. Man behöver inte vara insatt eller ett Lovecraftfan för att uppskatta denna bok. Det räcker att man vill läsa något läskigt, fördelen är att man får ta del av en författare som var lika intressant som det han skrev. LÄS!


Joseph Heller: Moment 22


Moment 22
är något så fantastiskt som en bok om det absurda i krig. För mig känns det som ett syskon till Norman MailersDe nakna och de döda”. Skillnaden är att ”Moment 22” är rolig. Man skrattar på så många ställen att man nästan sväljer tungan, men man missar inte det allvar som ligger nära det tragikomiska.


Mailer visade med sina bihandlingar hur hycklande kriget är. Heller visar hur korkat det är. Människovärdet trycks ner i skosulorna och hånas, det är vidrigt, men det är skrivet med briljans. Den fick mig att tänka på ”Slakthus 5” av Kurt Vonnegut. Likheterna är att man kommer ihåg; det går inte att ta sig från de betraktelser av vansinne, ondska och likgiltighet som människan begår i skydd av krigets immunitet.


Handlingen kretsar kring flygaren Yossarian och hans försök att komma undan sin tjänstgörning, efter att erforderligt antal stridsflygningar gjorts. Antalet höjs så snart någon klarat flygningarna. Hysteriskt rolig och dråplig bok som gör sig lättare, sitt ämne till trots, på grund av den stora humorn.


Läs då!


Charles Bukowski: Kvinnor

Bukowski skrev böcker gjorde han det för att han var tvungen. Det är den känslan jag får då jag läser ur hans produktion. Oavsett om det är skrivet i slutet av hans liv eller om det är tidigt material; texterna kan inte sitta still i karlns skalle, de måste ut, på något sätt.


Denna bok utspelar sig efter det att han nått berömmelse och börjat tjäna pengar på texterna han skapade. Visst, jag är inte alls säker på att Bukowski är ärlig och sanningsenlig, men hans gärning ligger i betraktandet. Har han kryddat sin egen gärning eller broderat på sanningen om vad han själv gick för, är oväsentligt. Känslan är äkta, det är det som gäller, detta är skönlitteratur.


Det är mycket knulla i denna bok; mycket kön och kladd med kroppsvätskor. Men som med allt annat jag läst av honom kan jag inte annat än rekommendera det. För det är inte sensationalismen, det är bara så det är. Take it or leave it!



Poul Anderson
: Rymdens erövrare


Det finns ett par sci fi-författare som ofta omnämns i genren. Poul Anderson är en av dem, som tillsammans med Isaac Asimov, Arthur C Clarke, Robert A Heinlein, Brian W Aldiss med flera, ofta nämns som en av de stora. Klart jag måste kolla upp vad det handlar om då.


Sagt och gjort. Jag köpte en bok, som vanligt på SF-bokhandeln, för det fanatiska priset av tio riksdaler.


Jag hamnade mitt i en serie som utspelar sig under 5000 år (från år 2150 ca, till år 7000), eposet kallas ”Den tekniska civilisationens historia”. Det spelade dock ingen roll att jag kom in i handlingen år 4000, allt är fristående och kan läsas som vilken roman som helst. Vill man fördjupa sig har man dock en skattkista av litteratur att gräva i.


Jag har en tudelad inställning till hans författande efter att ha läst denna relativt korta bok (150 sidor); själva handlingen känns väldigt enkel och ibland korkad (läs: Guillou), men han är fysiker, vilket gör att kulisserna är otroligt intressanta och trovärdiga. Jag kommer nog att läsa mer av Poul Anderson, men jag kommer att välja något som är ganska kort. Jag är lat också!


Gillar man science fiction för det fysiska ska man läsa, vill man ha billig bussläsning är det också värt tiden. Söker man dock riktigt bra sf-litteratur finns det bättre författare.


Sam J Lundwall: Gudar, änglar, demoner och andra monster


Inom den alternativa skönlitteraturen finns det nog ingen människa som gjort lika mycket för dess spridning som Lundwall; gärningen är makalös, och utöver hans utgivningar av skräck, fantasy och science fiction på hans egna förlag, ”Fakta och fantasi”, finns översättningar, egna verk och så klart Jules Vernemagasinet som han gett ut sen tidigt 70-tal. För svensk science fiction måste han ses som en verklig auktoritet! Så enkelt är det bara.


Denna samling noveller behandlar ämnet som boktiteln beskriver: småsinta ondskefulla gudar och andra hemska monster. Bland författarna som här är representerade finns bland andra: Lord Dunsany, Ray Russel, Damon Knight, Brian W Aldiss, Arthur C Clarke, Robert Sheckley för att bara nämna ett par.


Dessutom, utöver 15 magnifika noveller finnes även ett strålande förord av Lundwall, som bara det gör köpet, eller lånet och läsningen till en ren njutning.


Gör din dag!


Charles Bukowski: Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna


Jag måste omgående erkänna att dikter är något av ett outforskat litterärt territorium för mig. Det beror först och främst på dess form: jag tycker inte att dikter är roliga att läsa. Jag klarar av lyrik till musik, men då har jag ju musiken som ger dikten dess rytm. Att bara läsa dikter utan rytm är, enligt mig, tråkigt så det förslår!


Men det är Bukowskis dikter vi talar om, så givetvis måste jag prova.


Jag gillar fortfarande inte dikter, men jag har i alla fall läst en hel bok med fenomenet nu. Det jag gillar med Bukowski försvinner lätt i dikterna. Där hans styrka lyser igenom är dikterna lysande. Där de bara är texter tappar jag intresse och måste läsa om det för att greppa innehållet. Visst fan är det mycket som är bra, men det är också ganska mycket som är tråkigt. Dock: jag har satt upp ett par diktsamlingar på min lista över böcker jag ska läsa. Jag ska ge genren ett par chanser till. Varför? Givetvis för att ett par av dikterna helt enkelt var briljanta och kanske sitter felet hos mig snarare än textformen. Ibland måste man lära sig att gilla saker. Som sushi till exempel.


Annika Lantz, 9 1/2 månad.


För folk som lyssnar på Lantz radioprogram eller ser hennes tv-sända radioprogram, och gillar det, är detta given läsning. Hon är exakt lika utelämnande som vanligt, med samma humor - som i alla fall jag älskar henne för.

Klockrena analyser av vardagen som småbarnsförälder med kolikbarn. Jag är inte avundsjuk.
På koliken.

Man bör läsa detta för att det är hysteriskt roligt. Men givetvis finns här en djup botten och en del allvar. Konstigt vore väl annars då hon skriver om en barnsjukdom. Jag fasar!
Läs!

Arto Paasilinna, Milda makter.


Jag har fördomar. Mot finnar. De är våra närmaste grannar, och tack vara det känner jag att det tillåter mig att klaga på de, finnarna, lite extra. Jag menar inget illa med det och tycker egentligen inte så. Men ibland undrar jag över hur frisk jag är... Speciellt då det är hockey på tv.
Hur som helst, denna bok fick jag av min svåger i julklapp. Jag fick två, men jag har inget intresse av Jonas Gardell än så länge. Vi får se vad som händer.

Boken är en komedi. Det handlar om en finsk 40-årig kranförare som blir utvald att representera kristendomen som gudfader själv. Den tar oss på ett par roliga turer och jag hade ganska kul då jag läste den.

Eftersom att han är finne och skriver om humor tänker jag på vår egen svenskfinska författare Mikael Niemi, Niemi är roligare och förmodligen lite äckligare. Det gillar jag. Men denna mysiga humor går oxå hem. Jag får läsa några fler av karlns böcker. Denna var lättläst och trevlig.

tisdag 11 november 2008

trekronor - vikingarna

Debatten om man skall lägga ner ”em-spelet i hockey” är på tapeten igen, som så ofta förr då Trekronor inte vunnit alla matcher i ”Kairomästerskapen”. Först och främst måste man dock klarlägga en sak: det är inte någon jävla ”Euro hockey tour”, det är bara fyra lag med, Europa är lite större än så. De får gärna göra det till en riktig ”Euro hockey tour” med resten av de Europeiska länderna.


Men det är en annan femma. Jag kan inte påstå att jag bryr mig så mycket. Det jag däremot bryr mig om är de åsikter som väcks till liv varje gång svenskarna fått spö, det klagas över medelmåttiga uttagningar och så vidare.


Jag säger NEJ! Problemet är inte medelmåttiga uttagningar. Problemet är att det heter Trekronor. Då jag var ung och snygg fanns det två svenska landslag i hockey för seniorer: Trekronor och Vikingarna. Vikingarna var utvecklingslaget; spelare som låg på gränsen till Trekronor fick spela internationella matcher med Vikingarna för att se om steget till a-laget var nära. Erfarenhet är något som alltid vurmas om i hockey; bland annat anser man att allsvenskan är en kanonserie för utvecklandet av juniorer som inte får spela i sina ordinarie lag, för att få den speltid som är så viktig för framåtskridandet för den individuelle spelaren.


Att sen hockeyligan, som representeras av elitserieklubbarna, inte vill ge pengar till de allsvenska lagen som de utarmar är en helt annan fråga. Igen. Men jag återkommer till den. Senare.


Lösningen för Trekronor är alltså glasklar: spela turneringarna som Vikingarna. Sluta kalla det för ett jävla hockey-Em.

Förskolan och högern

En högeraktivist skriver i SvD att det är synd om de barn som måste tillbringa hela (!!!) sin barndom på förskolan. Sen tar kvinnan i ordentligt - och eftersom att det inte går att svara direkt i tidningen måste jag svara här – hon säger att svensken börjar inse att det finns alternativ till välfärden; hon tar upp problem med våld och nämner i vaga ordalag (får jag förmoda) ihjälsparkningen av Richardo Campogianis . Sen pratar hon om det allt fattigare utbud för ungdomar på deras fritid.


Hon säger givetvis ingenting alls om att den utveckling som pågår är en högervridning av den svenska politiken och att alla nedskärningar har varit ett steg på den högra handens stig. Klart att folk börjar klaga då allt blir sämre; givetvis är inte välfärdssamhället nödvändigt för alla ungdomar, men det är ett måste för en stor del av dem. Då jobb och karriär tar upp en stor del av våra liv blir givetvis fritiden lidande - den fritid som föräldrar kanske skulle kunna investera i familjen och i sina barn.


Detta är givetvis ”vänsterpropaganda”, men till skillnad från den mesta propagandan från högern är den verklighetsbaserad och förankrad i den värld vi faktiskt lever i; alla har inte samma möjligheter, men vi måste inte beröva de som har det sämst på alla tillgångar och möjligheter.


Välfärdssamhället skall inte ta över våra liv, som borgarna verkar tro: att vi kommer att suga i oss socialbidrag och skita i allt ansvar. Men det måste finnas där om vi behöver det. Att låta människor svälta eller bli hemlösa är bara äckligt, det finns medel för att hindra detta. I statlig regi. Vi ser ju vad som händer då kapitalister får härja fritt med kapitalismen. Något som många varnat för, men blivit beskyllda för spridning av denna förkastliga ”propaganda”. De som skrikit högst om ”vänsterns farliga varningar” är föga förvånande de medier som styrs av högern.


Vad är egentligen propaganda?

söndag 9 november 2008

Moderater moderater moderater...

De förnekar sig inte; oavsett hur mycket ord som ”nya” och ”arbetarparti” betyder för moderaterna i pr-syfte, har inget förändrats. Politiken är densamma som förr. Ett nytt förslag som lagts fram av en arbetsgrupp inom partiet skall göra det förbjudet att ha barn på dagis, förlåt – förskolan - i mer än 40-timmar i veckan.


Det är ett verklighetsfrånvänt förslag som cementerar deras konservativa ställning. Mannen jobbar…


Vilken arbetsgivare skulle uppskatta att personalen var tvungen att skära ner 2 till 4 arbetstimmar per dag, beroende på hur långt från förskolan man jobbar och vad man färdas med?


Stoppa vansinnet, rösta inte blått.

lördag 8 november 2008

Vänsterpropaganda. Skräckens agitatorer.

Jag har alltid haft stora problem med de regler som liberaler vill skapa åt företag. De innebär alltid eftergifter för arbetarnas säkerhet och hälsa – för att inte tala om den ekonomiska förlusten (för arbetaren). Dessa regler, som världsbanken och den internationella valutafonden (IMF), med våld infört i ett flertal u-länder, ger företagen full frihet från landets nationella lagar; inga bestämmelser eller regler kan hindra till exempel miljögifter från att föras in i landet, eftersom att de är varor. Med varor handlar man.


Men jag är den första att erkänna att min kunskap om ekonomi är begränsad, snällt sagt. Mycket måste jag läsa om flera gånger innan jag kommer igenom alla namn och förkortningar. Men när man väl har kommit en sådan bit på vägen ser man en bild av vansinnet; pengar skapas av luft, värden som inte finns dubbleras ibland upp till hundra gånger sitt ursprungliga värde. Som om inte det vore galet nog har man också en hel marknad på sidan om som ägnar sig åt att spela på de resultat som börsen ger. Men kan alltså vinna på en sjunkande aktie. Ett derivat.


Man skapar alltså pengar från ingenting. Detta har också hänt tidigare på 1900-talet. Då ledde det till en världsomfattande depression. Man gjorde det i Tyskland en gång, samma resultat, men lite mer begränsat.


Den marknaden som har rätt att leka med siffror på det sättet är, förutom ansvarslös och girig, helt befriad från förnuft. Det är därför vi har en ekonomisk kris. Problemet är att pengarna ruttnat i ett system som inte haft någon som helst reglering av hur många gånger man kan få dubblera värdet av en dollar. Då folk vill ha de pengar de faktiskt har tjänat ihop, börjar allt rämna, pengarna finns nämligen inte, de har spridits ut över värdepapper världen över så många gånger om att de inte är värda något mer.


Det kallas någonting...


Lösningen vi har blivit serverad kan vara den sämsta någonsin; samtidigt som bankerna behöver de tillskott som de blivit beviljade (räddningspaketen på flera tusen miljarder som klubbats världen över) har en ny ordning skapats: banker får inte gå i konkurs. Politikerna tillåter det inte. Kommer detta att leda till värre spekulationer, då man ändå har en statlig garant bakom sig, eller kommer de regler som behövs för att kunna träda i kraft faktiskt hjälpa? Vi får se. Världens ledare har visat att man försvarar kapitalismen med alla medel man har.


Detta är nyliberalismen. Jag har påtalat detta problem i flera år nu, men blivit utskrattad som olyckskorp eller avvisad som ung och naiv. Jag säger bara: vad var det jag sa?


Den fria marknaden faller på sitt eget grepp, där man belönas för snabba vinster skapas en tradition av mygel och ryggdunkande; man belönar varandra av den enkla anledningen att man kan. Ingen kontrollerar eller ifrågasätter handlandet.


Marx sa det för snart 200 år sedan.


Men att påtala det är inte tillåtet, borgarna vägrar lyssna, fakta är irrelevant då ideologer står i vägen.

Nyliberalismens skymning

tisdag 14 oktober 2008

Varför, vampyrtjejer, varför?

En sak jag undrat över om de som leker vampyr i 30-årsåldern, är varför de gör det? Jag hänvisar till en sak jag tidigare skrivit och citerat:


(citat början) Det är dock en sak jag verkligen inte håller med alla vampyrälskare (oftast tjejer) om, och det är att det skulle finns något erotiskt med dem: återigen använder jag mig av Jules Verne Magasinet, numer 461 från oktober 1993 för att göra min åsikt hörd: Kathi Maio sa:


” …En gång i tiden var en vampyr ett monster som fyllde åskådarens hjärta med fasa. Nu är han en heroisk gestalt och dessutom en sexsymbol… Vampyrer är inte bara våldsamma dråpare, de är mentalsjuka. Deras största njutning – deras enda njutning – finner de i andras lidande. De förslavar och mördar och ändå kan de sova sin goda dagssömn.


Och depraverade? De där pojkarna och flickorna är praktiskt taget definitioner av begreppet. Förfall är deras naturliga element. De är ickedöda men ändå inte levande sluskar som sover i jordfyllda kistor men slår runt på nätterna i mycket eleganta (mirakulöst rena) kläder.


Vampyrer är rövarbaroner. Deras rikedomar och makt har betalats dyrt… av andra.” (citat slut).


Med det i åtanke undrar jag nu varför man leker? Är det bara för lekandets skull, skiter man i det vampyrismen står för? Har man tråkigt och vill krydda tillvaron med lite fräck fetisch? Eller är man svårt psykiskt sjuk och söker sig till förnedring för att smärta är den enda känslan man förstår?


Vad svaret än är blir det ju intressant. Jag vill veta. Jag är nyfiken på riktigt. Det är ett mysterium för mig.

Nyliberal panik

Panik i det nyliberala ledet.


Jag har varit nyfiken på vad de neokonservativa nyliberalisterna skulle göra efter det kaos de skapat med fri kapitalism. Svaret kom omgående och på enad front. Jag var imponerad, den kom inte bara över hela världen samtidigt, den kom med sådan desperat kraft att det faktiskt är skrattretande; nyliberala tankesmedjor världen över publicerade en version på det som hänt med fokus på vad som startade det hela. Det är statens fel, enligt dem, eftersom att halvstatliga företag helt utan ansvar för skattepengarna de handhar kan göra vad de vill, utan tanke på konsekvens göra vad de ställer till med. Därför måste staten helt förbjudas från att ingripa i marknaden.


Det är vad de unisont skriker, livrädda att de skall förlora det mål det trodde låg inom räckhåll, en tokfri global marknad, helt befriade från alla regler och lagar i alla länder.


Jag synar dem. Först och främst lutar de sig på beslut som tagits i USA, det land i världen som hårdast arbetar för den nyliberala principen av marknaden så som jag beskrev den här ovan. Deras demokratiska system, som det är utformat, låter endast de med pengar nog att betala en kampanj för åtskilliga miljoner dollar ställa upp. Redan där borde man hajja till. Är en sådan demokrati verkligen tillgänglig för alla i samhället? Är det förvånande att näringslivet har en sådan befäst makt i det vitahuset? Det är ett land som inte motarbetar den fria marknaden. Att man ens måste påpeka det...


Vilken president som tog det beslut de så desperat klänger sig fast vid har jag ingen aning om, men var det pappa Bush eller Reagan är det ju inte ens värt att kommentera. Hur som helst var det ingenting som startade nyligen eller för tjugo år sedan. De magiska pappersframställningarna, där ett värde mångdubblas i vackra omskrivningar, har i själva verket pågått ohämmat sedan Ronald Reagan hade makten i USA. Allt annat är lögn. Det vi får höra nu är något som de kommer att försöka lura oss att tro med metoden att upprepa det så många gånger som möjligt, enligt väl inrepeterade och välutnyttjade tillvägagångssätt.


Det som är mest, tragiskt, eller roligt, beroende på hur man är lagd, är att allt detta utnyttjande av värdepapper hela tiden skedde efter det att staten gått in i ett land och tillsatt en diktator, Chile är ett exempel av många; eller efter det att man destabiliserat ett land till kaos gränser, Colombia är ett exempel, Ryssland (efter Sovjets fall) ett annat. Denna form av nyliberalism måste tillsättas med våld och tvång eftersom att ingen vill säga upp sitt lands rätt till suveräntit. De frihandels avtal som påtvingas tredje världens länder innehåller alltid eftergifter och åsidosättande av miljö och humanistiska lagar. För att kunna ge globala företag möjlighet att exploatera just miljön och människorna. Ansvar är dyrt, och de vill inte betala nånting alls. De vill plundra.


Redan här står det ju löjligt klart att de är idioter om de tror att de kan komma undan från ansvaret i det kaos de skapat och låtit människor lida för. Men det är klart att det skulle vara en utopi om de bara kröp till korset och erkände sina brister. En del människor har vaknat och gör just nu det. De inser att girigheten måste tyglas för att hindra liknande händelser som den nuvarande från att hända igen.


De nyliberala dagarna är räknade. Man kan inte bygga slott av luft.


Men just nu är det ganska komiskt att se hur de i alla fall försöker rädda sig.

söndag 12 oktober 2008

Vampyrer, som gör flickor kåta

Igår hade svt en temakväll. Temat var vampyrer, tror jag. Det snackades i vilket fall en hemsk massa om vampyrer. Inte mig emot. Jag har egentligen inget för det heller, men jag gillar skräck, och den gotiska är den bästa. Jag måste dock omgående säga att en väldigt liten del av det jag gillar är vampyrberättelser.


Jag har läst Dracula, jag har till och med läst det ”okända” kapitel som omtalades i ett av tv-programmen som handlade om en förmodad vampyrprinsessa och en hysteri om dessa på 1700-talet (hon hade cancer, men korkade människor och fåniga åsikter går ofta hand i hand). Jag har dessutom läst föregångaren, den som Bram Stokers arbetsgivare (en av dem) Sheridan Le Fanu, skrivit 20 år innan: Carmilla. En underbar berättelse som utspelar sig i gamla slott och på härligt spöklika kyrkogårdar - och innehåller lite lesbisk kärlek. Jag har läst allt detta tack vare en man, och det är lite av poängen till att jag skriver detta: Sam J Lundwall har översatt den Dracula som kom ut på 80-talet, han har även givit ut Carmilla på sitt eget förlag Fakta och fantasi. Plus, och detta är min poäng, eller vad fan man skall kalla det: han har även i ett temanummer i tidningen Jules Verne Magasinet förklarat varför kapitel 1 blev borttaget från boken Dracula, och det var givetvis inget annat än en ansvarig utgivare som lade sig konsten: boken skulle bli för lång. Kapitlet hänvisades till en novellsamling som hans hustru gav ut efter hans död.


Anledning till att jag kommer ihåg allt detta, tidningen kom 1993 i svallvågorna av Francis Ford Coppolas version av boken, är givetvis att jag själv medverkade i det numret. Men det är en helt annan sak, som låter duktigare än det var. För andra människor alltså, jag var givetvis lyrisk, och är det än idag.


Anledningen till att vampyrer har fått en ny renässans igen i sverige är förmodligen det faktum att en svensk bok ska bli film i mäktiga Hollywood. Låt den rätte komma in, tror jag den heter.


Det är dock en sak jag verkligen inte håller med alla vampyrälskare (oftast tjejer) och det är att det skulle finns något erotiskt med dem: återigen använder jag mig av Jules Verne Magasinet, numer 461 från oktober 1993 för att göra min åsikt hörd: Kathi Maio sa:


” …En gång i tiden var en vampyr ett monster som fyllde åskådarens hjärta med fasa. Nu är han en heroisk gestalt och dessutom en sexsymbol… Vampyrer är inte bara våldsamma dråpare, de är mentalsjuka. Deras största njutning – deras enda njutning – finner de i andras lidande. De förslavar och mördar och ändå kan de sova sin goda dagssömn.


Och depraverade? De där pojkarna och flickorna är praktiskt taget definitioner av begreppet. Förfall är deras naturliga element. De är ickedöda men ändå inte levande sluskar som sover i jordfyllda kistor men slår runt på nätterna i mycket eleganta (mirakulöst rena) kläder.


Vampyrer är rövarbaroner. Deras rikedomar och makt har betalats dyrt… av andra.”


Problemet med vampyrens glorifiering är att man då rättfärdigar de utsugare som just nu har drivit världsekonomin till branten.


Skräcken älskar jag, men romantiseringen av den har jag otroligt svårt för.


Anne Rice gjorde vampyren homosexuell, vilket var kul, men ett flertal andra författare har försökt sig på temat och klåpat sig, det är trots allt Dracula som är den stående måttstocken för alla vampyrer.


Vill man fördjupa sig kan man, föga förvånande, vända sig till Sam J Lundwall, igen. Han har givit ut boken ”Vampyrboken”, som handlar om... Tidiga och sköna tolkningar på detta – uppenbarligen - breda tema Jag måste dock på en gång fastställa: Nej, Buffy är inte bra. Nej, jag håller inte med om att Coppolas Dracula är dålig, men det kan bero på Gary Odlman. Det är i alla fall inte beroende av Keanu Reeves eller Winona Ryder.

Så vampyrälskare, passa er, jag är ute efter er också.

lördag 11 oktober 2008

Musik; nya klassiker?

Eftersom att jag i princip helt har lagt ner verksamheten på olika ”message boards” vet jag givetvis inte vilka debatter som pågår där. Jag är inte ointresserad av det som sägs, jag orkar bara inte lägga ner tid på det, tiden hamnar på familjen, jobbet, familjen, bandet och familjen igen. Utrymmet för att snacka oviktig skit om vilket band som är bra, och varför just JAG har rätt och inte du, saknas.


Med det sagt kan det därför vara kul att läsa en ”metaltidning” lite nu och då, bara för att kolla vad som händer i hårdrocken. Där snubblade jag nu senast över ledaren i en av de två stora tidningarna på svenska inom området. Den senaste debatten handlar om huruvida det kommer att komma nya klassiker som kan mäta sig med de riktigt stora och om de någonsin kommer att bli lika stora.


Svaret är givetvis ja. Jag kommer ihåg då jag sa till min pappa att all bra musik redan var gjord. Det skulle inte komma några flera bra skivor, alla bra låtar fanns ju redan. Det var 1986, ett bra musikår. Han skrattade och sa att man alltid sagt så, och alltid haft fel.


Han hade rätt. Det finns alltid någon människa som hör något som ingen tänkt på förr, som ser en väg ingen vågat prova innan. 1987 blev ett av mina bästa musikår. Queensrÿche släppte min favoritskiva, alla kategorier, i ”Opperation: mindcrime”. Helloween släppte en av keeperskivorna. Tvåan har jag för mig. Metallica släppte den lite överskattade ”..And justice for all”, och en rad andra artister fick verkligen till det, det var kulmen av en kreativitet som fötts från hårdrocken och breddat konceptet monumentalt.


Många band fick aldrig den publik de egentligen förtjänade, av olika anledningar, men ett par fick faktiskt det. 90-talet såg en rad klassiker inom hårdrocken och en, tack vare internet, återupptäckt genre; heavy metal. Gamma Ray släppte skivor hela tiden, men det var inte fören 95-års ”Land of the free”, som frontmannen verkligen släppte alla hämningar och hängav sig åt det han kunde bäst - det som gjorde Helloween stora en gång i tiden: heavy metal, Kai Hansen-style. Nocturnal Rites rönte undergroundframgångar med debuten “In a time of blood and fire”. Hammerfall chokade alla 96, med sin debut, och helt plötsligt hade alla Iron Maidentröjorna åkt fram igen. Den proggresiva vågen som följde efter Dream Theaters genombrott, kom starkt med band som Symphony X, semiproggresiva Kamelot, och en rad andra artister.


Thrashen dödförklarades och band som Sepultura och Pantera födde en helt ny thrashvåg. Machine Head såld vansinniga siffror med sin debutskiva ”Burn my eyes”, och från den föddes antagligen band som Khorn och Slipknot med flera. Machine Head fick till de igen på senaste ”The blackening”, som är en av de bästa skivorna någonsin, alla kategorier.


Svenska At the Gates lade vägen för In Flames och hela den svenska metalbommen, Stockholm får ursäkta, men det är bara Entombeds ”Wolverine blues” som är något att ha, egentligen.


Finland, där man vägrar försöka lära sig ett hyfsat korrekt uttal, fick grepp om världen med Stratovarius och Nightwish.


Poängen är att alla dessa band har släppt skivor som är klassiker (utom Nightwish kanske). Ett par av grupperna kommer av förklarliga skäl aldrig att kunna spela för massorna om 20 år, men många kommer det. Och folk kommer att gå på spelningarna. Inte de yngre, i samma utsträckning, utan de äldre, som oftast har stabilare ekonomi. Bra musik slutar sällan att vara bra musik, det är bara det att den generation som älskar skiten inte alltid har råd att älska den.


Skivor säljer inte lika mycket nuförtiden heller, ur det föds en helt ny musikbransch, där artisterna är närmare publiken än någonsin. Myter kommer att skapas på nya sätt, och rockstjärnor över hela världen kommer att fortsätta att vara rockstjärnor eftersom att ingenting egentligen förändras. Maskinen kan vara ny, men konsten är gammal och den förnyar sig alltid.

Där fick ni.

Jörg Haider

Han är död.


Tråkigt för hans familj, men jag gillar inte nassar, så åt helvete med honom.

måndag 6 oktober 2008

error

Jag klantade mig då jag skulle lägga ut förra texten.

Den blev halv bara...

Den är tillagd, men om någon mot förmodan läste, och inte orkar leta reda på det ställe jag klantade mig på:

Jag blev faktiskt lite imponerad då jag såg att USA skulle köpa aktier i dessa banker, om krispaketet gått igenom. Det var trots allt en republikansk plan. De har krupit till korset och insett att alternativet faktiskt kan vara värre.


Kanske var det därför det var just republikaner som fällde förslaget. Alla republikaner är inte George Bush. Det är till exempel endast 25 % av republikanerna i partiet som är abortmotståndare. De vill inte stå med hundhuvudet nu då klåparna de kanske inte håller med har kört allt i botten. Vad vet jag? Det kan vara för att tvinga fram ett förslag som skall fortsätta i inkört spår. Då blir det katastrof.


Varför? Jo, för att staten måste kunna agera i kristider. Den måste kunna gå in i de företag som krävs för att samhället inte skall falla ihop; sjukhus, skolor, underhåll och städning, transporter, energi, vatten, allt måste fortsätta att fungera även om ekonomin faller. Har staten pengar kan den dessutom skapa jobb där bristen på dessa är stor.


Allt detta är möjligt i den kapitalistiska värld där privatiserandet inte blir ett självändamål som sällan helgar medlen.


Det vi ser nu är i princip bara början. Mycket kan räddas om stolthet sväljs. Men det börjar bli bråttom, för efter bankerna kommer kreditbolagen, och om inte de kan betala ut löner…

fredag 3 oktober 2008

Finanskrisen

Jag skrev detta för två dagar sedan. Men fan ta er om ni tror att jag orkar skriva om den för att det har hänt saker. Se det som en daterad text, inget annat Det roliga, eller tråkiga, om man väljer att se det så, är att det dök upp en text i aftonbladet debatt av Johan Ehrenberg. Han skrev samma sak som jag, men uttryckte sig givetvis bättre. Eller snällare.


Finanskrisen, som den döpts till, är intressant av flera anledningar. Först och främst för att folk är överraskade över dess existens. Det har inte gått att missa de siffror som publicerats efter det att Bush tog makten i vita huset, om man inte ansträngt sig för att undvika dem.


Fakta: Pappa Bush skaffade USA deras dittills högsta budgetunderskott. Clinton ordnade under sin tid till det och då han var klar fanns till och med ett överskott. Lill-Bush var snabb på att tömma de reserverna, och med bland annat sina krig har han alltså slagit sin far i budgetunderskott ”all time low”.


Det är resultatet av den så kallade ”Chicagoskolans” ekonomiska politik. Den skola som Milton Friedman skapade och fick nobelpris för. Den totalfria marknaden. Allt medan resultatet av den nyliberala girigheten tillåtits skapa värdepapper ur ingenting och sålt dyrt med löfte om vinst. Deras metoder har använts av USA på ett flertal länder, och med hjälp av WTO, världsbanken och andra inhemska organ har de placerat dessa länder bland världens fattigaste. Exempelvis Chile, Nicaragua, Haiti och ett flertal andra.


Då Sovjetunionen föll under början av 90-talet sade många att kommunismen var död. Dessa många var givetvis de liberala medierna som ville begrava fienden så snabbt och smärtfritt som möjligt. Det var Sovjet som föll, av anledningar som är värda ett flertal diskussioner, inte kommunismen. Ideologin om rättvisa, jämlikhet och klasslöshet lever kvar, starkare än någonsin nu då ett flertal länder demokratiskt fått välja sina kommunistiska regeringar, och fått en markant höjd livskvalité med utökad bildning och allmän sjukvård. Bolivia, Venezuela och Brasilien, tillsammans med ett växande antal länder försöker bygga något nytt. Allt detta trots motstånd från bland annat svenska borgerliga ungdomsförbund, det globala näringslivet och USA, så klart.


Har de något med krisen att göra?


Jo, vad vi ser är nyliberalismens största smäll hittills. Den fria marknaden kommer att tvingas till självrannsakan och ett starkare regelverk. De mest konservativa kommer givetvis inte att ändra sig, men de mer pragmatiska måste inse att deras girighet måste ha regleringar.


Ett av Milton Friedmans mäktigaste arv går, förhoppningsvis, i graven nu. För det ingen verkar ha tänkt på fram till nu är att man faktiskt inte MÅSTE spara in alla utgifter på produktionen. Man måste inte heller privatisera allt bara för privatiserandets skull. Vänstern har skrikit om det, men tystats med den allt effektivare kommunistmärkningen: kommunist = Pol Pot; Pol Pot = massmördande dåre, och så vidare.


Liberalismen faller inte, den har starka anhängare och bättre vägar att gå nu då dess cancer verkar självdö.


Krisen kommer för att denna form av kapitalismen måste expandera, och då inget egentligt materialistiskt värde finns blir det en omöjlighet i längden. Ett papper kan ha en eller fyra nollor och en etta, men faller valutan är den bara ett fint papper med tryck på. Guld är guld. Oavsett vilken valuta som står och faller.


Som det är nu är en allt större del av de rika industriländerna inte längre industriländer. Vi har tjänster och upplevelser, men allt mindre rena hantverk. Då dessutom stora delar av staten är utsåld, finns ingen garanti för att samhället skall fungera i en kristid. Om bussföretaget går i konkurs kommer de nog inte att köra bussarna… För att ta ett exempel.

Därför är deras politik så farlig för människor i de tider då en verklig kris faktiskt inträffar, de har blottlagt samhället och gjort det, dess invånare, fredlösa.


Jag blev faktiskt lite imponerad då jag såg att USA skulle köpa aktier i dessa banker, om krispaketet gått igenom. Det var trots allt en republikansk plan. De har krupit till korset och insett att alternativet faktiskt kan vara värre.


Kanske var det därför det var just republikaner som fällde förslaget. Alla republikaner är inte George Bush. Det är till exempel endast 25 % av republikanerna i partiet som är abortmotståndare. De vill inte stå med hundhuvudet nu då klåparna de kanske inte håller med har kört allt i botten. Vad vet jag? Det kan vara för att tvinga fram ett förslag som skall fortsätta i inkört spår. Då blir det katastrof.


Varför? Jo, för att staten måste kunna agera i kristider. Den måste kunna gå in i de företag som krävs för att samhället inte skall falla ihop; sjukhus, skolor, underhåll och städning, transporter, energi, vatten, allt måste fortsätta att fungera även om ekonomin faller. Har staten pengar kan den dessutom skapa jobb där bristen på dessa är stor.


Allt detta är möjligt i den kapitalistiska värld där privatiserandet inte blir ett självändamål som sällan helgar medlen.


Det vi ser nu är i princip bara början. Mycket kan räddas om stolthet sväljs. Men det börjar bli bråttom, för efter bankerna kommer kreditbolagen, och om inte de kan betala ut löner…

lördag 23 augusti 2008

Georgien och våran regering

Våran regering förnekar sig inte. Efter krånglet nere i Georgien har uttalanden, som i sig är hedervärda, haglat mot de ryska aggressionerna. Problemet är bara: om man säger att det inte är ok att anfalla en suverän nation, varför vågar de inte öppna sina hycklande trutar om USA:s Irak politik? Eller Afghanistan?


Flathet. Samt borgerlig pragmatism; det vill säga: en del människor räknas inte som människor. Fascismen brukar det heta.


Så, Karl Bildt, nästa resa till USA, då du ska träffa polarna Cheney och Rumsfeldt, tänk då på att dina handlingar är lika vidriga som de du låtsas fördöma. Och Fredrik Reinfeldt, så länge din ultrafeghet förbjuder dig från att konfrontera USA:s utrikespolitik, håll käften om Ryssarnas. Du tappar både trovärdighet och… Du har ingen trovärdighet. Men du ser om möjligt sämre ut i allmänhetens ögon.


Ni är fega och usla. Tragiskt!

fredag 11 juli 2008

Borgerlig retorik

Allians mot vett, de som styr Sverige, har en smart lösning på sina politiska löften. De har ju fyra inblandade, vilket gör att de i princip säga vad de vill, utan att behöva ställas mot väggen. Det är ju glasklart: svaret är: nej, men vi måste ju lyssna på alla inblandade, så det förslaget kunde vi inte uppfylla.

Jag har många exempel, men det som jag kommer ihåg tydligast från valkampanjen var bland annat: Moderaternas löfte om sänkt pris på SL-kort i Stockholm. Det skulle kosta 500. De hade affischkampanjer där de påtalade just detta löfte. Vi som tvingas leva våra liv i den stad som gör anspråk på att vara landets huvudstad vet att priset gick upp.

KD, ett parti som hör hemma i en annan tidsålder och framförallt i en annan dimension där man inte behöver använda hjärnan, kritiserade den sittande regeringens bensinskatt. De och någon jävla intresseförening, typ: galna bilförare, eller vad det nu var, gick ut och lovade förändringar. Sänkningar av skatter och gud vet vad. Jo… Vem blev rövknullad? Vi garanterades sänkta priser, nu skylls allt på oljepriser… Men de oljepriserna fanns redan då. Vi är inte så lättlurade. Eller, vi var ju det.

Att samma parti dessutom har mage att säga att V vill ta bort hjälpen för Afghanistan, då de ville ta bort de av USA styrda FN-trupperna. Det gör att jag spyr. Först och främst har vi fått det svart på vitt av bland andra den gamle miljöpartisten Gustav Firolin (???) (sen han var smart nog att byta jobb till journalist), att de trupperna inte alls är oberoende fredsbevarande. De tar order direkt från Pentagon. Vilket alltså är både olagligt och förkastligt. Nu vet jag att internationell lag aldrig någonsin tagits på allvar av jänkarna. Den finns för att alla andra skall tvingas lyda. Nå, KD har varit för alla olagliga invasioner som det stora landet i väst bedrivit sen partiet föddes från Mordors brinnande ondska. DE borde plikta för sin jävla arrogans. Men med dagens borgerliga retorik, hämtad direkt från nazityskland, är det bara att säga en lögn tillräckligt många gånger för att vi skall gå på det till slut. För ingen kan väl vara så förment?

I den första av de partiledardebatterna som hölls innan förra valet, den som gjorde att jag spydde konstant i tre månader, raljerade Reinfeldt om hur sossarna hade förlorat kontakten med sina väljare på grund av att de höjt sina löner. Furir Reinfeldts första drag som statsledare? Är det kostigt att man mår dåligt?

Var 1 parti, för det är ju det ni är. Ordet fegis ligger nära till hands.

söndag 6 juli 2008

Auberon

Mitt förra band. Man kan tydligen ladda ner vår musik här. Gör det!

http://www.tunefestival.com/tunget-music-Auberon-get-mp3/

Testamentintervju




Jag gjorde även ett par intervjuer med Testament då det begav sig. Detta är en av dem. Läs och njut, eller vad man nu gör då man läser en intervju... Välj själva!

Om ni har undrat över vädret denna sommar så kan jag ge en, om än lite spektakulär, förklaring; Testament har spelat i Sverige. Det låter konstigt, jag vet, men det var det första som de sa då jag fick chansen att träffa dem på Skellefteåfestivalen där de spelade under sommaren. Det kan stämma, vem är jag att förneka fakta? Se bara på deras första liveplatta ”Live at Eindhoven”, visst fan är det ett sugande väder man ser på bilderna.
-Helt rätt, det spelar ingen roll var vi spelar - , börjar Erik Peterson som tillsammans med Steve Di-Giorgoi skall svara på mina frågor innan spelningen, - det kan vara Dallas, Tyskland eller Sverige, är det dåligt väder så vet vi att det är våran tur (skratt)!

Ok, men det var inte det vi skulle prata om.
Testament ska just avsluta en turné som pågått länge, de är sugna på att komma hem och det märks. Koncentrationen är inte på topp, och mycket skämtas bort i en handvändning, men de är på ett bra humör och ger mig de svaren som jag förtjänar. Så vad anser ni om denna skiva, nu när ni har fått lite distans till den, frågar jag och viftar med ”The Gathering” framför deras ansikten?


-En bra skiva, säger Steve.
-Helt klart, kommer det från Erik, sedan börjar de fnittra. Att det som de fnittrar åt är eran utsände reporter som inte förstår att han kan sluta veva med skivan har inte med saken att göra! Skivan är bra, vi hade en bra stämning mellan oss då vi gjorde den och jag antar att det hörs. Vi hade jävligt kul!
Nittiotalets thrash skiva! Ni har hållit på ett tag nu.
-Tja, vi har metal i blodet, svarar Erik
Så vad är det som pushar er då?
-Strävan efter att få göra den perfekta rocklåten. Och att det är så djävla kul.
Håller ni med om att det Lombardo gör på skivan är det bästa han någonsin gjort?
-No man, säger Steve, the stuff he did with Slayer is
unbeatable.
Så om du fick välja en av hans skivor som - den du anser att han spelar bäst på - , vilken skulle det bli?
-Definitely ”South of Heaven”, man.
Tja, jag anser att The Gathering är bättre!
-På sätt och vis kanske, men det är två helt olika stilar. Man kan inte riktigt jämföra det rättvist, avslutar Steve diskussionen.

The Gathering var ju som en ”superstar” skiva, men det är inte de från skivan som de spelar live tillsammans med nu. Så vad har vi att vänta på nästa Testament skiva?
-Vi har en ny gitarrist, han spelade i Vicius Rumers förut. Och Sadus trummisen spelar med oss nu. Han kommer förmodligen att spela på nästa studio skiva.
Probably.
Sadus ja, jag vänder mig till Steve, är det nedlagt eller kan man vänta något nytt från er? Det sista jag köpte var ”A Vision of Missery”, jag vet att det kom en till efter det, men den såg jag aldrig till.
-Jasså det var du som köpte den här uppe(skratt)! Närå, seriöst, Sadus är inte nerlagt. Något mer kan jag inte säga. Det kommer att komma nytt material... Han lämnar frågan obesvarad. Framtiden får utvisa, om de bara kunde spela in något med bra ljud så skulle det kunna bli hur bra som helst! Jag låter det dock vara osagt.
Har det slagit er att av de banden som ansågs vara ”The big four of thrash” så är det bara ni som fortfarande spelar thrash? Vad fick er att inte ge upp? Eller vad var det som fick de andra att balla ut?
-Om vi det visste- , börjar Steve, -band som Death Angel, Exodus och så vidare var jävligt bra. De hade väl inte orken eller lusten att fortsätta antar jag.
-Alltså, fyller Erik in, man ska ha klart för sig att det inte är en tävling mellan grupperna det är bara såhär det har blivit. Vi kommer dock inte att göra en till skiva som The Ritual!
Men den är ju bra, låtarna som jag har hört från den skivan på liveskivor är ju stenhårda!
-Tja, det är en tråkig skiva.
Demonics totala motsats, säger jag lite trotsigt.
-Ja, men ”Demonic” är en viktig del i det pussel som är Testament, svara Erik och Steve nickar medhållande.
Minnesgoda läsare kommer säker ihåg en turbulent tid då ingen visste vad gruppen höll på med. En dag så hette de Testament och hade en ny trummis i forma av före detta Machine Head batteristen Chris Kontos, sedan så hette de Dog faced gods och spelade death metal, sedan kom ”Demonic” plattan ut under Testaments flagg... För att inte tala om skivbolags strul fram och tillbaka; vad var det egentligen som hände under den tiden?
-Utan att nämna nått namn så kan jag säga att den trummisen vi fick efter ”Low”, (skratt) han var inte den... Han hade problem med... (mer skratt).
Han var dum i huvudet?
-Ja! Skrattar Erik förtjust, -men det var inte bara det som hände. Hela bandet var i upplösningen. Alla medlemmar strävade åt varsitt håll. Hela situationen blev ohållbar, det var därför vi valde att dumpa bandet, men då vi gjorde låtar till Dog Faced Gods så kändes det fånigt att byta namn - så vi ändrade oss helt enkelt. Det var inte svårare än så! Sedan så var Atlantic (deras gamla bolag / f-red) inte riktigt bakom oss som vi hade önskat. Det är lite svårt att förklara, men det fick oss att bilda Burnt offerings...
Ett band, som inte är vilket band som helst; ett skivbolag; en fungerande och BRA studio...
-Plus ett sido projekt, säger Erik med ett brett och ganska nöjt leende över sitt ansikte!
Va? Berätta! Hur får man tid över till ett projektband om man har allt annat, plus familj, att se till?
-Dragon Heart heter det (inte att förväxla med heavy metal bandet med samma namn), och det är ett slags black/death/power metal band. Vi får se vad som händer, men något kommer att släppas. Det är tillsammans med bland andra Lyle Livingstone, från ett band som heter Psypheria (från Sacramento CA - Steve).

Vad är bäst med Sverige då? Och försök att vara lite originell...
-Tja, solen och brudarna svarar Steve, så mycket för att jag bad dem vara originell.
-Yes deffinetly the chicks, kommer det från Erik.
Något att tilläga innan vi måste vidare?
-Vi är båda nordättlingar, så hälsa alla som vi skulle kunna tänkas vara släkt med. Jag är från Sverige och Steve från Norge (Oslo). Och ha det bra, se till att stå längst fram då vi spelar.
Det behövde de inte säga två gånger; inte ens en gång hade det behövts, jag stod där och hörde dem starta med inledningsspåret från The Gathering, föjt av skivans andra låt. Jag var redan i metal himmeln då de drog igång med tredje låten. Världens bästa intro inleder den: Ten, nine, eight, seven, six... six... six... En del gamla låtar hade letat sig in i låtsättet, låtar som: ”Disciples of the watch”, ”The Haunting”, ”Practise what you preach”, ”Into the pit”, ”Souls of black” och så klart ”Over the wall”, det kom mera, men efter ”Over the wall” så hade jag nästan slagit mig sönder och samman, så bra var det!
De som inte var där missade något, de som antog att Testament bara skulle spela death metal under kvällen bedrog sig djupt; de som däremot hade hoppats att få se ett Testament som vågade spela för alla, för oss var det en fröjd. Mest låtar var plockade från senaste plattan, och det gjorde mig ingenting. Jag njöt i fulla drag. Passade på att studera de nya gubbarna lite. De klarade jobbet, men en del av Lombardos genialiska trumlicks var ändrade, om det var medvetet eller ej vet jag fan inte; så nykter var jag inte, men det var inget som man inte kunde överleva!

lördag 5 juli 2008

Ayreon





Jag skrev för en tidning en gång i tiden.

De intervjuer jag gjorde fanns inte till så mångas beskådande.

Här är en av dem.

Tefonen ringer och jag svarar - lite nervös - inte bara för att det är Arjen Anthony Lucassen från Ayreon som är på andra sidan tråden, utan för att jag inte visste vad jag kunde vänta mig av mannens engelska; det finns de artister som man undrar hur de egentligen lyckas på skiva, efter att man har talat med dem. Mina farhågor visar sig vara helt obefogade. En av de mest pratglada och trevlige människa jag någons pratat med befinner sig på andra sidan av luren. Så efter vi har presenterat oss undrar jag hur det är med honom? Så där lite allmänt.
-Tja, vädret här suger, så jag har fått en liten förkylning och jag befinner mig i det svarta hål som jag alltid hamnar i efter att jag har gjort en skiva. Annars så är det kanon, jag gör mycket press just nu, så det håller mig upptagen.
Brukar du göra mycket press, jag tror inte att jag har läst om er i någon tidning utöver en Svensk metalblaska (Bright eyes för er som undrade).
-Jo, jag har gjort mycket intervjuer, kanske inte så mycket i Sverige - ett par eller så - mer i andra länder...
Så som?
-Tyskland så klart, och Frankrike får jag mycket samtal ifrån, plus en del andra länder. Det är olika, men i överlag så har det blivit mer av intervjuandet till alla länder.
Ok lite nyfiken bara. Du har två nya skivor ute nu, är du nöjd med dem?


En arg en...
-Ja, mycket! Denna gången så var jag faktiskt helt nöjd då jag var klar, i vanliga fall så brukar det alltid vara så att jag tänker att: nej den sångslingan är för hög, det solot för långt, och så vidare. Men denna gång så var jag helt nöjd med det som var på skivorna! Jag har ju en egen studio att spela in allt i, så det blir mycket putsande innan jag anser att en låt är klar. Men denna gången så var jag faktiskt helt nöjd, eller ja, helt nöjd blir man väl aldrig, men så nöjd som man kan bli!
Låter korrekt. Det är två kanonskivor.
-Tack!
Det enda som jag har reagerat negativt över, och detta är det långt ifrån bara jag som har sagt, utan snarare alla som har fått höra de nya skivorna...

-Uh oh, here it comes!
Närå, så farligt är det inte. Som sagt, det är två kanonskivor, men om man ska klaga på någonting måste det bli att en del av den dynamik som jag gillade med Ayreon gick förlorad då du bröt upp det i två skivor; en soft och en hård. Det känns lite tråkigt.
-Jag vet! Jag visste att folk skulle säga det, och jag var lite orolig över hur mottagandet skulle bli. Men det är en av grejerna som jag gillar med Ayreon. Detta var ju skiva 4- och skiva 5- med bandet, men ingen skiva har låtit likadant tidigare. Jag hatar att repetera mig själv och den utmaning som fanns i att göra en mjuk-balad-Pink-Floyd-aktig skiva som inte skulle vara tråkig, var stor, likaså var möjligheten att få göra en enbart hård skiva som inte skulle vara tråkig och enformig efter tre låtar också stor. Och då jag skriver musik så kommer det något hårt till allt mjukt jag gör och tvärtom. Det låter kanske fånigt, men så är det. Det finns alltid två sidor!
-Men du har helt rätt i det du säger om att dela upp musiken, men det var något som jag hade
bestämt redan från början och jag ändrar mig sällan då jag har en ide. Och jag ville verkligen göra det på detta sätt.



Ayreon, Into the Electric castle

Mh mh, ”The Electric Castle” kom 98-, och med tanke på hur genomarbetat Ayreon låter så måste arbetet till de nya skivorna ha startat nästan på en gång, eller?
-Det stämmer, jag startade jobbet på denna skiva 98-, efter ”T.E.C.” Jag fick iden - delvis - av någon journalist som jag gjorde en intervju med, och sedan utvecklade jag den själv tills det var färdigt, och det färdiga resultatet blev de två skivorna som vi pratar om. Sedan så var det mycket i utmaningen som lockade mig också, det ska inte glömmas!
Denna fråga verkar svår för en del musiker; har du någon favoritlåt på de nya skivorna?
-Ja, men du vet, det är som att välja ut ett av sina barn; vilket barn gillar du mest.
Men om du var tvungen att nämna några spår, typ två från varje skiva, vilka skulle det bli och
varför?
-Oh, det här är svårare för mig än för andra band eftersom att jag har olika sångare på varje låt. Väljer jag en så kanske sångarna tänker ”åh, han var alltså inte nöjd med min prestation” och så vidare.
Bra, för alla som har läst så här långt har förstått att du gillar alla, och är nöjd med dem alla. Välj nu.
-Tja, på första skivan så är det väl ”My hose on Mars”, eh och... ”And the druids turned to stone”, de är två låtar som står ut. Vad tycker du?



Ayreon: The final experiment

Bra val, men jag tycker att ”Carried by the wind” är djävligt bra; den påminner lite om första Ayreon (av förklarliga skäl) och det är en av mina favvoplattor.
Sen är ”And the druids turned to stone” magnifik. Han som sjunger på den låten, Damian Wilson, har en gudabenådad röst. Jag tänkte på Fredy Mercery då jag hörde låten första gången. Det betyder att jag är imponerad.
-Thanks man, för att du valde min sång. Och ja, låten påminner lite om det där pompösa som fanns på ”The final experiment”. Damian Wilson sjunger bra, men det är inte så konstigt att han har en sådan stark och klar röst. Han är operasångare och spelar för tillfället rollen som (här hörde jag faan inte namnet han använde, men jag förstod att det var en av huvudrollerna) i Les Misserables.

Oj.
-Ja, och han uppträder med dem åtta gånger i veckan, så att han har en ”stor röst är helt naturligt.
Kan förstå det, nå, andra skivan då?
-Jag älskar vad Russel Allan gör på ”Dawn of a million souls”, och sedan går det inte att krypa under stol med att jag är otroligt stolt över att ha Bruce Dickinson med på skivan. Det är stort; bara då han kom hit för att lägga sången var ett äventyr. Jag är mycket nöjd över det!
Jag tror att det jag blev mest impad av var Raffes (Scheepers) insats.
-Yes, det är inte bara Hallford över det, det är kräm också! Han var den enda sångaren på skivan som kontaktade mig istället för tvärtom som i de andra fallen. Han var hur trevlig som helst; han betalade resan till tyskland och hotellet som jag bodde på, hämtade mig på flyget och lade all sång på ca: 3- timmar.

Han låter inte riktigt som han brukar, var det du som trollade med honom?!
-Tja, jag har blivit bra på att få mina sångare att göra det bästa de kan. Men det var inte jag som sjöng utan Ralp, och han gjorde det suveränt
Tycker jag med! Sedan så är Ian Parry en kungsångare. Men nog om det för tillfället. Denna skiva är en sorts sammanknytning med de andra skivorna, den binder samman allt. Vilket är ganska eget gjort... Vad får dig att jobba så? Och känner du någon press då det kommer till textskrivandet? Jag antar att du inte kommer att skriva om någon riddare som ska döda drakar över en jungfru (skratt)?

-Det kommer nog inte att hända att jag skriver en sådan text (skratt). När jag skriver en text så vill jag att den ska vara realistisk på något sätt. Fantasifullt och realistiskt och kanske lite filosofiskt. Jag vill att det ska finnas någon botten i texterna. Inte så att jag vill predika något, jag är bara musiker, inte politiker. Det finns i och för sig undermeningar, men jag vill helst att folk tolkar själva. Vill de se något så får de göra det. Själva textskrivandet i sig är en konst som jag blivit allt bättre på att behärska. Nu kan jag skriva en bra ”decent” text på en förmiddag. För kunde det ta hur lång tid som helst, och det slutade ändå med att jag slet mitt hår i desperation. Nu flyter det bara på. Sen skriver jag inte texten först och väljer sångare senare; jag skrev tillexempel inte om en ”highlander” (han talar om ”The electric castle” skivan), utan jag hade Fish, då skrev jag in en sådan, highlander, i texten.

Någonsin funderat på att skriva en bok?
-Vet vad det lustiga är? Jag har aldrig en läst en bok! Kanske i min ungdom någon gång då jag var tvungen, men nu; jag har aldrig tid eller tålamod nog att ta upp en bok. Jag är kanske för mycket skapare, jag vill hela tiden söka något nytt, då har man inte tid med att läsa, eller så är jag för lat, avslutar han meningen. Han lät konstigt nog mest trovärdig då han sade lat var orsaken...
Hm, jag hade tänkt fråga vilken din favorit författare var.
-Tja, som sagt, jag läser inte!

Ja ja, vem har sagt att journalist jobbet skall vara enkelt? Men hur började då den musikaliska bana som ledde till Vengence och senare Ayreon?
-Tja, jag ville alltid hålla på med musik, det var kul, men jag var för lat för att orka lära mig att spela något instrument. Så jag valde sång, och jag spelade med ett par glammare, vi körde hela kittet, glitter och sånt. Jag var femton- år då, vi spelade mycket på skolan som vi gick på och det var bra för oss. Jag röjde som en tok på scenen också. Efter ett tag så var det ett par äldre killar som spelade lite rockigare musik som undrade om jag vill vara med. Och vad fan, jag ville ju bara ha kul. Sedan så fick jag ”Made in Japan” spelad för mig, och jag antar att det var då jag bestämde mig för att lira gitarr. Beatles var en grupp jag lyssnade på.
Så det var den goda Richie Blackmore som fick dig att ta upp guran?

-Definitivt! Jag spelade i Bodine under början av åttiotalet (80’- 84’), vi släppte tre skivor. Och vi spelade förband till Vengence en gång, de blev av med en av sina gitarrister och ringde mig och frågade om jag ville vara med, uppenbarligen så ville jag det (Skratt).


Vengeance, Arabi

Vad hände med Vengeance då? Jag har bara en av plattorna, ”Arabia”, som jag gillar. Men vad fick er att sluta?
-Ah, vår bästa platta. Du behöver inte de andra (skratt). Vengance var sex drougs and rock ‘n’ roll ut i finger spetsarna. Och vi hade en sångare som var galen. Från början så var det inga problem, men det gick till överstyr mot slutet. Han hivade sprit och våldtog brudar på scenen.
Va?!?

-Man kan säga att han gjorde det. Han var ett svin i ordets rätta bemärkelse, så vi bytte sångare till Ian Perry som sjunger med Elegy och med Ayreon. Han har en kanonröst som du vet. I samma veva (ca: 90-) så blev vi av med vårt skivkontrakt. Men då var vi också less på att köra samma sak om och om igen; vi ville bli mer proggiga, men på den tiden så var det ingen som var intresserad av sån musik. Det var då som grunge, och all annan musik som kom, nästan dödade heavy metal. Sen var det väl ingen som ville att Vengance skulle låta seriöst helt plötsligt! Vi var ju en party grupp, inte en grupp som... ja, jag vet inte. 92- lade vi ner projektet och då hade jag väl redan börjat på det som skulle bli Ayreon.
-Vi gjorde en lyckad avskedsturné också, så det slutade bra. Efter det så fick jag för mig att jag skulle bli kommersiell, så jag gjorde en solo skiva som INTE var bra (skratt). Det lät som det lät, vilket var skit! Hm, Vengance var något jag alltid velat göra, nu har jag gjort det, och jag ångrar mig inte. Jag kommer dock inte att göra det igen!



Så var kommer Ayreon in i bilden då?
-Jag ville göra något som jag gillade och kunde stå för. Jag ville i alla fall ha en skiva som jag skulle kunna spela upp för mina barn och vara stolt över, he he. Så jag satte mig ner med grundtanken att jag skulle göra en skiva som bara bestod av sådana saker som jag gillade. Och så hade jag alltid velat göra en konceptskiva som The Who’s ”Tommy”, Jeff Waynes ”War of the worlds”, Queesnryche’s ”Opperation mindcrime”, Savatage’s ”Streets”, Helloween’s Kepper skivor, Iron Maiden’s ”Seventh son of a seventh son” och så vidare. Plus den progresiva/intrumentala musiken jag lyssnar på. Det och att jag verkligen ville göra något pompöst var det som sedermera blev Arjen Anthony Lucassen rock opera ”Ayreon, The Final Experiment”.
Öh? Vänta ett tag, hold your horses. Vad hette bandet och skivan sa du?
-(Skratt) det har varit konfunderande för en del personer. Men första skivan heter ”Ayreon, The Final Experiment”, inte ”The Final Experiment”. Det var skivbolagssnubbarna som ville att jag skulle använda mig av det namnet då jag skulle släppa den andra skivan. Så det fick bli så.
Ok, jag har haft fel alltså.
-Du är knappast ensam om det. Och idag spelar det inte så stor roll.
Jag antar att Ayreon har blivit ett namn som man förknippar med dig. Men vad är det för bolag du ligger på? Jag kunde inte undvika att Ayreon’s första skiva var realese nr 001.
-Som jag sa så var det svårt att få ett skivkontrakt på den tiden; då jag sade att jag höll på med en konceptskiva med de influenser jag nämnde så blev jag i princip skrattad i ansiktet, de flesta sade att jag var ”crazy” som ens tänkte tanken. Men jag gjorde det och efter ett tag så hörde ett japanskt bolag av sig och då i den vevan så hörde Transmission rec av sig.
Du var dras första release alltså?
-Nej, han hade släppt en del återutgivningar, men det var den första platta som han släppte själv. Nå den blev i alla fall släppt och sålde bra till allas förvåning.
Efter den första Ayreon plattan så kom det en till skiva som i alla fall jag inte har sett till någonstans (jag har letat), så den är jag relativt obekant med.
-Tja, den sålde inte alls lika bra som debuten. Det kan vara därför du ej har stött på den någonstans (skratt). Nå den heter ”Actual Fantasy”, som ett slags motpol till ”virtual reality”. Jag ville få fram budskapet att man måste använda fantasin till att skapa, inte datorer. Men skivan är gjord med samplers och programmering (hmmm/red) plus att det bara är tre (!!!) sångare. Sen använder jag sången på ett annorlunda sätt på den skivan, det är mer instrument. Men som sagt, jag gillar att förnya mig, och inom Ayreons ramar finns det inga regler att du får göra det men inte det och så vidare.
Du nämnde Jeff Waynes ”War of the Worlds” som en influens, lite kul tycker jag, för det var en av de första associationer jag gjorde då jag hörde Ayreon...
-Yes!
...och det är inte ens metal. Utan stämningen...
-Yes (skratt), jag vet vad du menar. Jag gillar den skarpt, och det trots att det till och med låter disco om en del saker på skivan; men det som jag tror är så bra med den är känslan, den tunga berättarrösten som nästan hypnotiskt fångar en då man hör skivan, med mera med mera.
Kan inte mer än hålla med, skivan (Jeffs War of the...) är riktigt bra faktiskt. Har ni inte hört den så är det något att försöka ändra. Om inte bara för att Phill Lynot spelar på den.
Så du tycker inte att en jämförelse är fel?
-Nej, för det är mer än musik. Det är texterna melodierna kombinerat som gör det. Sen så är ju mina plattor också koncept skivor, så en jämförelse blir inte helt fel!
Mh, mh mh. Du sade något om att du hamnar i ett svart hål efter det att du spelat in en skiva?
-Ja. Jag blir som tom. Det går inte att beskriva; det känns som att jag har tömt mig på alla idéer som jag har. Och jag brukar alltid klaga på det också, men då säger Oscar - producenten - (tidigare i Vengance): att jag alltid klagar på det och sedan så är jag på något nytt projekt.

Så vad blir dit nästa projekt? Ayreon? När ska nästa skiva komma?
-Det nästa jag ska göra blir ett projekt med Bruce (Dickenson), han har sagt och lovat att det ska bli något, men vi har inte bestämt ”vad” det är. Personligen så skulle jag vilja göra en goth-aktig skiva med honom, men jag måste prata med han först; det är ju ändå Bruce, jag kan inte bara komma bestämma som jag brukar!
-Då det gäller Ayreon så har jag ju just släppt två skivor, och det känns som att jag inte vill övergöra det. Ayreon ska vara, om jag får bestämma, ett kvalitativt band, så för att hålla en viss standard kommer nästa Ayreon att komma tidigast 2002-.
Har du hunnit få några idéer ännu?
-Nja, jag är fortfarande i det svarta hålet liksom, och jag gör så mycket press just nu att det är omöjligt att koncentrera sig (skratt).
Ok, tja vi kanske ska börja runda av det här lite.
Det finns mycket som man skulle kunna fråga en kille som Arjen, som verkligen inte var en ”arg en” (hö hö), utan en trevlig herre som gav alla svar utförligt. Och jag tycker att det blev en intressant pratstund. Det fanns onekligen mycket att fråga om. Och han var ärlig i sina svar på ett skönt sätt.
Vad tyckte du egentligen om Vengance, om vad du gjort i allmänhet före Ayreon?
-Mycket av det vi gjorde var ganska fånigt (skratt). Det är inte så att jag lyssnar på det, men jag är stolt över det på ett sätt, det är mer roligt i och för sig... Kanske är jag inte så stolt (skratt), en del grejer var rätt löjliga(mer skratt).
Något att tillägga? Några visdomsord att delge till våra läsare, eller bara något i allmänhet?
-Det var kul att göra denna intervju; det är kul att upptäcka att det finns folk som är öppensinnade nog att våga prova det jag gör. Det är rätt kul, båda skivorna sålde lika bra från början, och jag trodda att den softa skulle sälja mycket mindre, men de hårdrockare som köper den ena har köp den andra också. Det gör mig glad. Det är först nu på slutet som den hårda har börjat gå om den andra. Trevlig överraskning.
-Annars så har jag inget att tillägga. Tack för pratstunden, ha det bra!
Tack själv!