måndag 29 oktober 2012

Helloween Före Deris.





Min relation till Helloween är enkel. Den första låten jag hörde var Ride the sky, och sen visste jag att det var världens bästa band. Det var även det som fick mig att verkligen bli hårdrockare. Före det var jag bara. Kai Hansens skrik i början av låten ändrade helt min föreställning av hur musik skulle låta.

Efter det svalde jag allt som kom min väg i hårdrock. Jag upptäckte thrashen, Metallica, Testament, Anthrax. Därifrån ledde tyska Kreator in på mörkare marker - i sverige uppskattade jag Edge of Sanity enormt mycket för att våga blanda in låtar i sin dödsmetal - i Florida älskade jag att de blandade in thrashen så mycket i det hårda riffandet hos band som Deicide, Cannibal Corpse och Morbid Angel.

Tack vare Helloween.

Jag älskade givetvis de tidiga skivorna, precis som alla andra med någon slags självrespekt. Debutens råa speed metal är både bra och brutal, med Kais säregna röst över det hela. Magi helt enkelt! Murderer, Starlight, Warrier, ja, jag skulle kunna räkna upp alla låtar. Ren jävla magi! Walls of Jericho fortsätter på det spåret. Låtarna på den skivan är en hitkavalkad rakt igenom.







Sångbytet till Keeper of the seven keys, då Kai backade till Michael Kiskes förmån är världshistoriens bästa rokad. I musikvärlden. Helloween fick en perfekt röstharmonisering då deras röster förmodligen var skapt, för att just där, och just då, skapa underverk tillsammans. Min favorit av de två är den första, men det är inte en solklar vinst. Skivorna är på sätt och vis perfekta, i min värld. Jag håller bara Opperation: mindcrime högre än de här skivorna, men inte heller den placeringen är odiskutabel.

Keeper of the seven keys part 2 håller en riktigt hög nivå, om man bortser från två låtar som jag önskar att de hade blivit extramaterial eller nåt. Extraspåren Save us och Livin aint no crime hade gjort sig mycket bättre än You always walk alone och Rise and fall. Hade de lagt in Savage också så hade skivan varit bättre än part 1!

Den stolthet som råder då man väljer bort bra låtar till förmån för skräp. Hur mycket fantastisk musik har den stoltheten dödat?

Nåja. Jag gillade ju till och med Pink Bubbles go ape. Visst, de försökte vara artistiska och djupa, men musiken var det inget större fel på. En par feltramp som Heavy metal hamster och Back on the streets kan jag leva med. Skivan har flera låtar som håller väldigt hög kvalité. Someone's crying, Mankind, Kids of the century, The chance och varför inte balladen Your turn. Pink Bubbles go ape är egentligen väldigt lik Keeper of the seven keys 2, men den är ojämnare, och har inte samma toppar som pt 2. Om det beror avsaknaden av Kais låtskrivartalang eller om det var bandets sökande efter ny identitet vet jag inte. Förmodligen båda. Skivan spretar nämligen något i okänd riktning.

Chameleon är ett en lustig historia. De ville så gärna komma ifrån heavy metalstämpeln att de valde att göra en helt schizofren skiva - som givetvis är skitbra. Alltså, jag letar aldrig upp den för exempelvis I dont wanna cry no more. Men utöver den fadäsen är skivan njutbar. Visst, de blandar in blåsinstrument i Crazy cat, förmodligen för att vara originella på något plan, med tanke på de intervjuer de gav på den tiden - det handlade mycket om att inte vara ett heavy metalband kan jag vittna om - men vad gör det? Låten är bra! Giants är tung och skön med ett drivande metalriff. First time är svängig och bra. Jag vet inte vad man ska kalla låten Music, men den är suverän. Likaså den episka balladen Longing.

Chameleon är ingen heavy metalskiva. Men musiken på skivan är bra. Det är dock inte en skiva man drar på om man vill att festen ska ta fart.

Vi tar Deris-eran nästagång.

onsdag 24 oktober 2012

Introduktion - Freak Kitchen

Jag skulle just skriva att alla har hört Freak Kitchen, men sen slog det mig att det nog är ett av de grupperna som är lite för bra för allmänheten. Ni kanske har hört talas om bandet, men ni har nog ryckt ointresserat på axlarna. En del av er i alla fall.

Jag tror jag vet varför. Killen är en fantastisk musiker. Fantastiska musiker brukar skrämma bort människor som anser att höjden av musikalitet finns på Nevermind-skivan. Jag anser att de människorna är ganska lättförledda.

Men här skriver vi om ett relativt förbisett band från Västra Götaland. Freak Kitchen. Jag hörde först talas om dem i en gratistidning, som jag glömt namnet på. Där skrev de att före detta Fate-gitarristen Mattias Eklund skulle släppa en skiva med sitt nya band Freak Kitchen. På den tiden var gitarrekvilibrister samma sak som KÖP i min bok.

Det läste jag på det gamla musikerhotellet Dunkers, som fungerade som replokaler och studio på den tiden. Auberon spelade in sina demos där. Nostalgin. Så, jag drog till Sids musik, Umeås skivbutik nr 1, och lyssnade på den.




Ser gott ut


Det jag möttes av var något så underhållande som bra hårdrock förpackat med begåvade texter - men framförallt bra musik! Inledningsspåret Blind är en omedelbar hit. Hårt och ösigt riff, bra sång och snygg refräng. Musiken är numera plagierad av grupper som Coroded (har jag för mig att de heter) och kanske inte lika originell som den en gång var. Men då, då alla skulle låta som Pantera eller Nirvana, då var det som en frisk tornado, och jag föll som sagt som en fura.

Vill man ha fler omedelbara hitlåtar från skivan så är roliga Healthy man ett alternativ. Och lugna Hollow är svinbra! Nu har bandet gjort en hel rad av bra skivor. Uppföljaren "Spanking hour" är till exempel lite bättre som helhet, men jag gillar Blind så pass mycket att jag tror att om man inte har hört det här bandet så är den låten - eller de andra jag nämnde - en inkörsport lika bra som någon annan! Men jag kan ha fel. Man kanske vill börja direkt med "Dead soul men".

Gör det då. Skit i mig!

Appetizer. För er som är lite annars. Som mig.

The Healthy man.



tisdag 23 oktober 2012

Introduktion - musik

Vad vi har här är en helt ny serie. Jag ska dessutom försöka hålla mig till att skriva regelbundet i ämnet.

Introduktion. Det ska alltså handla om olika band, och vilken skiva man ska börja med - och givetvis även varför. Håller man av hävd inte med mig, så kan det vara bra för att veta vilken skiva man inte ska börja med.

Jag har redan skrivit en sådan text om Yngwie. Givetvis ska jag lyckas kräma ur mig mer än en text, men jag har också många tankar angående när man hör skivan, alltså, har du hört Queensrÿches "Opperation: mindcrime" före "Rage for order" så kanske den skivan framstår som märklig. Eller, jag som var ett Gamma Ray fan före "Land of the free", tycker ju att "Somewhere out in space" är lite tråkigare. Hade jag hört den skivan, "Somewhere..." före "Land..." hade jag kanske tyckt helt annars. Det är en aspekt jag tycker förtjänar uppmärksamhet.

Jag ska bara komma på vilket band jag ska börja med. Jag kan liksom inte bestämma mig...

Rasistsvinen och deras följugna retorik

Ibland funderar jag på att ta fram exakta siffror som bevisar hur idiotiska rasisterna är, men varje gång jag sätter mig ner och googlar efter dylikt slår det mig att jag nästan håller på att göra bort mig. För seriöst, om vi inte har accepterat att de som begår mest brott inte har en speciell hudfärg, utan snarare en speciell klasstillhörighet, då har vi redan förlorat. Det är fakta. Rasisterna kan komma dragandes med siffror hämtade från en annan rasist, men det är ändå samma skit.

100 000 nya invandrare i landet förra året! Massinvandring, tjuter de på avpixlat, nationell och under #svpol-taggen på twitter. Ok. Det visade sig att 20000 av dessa var hemvändande svenskar. Men varför ska vi räkna bort dem, då tappar ju statistiken sin udd. Eller? Ok, vi hade en invandring på 80 000 förra året. Ok? Var alla sådana där hemska satanister, eller vad fan det nu är för religion som det hetsas mot nu. Det var judendom på 1930-talet. Ska vi göra samma misstag en gång till bara för att vi kan?

Givetvis är siffran helt ovidkommande. Men bara för skojs skull kan vi konstatera att de flesta av dessa 100 000 kom från våra grannländer. Är det dessa personer sd varnar för? För i så fall tror jag att deras väljare måste söka sig mot ännu brunare marker, där svastikan fortfarande bärs med stolthet, med tanke på deras pinsamma uttalanden som fantastiska interasistmen.se rapporterar om. En kul grej är ju att var tionde rasist (sveriges histriehånare sd) är dömda för brott. Ska vi utvisa dem till Svalbard? Det vore förvisso elakt mot Norge. Norge har nog fått nog av Breiviks ideologi. Eller?

Nej. Rasisterna sitter inte på ett enda fakta som inte förvridits. Rasisterna sitter på unkna, korkade fördommar om att människor skulle vara mindre värda för att de kommer från ett specifikt område, eller har "fel" tro.

Så kom fan inte här och hyckla om massvåldtäkter, håll er till fakta. För som jag så ofta konstaterat, tål inte rasisternas argument den minsta granskning.

söndag 21 oktober 2012

Det här med att ha sin skivsamling på fel ställe

Jag hatar det. Mina skivor, de som jag inhandlat för att avnjuta fantastisk musik, de är inte i mitt hem.

Det är förnedrande. Jag har alltså redan köpt musiken, men kan inte avnjuta den. Vad gör man? Jag hämtade ett gäng av dessa skivor idag. Skivor jag insåg att jag inte klarade mig utan nå mer.

Dock att jag är lite enformig. De skivor jag plockade med mig är ganska ofta omskrivna här redan.

Tre skivor av Yngwie Malmsteen (Inspiration, Attack och Seventh Sign). Två skivor av Gamma Ray (New world order, och Powerplant). Två skivor av Candlemass (och här vill jag påpeka att det är fråga om Chapter VI, samt Ancient dreams). Lalehs debut hängde med. Gallery of Suicide av Cannibal Corpse.

Så nu blir det mer musik i min telefon som gör att jobbet går lite enklare. Livet, ibland är det enkelt att göra det bättre.

Just därför är det oerhört störande att ha sina skivor på fel ställe. Jag menar, idag blev det ju nästan bara metal.

fredag 19 oktober 2012

Nocturnal Rites Tre skivor: Afterlife, Shadowland och New wolrd Messiah

Finns det ett band som har gjort en specifik skivtrilogi så är det Umeåbandet Nocturnal Rites. Jag vet att jag återkommer till det här bandet osmakligt många gånger, men jag tycker verkligen att de är så jävla satans bra!

Det är bara en bonus att de kommer från Umeå och att bandet innehåller en av mina bästa vänner. Win win.

Jag gillade deras debutskiva, som jag skrev om på den här länken, och jag har gillat alla deras skivor sen dess. Alla har inte varit lika bra, men de som varit bra har varit en av mina absoluta favoritskivor, alla kategorier, Afterlife, den har jag skrivit om så många gånger att det är löjligt, men då förstår ni kanske hur bra jag tycker att det är.

Afterlife var alltså första skivan med Jonny Lindqvist på sång, och som han levererade. Det skadade inte att bandets musik hade blommat ut i en perfekt symbios mellan det bästa från heavy metal och thrash metaldriv. Skivan är perfekt, från första ton till sista. Så är det bara! 11 av 10.



Bonusspår från New World Messiah.


Efterföljande Shadowland hade alltså en omöjlig uppgift, men den står starkt i jämförelse. Skivan är inte lika mycket frisk fläkt som Afterlife, men har ett par fantastiska låtar på sig.

Skulle man upptäcka bandet med den här skivan, istället för med Afterlife, tror jag dock att man lika väl kan tycka precis tvärt om. För så BRA är det. Det är bara det att Afterlife är hur bra som helst.

Nu kommer dock en tvist. För jag tycker att efterföljande New World Messiah är nästan lika bra som Afterlife. Den har en ofördelaktig låtordning, de bästa låtarna ligger på slutet av skivan och den bästa låten, kanske deras bästa låt någonsin, Against the world, får spela andrafiol. Ett av mina favoritspår, End of days, inleder en magnifik låtparad i The Flame will Never Die, One Nation och Nightmare.

Resten av skivan är också bra, men just dessa låtar hamnar i en liten gröt, då de nästan håller samma tempo.

Bra är det, i vilket fall.

Att bandet ändrade sig en del till efterföljande Grand Illusion var viktigt, för de har med den här trion kramat det bästa ur den här stilen. Älska!

torsdag 18 oktober 2012

Wallenberg? Hemligheter? Nej. Utarbetad murare som ordbajsar.

Jag har lite nyheter. Men i vanlig ordning har jag munkavle. Jag var tvungen att hålla tyst om då syntnissen hoppade av Opeth. Myyyycket frustrerande. Jag ville ju bara vara först ut med skiten. Men om man ber mig att knipa, då kniper jag.

Aja. Nu VET ni att jag vet saker som... ja, ni kanske vet det. Vem bryr sig i slutändan? Du?

Den här bloggen är på dekis. Men jag har haft rätt mycket att stå i. Och jobbet tar energi.

Jag tar tag i det då jag har tid. Jag är nämligen tvingad att skriva här, annars blir jag galen.

Hur som haver... Så var det med det!

Just det. Där jag jobbar just nu hittades ett hemligt rum bakom en spegel. Fyllt av vapen och papper med kyrilliska bokstäver. Det är underlag för vilken spännande bok som helst. Dessutom har en viss Raul Wallenbarg bott där någonstans. Jag har forskat, men det finns ingen information någonstans. Spännande!

tisdag 16 oktober 2012

Nynazism? Nej, nyrasism

De tror att de kommit på nåt, rassarna, då de ger sig på en specifik religion istället för hudfärgen. Men det är samma argument och exakt lika mycket fakta.

Det spelar ingen roll hur många bevis mot deras världsåskådning som presenteras. De har Affe, en kille som (??) de ser som sin egen Noam Chomsky. Till skillnad från Chomsky har de dock varken fakta eller värdighet på sin sida. De har hat mot saker de inte förstår - och blir förnärmade om någon avskyr deras idioti.

De gör allt för att inte bli kallade rasister. Och vi ger dem väl det, de är ju någon slags ny rasism - trotts att det är exakt samma skit som tidigare, de har bara nya prefix. Så, från och med nu kallar jag dem nyrasister, för det passar deras vidriga idioti.

Prova byta ut deras ord kultur mot ras, i valfri text, det är liksom inte roligt.

lördag 13 oktober 2012

Bara lördagstrams. BRING THE NOISE!

Det här med att skriva om musik, och välja en era av ett band som definierat dem, det var fan kul.

Gamma Ray är avklarade. Nudå? Jag väntar med den planerade del 2, som kommer då jag lyssnat mer på Psalms for the dead.

Det är helt klart nåt jag kommer att fördjupa mig i - inte för att det är viktigt, utan för att jag ändå tycker att de flesta andra tyckare har fel.

Vad är det för fel på er?

***

Hur otight är inte början på den här låten?

Men vilken bra låt!


onsdag 10 oktober 2012

En bonus. Gamma Ray - från lek till heavy metal

Jag skulle egentligen bara skriva två texter om en trippel på cd-plast. De ska vara representativa för fantastisk musik från 2000-talet, var tanken.

Sen kom jag att tänka på ett band som jag kan utan och innan, och som jag faktiskt hade en infallsvinkel att ta till på. Finurligt värre!

Gamma Ray var på sin debut Heading for tomorrow, ganska mycket Kai Hansens helt egna idéer, och inte så mycket mer. Då lovade mini-LPn Heaven can wait desto mer. Och Sigh no more är ett mästerverk som fortfarande låter originellt idag. Men det är inte den typiska Kai Hansen-heavy metal som han skulle börja hänge sig åt på efterföljande skivor.






Insanity and genius inleds med en typisk Kai-låt, som han förvägrat sin publik sen debutens Lust for life. I en intervju som jag hörde på någon svensk radiokanal erkände han också att han inte velat spela in typiska Kailåtar, eftersom att det lät så mycket Helloween om det. Han ville inte låta som ett till Helloween. Nu var handbromsen släppt. Till min stora lycka, bör tillstås.

Det är fortfarande Ralph Scheepers som står för sången på Insanity and genius. Och han gör det bra, som vanligt. Jag var aldrig hans största fan - det är nåt med hans röst som tar emot - men då han får till det, då älskar jag det! Kanske borde man se det som ett tecken att Kai sjöng en låt själv på den här skivan. Eller så var de helt enkelt så galna som de framstår i de videos som spelades in till skivan. De framstår inte som helt friska människor.






Det som följde är inget mindre än ett mästerverk. Land of the free (1995) är en prefekt Gamma Ray-skiva, den första med Kai på sång, och den skiva i alla fall jag hade väntat på sen han lämnade bandet 1988. Som bonus är ju även gudabenådade Michael Kiske med och sjunger på skivan. I titelspåret hör även den magiska stämsång de kunde bjuda på under de smått legendariska Keeperskivornas era. Den andra låten Kiske sjunger på, Time to break free, är ingen personlig favorit, sångaren till trots.

Annars är skivan fulländad.






Och det är efterföljande skivan Somewhere out in spaces stora problem. Den är skitbra, men den toppar inte Land of the free. Den har sina stora stunder, den har episka stunder, och Kai har ännu inte tappat sin lust för att imponera som gitarrist. Den största skillnaden som jag ser det mellan Land of the free och Somewhere out in space är musikerna. Visst, en jäkla rokad blev det då gitarristen blev basist och basisten och trummisen hoppade av. Thomas Nack är en suverän trummis. Han har ett sväng som efterföljande, nyligen avhoppade Dan Zimmerman saknar. Det var en förlust att bli av med Nack.

Men musiken är ändå hur bra som helst.

Jag tror till och med att efterföljande Power plant är minst lika bra. Jag har inte funderat på det. Ännu.

Skål!

söndag 7 oktober 2012

De två stora trilogierna - Musik - nr 1: Machine Head

Nuvarande sättning


 
Ni vet hur det är. Man har ett favoritband som gjorde två eller tre skitbra skivor i början av sin karriär, och sen börjar det gå utför. De blir sämre och sämre tills de kommer till ett vägskäl. Antingen kan de återgå till det ursprungliga soundet, som de i de flesta fall förtalat i intervjuer, eller så kan de välja att lägga av.

De flesta fortsätter dock att spela ändå. Och varför inte? Det är deras liv och jobb, vem är jag att döma ut deras passion? Det är inte deras fel att de bara hade 10 bra låtar att bjuda välden på.

Jag kommer ihåg Machine Head då de kom. Först för att de spelade min favoritgenre - thrashmetal - och så kom de i en tid då thrashmetal var på dekis. De stora grupperna hade bytt stil - Anthrax spelade grunge, Metallica var lama, Slayer hade bytt trummis - och på den tiden brydde sig ingen om Exodus, som famlade i ingenmansland efter Force of habit, 92-. Det var bara Testament som ingav hopp just då, efter att ha släppt live-epn Return to apocalyptic city. Low var skivan de skulle revanschera sitt debakel med den stengrå skivan The ritual på.

Då kom Machine Head, från resterna av Vio-lence, vars Eternal Nithmare är enda hörbara skiva. Skivan Burn my eyes var rätt bra. Den hade ett sväng som inga metalband förutom Pantera hade lyckats bemästra innan. Skivan hade tre riktigt bra låtar, enligt mig, och lovade gott inför framtiden. Jag kommer även ihåg att Machine Head hyllade Meshuggah i intervju efter intervju. Sånt gjorde ju att man gillade dem lite mer.

De skivor som Machine Head släppte efter debuten var alla hårda och aggressiva, men de saknade låtar. Fanns det två bra låtar på en skiva var det bra - och då de släppte Supercharger var det nog ingen som ansåg att Machine Head var ett framtidsnamn för metal.






Jag vet inte exakt vad som hände, men jag har skrapat ihop en halvklar bild. Tydligen blev bandet droppat av skivbolaget. Knarkaffärer sponsrade demoinspelningar, och sen hade vi Through the ashes of the empires.

Machine Head är från och med den här skivan ett helt nytt band. Tillsammans med för skivan nytillkomne forne Vio-lencegitarristen Phill Demell hade de fått den injektion de behövde. Var de desperation? Var det de droger som Robb Flynn så ofta berättar om i sina självutlämnande texter?

Skivan gav ny luft under bandets vingar, och uppföljaren The Blackening är inget mindre än ett mästerverk. Det var den skivan som thrashmetal genren hade väntat på sen Testaments The gathering.






På de två skivorna har Machine Head lyckats med konststycket att återgå till sitt ursprungssound, samtidigt som de lagt till en influens de inte ens tagit i med tång innan - heavy metal. Japp. Helt plötsligt hör man Iron Maideninfluenserna i musiken, helt plötsligt kan ett stenhårt riff fyllas med snygga harmonier, på ett sätt bandet aldrig provat tidigare. Jag vill minnas att jag någonstans skrev om bandet blivit influerat av Iron Maiden, så har de gjort en alldeles egen Hallowed be thy name i låten Halo. Så är det. The Blackening är skivan som Metallica önskade att de skulle ha gjort efter Master of puppets.

Egentligen skulle de inte gå att göra en uppföljare på the Blackening. Inte för att de inte skulle kunna skriva liknande riff igen. Utan för att bandet skapade nio fantastiska låtar. Det är låtarna man lever på som band. Men då Unto the locust spläps över oss visar Machine Head att de hade en sväng till att ta. Om de hade haft någon slags beröringsskräck för episka riff tidigare, så har de helt lämnat den rädslan bakom sig.







Bandet låter på den här skivan så europeiska att man skulle kunna tro att de flyttat till Göteborg inför inspelningen. Unto the locust saknar den komplexiteten som fyller the Blackening, men den har lite fler lättillgängliga låtar.

Och med det sagt har jag bara en sak att tillägga. Machine Head har i och med denna skivtrojka gjort en av 2000-talets stora albumserier.

Så är det bara!

lördag 6 oktober 2012

Dum kommentar? Eldiga svar.

Även en lam fråga kan kräva ett flammande svar.

De flesta diskussioner vi har blir fragmentariska i sitt innehåll för att vi talar olika, inte för att vi pratar olika språk, utan för att orden vi använder betyder olika saker för oss alla. Det kan leda till vissa missförstånd, tills man läst av personen och förstår vad de lägger för innebörd i sina ord.

Man tänker inte på det. Det är så vardagligt att det knappt finns.

Mig är lätt att missförstå som arg och aggressiv. Jag är egentligen världens lugnaste prick. Men då jag skriver är jag oftast arg på någonting, och den ilska och frustration som en del händelser utlöser ger mitt språk demoniska tendenser.

Det är en frustration över att veta att politiskt så står jag för det mest solidariska alternativet, som tar hänsyn till alla människor i samhället, inte bara de mest privilegierade.

All forskning tyder på att den samhällsformen som tar hand om sina svaga och sjuka, och ger en god samhällsnytta genom sjukvård, skola och omsorg också gynnar samhällets rika. Och matematiken är så enkel! Där även de som normalt skulle vara låginkomsttagare och tvingas till bidrag, har man istället en invånare som kan bida både till tillväxt och positiv utveckling.

Jag stönar fruktansvärt över de som pratar om miljön. Vi måste göra mycket för att få igång ett brett miljötänk i samhället. Men kortsiktigt behöver vi utsläppsmål och arbeta för att minska onödiga energiförluster. Politiken som jag står för visar sig oftast då i seriösa undersökningar av miljöorganisationer, vara den mest ansvarstagande.

Och vad bemöts man med?

Nordkorea!

Alltså. Jag har ingen som helst respekt för de som använder sig av den argumentationen. Eftersom att det bara betyder att deras argument är slut.

Ändå. De som lyssnar då jag gapar ut min vrede över idiotin, de spelar bara indignerade om de skulle råka göra sig hörda. Så enkelt. Pol Pot eller indignation.

Jag hatar det. Jag känner i princip bara förakt för beteendet.

Den tid det tar att reda ut den skit som kastas i ansiktet på mig i en debatt, som i slutänden går ut på att jag försvarar en solidarisk samhällsbildning, är oöversiktlig. Jag genar. Jag ber dem dra åt helvete.

Jag menar, Hej! Jag tycker att det är dåligt att ta ut flera miljarder från välfärden och skänka till rikskapitalismens gamar. Svar? "Stalin".

Fuck off.

torsdag 4 oktober 2012

Förlåt. Ni förstår efter att ha försökt läsa det här

En del ord och meningar ger upphov till djupare tankar. Det kan vara ord från dårar som tvingar en att tänka utanför sina välbekanta vallar - för att det är så, exakt _så_ korkat.

Sen finns det givetvis en motsatts. Saker man hör som bara faller på plats med ett fett AHAAAAA. Alla älskar ett fett ahaaaa, som ger känslan av att man faktiskt kommit på nåt smart. Jag får många sådana upplevelser tack vara den här bloggen. Det är belöning nog för att skriva vidare på den här bloggen.

Det är bland kommentarerna jag hittar dessa intellektuella guldkorn - då de som kommenterar håller sig till ämnet.


**


Nu har jag dock två problem. Det första är att jag har blivit avbruten i det här skrivandet så pass många gånger att jag tappat tråden. Det får bli uppföljaren ikväll. Om jag överlever tills det är kväll.

Det leder till nästa inlägg som jag ska, men inte har haft möjligheten att bli avbruten då jag ska skriva om det. Den kommer att vara en ursäkt för alla lögner. Oavsiktliga lögner. Om Auberon.

Auberon har, preliminärt, sin första spelning på ett decennium. I April. I Afrika. Algeriet närmare bestämt. Sug på den!