Min relation till Helloween är enkel. Den första låten jag hörde var Ride the sky, och sen visste jag att det var världens bästa band. Det var även det som fick mig att verkligen bli hårdrockare. Före det var jag bara. Kai Hansens skrik i början av låten ändrade helt min föreställning av hur musik skulle låta.
Efter det svalde jag allt som kom min väg i hårdrock. Jag upptäckte thrashen, Metallica, Testament, Anthrax. Därifrån ledde tyska Kreator in på mörkare marker - i sverige uppskattade jag Edge of Sanity enormt mycket för att våga blanda in låtar i sin dödsmetal - i Florida älskade jag att de blandade in thrashen så mycket i det hårda riffandet hos band som Deicide, Cannibal Corpse och Morbid Angel.
Tack vare Helloween.
Jag älskade givetvis de tidiga skivorna, precis som alla andra med någon slags självrespekt. Debutens råa speed metal är både bra och brutal, med Kais säregna röst över det hela. Magi helt enkelt! Murderer, Starlight, Warrier, ja, jag skulle kunna räkna upp alla låtar. Ren jävla magi! Walls of Jericho fortsätter på det spåret. Låtarna på den skivan är en hitkavalkad rakt igenom.
Sångbytet till Keeper of the seven keys, då Kai backade till Michael Kiskes förmån är världshistoriens bästa rokad. I musikvärlden. Helloween fick en perfekt röstharmonisering då deras röster förmodligen var skapt, för att just där, och just då, skapa underverk tillsammans. Min favorit av de två är den första, men det är inte en solklar vinst. Skivorna är på sätt och vis perfekta, i min värld. Jag håller bara Opperation: mindcrime högre än de här skivorna, men inte heller den placeringen är odiskutabel.
Keeper of the seven keys part 2 håller en riktigt hög nivå, om man bortser från två låtar som jag önskar att de hade blivit extramaterial eller nåt. Extraspåren Save us och Livin aint no crime hade gjort sig mycket bättre än You always walk alone och Rise and fall. Hade de lagt in Savage också så hade skivan varit bättre än part 1!
Den stolthet som råder då man väljer bort bra låtar till förmån för skräp. Hur mycket fantastisk musik har den stoltheten dödat?
Nåja. Jag gillade ju till och med Pink Bubbles go ape. Visst, de försökte vara artistiska och djupa, men musiken var det inget större fel på. En par feltramp som Heavy metal hamster och Back on the streets kan jag leva med. Skivan har flera låtar som håller väldigt hög kvalité. Someone's crying, Mankind, Kids of the century, The chance och varför inte balladen Your turn. Pink Bubbles go ape är egentligen väldigt lik Keeper of the seven keys 2, men den är ojämnare, och har inte samma toppar som pt 2. Om det beror avsaknaden av Kais låtskrivartalang eller om det var bandets sökande efter ny identitet vet jag inte. Förmodligen båda. Skivan spretar nämligen något i okänd riktning.
Chameleon är ett en lustig historia. De ville så gärna komma ifrån heavy metalstämpeln att de valde att göra en helt schizofren skiva - som givetvis är skitbra. Alltså, jag letar aldrig upp den för exempelvis I dont wanna cry no more. Men utöver den fadäsen är skivan njutbar. Visst, de blandar in blåsinstrument i Crazy cat, förmodligen för att vara originella på något plan, med tanke på de intervjuer de gav på den tiden - det handlade mycket om att inte vara ett heavy metalband kan jag vittna om - men vad gör det? Låten är bra! Giants är tung och skön med ett drivande metalriff. First time är svängig och bra. Jag vet inte vad man ska kalla låten Music, men den är suverän. Likaså den episka balladen Longing.
Chameleon är ingen heavy metalskiva. Men musiken på skivan är bra. Det är dock inte en skiva man drar på om man vill att festen ska ta fart.
Vi tar Deris-eran nästagång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar