tisdag 30 augusti 2011

Jag inleder långsamt. Passande nog: Back on the streets

John Norum släppte ett par soloskivor.

Det var en del bra skit, och det var en del skit.

En av mina favoritlåtar från debuten är Vinnie Vincentcovern Back on the streets.

Originalversionen har en fruktansvärd sångare, Mark Slaughter enligt somliga. Robert Fleischman enligt verkligheten. Hur som haver.

Göran Edman
.

Så här bra är det:


John:



Originalet:


lördag 27 augusti 2011

Vad har hänt med alla mördarsniglar?

Jimmy Ågren. Han andas genom hålet på bilden.




Den afrikanska och den spanska varianten. Alltså. Hjälp?



Seriöst. Var är de?

Jag har sett några få i år, resten har varit de klassiska sniglarna med skal, de som sd klickar gilla på, eftersom att mördarsniglar är muslimer hela bunten.

I Nynäshamn finns de. I massor. Men ändå inte i de obscena mängder som visat sig de senaste decennierna. Det är ungefär som att läget normaliserats. Biologisk osmos. Klockrent. Klicka gilla. Överallt. Äntligen är det våra kulturmarxistiska sniglar som vinner. Eller vad fan det nu handlar om. Jag hoppas att Jimmy Ågren dör i natt. Våldsamt. Ett tåg kör in i hans ansikte. Det vore poetisk rättvisa. Hans politik far ju rakt in i mänsklighetens ansikte som ett jävla X2000. Jag tillägnar låten Fucked with a knife till Jimmy.



In you face. hahaha

Rasarna (alltså, inte rassarna) rasar. Hur kan man, efter Norge, önska ansiktet från nasse-Ågren? Ja. Hur kan man önska ansiktet av en människa som vill döma ut ALLA människor som inte tycker som honom - och straffa dem? Ja. Jag dömer ut Jimmys åsikter. Jag önskar att han hade varit på Utöya, och han blivit träffad först. Men något säger mig att tempelriddaren hade klickat gilla på Jimmy. POLITISERA INTE POLITIKEN, är deras desperata skrik genom den av dem själva demoniserade natten.

Våld är aldrig bra. Men ett tåg i ansiktet på Jimmy, det är bra skit.

Fuck jävla fan.

aja.

Efter att ha lyssnat på Cannibal Corpse, för att hitta ett bra ledmotiv till Adolf Åkessons frånfälle, slog det mig: de är ju på väg med en ny skiva. Jag gör high five med mig själv.

Nu ska jag googla Mördarsnigel och se vad jag får upp för bild. Den bild jag får upp hamnar längst upp. Jag skapar dåtid.


fredag 26 augusti 2011

Livet leker

Idag: tandläkaren.

Alla som klagar är tempelriddare.

onsdag 24 augusti 2011

Jag sparar på mig

Skit samma.

Det var en massa hårdrock på tv i helgen som gick. Europe visades. En dokumentär med Black Sabbath, som jag tittade lite på.

Det var inte så fantastiskt så att jag ville ta livet av mig. Men jag har fått mer respekt för bandet - med det sagt: jag har aldrig varit ett fan, jag har bara gillat de låtar som varit hittar. Jag har dock aldrig förstått grejen med det andra materialet. Tråkig musik är liksom inte min grej. Det finns de som gillar det, men å andra sidan finns det de som gillar Erik Saade, och med det sagt är alla andra argument redundanta.

Smak är till för fascister. Jag menar, vem fan är jag att säga till dig vad du skall lyssna på? Jag kan bara säga vad jag tycker, och herre jävlar vad jag tycker - men inte ska det spela mer roll än som kanske ett tipps, om du liter på mig. Lita på mig.

Jag tycker till exempel att merparten av de grupper som hyllas unisont är störande ointressanta. Det är givetvis alla andra det är fel på. De som utan att tänka sväljer den sataniska sperman från den massproducerande bölden som kallas musikindustrin.

Visste ni att om man ogillar fel band, eller om man inte suger rätt balle, då kan man få problem efter att man kommit upp från sandlådan - den fysiska sandlådan som man befinner sig i tills man lärt sig spela hjälpligt; den mentala sandlådan är evig, verkar det som, om man ska gå efter den verklighet som spelas upp framför oss. Oavbrutet.

Nej. Jag har för ont i kroppen för det här.

Jag fick höra några nya låtar av Hoova. Sen fick jag höra om knaset.

Jag bjuder på en gammal låt som sammanfattar skiten

Det ständiga knaset. Phonetic. feat Hoova.

Feat. Nördord. Tacka vet jag Fear.


Glöm aldrig ALDIRG Lefsan.

Tävla om det!

Eller...

Jag tänker: vi får inte glömma Norge.

Jag har numera så mycket Lefsa att jag inte kan tänka på annat.

Vilket lyxproblem. Livet leker!

söndag 21 augusti 2011

Ragnar och Kalle, de gamla gardet. Forfarande bland det bästa som gjorts.

Söndag. Jag har inte ens lust att tänka på veckan som var. Hända nåt? Jag har förträngt allt.

Dottern och jag har tittat lite på ett nytt dvd-inköp. Vi hamstrar filmer. Eller, vi gjorde det till utrymmet tog slut... Numera väljer vi våra inköp med finnes: jag köper allt med monster i, och ingen annan vill kolla - det plus Family Guy, som jag alltid har plats för. Och för tillfället SoA. OZ står redan där. The wire. Så klart. Ja. Skit samma. Där finna bara bra skit, om man frågar mig. De andra två tittarna i hushållet är inte helt övertygade misstänker jag - även om deras behov givetvis är tillfredsställt.

Dottern och jag kikar i alla fall på Farbrorn som inte vill va' stor.

Vad säger det om en samtid då man känner att det barnprogrammet, släppt 1979, är mer realistiskt än nyheterna som vi dagligen serveras och matas med?

Ragnar. Farbrorn som inte vill va' stor. Klassiskt svensk barnprogram. Tillsammans med Kalles klätterträd (plus mycket annat) är de givna inslag i min, min sambos, och numera även min dotters kulturintag. Musiken i de båda serierna är magnifik. Teckningsstilen är störtskön. (Peter Cohen, Olof Landström ligger bakom båda filmerna)

Ja. Njut. Jojje Wadenius.


lördag 20 augusti 2011

Herbert James - Kryptan (alltså, James Herbert, inget annat)

James Herbert



Jag återkommer ofta till de som skriver om litteratur, eftersom att jag verkligen älskar den skiten.

Jag gjorde en beställning från Marmeladkungen, och de beställningen var, med facit i handen, genialt. Det var bara bra skit!

Nu senast läste jag igenom brittiske skräckförfattaren James HerbertKryptan.

Jag har läst en bok av Herbert tidigare, jag hittade inte den svenska titeln, men jag vet att just den berättelsen jag tänker på blivit film, med bland andra Kate Beckinsale i en tidig roll. Filmen heter Haunted, men det är inte filmen THE haunting med Liam Neeson. Bara så ni vet.

Hur som helst. Den ovannämnda boken var helt ok. En klassisk skräckberättelse med de klassiska engelska inslagen; ni vet, stora gårdar, damen med slemmigt vatten; allt som man kan begära av en gotisk spökhistoria. Vilket var exakt vad det var exakt vad det var frågan om den gången.

Nu är det mer hårdhudad skräck. Jag tänker Clive Barker, men James Herbert har inte samma närhet eller framförallt råhet som herr Barker besitter. Jag tänker också på S King, men James Herbert är inte en lika bra sagoberättare som King. Dock har han tillräckligt av de båda för att det ska vara värt att läsa boken.

Boken handlar om en suspekt kille som man allt eftersom får veta mer och mer om, han är inte helt hundra - denne kille är paranoid pga märkliga "gåvor". Killen verkar synsk. På något sätt. Ett företag som hindrar och handhar kidnappningar, är kontaktade och deras superagent Halloran, är den som har hand om fallet.

Halloran är även han en märklig snubbe. Han har ett förflutet med våld och död, vilket ska ge honom en mystisk karaktär, antar jag. Jag spårar James Herbert still tillbaka till storheter som Sheridan Le Fanu, men med lite av dennes känsla för det vackra och stillsamma försvunnen.

Vi får lite myter om Sumererna, vilket är kul. Boken är spännande. Det är inte en tegelsten, den är lättläst och gemytlig.

Vill man läsa riktigt originell och skruvad skräck från storbrittanien är både William Hope Hodgson och Arthur Machen bättre alternativ än James Herbert. Har man läst allt redan, alla ovannämnda samt Dean R Koontz och ändå vill ha mer, ja då kan man ge Herbert James en chans. Jag ska ge honom ett par chanser till. Det är ändå underhållande! Så jag säger som vanligt: Läs!

(hej. Jag har alltså skrivit Herbert James, vilket är galet, killen heter James Herbert. Jag är från och med nu officiellt utnämnd till sämst. Jag är sist, och så vidare. James Herbert alltså.)

fredag 19 augusti 2011

Jag är Ozzy

Boken, vare sig man vill det, eller inte



Ja. Vilken lättläst bok.

Alltså. Jag är Ozzy. Boken om Ozzy.

Jag måste säga att den här killen känns mest sympatisk av de rockstjärnor jag läst om. Inte för att killen det handlar om INTE knarkat, eller levt jävul. Efter att ha läst det här är jag säker på att han förmodligen har tagit mest skit av alla de jag läst om. Eller så var bara Lemmy återhållsam i sin bok.

Nej. Det är inte på grund av drogerna Ozzy känns sympatisk. Han känns sympatisk för att han gjorde en klassresa från industristaden Aston, Birmingham - jag erkänner omgående att jag inte har den blekaste aning om hur Egland ser ut - till en middag med en president. Vem kan klaga på en sådan utveckling?

Man får starka sympatier med sångaren som egentligen inte kan sjunga. Han var verkligen galningen, men han är också en musikentusiast, och ibland glömmer man det. Killen gömmer sig bakom så pass bra kompmusiker att man _att jag_ ibland bara skiter i killens betydelse. Dumt av mig.



En legend - hur man än ser på det


Om jag ställer upp de svinbiografier jag läst om rockstjärnor, hamnar den här högt på listan. Inte för att den är bäst skriven: översättaren känns lite pundig...

Nej. Det här är bra skit för att det här handlar om kärlek och en man som inte har någon som helst koll på sin omgivning, men som har tillräckligt med ärlighet för att intressera mig.

Sen är det onekligen kul att läsa om Ozzys kärlek till Sharon. Där har ni ett förhållande jag skulle vilja se utrett. Av proffs.

Nå.

Läs. Boken rockar!

Jag ska till och med lyssna lite på Black Sabbath idag. DET gör jag aldrig. OM inte sångaren heter Dio.

När kommer den boken? Wendy?

tisdag 16 augusti 2011

Tisdag i vansinnets tecken...

Välkommen till vansinnet.

Jag har funderat lite på att det smäller i stan lite här och där. Det känns ganska osmakligt, med tanke på Norge.

Men jag kan inte låta bli att fantisera om det. Tänk om det är ett gäng förvirrade muslimer som spelar rasisterna rakt i händerna? Oavsett anledning alltså, kan man vara så infantilt korkad?

Svaret är givetvis ja.

Men jag hoppas att det är något annat. Jag hoppas att det är idiotiska pojkstreck, och en lätt förvirrad människa kanske. För alternativen är ganska läskiga.

Men jag fantiserar vidare. Tänk om det är förvirrade rasister, som blivit påverkade av den norske självutnämnde tempelriddaren, och försöker starta någon slags märklig, vidrig revolt. Jag har svårt att se vad de skulle tjäna på det, men kanske om de lyckas skylla ifrån sig på rätt grej, som i en deckare, då kan de mycket väl vara ett försök till att ta borta allt som är svenskt med sverige - friheten att vara vem du vill.

Det skulle bli en bra plott till en film: "Extremhögern försöker starta inbördeskrig med hjälp av terrorism". Hjälten spelas av Sam Neill. Jag älskar den filmen! När kommer den?

Filosofen i mig kommer att tänka på möjligheterna i alla infallsvinklar, för man kan höra mycket om en händelse; trots att de som bevittnat det, fått samma bild framför sig, kan de tolka händelsen på oändligt olika vis.

Det rapporteras om att israels är inblandade i upplopp i flera av länderna där oro nu råder. Jag är skeptisk. Min egen tes är att vi får Marxismen bevisad rätt ännu en gång, på bästa sändningstid.

Den mordiska snubben i iran, han som fördömer andras mord, men stoltserar med båda tortyr mord på sin egen meritlista, slängde ur sig en massa dumheter om förintelsen. Helt befängt. Idiot.

Men. Varför säger man en sådan dum sak, som man vet kommer att reta upp hela den västra hemisfären, typ? Pur idioti eller pragmatiskt tänk i landets omedelbara omkrets, samt hela mellanöstern? Det slog mig att dåren måste ha sagt det för att bygga på det hat mot israel som pyr i mellanöstern. Det är en utmaning, en offentlig käftsmäll. På en förvriden nivå. Iran muckar gräl. Varför är nästa fråga.

Och varför säger alla, utom nyheterna, att det finns kärnvapen i hela mellanöstern? Jag tror er fan inte. Ännu.

Vansinnet. Rakt i ansiktet.

Välkommen.

Jag skrev: kravallerna i england (London då) kommer från sociala orättvisor.

Jag hade givetvis rätt.

Trots de rasister som försökte säga annorlunda. De ser en bild på någon med skägg, och de ser sin undergång.

I kind of like that.

Nu har till och med en fundamentalistiskt borgare vaknat.

måndag 15 augusti 2011

Borgarna ljuger

om allt.

Bland annat så påstod de för några år sedan att a-kassan var tvungen att höjas för att betala den.

Det var en lögn. Anledningen var givetvis den att de hatar facket. De hatar facket så mycket att de vill sabotera den enda försäkring en fattig arbetare faktiskt MÅSTE ha.

Alla vet. Vågar ni erkänna det? Vågar ni erkänna att facket är bra?

Jag utmanar er. Bevisa mig fel - kommer inte att hända - och jag bjuder på öl för resten av era liv.

Fuck you, antifackers.

länk

The dark roots of earth

Vad är det? Jo. Det är titeln på nya Testamentskivan.

De kommer att ha två trummisar på den. Men ta inte mig på mitt ord. Klicka här.

Och kom ihåg: om en rasist gillar det, då är det rasisten det är fel på.

söndag 14 augusti 2011

dags att syna vansinnet - rasismens retorik är som ett svart hål av verklighetsflykt

Den här bilden borde säga allt - för den säger allt om hur hjärndöd man måste vara för att tro på denna intellektuella våldtäkt




Ni har väl läst rasisterna klagovisa nu. Hört hur de skyller allt på "mörkhyade" troende å ena sidan och kulturkommunister å andra sidan.

Det sista är ju skitkul eftersom att även äckel som Fredrik Reinfeldt räknas till den skaran. För de dårar som tror att det räcker med att konstatera att herr Reinfeldt är lika mycket socialdarwinist som vilken högerledare som helst - det är en eufemism för fascist - för de människorna är det omöjligt att förstå hur vidrigt verkligheten vrider sig runt rasistdemokraternas retorik.

En frisk människa inser ju dock att det orimliga i att kalla borgare för marxister, det visar upp vilka tomtar vi pratar om. Man skall helt enkelt bara påpeka det vansinniga i deras vansinne: vilket är allt de talar om.

Jag har tänkt lite, och det bästa sättet att beskriva rasistdemokraternas oförmåga till att föra diskussioner förankrade i samma verklighet som oss, det är att se deras argument för vad det är: svarta, intellektuellt befriade, hål. Svarta hål. Deras argument är så korkade att de imploderar, och gravitationen gör att inget kommer loss från deras kärna av vansinne - inte ens ljus kommer förbi. Vilket gör att man inser varför de är idioter: de har nagelfarit deras egna slutsatser. För vad krävs det för att tro på teorin om eurabia? Det krävs frånvaro av hjärna. Det krävs något som förvrider deras verklighet - det krävs ett svart hål av vansinne.

De har några andra duma argument. De flesta går ut på att beviset för att vi inte KAN leva med andra religioner (läs kultur), är att det förekommer våld och orättvisor. De plockar själva ut vilka brott som passar i deras låtsasverklighet, de väljer ut lite argument som kan appliceras på deras rasism, och sen kommer det svarta hålet och gör sitt jobb: det förvrider allt till något oigenkännbart; där man med vetenskap kunnat bevisa att kriminalitet är klassbetingat, väljer rassarna att helt enkelt skita i det, eftersom att det inte plattsar i deras retorik, och så tar de intellektuella katastroferna den kortaste vägen mot vansinnet. Rakt upp i deras svarta hål.

Man skall inte ge sig in i debatt om detaljer. De har lärt sig en och annan siffra som, tagen ur sitt sammanhang, visar det de vill att det ska visa. Det är för övrigt något som stämmer in på alla borgares retorik.

Placera verkligheten i deras argument, den RIKTIGA verkligheten, och deras argument faller som träd i Brasilien efter att någon näringsidkare förklarat att skogsskövling är det nya svart.

Janne skrev jävligt bra om det idag. Han var även den som för fem sex år sedan påpekade att denna ideologi, den rasistiska och muslimhatande, hade fäste i USA och att det kom ut en jävla massa böcker i ämnet; jag såg ett reportage om någon dansk rasse. Jag såg boktitlarna i hans bokhylla. Det var inga faktabaserade böcker där inte. Det var idel vansinne.

Borgarna försöker prata om det. Men det går väl sådär... De försöker säga rätt saker, men då de faktiskt håller med om ganska mycket... Nja. svd. Borgerligt hat som kom på skam...

Just det: anonyma kommentarer tas bort. Obönhörligen.

lördag 13 augusti 2011

Jani Lane död!

Jani Lane, ex Warrant, är död.

Som jag skrev för inte så länge sen: många är de rockers som kommer att dö nu - deras renlevandasvanor, bristen på den, kommer att ta ut sin rätt. Det här

För er som var med på 80-talet är Warrant förmodligen ganska kända. De hade några ganska stora hittar. Deras bästa musik var dock, som med så många andra artister, inte de mest kända låtarna. Jag gjorde en fyllepost om den för nåt år sedan. Jag återanvänder några av låtarna.

Det var ett bra band. Oavsett var folk säger.

Tragiskt. Killen var med och skapade bra musik.






En tår för Jani idag.

Sen: deras rivigaste låt, ever!


Rymden - litteraturen - lördagagen...

Ja. Lördag.

Brandon Sanderson har kommit 33% på sista boken i Wheel of time. Då är det alltså bara 67% kvar. Sen är den fördigskriven. Den mest episka av alla fantasyböcker. Den enda bokserie som är värd att nämnas. Jag är löjligt peppad! All hail to Robert Jordan!

Och i rymden har man upptäckt en planet som absorberar ljus. Eller, den saknar i alla fall ljusreflekterande moln. Planeten, TrES-2b, är lika stor som Jupiter. Vilket innebär att den är STOR. Jävligt stor. Nå. Det är himlakroppar vi pratar om, då blir ju storlek både abstrakt och absurt - om man jämför med en 50 tums tv.



I give You: TrES-2b



Sen kan vi konstatera att det är lördag. Och att minst en blogg som länkar till den artickel på aftonbladet där den här informationen fanns, kommer att skriva att detta är ett bevis för att gud finns.

Det är i alla fall bevis för mig att vansinnet har människan i ett starkt grepp.

Jag kommer bara på en massa härligt scifi-plottar.

torsdag 11 augusti 2011

En kärlek som aldrig kommer att rosta är kärleken till Björklöven. Oavsett om de kommer att degraderas till korpen. Det är inte omöjligt.

Som jag skrev...




Foppa.


Det lär ta ett tag innan en spelare av den här digniteten spelar i "ladan" igen.

Det gör ont, men laget har sig själv att skylla. Tragiskt nog. Varför kan man inte skylla allt ont på Saik? Ahhh Lite deras fel är det. Johan Forsberg och Erik Forsell - ni spelar i fel lag, för i helvete.

Smärtan.

Kärleken.

Varför måste de alltid komma samtidigt?


Hanne Kjöler - inte helt hundra

Alla vet att borgare hatar verkligheten. Den visar aldrig det de önskar - där forskningsrapport efter forskningsrapport visar att en bra välfärd genererar en högre arbetsmoral hos det berörda folket, gör borgarna allt för att motbevisa detta. Oftast med hjälp forskningsrön från högst oseriösa "tankesmedjor" som timbro, eller något annat människofientligt vansinne.

Högern inser att de måste ha kött på sina ben då de skall underminera den grund som svensken står på - ingen gillar att det blir sämre, men om man kan motivera försämringen med ett par väl valda lögner, då kan de klicka gilla och skrikonanera i högan sky.

Hanne Kjöller är ännu en av de skrivbordsriddare som försvarar vansinnet med hjälp av hederlig verklighetsvåldtäkt. Igår skrev hon att en kille som genomgått tre njuroperationer, egentligen inte är sjuk. Han är mest bara gnällig. (här)

Inget är nytt. Alliansens paladiner är både läkare och domare. Om människan som de straffar tar livet av sig skiter de fullständigt i med argument som: "det var en bra reform". Eller: det fanns människor som hade det dåligt under sossarna", eftersom att de är så ansvarsfulla kan de nämligen inte ta eget ansvar för sin politik.

Min sambo krossar Kjöllers dårskap med enkel retorik.

Samtidigt i en annan gratistidning försöker en annan våldtäktsman, Johan Norberg att skylla svälten på att folk inte är fria. Kontentan är givetvis att frihet är lika med frihet för näringsidkare att göra vad de vill, var de vill - och svälten är någon stats fel. Det är faktiskt helt ovidkommande vilken stat eller vilken svält, det som spelar någon roll är att det recept som aldrig funkat tidigare för att öka ett lands välstånd återigen skall hyllas av vansinnets försvarare.

Jag har ont i skallen. Det är inte så konstigt.

onsdag 10 augusti 2011

Ett nytt hopp - om människan.

Jag säger då det. Mina kollegor kom med boken Ozzy åt mig, med kommentaren: "du gillar att läsa. Det här måste ju vara rakt upp i din allé". Typ.

Det är inte utan att man får en tår i ögonvrån. Det finns trevliga människor. En del av dem är murare.

tisdag 9 augusti 2011

Jag ger er: Pål Eggert. En fantastisk författare! Låt er förföras av den mörka konsten.

Efter att ha läst boken De döda fruktar födelsen, kända jag att, va fan, det här måste jag göra allt vad jag kan för att lyfta fram i dagsljuset. Boken var fantastisk och jag var helsåld. Att killen, Pål Eggert även är sympatisk fick mig att ta tag i saken: det lilla jag kan göra är att presentera boken, vilket jag har gjort, och nu - med författarens tillåtelse - publicera en intervju här på bloggen.

Här är den:



Pål, utanför vad jag först fick för mig var statskyrkan i Umeå. Jag hade fel...


Då jag läste din roman, De döda fruktar födelsen, fastnade jag nästan omgående för handlingen. Men det var inte bara handlingen som tog tag i min uppmärksamhet. Boken kändes personlig och naken - vilket är en styrka om man frågar mig.

Nå. here goes...

När föddes tanken till boken, och var det meningen att den skulle bli så personlig?
-Jag tror att tanken föddes när jag började läsa Sandman av Neil Gaiman, särskilt Season of mist, där änglar figurerar. Helleblazer av Jamie Delano var ett annat verk där änglar förekommer i en modern miljö och författaren skriver på ett personligt vis. Jag gillar när författare lämna efter sig sina inälvor i det de skriver.


Jag har inte läst din debutroman. Vill du säga någonting om den?
-”Ars moriendi – konsten att dö” är en omtagning av den rätt kända helgonlegenden om S:t George och draken, eller S:t Göran och draken som är den svenska varianten. I legenden utövar en drake terrorvälde över en stad i tills han ska käka upp prinsessan. Då dyker riddaren George upp och dödar draken. Stadens härskare tycker det är jobbigt att riddaren sedan omvänder hälften av befolkningen till kristendomen och låter halshugga George varpå han blir helgon. I min roman föder sig en drake också på en stad, men för att inte blöda den vit erbjuder den beskydd. Staden blir en mäktig handelspunkt, frigör sig från adeln och man upprättar en klosterorden som fostrar perfekta jungfrur som kan offras åt draken. Jungfrurna är barn som är oönskade på ett eller annat vis. Draken ses som en prövning från Gud. Allt är frid och fröjd tills en riddare som faktiskt fått för sig att försöka döda draken dyker upp. Det här skakar om allting och till och med representanter för himlen och helvetet blandar sig i leken.

Och med tanke på hur bra De döda fruktar födelsen, så kommer ni att kunna läsa om den boken här, då jag har läst den. För läsa den ska jag.


Boken


Hur blev du kontrakterad av Järnringen, och vad innebär deras upphörande för dig?
-Jag skickade mitt romanmanus till dem helt enkelt. Deras frånfälle innebär att jag får söka mig till andra förlag.


Vill du berätta någon om ditt nuvarande skrivprojekt?
-Mitt lönearbete med hemlösa har inspirerat mig till romanen jag arbetar på; ”Borde vara död”. Sebastian från ”De döda fruktar födelsen” är tillbaka, men lite mer råbarkad och anpassad till ett arbetsliv. Precis som jag gjort arbetar han på ett förfallet men fritt kommunalt boende för hemlösa. En av de nyinflyttade som han är kontaktman för visar sig vara en övernaturlig varelse. Hon vill bli människa igen och Sebastian beslutar sig för att hjälpa henne.

-Jag har tagit med mig erfarenheter av missbruk, indrivning och kriminalitet in i romanen. Det är mer av skitig skräck i den, men också mer känslomässigt intensiv. Jag gillar att beskriva mörka sinnestillstånd; sorg, känslor av att inte räknas, aggression, förtvivlan, självhat eller ensamhet, och har grottat ner mig i det i den här romanen.

Jag är såld. Jag ska läsa den här boken också. Det finns ingenting som gör mig mindre nyfiken, och det mesta gör att jag får tvångstankar. Måste läsa. Skriv klart boken!

Jag kan egentligen inte så mycket om svenska författare, utöver de som är kända i skräck/science fictiongenren. Har du några tips?
-Yarden av Kristian Lundberg och Darling River av Sara Stridsberg tyckte jag mycket om. Jag är ofta rätt otrogen som läsare och hoppar från författare till författare.

Vem gör inte det? man missar så mycket om man inte är otrogen. Pål Eggert tillexempell.

Vad fick dig att börja skriva? Vad influeras du av?
-Jag ville bli serietecknare från början, men sedan läste jag Ringtrilogin och då ville jag bli författare istället.

-Jag influeras mycket av skräck men också av helt andra saker. En bok för incestöverlevare med en massa korta anekdoter var till exempel mycket betydelsefull för ”De döda fruktar födelsen”. Huvudpersonen Sebastian är inspirerad av Oscar Wilde, Grant Morrisons serie ”Sebastian O” och TV-serien ”En förlorad värld” till exempel.




Anledningen till att du nu läser dessa rader är för att jag läste raderna i den här boken. En slump? Givetvis inte. Hade jag inte läst den, då hade ingen läst detta... ja. (tyst fredrik)


Du har ju en del musikreferenser med i boken. Bland annat nämns Arch Enemy, och så något syntband jag inte kommer ihåg namnet på. Vad lyssnar du på för musik?
-Synthband? Cradle of filth och My dying bride är knappast syntband. För närvarande lyssnar jag mycket på metal som Dark Fortress, Project hate MCMXCIX men även annat, som musiken till filmer som Martyrs eller Twin Peaks: Fire walk with me. Dark Fortress har för övrigt gjort en underbar tolkning av Sycamore trees från ljudspåret till Fire walk with me.

Syntdband... Jag tror jag läste Nitzer Ebb, eller något liknande industriellt minnande namn. Det är synt för mig. Aja. Jag har inte så stor koll på annat än tysk heavy metal.

Skriver du till musik, eller vill du ha tyst då du skriver?
-Jag föredrar att dränka mig i musik när jag skriver.



Pål. Igen.



I och med att jag är musiker, på någon slags amatörnivå, vet jag att det kan vara märkligt att bli jämförd med vissa artister. Hur känner du då du blir jämförd med författare som Robert A Heinlein, Arto Paasilinna bland andra? Vilken är den konstigaste jämförelse du stött på?
-Heinlein läste jag för länge sedan. Paasilinna har jag bara läst lite grann, han verkade rolig men de blev ändå inte så mycket. Det är väl rätt smickrande, de är bra och ganska välkända.

Har inte stött på så konstiga jämförelser än faktiskt. De flesta har jag nog kunnat se likheterna med. Men vi får se…

Du gör något som jag verkligen vill hylla: du blandar in subkulturer i dina texter (typ metal) och du gör det inte med de fördomar som vissa författare kan sjunka till. Jag tänker på Dean R Koontz och dennes attack mot sataniska texter i en av sina äldre böcker. Tankar på det?
-Jag har själv rötter i subkulturer och har intresserat mig för dem. En författare får inte vara för fördomsfull utan måste undersöka många ting och helst förstå dem på något plan, även om man inte behöver gilla allt. Sedan tycker jag att den dominerande kulturen verkligen kan ha sina sidor av hyckleri och övergrepp, ibland utan att det ens märks.

Du vågar även slänga dig i ett träsk som ingen klarat av att skriva rejält om sen... Drottningens juvelsmycke, av Almqvist. Ångest. Och du gör det bra, utan att dömma de "svagare". Synpunkter?
-Jag har alltid haft en dragning till skuggsidan av olika skäl. Jag gillar mest konst som är åt det mörkare slaget; goth och metal, skräck, bisterfantasy och socialrealism. Jag har läst och utbildat mig inom områden som sysslar med psykosociala frågor och problem. I vårt eget samhälle finns världar i skymundan och det är väl det som också gjort att jag sökt mig dit på olika sätt. När andra vänder bort blicken och säger ”Jag förstår inte … ” går jag närmare och vill förstå. Sedan är det förstås rent personliga skäl som gjort att jag gärna skildrar mörkare känslor och situationer. Man säger ju att man ska skriva om det man kan något om.

Och så en avslutning: Vill du tillägga något? Glömde jag fråga något viktigt?
-Lika bra att jag håller käften.

**

Ja. Jag var störd av rasister då jag skulle skriva intervjun, plus att jag har jobbat röven av mig i veckan. Ni får ha överseende med oinspirerade frågor - man är inte mer än människa.

Med de lama ursäkterna ur världen kan jag inte gör så mycket mer än att upprepa mina hyllningar åt författaren (och bloggaren) Pål Eggert. Hans bok berörde mig, och jag vet att jag i alla fall fått en person att sluta vela om han skall köpa De döda fruktar födelsen (eller hur chefen!!!). Det borde alla göra. Om så bara för att stödja lite äkta, skitig kultur då den är som bäst.

För en av styrkorna med Påls författarskap är att det engagerar och väcker frågor.

Nu ska jag hålla käften.

måndag 8 augusti 2011

Liquid sunshine - regn

Nybadad och galen.



Jag hade en hel drös besökare igår. Det var ta mig fan rekord, sa jag stolt till min sambo. Jag är fan uppe i dina siffror snart.

Ja. Jag snittar 1500 besökare per dag, sa hon.

Jag bah, helvete.

Hur som helst. Alla dessa besökare har givetvis rötägg bland dem. Bland annat de som lever i den låtsasvärld där Euroarabia är ett faktum, och all ondska kommer från, ja, jag behöver väl inte säga vilken religion de skräckslagna amatörerna fruktar.

Jag menar... Hur dum får man vara? De argument som används är de bekanta: asien har ett par länder där det inte finns motsättningar mellan religionerna - förlåt, kulturerna - och det är beviset på att inga kulturer kan blandas.

Om de fick ett eget land - Euroidiotia - skulle vi slippa deras intellektuella våldtäkt, och de kunde inavla sig med varandra i alla evighet. De har ju liksom inte fattat att det är deras trångsynthet som leder till att människor hatar - oftast dem, eftersom att deras verklighet klickar gilla med Adolfs.

Rasister. Ni inte bara kan, ni ska dra åt helvete.

söndag 7 augusti 2011

To hell with the devil - Stryper.

Att ta detta på allvar, det funkar inte



Med tanke på vädret kan det vara läge att lyssna på något upplyftande.

Jag väljer, idag, det mest kristna jag har i min samling (tror jag).

Då Stryper släppte To hell with the devil, hade de redan en guldskiva i och med den fantastiska heavy metalskivan Soldiers under command.

To hell with the devil sålde platina i USA. Det är en bedrift i sig.

Den här skivan är dock inte lika bra som föregångaren, även om den har sina orgasmiska stunder. Titelspåret, more then a man och, ja, det finns många fina bitar här.

Det går dock inte att lyssna på Stryper utan att snegla på deras vansinniga tro. De kastar biblar åt publiken, de predikar från scenen. Alltså...

Jag läste i senaste sweden rock att bröderna hårdrock, ni vet, killarna bakom skitbandet Nifelheim - inte filmen som tydligen är löst basserad på dem - bränner en skiva av bandet på youtube.



Snacka om att ha missat det roliga med bandet. Jag antar att det finns hårdrockare som vänder korset upp och ner för att de TROR på det - men alltså, läs boken om Ozzy, BS fånade sig. Står ni för ena sidan, då erkänner ni den andra sidan. Vad är det för jävla infantilt bäbisbeteende? Jag känner dock mig säker på att det finns en stor portion humor i detta - för allt annat vore en mental våldtäkt. Tro på satan? Jag tror hellre på Eddie!

Ett ljust minne från en Sweden rockfestival jag bevittnade är då jag sitter och myser med en polare i solen, med några öl i näven. En för mig okänd snubbe kommer fram och garvar åt att jag har Deicide på min jacka, och polaren har Stryper - vi kompletterade varandra. Det är SÅ det ska vara. Lär er!

Och det är så jag lyssnar på det här bandet. Med ett flin på läpparna och en falsk falsett.

Live. To hell with the devil. Fantastiskt!



Underbar heavy metal!


Men. Man avslutar alltid med Lonley från In god we trust. En ballad om jesusjävel. Man måste skratta och älska skiten. Frågan: är Michael Sweet en man?



Dock. Vi måste väga upp detta vansinne!

London. Rasisterna. Borgarna. Vansinnet! Japp, det är söndag.

Vansinnet - snart nära dig?



God jävla haschmorgon på er!

Ja. Jag säger då det.

Jag visste inte att man kunde på pårökt av vad som sker runt omkring en, men efter att ha tagit del av dagens frukostläsning, är jag helt övertygad om att jag har haft fel.

Nog är jag stenad alltid - jag menar, vad händer i London? En fyrabarnspappa har blivit skjuten. But why? Gamarna passar på att rensa affärer, eftersom att det går, eller? England håller på att skapa ett tryck som ingen tekanna kan hantera. Deras nedskärningar är för stora, det drabbar fel människor (de fattiga) och det leder till - vansinnet.

Det är ingen slump att rasismen/främlingsfientlighet växer sig stark i ekonomiskt svaga tider. Man tappar hoppet. Man MÅSTE ha någon att skylla på. Se på tyskland. Och, ett förslag: LÄR ER NÅGOT AV HISTORIEN.

ab. svd. dn. dn2.

**

Sen då? Det har varit lite väl lite anonyma kommentarer här på bloggen. Inga förolämpningar har utväxlats, inget hat har puttrat.

Men jag fick en kommentar som gav mig känslan av ett thc-rus. Det en anonym människa - givetvis - som försökte klappa mig på skallen - så klart - och tycka synd om mig för att jag ser en massa borgerliga konspirationer.

Jag ser inga borgerliga konspirationer. Borgarna gör alltid allt för de som har pengar, och förstör för de som inget har. Det är ingen hemlighet.

Skicka pipan?

**

Norrmannen är ständigt aktuell, på ett eller annat sätt. Just nu är det skitkul att följa sd, de kvider som barn utan pengar i en godisbutik. Det är SYND om dem. Att de blir sammanlänkade med norrmannen, de kan inte hantera det. Att likheterna inte bara är uppenbara är skitsamma. Det gäller att leva i förnekelse. Och, så klart, tycka synd om sig själv.

Vad trodde de? Att de kunde mana till krig mot muslimer utan att någon dåre skulle ta dem på allvar? Deras retorik är barnsligt naiv - men så bygger de ju hela sin världsbild på en fet jävla lögn. Euroarabia...

ab. ab2. dn. dn2. svd.

**

Det roligaste - eller mest irriterande - har dock varit att läsa den otroligt söte, men störtkorkade politiske skribenten i dn, Peter Wolodarski. Han skriver en text som går ut på att idiotförklara den amerikanska tea-partyrörelsen, en rörelse som nyliberalismen står otroligt nära. Jag klickar gilla, men:

Hans argument låter sig överföras på... Vi kommer dit.

Det är en omskrivning av den politiska kollaps som framför allt högerflygeln i det republikanska partiet orsakat. I en tid då USA mer än på länge behöver nationell samling och kompromisser har teapartyaktivister och andra delar av den amerikanska tokhögern spelat rysk roulett med landets ekonomi.


Tänk sverige. Tänk Saab. Det handlar om något helt annat än att ta ansvar.

Det republikanska partiet har förvandlat skattefrågan till en religiös trossats. Du skall aldrig någonsin höja en enda skatt, lyder deras motto. Samtidigt är skatternas andel av BNP i dag lägre än på Ronald Reagans tid och bland de lägsta i den rika världen, enligt beräkningar som Financial Times kolumnist Martin Wolf nyligen redovisade.

När USA behöver pragmatism drabbas landet i stället av rabiata ideologer, som redan åsamkat världens supermakt stor skada.


Ja. Tänk Maud. Tänk korkad tjurskallighet. Tänk Johan Norberg: vi kan tacka Maud för att sverige inte äger Saab.

Blind ideologi.

Om vi ägde Saab hade vi kunnat utveckla Saab. Vi hade kunnat skapa en helt ny miljöbil. Men ideologin kom i vägen.

Tänk om Peter Wolodarski bytt ut Tea-partyrörelsen mot borgarna, i sin analys... Tänk om det handlat om den svenska krisen...

Tänk om jag verkligen var drogad. Då hade allt detta kunna förklaras av stark jävla tobak.

Nu vet jag inte vad fan de ska skylla på. Psykos?

Återigen är det brist på politiskt ledarskap som förvärrar problemen.
No shit, Sherlock.

Tillägg: Om man letar ordentligt hittar man information om vad som sker i Israel just nu. Men då måste man skippa de stora mediekanalerna...

lördag 6 augusti 2011

Hiroshimadagen - idag.

Minns vansinnet.

Glöm det aldrig.

En klassiker på en lördag. LÖRDAGSKLASSIKERN! Rock you to hell - Grim Reaper

Det var ett tag sen vi körde vanlig hårdrock.

Man måste alltid köra lite vanlig hårdrock.

Ett band som ofta glöms bort bland alla andra klassiska skitband från 80-talet är engelska Grim Reaper med sångaren Steve Grimmet, som sjöng med Onslaught på en skiva.

Hur som haver, bandet släppte tre skivor. Den första skivan, See you in hell, har jag saknat i min omnipotenta skivsamling. Fear no evil har jag, och så givetvis den fantastiska Rock you to hell.

Där de båda föregångarna är godtagbara hårdrocksskivor som svänger sådär lagomt, är Rock you to hell en suverän skiva. Inledande titelspår visar var skåpet ska stå, och sen cementerar de ta mig fan fast skiten.

Bara texten i sig är värd en eloge. Att då sätta den texten till heavy metal, den engelska varianten, gör det bara ännu bättre.

Sen är resten av a-sidan idel superlåtar.

B-sidan komme rjag fan inte ihåg lika mycket. Typiskt vinylproblem. Skiten är bra, men hur bra? Ingen vet.


What's wrong with our society, is it fear or apathy,
Don't let other people run your life
So those with power don't use it, they simply abuse it,
And believe me that cuts me like a knife

We gotta make sure that this don't happen,
'Cause to me and you it just ain't right,
Gonna make damn sure it don't happen,
This is what I'm gonna do

Rock you to hell, packin' up and shippin' out,
Rock you to hell, hear them scream and shout,
Rock you to hell, but I'm never giving out,
Rock you to hell, Rock you to hell

Did you always do what momma said, brush your teeth and go to bed,
'Cause that way never worked for me,
Now they wanna censor music, and if we don't fight we'll lose it,
It's only entertainment, can't they see?

We gotta make sure that this don't happen,
'Cause to me and you it just ain't right,
Gonna make damn sure it don't happen,
This is what I'm gonna do

Rock you to hell, packin' up and shippin' out,
Rock you to hell, hear them scream and shout,
Rock you to hell, but I'm never giving out,
Rock you to hell, Rock you to hell
Rock you to hell

Is this the beginning of a future
No books, no sound, no rock 'n' roll,
With only a few to fight, the manly
This is why rock 'n' roll will never die

Nu är det bara att förälska sig.




Fram med ölen. Knyt näven!

Science Fiction - Catahya

Jag har egentligen ingen koll på vad Catahya är. Men jag har läst namnet på ett par ställen nu, och tänkte att jag skulle kolla upp det.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad det är. Men efter att ha kollat runt lite bland deras sidor måste jag säga: jag tänker kolla mer.

Det borde alla som är intresserade av science fiction göra. Sen kan vi bestämma oss för vad vi tycker om det.

Catahya!

Nu pratas det om finanskris igen

kris igen? Seriöst... Är någon förvånad?



Jag skrev ett par långa och utförliga texter om finanskrisen då den visade sig 2008. Då hade jag redan gått omkring och babblat om den i typ fem - tio år. Ingen tar mig på allvar. På den tiden var jag ung och långhårig. Idag är jag äldre, och långhårig. Alltså kan kammade personer klappa mig på skallen och se hånfulla ut.

Det förändrar dock inte det faktum att jag hade rätt hela vägen. Jag minns en underhållande episod. Jag och rapparen Hoova skulle fira min födelsedag. Vi satt på pendeln mot U-Väsby. Det bör ha varit fem år sen, ungefär. Jag konstaterade att den statsskuld USA hade var oöverkomlig. Vi grävde ner oss i resonemang om vansinnet som den så kallade fria marknaden och dess protektionism skapar, och politik bakom stängda dörrar - för det är bakom lås och bom politiken som spelar roll skapas.

Döm om min förvåning då en främmande snubbe lägger sig i diskussionen. Han påpekar att det kan vara bra att vara skuldsatt. Jag sa ingenting. Jag gillar inte då folk lägger sig i privata diskussioner. Jag konstaterade att vi var framme i Väsby och sa: vi får väl se vad framtiden har i sin fitta. Jag är nämligen jävligt rolig.

Och vad den hade i fittan vet vi nu. Vi vet också att Johan Noberg sa att vi skulle lära oss att ÄLSKA finanskrisen. Jag har bara lärt mig att förakta de åsikter som är så främmande för människans lidande att de kan skjuta undan det med en teoretisk lustighet. Sen dess har Grekland visat sig vara på gränsen till katastrof. Vi får läsa att det beror på de lata grekerna. Vi får inte läsa att det beror på ansvarslösa politiker och - givetvis - banker som beter sig som om de hade ansvarsfrihet. Det är samma skit som i baltländerna. Men där har vi svenskar mer att skämmas för. Det kommer fram om tio år skulle jag tro. Anders Borg tvingade Lettland att INTE låta valutan devalveras. Varför? Jag VET att det beror på de svenska bankerna och deras fodringar på det Lettiska folket. Valfri borgare drar åt sig öronen eftersom att det är jobbigt med fakta.

Nymodernisten, en fantastisk bloggare och tidigare utgivare av fantastisk litteratur, han skulle säga att bevisen endast finns i min skalle. Så sa han i alla fall då jag påpekade att oljebolagen garanterat misskrediterat forskningen om klimatförändringar. Jag var en känslostyrd kommunist även. Hey. Vad fan är man om man saknar känslor? En mordisk, känslokall robot? Då styrs jag hellre av solidaritet - eftersom att jag kan känna är det naturligt att stå upp för sina medmänniskor. Så är det bara. Håller ni inte med mig? Då har ni NORRMANNEN på er sida. Just saying.

Vi står återigen på ruta ett. Eller, vi fick gå direkt till ruta: bankrut, utan att passera gå. Tacka fan för det då ingenting förändrats. Nyliberalismen, de som kopierar pengar likt tysken på 20-talet, och får nobelpris för sina kvasiteorier om det, har fått fortsätta att härja fritt. De skyllde allt på staten förra gången - de kommer att skylla allt på staten den här gången också. De måste. De kan ju inte gärna ta ansvar för sin politik. Det kommer aldrig att ske.

Det är inte direkt någon nyhet att det ståt en stor skuldkris runt hörnet och väntat. Många är de som varnat och varnat. Alla har de blivit hånade av högerns/näringslivets VÄLbetalda lögnare.

Jag är som sagt fortfarande långhårig. Jag är snart 40. Ingen kommer att ta mig på allvar den här gången heller. Men, för att citera en kuf: framtiden kommer att ge mig rätt.

Vi kommer att få höra att lösningen är skattesänkningar och försämrad välfärd, trots att en sådan chockdoktrin aldrig fungerat. Vi kommer att få höra om Japan och en ö som det byggdes fem broar till, då staten ville hålla uppe ekonomin.

Vi kommer inte att få läsa om ett land som faktiskt fick det att fungera utan den nyliberala chicagoskolans vidrigheter som alltid drabbar fattiga och alltid gynnar förtryckarna - vi kommer inte att få läsa om Argentina.

Ab. Ab2. SvD. SvD2. DN. Blooginlägg

fredag 5 augusti 2011

Treme



Treme.

Serien av skaparna bakom the wire. Jag såg de första två avsnitten igår.

Det tog väl ca: en minut innan jag var såld på grund av nostalgi då favoriten Wendell Pierce är med (William "Bunk" Moreland, karaktären från the wire). Det tog kanske 5 minuter innan jag hade köpt konceptet rakt av med hull och hår - som en varg.

Treme handlar om New Orleans. Det handlar om New Orleans efter katastrofen Katrina, och vad som händer med samhället. För alla som lånat ut ett öga till filmen The yes men fix the world, är det absurda i de hyreshus som stängts, trots att de aldrig nåddes av vattnet under översvämningen, något som förklaras av nyliberalism och kvartalskapitalism. Här får vi se människorna som drabbas.

Treme handlar om de människor som valde att stanna kvar, de som återvänder - och framförallt handlar det om musiken. New Orleans är den amerikanska jazzens huvudsäte - säger någon något annat är de rasister och måste mördas (OBS: skämt). Vi får verkligen ta del av de musiken och framför allt musikerna.




Wendell Pierce aka Antoine Batiste aka Bunk Moreland - en sann hjälte



Wendell Pierce har en av huvudrollerna. Men i serien möts man även av verkliga musiker. Kermit verkar vara en lokal konung av svänget. Elvis Costello gästar även i de två avsnitt jag sett.

Jag kan inte säga mer än: jag vill se mer. Nu!

En av nackdelarna med att hyra en tv-serie är att man inte kan välja att bara vräka i sig hela skiten på en gång. En fördel är att man kan prova nya saker som man kanske inte hade sett annars.

Den här serien vinner på karaktärerna. Bara att John Goodman är med är en seger. Och den vinner på musiken. Vi får se om den, likt The wire, vinner på trovärdighet och en fantastisk bild av verkligheten.

onsdag 3 augusti 2011

Hat. Hat. Hat. En ros, en ros, en ros.

Just nu, då folket runt omkring mig på den här planeten börjar ruska av sig den sinnessjuka rasistnorrmannens vansinnesdåd, börjar en annan debatt att ljuda.

Den som handlar om att man inte får tycka vad som helst, hur som helst. Alltså, det handlar inte om att folk säger att hey: sluta kasta sinnessjuk rasism runt omkring dig; nu vänds kritiken mot hatet.

Hatet. Vilket ord. Vilken kraft!

Men vad fan menar man med det? Får man inte hata? Ska vi gå omkring och älska varandra som om aids aldrig funnits och de andra veneriska sjukdomarna var behandlingsbara?

Det vore kul men... Nej. Man menar att man skall vårda sitt språk. Och man talar inte om den falang som borde kölhalas av verkligheten - de rasister som faktiskt skyller alla världens problem på en viss religion och en hittepåföreteelse: multikulturism - nej, vi ger oss på de som blir galna av orättvisorna. Surrealismen slår till igen!

Det är lätt nu. Man behöver bara peka på den högerextremistiska tempelriddaren, och se lite småsårad ut. Vilka som gör det? Japp. Det är borgarna, som står relativt nära dårens politik som gnäller, och så då givetvis dårarna i sd (och de som står längre ut på den bruna färgskalan, politiskt sätt).

Det borde bara vara att hånskratta dem i ansiktet tills de börjar grina av deras inneboende skam. Men det går inte av två anledningar. De har ingen skam i sina kroppar, annars skulle de ha andra politiska åsikter. Och den andra anledningen är att man helt enkelt mår dåligt på grund av det som hände i Norge.

Men hat.

Är det berättigat? Nu?

Ja. För fan. Man hatar alltid rasisterna. Man hatar alltid de som utsätter de svaga och sjuka för deras bördor. Men ordet hat är brett. Det handlar inte om att tända helvetes eldar på planeten. Det handlar om att man avskyr det förtryck som kommer från vansinnet; det handlar om att våga säga vad man tycker om de orättvisor som så ofta kommer från viss politik.

Så. Får man hata även nu? Japp. Hata på! Men hatar ni människor på grund av deras hudfärd eller religion eller kön, ja, då är det inte ok. Och det är er vi hatar.

Ni får väl lyssna på metal i stället. Och dansa till det. Då försvinner frustrationen. Funkar det inte? Gör det igen, tills det funkar. Rasismen går att boka, med kunskap.

**

tillägg. Läs!

Pål utvecklar mina tankar. Läs det också. Även Radiogirl skriver.

Och det här.

Reinfeldt försöker låta klok, men framstår mest som en som inte fattat någonting. Alla inser att borgarna kommer att bli indignerade. Det beror på att de inte kan erkänn sin egen skuld i det hela. Egoismens försvarare.

Intervju med Brandon Sanderson

Brandon.



Jag följer ett par... 60 pers på microblogggrejen twitter. En av dem är Brandon Sandersson. Igår skickade han en länk till alla sina följare till en intervju med honom.

Jag tänkte att det ju kan vara kul att läsa det även för er som inte twittrar, eller på annat sätt hittat till den här intervjun.

Brandon Sanderson är alltså författaren som håller på att skriva klart Rober Jordans massiva the Wheel of time-epos. Nu är det alltså boken A memory of light som avhandlas.

För mig som anser att Tolkien var en bakåtsträvare, är Jordan nr ett inom fantasy. Jag har skrivit om Jordan/Sandersonböckerna tidigare. Här och här.

Här är intervjun.

Trevlig läsning.