söndag 27 april 2008

Om religion

Religion är en fråga som varit på tapeten flera gånger de senaste åren. Jag är inte religiös. Inte det minsta, men jag förstår att man kan välja den utvägen, eftersom att den är enkel; den svarar på de flesta stora frågorna, och det är ju en bekvämlighet man inte alltid är bortskämd med. Douglas Adams elektriska munk hade varit perfekt för oss icketroende!


Problemet, som jag ser det, är att religion är väldigt inskränkt, och det skapar ofta ett ”vi mot dom” som utnyttjas av politiska ledare världen över. Det spelar ingen roll om det är någon av kristendomens alla grenar, eller judendomen, eller islam eller vad fan du än väljer. ”Är du inte med oss, är du emot oss.” Som en viss dumjävel i USA sa innan han startade det som han VILLE kalla för ett nytt korståg.


Jag tycker att grundtanken med de flesta religioner är vacker. Det brukar handla om hur viktigt det är med kärlek, och det är alltid bra. Men då de i nästa mening säger att viss kärlek INTE är bra har jag tappat förtroendet. De flesta religiösa skrifter skrevs för flera tusen är sedan, och är så daterade att mjölk från 1926 känns fräschare. Att det dessutom är rena lögner blandat med bara ett uns av sanning, gör inte saken bättre.


Folk får tro på vad de vill, enligt mig. Gränsen går där tron dömer en människa till lidande. Som med politik måste man få tycka vad man vill, men samma sak gäller där: så länge du inte skadar någon, har du rätt att tro vad du vill. Den rätten förverkas då du, genom dina handlingar, kränkt en människas värde. Att kalla en massmördare som George W. Bush för dumjävel är inte att kränka, det är att konstatera att det han gör är fruktansvärt. Att kalla en moderat för idiot är larvigt om man inte känner denne. Jag är helt klart larvig. Men det bottnar sig i deras inkonsekventa förmåga att ta ansvar; det är lätt att skylla ifrån sig då man slipper se de människor som drabbas av den ondska man stödjer. Och ja, det är ren och skär jävla ondska att försvara rätten att utnyttja barn eller svaga, bara för att man anser att det är en rättighet.


På samma sätt som det är ondska att i religionens namn försvara mord på grund av ras, kön eller tro.

lördag 19 april 2008

Nostalgi

Jag köpte på mig lite skivor som jag saknat på cd ett tag. Edge of Sanitys “The spectral sorrows” och Queensrÿches “Warning”. Jag äger givetvis “The warning”, eftersom att det är en av bandets bästa skivor, det är alla skivor fram till ”Opperation: mindcrime”. ”Empire” är bra och har inga egentliga brister. Men det är en upprepning av ”Opperration: mindcrime”-skivan. Hur som helst är det är kul att återupptäcka gamla skivor. Edge of Sanityskivan var, då den kom, en av mina favoriter. Den hade ju en cover av Manowars ”Blood of my enimies”, och på den tiden tyckte jag inte att Manowar var så fruktansvärt genanta som jag senare började tycke. Låten är bra i alla fall. De kunde göra bra musik bland alla pinsamheter.


Edge skivan fick mig att minnas en tid då brevskrivande var centralt i mitt liv, då man skickade kassettband mellan varandra för att byta musik och var en del av en världsomspännande musikscen. Idag finns Internet och jag har inte den blekaste aning om ”undergroundens” utseende idag.


Det är lustigt hur tiden går. Jag har inte kontakt med någon av de människorna idag. Utom en. Låt oss kalla honom 32-åringen - eller sundsvallaren. Människor har börjat falla ifrån, bland annat min sambos bästa kompis, som var en av de karaktärer som de flesta kände till och uppskattade. Hon hade en rolig tidning och var en av få tjejer i scenen. Vila i frid, bruden!


Två små, till synes meningslösa, plastbitar. Så många minnen.

söndag 13 april 2008

Bra band och dåliga val

Vissa grupper förstår inte sitt eget bästa. Ta bara Iron Maiden som exempel, de skulle ersätta Bruce då han hoppade av för att begå solokarriär. Iron Maiden är världens största heavy metalband. De skulle kunna ta vilken sångare som helst. De tog den sämsta som fanns att tillgå. Ingen skam skall falla på Blaze, han gjorde vad han kunde och det var inte han som valde in sig i bandet. Nå, det ordnade sig till slut. Och det finns de som hävdar att en del av sakerna de gjorde tillsammans inte bara är dåliga.


Iced Earth är ett annat exempel man kan orda om. De har bytt sångare tvåtusen gånger. Eller fyra (fem) i alla fall. Först hade de en sopa som faktiskt var i samma klass som Blaze. Sen tog de in en kille som var helt lysande. Han fick sjunga på mästerverket ”Night of the stormrider”, deras andra platta. Sen dog bandet i fem år innan comebackskivan ”Burnt offerings” tag dem tillbaka till ”massorna”. En ny sångare hade de också. Skivan var enligt mig ojämn men ganska bra. De fortsatte på inslaget spår, en rad ojämna skivor med denna, mr Barlow, på sång. Peaken kom på ”Something wicked this way comes” där den avslutande låttrilogin var det bästa de presterat sen andra skivan. Det var dock bara tre låtar, resten var i vanlig ordning ojämn.


Efter en massa halvmesyrer till skivor och datumet 11/9 2001, valde sångaren att sluta för att jobba med homeland security. Han kunde gott och väl ha stannat där, för han ersattes av en gammal favorit, Ripper Owen, ett tag i Judas Priest och innan det i bland annat Winters Bane, vars skiva ”Heart of a killer” är kanonbra - hans karriär ligger även som grund för filmen Rockstar - jag blev glad eftersom att sången varit Iced Eaerths akilleshäl under hela deras karriär, och bortser man från fadäsen, ”When the eagle crie” från ”The glorious burden” är det deras starkaste skiva någonsin.


Fadäsen är en vidrig, rasistisk, skitlåt om hur synd om USA det är. Stryk ska de ha.


De följer upp den skiva med att göra en forsättning på de tre låtar som ägde på ”Something…” Kalas med andra ord.


Om det inte var för en sak, Matt Barlow ville komma tillbaka till bandet. Han var uppenbarligen välkommen eftersom att Ripper (Tim) fick gå.


Fakta: Barlow KAN inte sjunga i samma tonläge som Owen, han har inte heller en röst som ens är i närheten, styrkemässigt, av Tim Owen. Så varför kickas han då? Som i fallet Maiden valde de med hjärtat, vilket är helt i sin ordning. Men rent musikaliskt är det en katastrof.


Nu ville det sig inte sämre än att Tim har fått ta över micken i Yngwielägret. Så jag är inte helt missnöjd. Hans nya skiva är på g och jag längtar som fan!


Iced Earth är ett mediokert band igen och mästerverket ”The glorious burden” kommer att förbli en parates tillsammans med ”Night of the stormrider”. Skivan ”Framing armageddon” är lite kladdig; konceptskivor blir oftast det om man skall lägga in allt mellanfjask som behövs. Ingen toppar Queensrÿche!