Det finns ett par inlägg i denna bloggs historik.
De flesta handlar om lögner. Anledningen är den enkla, för att få igenom människofientlig politik måste man ljuga. Moderaterna tar inte ansvar, de underlättar för näringslivet att sparka på utsatta. Sd tar inte ansvar, de är rasister och de mest primitiva idioter som finns, deras politik leder till en antidemokratisk fascistisk stat. De är farliga, livsfarliga faktiskt.
Men, allt detta har jag sagt så många gånger att jag inte orkar läsa mina egna ord. Jag utvecklas inte. Jag hatar det.
Så, nu fokuserar jag på något trevligare. Åsikter om kulturella uttryck.
Och Auberon.
lördag 12 december 2015
torsdag 10 december 2015
Nämen vad?
Idag dömdes en sverigedemokrat för hot mot kvinnor.
Kvinnor som de annars påstår sig vilja beskydda från våldtäkter av invandrare.
Den här snubben hade hotat dessa kvinnor. Med våldtäkt.
De logiken ger jag ingenting för.
onsdag 28 januari 2015
Av allt dumt...
Jag suckar djupt efter en märklig konversation.
Jag får ofta känslan att alla konversationer jag deltar i blir märkliga. Mina ståndpunkter är enkla, man bör ej, för egen vinnings skull, skada eller såra en annan människa.
Om det är kärnan i det jag säger, så är ringarna som bildas runt dem alla beroende av just detta. Det är därför jag är socialist. Men de märkliga argument jag bemöts av är: lev som du lär, delta inte i samhällets förtryckande strukturer om du inte vill vara med att förtrycka.
Detta sägs av folk som enligt egen utsago håller med mig i sak, men står längre till höger.
Den värld där jag kan välja bort samhället runtomkring mig finns dock inte. Jag har varken råd att handla allt ekologiskt eller välja produkter tillverkade av människor med rimliga löner. Vi bygger vår konsumtion på det faktum att vi kan utnyttja människor i länder utan lagar eller regler som skyddar människorna från fruktansvärda orättvisor, och ibland till och med döden. Dessa orättvisor försvaras med komplicerade regler som hänvisas till så fort minsta möjliga kritik kommer. Och bevisbördan hamnar alltid på den svage.
Deras - mina samtalspartner - försvar för sitt egna ställningstagande är ofta: jag kan inget göra, så jag försöker inte ens, du är en hycklare som försöker.
Ett argument så dumt att det faktiskt inte förtjänar bemötande, varför skulle det vara dåligt att försöka förbättra något? Med den argumentationen skulle vi fortfarande ha slavar, eller statare - de kan inget göra, så de försöker inte ens.
Först och främst så kan man göra något. Man kan välja ett politiskt parti som driver frågorna man brinner för. Man kan engagera sig aktivit eller passivt i en förening eller starten egen. Man kan gå med i facket, som ju kämpar för bättre arbetsvillkor.
Att skänka pengar kan vara en metod, men då ska man ha pengar att skänka. Och jag tycker att skatterna vi betalar ska räcka, det är därför jag väljer ett parti som står för utjämning av systemets orättvisor, snarare än en ökning av desamma.
Men i en värld styrd av företag, genom snillrik lobbyism, är givetvis det ekonomiska incitamentet starkare än humanism och miljöansvar.
Detta, det gör mig galen.
På återseende!
Jag får ofta känslan att alla konversationer jag deltar i blir märkliga. Mina ståndpunkter är enkla, man bör ej, för egen vinnings skull, skada eller såra en annan människa.
Om det är kärnan i det jag säger, så är ringarna som bildas runt dem alla beroende av just detta. Det är därför jag är socialist. Men de märkliga argument jag bemöts av är: lev som du lär, delta inte i samhällets förtryckande strukturer om du inte vill vara med att förtrycka.
Detta sägs av folk som enligt egen utsago håller med mig i sak, men står längre till höger.
Den värld där jag kan välja bort samhället runtomkring mig finns dock inte. Jag har varken råd att handla allt ekologiskt eller välja produkter tillverkade av människor med rimliga löner. Vi bygger vår konsumtion på det faktum att vi kan utnyttja människor i länder utan lagar eller regler som skyddar människorna från fruktansvärda orättvisor, och ibland till och med döden. Dessa orättvisor försvaras med komplicerade regler som hänvisas till så fort minsta möjliga kritik kommer. Och bevisbördan hamnar alltid på den svage.
Deras - mina samtalspartner - försvar för sitt egna ställningstagande är ofta: jag kan inget göra, så jag försöker inte ens, du är en hycklare som försöker.
Ett argument så dumt att det faktiskt inte förtjänar bemötande, varför skulle det vara dåligt att försöka förbättra något? Med den argumentationen skulle vi fortfarande ha slavar, eller statare - de kan inget göra, så de försöker inte ens.
Först och främst så kan man göra något. Man kan välja ett politiskt parti som driver frågorna man brinner för. Man kan engagera sig aktivit eller passivt i en förening eller starten egen. Man kan gå med i facket, som ju kämpar för bättre arbetsvillkor.
Att skänka pengar kan vara en metod, men då ska man ha pengar att skänka. Och jag tycker att skatterna vi betalar ska räcka, det är därför jag väljer ett parti som står för utjämning av systemets orättvisor, snarare än en ökning av desamma.
Men i en värld styrd av företag, genom snillrik lobbyism, är givetvis det ekonomiska incitamentet starkare än humanism och miljöansvar.
Detta, det gör mig galen.
På återseende!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)