onsdag 29 februari 2012

BOK: Kee Marcello Rockstjärnan gud glömde, med Stefan Johansson





Då har jag tagit mig igenom Umeås största rockstjärnas biografi. Rockstjärnan gud glömde. Vilken jävulskt bra titel, för är det någon musiker som blivit misshandlad medialt och av fans - den mest kritiserade Europplattan är ju tveklöst Out of this world - då är det Kee/Kjell som har blivit det. Out of this world är måhända trist, så kritiken mot skivan är inte orättvis, men den ska hamna på rätt ställe, inte på Kjell Lövboms axlar.

Jag måste erkänna att jag inte hade den blekaste aning om killen karriär, och då har jag ändå gjort det till min grej att ha koll på karriärer, innan jag läste boken. Jag älskar att läsa om musik och musikutövarna - oavsett om jag gillar bandet eller inte. Ok, den svenska popscenen är en relativt svart fläck på min karta, men att jag inte hade en aning om att Kjell - eller Kee som han verkar heta numera - hade spelat i Noice, det är fan skandal på min ära. Jag menar, jag vet ju saker om Umeåmusiker som ingen borde behöva veta...






Det här är alltså den senaste av rockbiografierna som jag har läst, och det här är helt klart den mest personliga, kanske också den bästa efter the dirt? Det står inte mycket om de andra medlemmarna i Europe. Inget elak är skrivet, men ärliga saker finns det gott om. Mycket självkritik, och en massa galenskaper. Precis som Lemmys biografi är det mer berättelsen om bokens författare man får ta del av, med den stora skillnaden att Kjell/Kee ta mig fan verkar ha valt en perfekt titel till sin bok. Han är verkligen rockstjärnan gud glömde. Visst, man kan inte säga så, och sen läsa om de snurriga och galna upptåg som han deltog i - det finns många som aldrig fick ha så roligt, om man är lagd åt det hållet, men, det som kom efteråt. Pengarna som han blev blåst på, flera gånger - sättet han blev sparkad ut Europe på, och så vidare. Det är inte utan att man får sympati för huvudpersonen.

För mig som Umeåbördig är läsningen dubbelt underhållande. Jag vet ju exakt vilka adresser han pratar om, då han beskriver sin ungdom, och han gick i skolan i samma lokal som jag sålt hans skivor från, men det är en annan historia. Att vi dessutom bott grannar - med tio års mellanrum förvisso, ja, för mig är det fint och roligt.




V-slätt, Umeå. Foto av Radiogirl



Jag har givetvis letat upp en del demolåtar som Kjell/Kee berättar om, och seriöst, Prisoners in paradise kunde ha varit så jävla mycket bättre, och det är en bra skiva. Speciellt om de slängt skitlåten I'll cry for you och Halfway to heaven rakt åt helvetet, och tagit med Wild Child, Yesterdays news och så vidare. Sök på Le Baron Boys på Youtube.



Boken är givetvis inte lika galen som Ozzys bok, eller lika historisk som Lemmys, men den är den mest skärpta av dem. Roliga saker i boken är ju bland annat då Kjell/Kee kritiserade Pinochete, och sen faktiskt klarar av att försvara det! Olof Palme finns med i boken, då han umgicks med den lokalt kände Hilding Lövbom, socialdemokrat och pappa till Kjell/Kee. Som tänkande människa är det befriande med en musiker som vågar ta i problematiska frågor och ta ställning. Allt för många nöjer sig med att vara feg eller inställsam. Ni kan dra åt helvete. Här har vi en arbetarklasskille, son åt en familj som fick flytta på grund av sina politiska åsikter. Folk fattar inte att det fortfarande är ett problem att ta ställning i den här världen.

Jag hoppas att boken ger Kee en rikare tillvaro, och att han hittar ett band som kan ta tillvara på den otroliga talang som han har. För den här boken, som var jävligt bra, gav verkligen mersmak och respekt. Det handlar ju faktiskt om en kille som bara vill spela musik och är jävligt driven. Knarket och vansinnet blev den frukt han skördade från sitt spelande.

Europe är sveriges största hårdrocksband. Vill man läsa om det, och en massa mer,  då är det här en bok att luta sig mot. Gillar man rockbiografier är det också en bra läsning, för den är bland det bästa i den genren.

Cd.on har den.


Författarna

tisdag 28 februari 2012

Nu, idag, igår, då - och så då sen. Eller imorgon.

Efter en trög, men skön helg, där allt vad nätengagemang heter har försakats är jag tillbaka. Han man ingen lust ska inte göra det. Det så alltid någon. Och vem denne någon var har vi ingen aning om.

Allt som är sagts är ju klokt. Problemet är att dårar har försökt tolka det. Jag är övertygad. hur skulle annars ett så vackert ord som multikulturell få en så negativ klang? Kultur är ju det som får jorden att snurra - och mig att försvara dess rätt att snurra.

Nu ska jag återgå till skuggan. Ett tag. Jag läste ju lite böcker i helgen. Det måste jag dela med mig av.

Eftersom att jag kan.

Nu: vansinnet.

onsdag 22 februari 2012

Att rasa mot Lennart är lika dumt som att slicka på en metalstolpe i 40 grader minus

Just det.



Jag antar att ni har läst det. Umeås kommunalråd Lennart Holmlund sa några, snällt sagt, inte så genomtänkta ord om den före detta knarkaren Whitney Huston. Han får nu det mediala drevet efter sig. Eller drev och drev. Det är några idioter ur den lilla klick journalister i 08-området som verkar förnärmade. Oklart över vad. Förnärmade är de. Jag har bara en sak att säga: jag är sjukt snorig, min hjärna känns som diaré, men lika IQbefriade som er klarar jag inte av att bli. Om vi vore musik skulle jag vara Meshuggah och ni Poison - det amerikanska bandet, inte det tyska. Det svältar barn till döds i onödan varje dag, men i eran värld ska vi fördöma någon som INTE HADE FEL, även om han sa det på ett plumpt sätt.

Whitney är en nolla i min bok. Inte för att hon knarkade, utan för att det hon gjorde var ungefär lika djupt som nåt som inte alls är djupt. Jag gillade helt enkelt inte det hon gjorde, det tilltalade mig inte. Jag brukar annars gilla knarkare som gör konst, det är inte så sällan knarket som gör konsten bra; lidande människor och galen kreativitet går ofta hand i hand. Och för att citera Bill Hicks: jag vill att mina favoriter blöder, jag vill att de mår så dåligt att de skjuter sig själva på scenen de uppträder från. Det är äkta. Det är inte fejk. Whitneys största hit var en cover. Deep shit man.





Nåja. Det är som sagt inte så viktigt, men det stör mig å det grövsta.

Med det sagt: Lennart är ingen favorit han heller. Jag röstade alltid på Jonas då jag bodde i Umeå. Förhoppningen är att han ger mer pengar till vård av narkomaner och andra missbrukare. Då har nåt gått kommit ur skiten.

Det är jobbigt att vara sjuk då man nyss fått ett nytt jobb. Man vill liksom inte inleda sin nya provanställning med att sjukanmäla sig. Och de pengar man förlorar... Nej. Åt helvete med att vara sjuk.

Jag orkar inte skriva nå mer idag. Men jag är jävligt snygg med papper som tamponger i min näsa.

En som skriver bra om krogmomsen är Simsalablunder. Klicka er dit. Läs.

Trekant


söndag 19 februari 2012

McModerat, del jävlar i mig jag vet inte. Hundra?




Alla som äter på Mcd lägger pengar i m:s ficka. De som inte tror på det är naiv å det grövsta.

Eller vad säger ni om vansinnet?

Om partibidragen blir offentliga, då kommer vi att få se något som alla redan vet.

Fler dumma samarbeten? Kliv på länken och läs.

Yngwies sångare del 2: Joe Lynn Turner

Jag skrev en otrolig text om sångaren Mike Vescera, och tänkte att jag ska skriva lite om de andra vokalisterna som passerat revy i Yngwie Malmsteens Rising Force. Nu kör vi vidare med den hårlöse/perukbeklädde J L Turner.



Kanske var det Dreaming han sjöng här?



Om ni lyssnar på hårdrock, och det tar jag för givet att ni gör om ni är här, känner nig garanterat till att den här sångaren kommer från Rainbow och Deep Purple. Ok, han sjöng i Deep Purple EFTER sin sejour hos gitarrgalningen. Innan Ranbow sjöng han med för mig helt okända Fandango.

Joe Lynn Turners medverkan i Yngwies band sträcker sig till Odyssey, liveskivan Live in Leningrad och två låtar på coverskivan Inspiration.




Ödmjukheten på killens skivomslag!


Jag gillar egentligen inte killen sång, han har en bra röst, men det finns så många bättre sångare där ute att jag ofta bara rycker på axlarna åt killen. Orättvist? Kanske.

Odyssey är en av Yngwies sista klassiska skivor, om man frågar gemene man. Frågar man mig är det en av de svagare skivorna från gulderan. Den är bra mycket bättre än Trilogy. Med det sagt lämnar vi jämförelserna därhän. Odyssey har två låter jag inte klarar av. Världshitten Heaven tonight och Hold on. Sen är det idel bra skit. Inledande spåret Rising force är en av killens bästa låtar, och sen är det en hittparad utan jämförelse. Dreaming är en ballad jag faktiskt gillar. Mest beroende på Yngwies gitarrspel, i och för sig, men ändå. Bite the bullet, Riot in the dungeons, Deja Vu, Crystal ball och så vidare.





J L Turner gör ett bra jobb på liveskivan Live in Leningrad också. Och det är nog det snällaste jag kan säga om sångaren. Han är helt klart en adekvat heavy metalsångare, men skulle jag starta ett band skulle jag inte ringa Turner för att lägga sången, då känns en annan Yngwiesångare närmare till hands: bandhoran Mats Levén.





Joe Lynn Turner brukar ofta påpeka att han inte gillar Yngwie, men att han i alla fall var med på snubbens bästa skiva. Yngwie brukar säga att Turners texter är de sämsta som presterats. Båda killarna har fel. Yngwies texter är i princip alltid värdelösa, och den bästa skivan är tveklöst Alchemy.





Nu vet ni.

lördag 18 februari 2012

Idag ska jag fan lyssna på musik. Hela dagen.

Då musiken rullar i mina öron - just nu är det Nationalteatern - kan jag inte låta bli att må gott. Jag menar, vem vill inte lyssna på bra musik och samtidigt njuta av en trevlig vintervy utanför sina fönster? Ja jag vill då det.

 Inte min utsikt. Men en gryning i Märsta!



Auberon har ingen trummis för tillfället. Det slutade med knas, men Ibbe kommer att lyckas med vad han än tar sig till, efter Nils Fjällström finns det nog ingen som slår killen på fingrarna. Lycka till kamrat! Men i Auberon är du inte välkommen. Gott så.

Sen var det resten av världen. Min nya chef är trevlig och mina nya arbetskollegor är roliga. Vad kan man mer begära? Jo, att han som kommer från Vindeln ska förse mig med skinkan som smakar som skinka ska smaka.

Sen är det osten. Jag har en pågående diskussion med kamrat C, om vilka ostar som skall avnjutas och varför. Vi kan inte enas, men vi har jävligt kul då vi är oeniga.

Sen har jag insett att jag för tillfället är den minst trendiga människa som finns. Det betyder alltså att om fem eller tio år så kommer jag att vara det nya svart - igen. Varför ska man ändra på ett vinnande koncept? Livet är en fest! Ok, inte om man bor i Syrien, men i Upplands Väsby!


fredag 17 februari 2012

Phonetic We don't care

Då jag vill skriva om musik är det alltid någon som våldtar min hjärna. Nu sitter jag och dricker öl, samtidigt som jag försöker se till att mina tjejer har det bra i det andra rummet, ja, då ringer Peter och säger att han har en ny video ute.

Kingen! Peter aka Phonetic är sveriges bästa hemlighet inom hip hop.



Musiken är hysterisk. Helt annorlunda från den superba skivan ha gjorde med Hoova. Det här påminner om... The Streets första skiva. En av världens bästa skivor.

Jag har hyllat tidigare.

Lyssna! Upptäck.

Lovecraftfestival

Farbror skräck - Skräckmästarens berättelser om kosmisk fasa och människans obetydlighet gavs ut som 1920/30-talets tidstypiska kiosklitteratur. Howard Philips Lovecraft (1890–1937) framstår idag som epokens främste skribent.

I sina bästa stunder överskrider hans ofta svulstigt ordrika berättelser alla genrebarriärer och blir något mycket mer än de till synes grundläggande beståndsdelarna.







Japp. Ni läste rätt. Helt plötsligt är herr HP det nya svart även för folket utanför vansinnets snäva dörrar.

Kolla här.

Det är alltså inte bara böcker som släpps i parti och minut, eller de stumfilmer som H P Lovecraft historical society släpper som kommer att glädja en störd människa. Nu kan vi gå på kulturhuset och dväljas i skräck och ren jävla ondska.

Nu kan vi se filmer som The call of Cthulhu på BIO!

Alltså, om man inte får för tidig utlösning nu, då får man det aldrig.

torsdag 16 februari 2012

Ett minne av ljuset

Ett datum är satt.

8 Januari. Jorden får inte gå under före (eller efter).

Då släpps den. Boken jag väntat i över 20 år på.

A memory of light.





Källa.

En gång blev jag rånad

På den här skivan.



Och jag såg just att Dio var med och skrev den här låten. Vilken härlig grej på en kväll.

Ilskan. ILSKAN!

Så fort jag får upp lite tankar som jag vill utveckla på denna, världens mest perversa blogg - försvinner uppkopplingen.

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att det var någon nyliberal galning bakom det hela. Jag har ju krupit in under dras skinn. Jag gillar att de verkligen inte kan försvara sig eller sina argument med annat vansinne än att dra upp någon obegåvad slutsats som lutar sig mot en tänkare från 1700-talet. Eller så drar de till med: skatt är stöld och våldtäkt. Lägsta nivån...



Nej, nyliberaler. Skatt är ett sätt att fördela rikedomarna så att även de människor som tar de jobb ni vill ska vara gratis för arbetsgivaren, så att även dessa människor ska kunna gå i skolan, få vård och ha möjlighet till basal frihet. Men just den friheten är inte rätt, enligt er. Det finns väldigt mycket forskning som visar att det är det bästa sättet att ha ett fungerande samhälle på - det finns även forskning som är sponsrad av de arbetsgivare jag nämnde, och vantolkad av er, som visar på motsatsen. Jag tror faktiskt att ni förstår hur det ligger till. Men pengar pratar och ni lyssnar.

Jag HADE tänkt skriva om musik idag. Spinna vidare på mitt senaste Yngwiekoncept. Men orka, livet tar all energi och ork från mig. Jag ägnar tiden åt att älska familjen, men då man oftast skriker rakt ut då någon avlönad lögnare från till exempel timbro, valt att ljuga på bästa sändningstid... Eller då Svt för första gången kritiskt granskar regeringens statistikfiffel - ja, då känns det pliktskyldigt och inte alls så djupt som det faktiskt måste vara; det är vår makt de granskar, inte fan ska de väl släta ut kritiken då? Är det Berlusconi och Rupert Murdoch som styr landets nyhetsutbud?



 Lampa - inte hos mig


Och sen när är en intresseorganisation någon man vänder sig till för seriösa kommentarer? De får betalt för att tycka. Kanske, bara kanske, är det dessa pengar som bestämmer vad de tycker... Tror ni inte det?

Ja. Eller, nej. Man blir förbannad för mindre. Hade en debatt i bakgrunden - vansinnet då en moderat försöker kleta fast Nordkorea vid Jonas Sjöstedt. Alltså, någon jävla måtta får det fan vara. Jag förstår att det kräver att man är seriös med sina åsikter om man ska kunna argumentera för dem, men alltså, har man inget bättre att komma med - håll käften. Allvarligt. Håll käften. Nu!

Nu måste jag tröstdricka lite te och diska lite. Då släpper nog den ilska som dessa finnanshoror framkallar.

Dessa äpplen låter hälsa

Att: vi hänger kvar!




Jag tänker på Vägen, och blir dystopisk i sinnet.

tisdag 14 februari 2012

Bok: Mille Markovic: Biografin av Beata Hansson & Deane Rauscher

Jag är ju, som jag brukar säga påpeka, en av stormtrupperna till bokförlaget Vertigo. Det innebär att jag får alla deras böcker hemskickade till vad som känns som oärligt låga priser. Jag måste omgående påpeka att jag faktiskt inte är intresserad av allt som Vertigo släpper. Ändå har det inte velat sig bättre än att jag sitter och bläddrar i exakt alla böcker som kommer hem till mig.

Det är faktiskt perfekt. För ibland behöver man - och med man menar jag mig själv - läsa något som man (jag) inte hade läst annars. Det blir lätt förutsägbart annars.







Mille Markovic var för mig inte en existerande människa; han fanns inte för mig, innan jag såg att en bok om honom skulle komma ut på Vertigo. Jag var helt ointresserad av skiten. Jag menar, någon som sett och tagit del av paddan som kallar sig kungen, av dennes smutsiga klubbliv... Nej. Jag bryr mig inte.

Men då boken hoppade ner i brevlådan, och jag slet upp paketet, kunde jag inte låta bli att bläddra lite, och hux flux satt jag och läste.

Mille Markovic: Biografin, är en annorlunda bok. Jag har läst biografier om rockstjärnor, men det här är nog det enda jag läst som handlar om en brottsling, om man inte räknar rockstjärnornas knarkande som brottsligt. Det här är en bok om en gangster. Markovic kallar sig själv för domare, polis - som en slaggs verklighetens Judge Dredd. Flera gånger under läsningen kom jag på mig själv att tänka: hur kan man lita på en brottsling? Hur ska man veta vad som är sant och vad som är överdrivet - och vad som är rena lögner?

Förordet i boken är skrivet av Jerzy Sarnecki, och det är väl egentligen där man inser varför man ska läsa den här boken. Det är inte för att läsa sliskiga detaljer om kungen - jag ogillar monarkin så det räcker utan att behöva läsa om vad dåren till kung har haft för sig. Det är liksom inte det mänskliga som brister i monarkin, det är själva arvsvansinnet och det genuint odemokratiska i det hela. Jerzy påpekar att man kan lära sig nåt av det öde som är Milles, och det kan man absolut. Jag tänker på de dåliga förhållandet till fadern, moderns tidiga och mystifierade död - något som är en röd tråd genom hela boken. En polis, som ej är namngiven, vill inte ställa upp på en intervju, för han anser att man glorifierar det olagliga beteendet.

Jag tycker nog inte att det glorifieras, men jag förstår hur polisen tänker. Däremot ser man brottslingarna lite närmare, och alltså lite naknare. Deras svagheter är de vanliga. Stolthet och ren dumhet. Deras styrkor är också de de vanliga - kanske är det sant som jag läste lite löst i Aftonbladet om boken, att det är en klichébild av en gangster som målas upp. Jag tar den slutsatsen lite längre: det är klart att det är en kliché, det är nästan alla brottslingar. Man VET att de saknat trygghet, man vet att de är stenhårda utåt, men mjuka som mjölkfisar inåt. Det ligger i sakens natur att de är klichéer, det är också ett starkt argument för det sociala engagemanget. Utan trygghet blir man en utåtagerande människa. ADHD nämns, kliché det med, men logiskt, sett till historien. Psykiska besvär anas, och, ja, det är ju uppenbart att det finns sådana med i bilden med tanke på vissa brutala övergrepp. Att beskriva Milles öde som en kliché är nog väldigt nära sanningen, men inte något som gör boken dålig för det.

Man kan läsa den här boken av många anledningar: den är lättläst, den bläddrar blad själv, nästan, och den är faktiskt lite rolig. Sen är det lite snaskigt skvaller om Björn Borg och kungen i boken. Bara det gör ju boken lite intressant, om man gillar sånt. Sanningshalten är nog rätt stor. Men, ta det med salt. Det gjorde jag. Jag hade ändå kul då jag läste.

Jag gillar att läsa. Den här boken ändrade inte det.

Vertigo blogg. Boken för beställning.

måndag 13 februari 2012

Oliver Twist - 1838 = Grekland 2012

Jag har läst mycket dumt om skulderna och turerna i frågan om Grekland och deras skuld. Jag har nästan inte läst nåt som varit trovärdigt, eftersom att det mesta handlat om bortskämda, lata greker.

Greker är det folk som jobbar näst mest i Europa.

De ska också ha någon slags superpension från det att de är 50.

Lögn och förbannad dikt.

Vem ljuger och varför? Det är inte utan att man undrar. Man brukar alltid kunna spåra vansinnet till pengarna. Det är faktiskt alltid så. Inget krig har utkämpats av strikt moraliska skäl. Det är pengar i form av naturresurser eller makt och landhunger, som i ett senare skede renderar i pengar.

De som tjänar pengar på Greklands kris är de som är ansvariga för finanskrisen som bröt ut 2008.

Egentligen undrar jag varför jag skriver det. Ni som håller med mig, generellt, är tillräckligt begåvade för att ha läst er till denna information redan. Det är de rika i landet som skitit i att betala skatt, som myglat till sig pengar de inte varit förtjänta av. Vi har sett det förr. Vi ser det i sverige nu, i och med regeringens välsignelse åt att rikskapitalister ska få STJÄLA våra skattepengar.



Utveckling - enligt de konservativa



Ni som inte håller med mig, ni är antagligen lite för dumma för ert eget bästa, eller så skiter ni i de stölder - och det förtryck - som pågår, för att ni gillar det.

Men är ni hjärtlösa nog för att skita i det faktum att Grekland har gått tillbaka till 1800-talet? Tycker ni att det är ok att de finansinstitut som följer Chicagoskolans vidriga nyliberalism har gjort så att det finns greker som måste lämna bort sina barn för att de inte har råd att försörja dem? Tycker ni att det är ok att ER politik lett till att människor skäms så mycket över den situation er politik satt dem i, att de lämnar sina barn anonymt vid barnhem?

I så fall är ni ovärdiga som människor.

Jag skulle vilja träffa er. Personligen. Och prata ut. Ordentligt.

Borgerligheten för mänskligheten med full fart rakt, in i dåtiden. För att det är det de vill; jämlikhet är dåligt enligt dem. Rättvisa är orättvist om man inte får komma undan det ansvar som ett mänskligt samhälle kräver. Skatter är satan, enligt dem.

Jag har en låt på det.

söndag 12 februari 2012

Kissie, slott och tjock murare.




Hur många hade trott att man skulle kunna hitta MER hyllningar till vansinnet som är Kissie på min blogg?

Ja, inte jag i alla fall. Men den här bilden kommer från hennes blogg, och jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Nu är det i alla fall så att denna knegare - jag alltså - har gått och fått nytt jobb. Nu ser min arbetsmiljö ut så här:




Om man vill se hur absurt det ser ut då jag är med på dessa bilder, ja...





Min kroppshållning - spana in snyggmagen! Ah. Och att jag har en påse under armen - allt gör bilden bättre.

Nu vet ni.

Dags att gå ut och åka pulka.

lördag 11 februari 2012

Yngwie Malmsteen - en smal översikt

Jag har skrivit om min svenska favoritmusiker rätt många gånger nu. Det mest utlämnande måste ha varit texten där jag går igenom hela karriären, ett inlägg som skrevs just innan jag hade lärt mig att hantera bilder och youtube. Ett något torftigt inlägg alltså. Jag lade till lite bilder nåt år efteråt. Här.

Det inlägget följdes av en recension av skivan Perpetual Flame, som jag just hade fått tag på (alltså, jag lyssnar på en skiva i en månad innan jag anser mig ha riktiga åsikter om den). En recension där jag ger er den perfekta låtordningen till skivan, eftersom att den befintliga är värdelös.

Jag vet inte om det är killen obefintliga ödmjukhet, eller hans fantastiska musik som gör att jag älskar honom så mycket. Dock, båda egenskaperna är hysteriska!

Det är ofta ett problem med Yngwie, killen är så pass bra på det han gör att han blir kritiserad för det. Han spelar snabbt och tekniskt, vilket de som spelar långsammare och mindre tekniskt attackerar honom för. Som om det ena automatiskt skulle göra det andra bättre eller sämre.

Jag vet dock att en poäng med Yngwie, som gör att jag faktiskt inte blir less, är att han byter sångare så ofta. Det gör att alla skivor får en egen identitet. Visst varierar Yngwie sig mellan skivorna, men de gånger skillnaden endast ligger i ljudet och sången, kan det vara fräscht att höra en ny röst på Yngwies tradmarkriff.

Man HÖR att man lyssnar på Yngwie. På samma sätt som man hör att man lyssna på AC/DC. Ibland är det lite svårare dock, som på skivan Facing the animal.

Nå. Nu ska jag fördjupa mig lite i de olika sångarna som skrålat på killens skivor.


Mike Vescera - han har klippt sig. Oklart om han skaffat jobb dock



Och, för att ta det i en så besvärlig ordning som helst, ska jag börja med Mike Vescera. Mike sjöng på Yngwies skivor från 94 och 95. Seventh sign och Magnum opus. Seventh Sign är en lite mer bluesinfluerad skiva än den neoklassiska gudens andra skivor. Magnum Opus följer i samma fotspår, men är lite rakare än föregångaren.



Så var är då Mikes gåva till Yngwies diskografi? Ja. Jag har alltid tyckt att Vescera är en kompetent sångare, även om jag alltid haft lite problem med det överdrivna vibrato han bjuder på. Ändå att jag gillar honom. Jag föll första gången för det han gör då jag hörde Obsessions skiva från 1987- methods of madness. Sen glömde jag bort honom fram till nyheten om hans medverkan på kommande Yngwieskiva. Ja. Det bör ju ha varit 94.

Efter Yngwie har Mike hattat runt i många olika projekt. Bland annat var han med och sjöng på ex-Helloweengitarristen Roland Grapovs soloskiva. En skiva jag aldrig hann lyssna på innan den försvann i en flytt. Typiskt. Obsession har startat om, som de flesta andra band från 80-talet. Han har nåt projekt som spelar metalversioner på japansk, tecknad filmmusik. Det ska jag lyssna på eftetr jag postat det här.


En ung sångare


NI ska lyssna på de låtar som finns i inlägget ni läser just nu.



Nästa sångare till rakning? Ingen vet.

fredag 10 februari 2012

Så många bra idéer.

Och inte en enda är genomförbar. Pga lat.

Jag såg att sambon, den fantastiska kvinnan Feline som jag älskar, hade lyssnat på en Yngwieskiva. Ja.

Det är en bra skiva.

Den har, som nästan alla andra Yngwieskivor, de tre självklara låtarna. Alltså, tre superlåtar, som lätt skulle platsa på en samlingsskiva av typen best of.

Jag tror att imorgon ska jag bjuda på en lite Yngwiegenomgång. Sångare för sångare.

Vi avslutar det här med första låten från den skivan: Vengeance:

torsdag 9 februari 2012

As the world turns - days of ...

Jag satt och kontemplerade vansinnet igår.

Det slog mig att den minst sålda dvd-boxen är tiotimmarsversionen av "Anders Borg kritiserar banker". Den är dock underhållande eftersom att extramaterialet och har en lista på vad han gjort som motverkar den något ihåliga kritiken.

Ja. Den där boxen står bredvid Reinfeldts nya verk, en bok med de enskilda fall hans politik har skapat. Den är lika tjock som nationalencyklopedin.

Ja.

Världen går på, som en jävla ånglok utan förare. ANSVAR, skriker statsministern, medan han plöjer genom arbetarmassorna. JAG TAR ANSVAR, skriker han.

Högen av kroppar betyder således ansvar.

Sen kom folket som fick pengar mot att ljuga. De som inget hjärta har, de som skulle sälja sin mor, för rätt pengar. Ni vet vilket folk jag pratar om.

De sätter sig ner, inser att världen inte har rätt utseende. Det skiter de dock i, de ändrar förutsättningarna så att de passar deras agendor. Privatisera. Sug ut. Exploater. Allt förpackat i entreprenörskap och det nya svart: ansvar, ett ord numera helt tömt på sitt forna värde.

Man skulle ha varit nyliberal. Avlönad massmördare.

onsdag 8 februari 2012

Tid för eftertanke

Jag har inte suttit vid en dator på två dagar. Det har varit redigt arbete för min del. Jag har haft tid att fundera över den förändring som skett, då jag stängt en dörr som behövdes stängas, som det så poetiskt heter.

Livet går vidare. Alltid. Nu, just i detta nu, känns det underbart!

Sampla känslan. Spara för framtida behov.

Mycket av det man funderar över prövas ur nya synvinklar, för att se om man tror på det man säger; det ska gå att ifrågasätta den information man har, inget svar har någonsin varit perfekt.

Med det sagt är det alltid roligt att se hur en del människor argumenterar; det finns de som hänvisar till tänkare från andra århundraden, andra pekar på gudar för ett par tusen år sen - men det är inte pekandet som är det roliga, det är snarare att så mycket vikt läggs vid så gamla ord. Det har gått en ganska lång tid, världen förändras, vi måste vara pragmatiska nog att möta nya rön med respekt, samtidigt som vi aldrig får glömma att vi numera kan hjälpa de som behöver hjälp, och vi måste finnas där om det behövs. Genom solidaritet kan samhället blomstra.

Solidaritet och klass. Farliga ord. För en del.

Men.

Det MÅSTE inte vara så här.

söndag 5 februari 2012

Jag och mitt schizofrena musiklyssnande. Exodus.

Upptäckt av mig!




Nu. Åt helvete med vansinnet en stund. Man ruttnar ju för mindre.

Jag har en förmåga att ledsna på grupper ibland. Det är väl inte något som bara det enskilda fallet Fredrik - jag - sysslar med, men jag gör det ganska ofta.

Anledningen är ofta utvecklingen. Antingen avsaknaden av utveckling, eller så utvecklas det åt ett håll jag inte brukar hurra för. Queensrÿche är väl det bästa exemplet någonsin, eftersom att de gick från att ha gjort världens bästa skiva till att göra skräp.

Ett annat band som jag ofta glömmer bort är hyllade Exodus. Exodus. Bandet alla hyllar, men få lyssnar på. Det är i alla fall en känsla jag får då jag läser och upplever bandet.

Jag har deras gamla skivor. På LP. Och så har jag några dubbletter på CD - för att jag saknat tillgång vinylspelare sen 1995. Förra året hade jag tillfälligt tillgång till musiken igen, men då valde stiftet att paja. Skit.

Hur som helst. Jag var sugen på hård musik, och Exodus hade en ny skiva ute. Det här var väl snart tio år sedan, och skivan i fråga var Tempo of the damned. En skiva som sett min favoritsångare i bandet, tillika Testaments första sångare (från tiden då de hette Legacy), Steve Souza.

Klart att jag skulle lyssna i alla fall. Jag lyssnade, och jag var helt stört nöjd. Jag insåg att vi hade Testament att tacka skivan för - deras the Gathering, från 1999 hade tänt en eld i röven på hela thrashmetal scenen. Jag tar fan i mig gift på att thrashmetalrenässansen hade sin startpunkt med den skiva (the Gathering).

Exodus hade alltså släppt en skiva med hård och vital thrashmetal. Mitt enda klagomål var att de kunde ha fått stämma ner, mycket mer.

Men låtarna och texterna var lysande. Bara titelspåret, Scar Spangeld banner, är en smäll i ansiktet på amerikansk förtryckarpolitik utomlands. Den som inte klickar gilla, gillar inte thrashmetal - alla thrashmetal band med lite självrespekt har en socialistisk och miljömedveten agenda på sin CV.



Efter den första låten bjuds vi på pärlor som Blacklist, War is my shepherd - jag skulle kunna fortsätta. Det är idel bra skit.

Man skulle kunna få för sig att jag tog bandet till mitt hjärta igen! Men. Nej. Jag tappade intresset efter följande, klart godkända Shovel headed kill machine. Vet ej varför, jag är väl störd.

Skivan efter, the Atrocity exhibition... Exhibit A, lyssnade jag nästan sönder. Utan att egentligen falla för den. Roliga riff, men ändå. Sista låten, Bedlam, var den låten jag avgudade, men den är lite kvaddad på skivan. 19 minuter lång, med tillhörande trams.



Ah Exodus. Bandet vars ledare, Gary Holt, numera mest är hyllad för ett inhopp i Slayer på the big four-turnén från i somras. Ge er. Killen har fan startat bay area-rörelsen. Han ska ha mer kärlek!

Av mig också. Jag ska skärpa mig! Exodus ÄR bra.

Konsten att hitta hit...

Jag har kollat lite på hur folk tar sig hit, till bloggen som hatar gud, borgerlig egoism och rasism - men som älskar musik, litteratur och all annan kultur. Ja. Bloggen heter Fredrik-d. Du läser den förmodligen just nu.

Ja. Det populäraste inlägget är ju det som handlar om finanskrisen. Det har samlat på sig några tusen klick, bara det. Kul! Jag måste läsa det och se vad jag har skrivit. Det mesta skrivs ju då jag håller på att spricka av ilska. En del saker blir lite... flummiga.

Men, de länkade besökare som lett hit är roligare.

De flesta kommer hit från Cristofers blogg. I just cant hate enough. Han är ju en mediaikon numera. Jag ser dock bara en kille med sjukt rolig humor, och bra åsikter. Bra skit är vad som bjuds på från herr Röstlund.

Sen kom läsarna från en favoritblogg, som numera är ledlagd: Illegal, imoral & fatening. Kom tillbaka, vårtsvinet! Jag saknar dina texter.

Den tredje högsta källan är Världen ska brinna, författaren Pål Eggerts blogg. Mycket bra blogg, mycket trevlig människa!

Sen är det lite blandad kompott. De är lite alldagliga, en del av dem i alla fall...

Fredrik d ligger först (vi är på plats 4 alltså). Sen en länk från DN. Borde vara från någon Dilsa-text.

Sen följer två helt obegripliga sajter. Jag vet inte vad det är, och då jag klickar mig dit får datorn tuppjuck. Jag besparar er skiten.

De SÖKNINGAR som lett hit är asroliga.

Först "Fredrik d". Inget konstigt med det.

Sen... "Kissie"?

Aja. Det vägs upp av nästa herre. "Yngwie Malmsteen". Världsklass!

"Bildt i Sudan" är en populär sökning som leder hit.

"Belinda Carlisle", "Dream Theater" kommer sen. Följt av "Che"! Hjälten från Argentina.

Sen "Cherry Garcia", "Heroes" och "Pentagon". ok Populär skit. Jag har dock inte utbroderat så mycket åsikter om dessa saker. Förutom Pentagon, i inlägget om konspirationsteorier.

Den senaste tiden leder sökningar som: "Laleh naken" hit. Hallå? Hoppas ni blir besvikna! Och... "Runkbulle". Jag vet inte vad jag ska säga. Eller, det säger väl ganska mycket om mitt språk. Världsklass!

Sen: "Hulken", "bruten fot" och "den svenska modellen".

Ja.

Slutsatsen är att jag ska nog inte dra någon slutsats. De som dras hit har hamnat på internets bakgård. Ett steg till och man kan trilla av nätet.

Jag skiter i hur det ser ut, men det ska höras och synas. Jag säger inte saker för DIN skull, jag säger det för att jag måste säga det. Jag har rätt mer ofta än jag har fel. Men jag har inga problem med att erkänna fel. Stolthet är ett ofog som jag hånar och spottar på.

Så, välkomna till fredrik-d!

Passar det inte är det bara att dra åt helvete. Eller låta bli att läsa.

lördag 4 februari 2012

ÄNTLIGEN ÄR JAG HATAD! Igen. Vansinnet strikes back!

Japp.

Av de dummaste bland de riktigt dumma.

Har ni hört?

Två av högerns vidrigaste människor, Johan Ingerö, killen som då han skrev i aftonbladet ansåg att det är bra att barn slås på dagis - och fårskallen Fredrik Segerfeldt, som blockade mig på twitter efter att jag jämfört hans lön med blodspengar. Jag ska utveckla den tanken senare. Dessa två människor har rasat... MOT MIG! In your face!

Det är andra gången jag har blivit omnämnd och hatad på nätet. Förstå gången var då jag snubblade över min blogg på flashback (ni vet, en slags Newsmill för internetmogon), och fick läsa att jag var en "PK-rambo". Det skall alltså vara någon slags rasistmotståndare som är förbannad för nazifieringen som sds popularitet medfört.

Det är alltså er som INTE är förbannade på denna vidriga återgång till 1930-talets tyskland det är fel på, inte mig. FYI. Rambo ska vi vara allihopa!

Stor jävla humor! Observera att det råder konsensus. Man ska vara snäll mot de onda, och ogilla mig, som hatar ondskan. Prisvärt!



Nå. Vansinnet.

Nu är det alltså den däringa idioten med det vackra förnamnet, Segerfeldt som rasar över min existens. Killen som satt i tv i veckan och jämförde solidaritet med nazism - pga det HAT som överklassens förtryckarpolitik innebär. Ja. Den frireligiösa tolkningen som dessa haverister gjort är givetvis: bingo, utblandad med lite indignation. De kan dra åt helvete med sin indignation.

Segerfeldt, den rabiata klåparen, drog ju sin tes om hur dålig löneutvecklingen var PGA sossarna. Han körde med det moderata/nyliberala: förneka fakta som är jobbig, och lyft fram fakta som inte stämmer. Klart man kan visa bra saker då. Det finns ju moderater som på fullt allvar använder sig av den ickevetenskapliga första utvärderingen av jobbskatteavdraget - en icketutredning som avslutades med fotnoten: det här kan inte användas som vetenskapligt eller statistiskt underlag eftersom att den inte tagit hänsyn till något annat än att man bara jämfört hur många arbeten som fanns före, och hur många som fanns efter jobbskatteavdraget. Ja. Ni ser ju respekten för fakta som kommer från deras håll. Är det konstigt att jag ordinerar knark? Det kan ju inte bli sämre. Eller hur?

Alliansfritt beskriver högerns verklighetsförankring väldigt bra. Borg ljuger om fakta. Reinfeldt ljuger om fakta. HELA TIDEN.

De två idioterna som alltså ogillar mig, är två människor jag hatar av hela mitt hjärta. De är avlönade propagandister - lögnare. Och de gör det för dessa pengar. Sen har de mage att grina indignerat (bra ord idag, jag ska försöka använda det mer än tio gånger i det här inlägget) för att folk genomskådar deras lögner. Men killar, era 12 miljarder - de pengar som jag kallade blodspengar - det som fick Segerfeldt att snyfta - kan ni inte erkänna att ni vet att de pengarna går åt till att förstöra för facket, och för alla låginkomsttagare som finns - och givetvis förstöra de skyddskrav vi har på arbetsmarknaden? Alla andra har liksom redan genomskådat er. Det är ju ni som som står som megafoner för vansinnet. Det är NI som förstör.

Ingerö, alltså... Han och Segerfledt tar illa vid sig, då man påpekar att de pengar som gör att allt fler arbetare dör varje år, och att allt fler arbetare blir skadad på grund av den politik han går igång på, är samma pengar han köper sin mat för. Samtidigt som han alltså kastar nazistämpeln på de som kämpar för internationell solidaritet, och rättvisa. Ja. Du sköna nya värld. Pravda har aldrig passat bättre än då man pekar på deras uppdragsgivare. Eller: sanningsministeriet. Same shit. Borgerlig retorik. Det är där pengarna finns.

Kom igen era fegisar. Kom till min blogg och visa era av ondskan avlönade ansikten. Ni vågar inte. Ni har inte nog med argument på era ben för att möta den här muraren. Trots att ni får betalt för det. Lägg inte upp en länk från facebook för att era småfjantar till troll ska låtsas vara lika indignerade som er, här, våga besöka mig själva.

Jag inser att ni använder er av Benny Hill-metoden. Indignation med tillhörande klapp på skallen. Allt för att slippa bemöta ilskan och HATET ni skapar med eran förtryck ideologi.

Det säger dock mer om det faktum att ni ljuger, än om min skarpa mentala status. Faktiskt. Jag är tillfälligt ödmjuk. Det kommer inte att hända igen.

Ni har härmed gått om Johan AIDS doppad i honung Norberg, på min dumjävellista. Grattis killar!

np: We are torture division, av och med Torture Divison

fredag 3 februari 2012

Dagens vansinne från den högra kanten, från mp och... från sossarna?

Ok. Ni som anser att vinst ska få tas från skattepengar. Hur menar ni att det är ansvarsfullt? Hur kan ni påstå att det är bra att de pengar jag tjänar in till staten ska gå till rikskapitalister, samtidigt som alla - jag säger det igen - alla, vet att privata intressen alltid leder till besparingar för att maximera vinsten? Jag vet att borgarna tycker att det är det gamla goda svarta, men sossar som klickar gilla på dylikt vansinne, hur tänker ni egentligen? MP är ett högerparti, jag förväntar mig ingenting annat från dem. Men jag förväntar mig mer från de som kallar sig socialister.

Nåja.

Igår bekände furiren färg. Vad ska en undersköterska som tar hand om våra gamla och sjuka göra då kroppen tagit slut, då smärtor och leder värker på grund av tungt arbete och de besparingar som jag nämnde, som ser till att personalen alltid är på en så låg nivå som lagen tillåter? Vad ska hon göra?

Svaret från vår den förvirrade, oansvarige statsministern var: de får byta jobb.

Hånet. Klassföraktet. Vansinnet.

Jag menar, till att börja med får ju dessa kvinnor - de är oftast kvinnor - inte ut den försäkring de har rätt till. Att då sen säga åt dem som betalat det högsta priset, priset som är sin hälsa, att de helt enkelt får se sig om efter nåt annat, ja, det luktar inte bara vidrigt. Det stinker. Det är föraktfullt så inåt helvete.

Det får mig att fundera över den mentala statusen hos människan. Först tvingas man höra: ja, socialism är en fin tanke. Sen måste man stå och se på då de kommer fram till: men allvarligt, vi väljer den dåliga idén.

För visst fan är en idé som går ut på den starkes överlevnad dålig, då vi kommit så långt i utvecklingen att ingen behöver svälta, och ingen behöver gå utan kläder, om det inte vore för det ekonomiska system vi valt. Det fula systemet.

Hur tänkte ni där? Hade det inte varit bättre att sträva efter nåt bra? Ni bah: nej nej. Vi låter skitsnack och lögner råda, så länge det finns på papper.

Carema bah: vi låter gamlingarna ha det så bra. Två maträtter att välja på, sysselsättningar... och så vidare. Verkligheten: besparingar på personalen leder till att ingen har tid att uppfylla dessa löften. På TV säger de dessutom att det är ARBETARNAS fel. De är för tjocka... För smala... Har för stora bröst... Ja. Vilken landvinning. Sambon skrev om det på alliansfritt idag. Det kan vara bra att läsa det, för jag är mer intresserad av hur jävla dumma NI som gått på det här är.

Ni klagar på det. Men reflekterar aldrig över ert eget ansvar i frågan. Ja, men man kan ju inte rösta på Pol Pot, verkar ni resonera. Vem är det som indoktrinerat er i det vansinnet? De med pengar att sprida propaganda? Eller den vänster som kämpar för allas lika rätt? Dra en slutsatts, och låt mig slippa skämmas för den.

Sen har vi totalmongot Segerfeldt. Han skrev en vansinnig krönika för någon vecka sen. Där försökte han påstå att sossarna varit dåliga för arbetarnas löneutveckling. Japp. Hur kom han fram till det? Han GLÖMDE att räkna elementära saker som BETALD SEMESTER. Rätt till sjukskrivning. Rätt till RÄTTIGHETER på arbetsmarknaden. Rätt till a-kassa. Saker som inte direkt syns på kontoutdraget, före man haft otur och drabbats av livet. Ja, han jämför givetvis den ilska som hans hån skapar, klasshatet, med fascismen och nazismen. Men, det är för att han måste, inget argument han har håller för närmare granskning. Jag önskar honom inget gott.

Segerfeldt: börja med kannabis. Världen behöver det. Ät en pizza, istället för att motarbeta människans utveckling.

Och igen: om resonemanget lyder: människan kan inte vara så generös som kommunismen/socialismen kräver - kan inte komma fram till - människan är exakt så girig att det kapitalistiska systemet inte fungerar utan mängder av regler och lagar (det som kallas socialism alltså), låt oss inte välja egoismens fördummande ideologi.

torsdag 2 februari 2012

Kreator - Phantom antichrist vs Unto the locust, eller nåt.

Kreator har alltid snygga omslag!



Kreator har alltid varit ett band som jag gillat mer än man kan tro - men mindre än gemene man.

Bandet har gjort fantastiska skivor. De fyra första är allihopa smärre mästerverk. Och fram till Coma of souls - som kan vara skiva nr 5 - är bandet ledande som thrashorkester från tyskland. Nej. Jag var aldrig killen som avgudade Sodom eller Destruction. Eller Celtic Frost. Eller... Ja. För min del var det Kreator, men jag köpte fan aldrig skivorna. Varför vet jag inte. Kanske var det Mannberg i Nocturnal Rites fel. Han hade allt, jag behövde bara låna av honom om jag ville ha nåt. - och vi bodde nära varandra, gick i samma klass, samt umgicks dagligen. Ja. Det var Fredriks fel.

Jag har dock alltid lyssnat på gruppens skivor, eftersom att jag nästan bara kräkts på Renewal. Sången är undermålig. Eller, jag tyckte det då det begav sig. Nu kanske det är asbra? Men utvecklas ju. Sägs det.

Då de släppte skivan Hordes of chaos blev jag dock förvånad. Det lät som... Rage. Ni vet, tyska Rage. Speedmetalbandet som gjorde hitten Dont you fear the winter, från deras skitskiva Perfect man. Alltså. Rage var bara lite bra. De hade några bra låtar. Men Hordes of chaos var fan en heavy metal/thrashskiva. Och det var framförallt bra låtar på den.

Iron Maideninspirerade hits. Gamma Rayminnande låtar. Alltså, det var som att stiga in i twilligt zone. Fast en skymningszon där det var trevligt, inte värdelöst.

Nu är de alltså på väg med en ny skiva. Den ska spelas in i sverige. Med han, den däringa Jens Bogren. Musiken beskrivs i den här artikeln som väldigt traditionell, i bemärkelsen heavy metal. Plus en massa thrash.

Jag är såld.

Men det får mig att tänka på Machine head. Jag undrar om inte Kreator ska ha lite mer kredd för hur Unto the locust låter, än vad de har fått.

Avgör själva!



heavy metal!

och:



Ja. Kanske skulle inlägget ha haft en annan titel. Ingen bryr sig. Visst är det så?

DVD Cowboys and aliens

Det är goth med nedböjd nacke!


Det var inte skådespelarna som fick mig att hyra den här filmen. Harrison Ford har jag inte brytt mig om sen jag såg den där skräckfilmen med Michelle Pfeiffer. Den filmen såg jag 11/9, 2001.

Det har dock inget med Cowboys and aliens, att göra. Jag hyrde den för att det såg ut att vara lite aktion och lite roliga rymdgrejer. Det var det.

Så, James Bond som cowboy? Olivia Wilde som... tjej? Ja. Det funkar.




Olivia Wilde - tjej



Det är till och med så att jag gillar hur de får de flesta i filmen att se riktigt jävla smutsiga ut, som sig bör då man levde i en tid där rinnande vatten och tvål inte var en del av vardagen. Jag tänker speciellt på en scen, då en av cowboysarna ska sätta sig och skita i en flod. Det är inte ofta man får ta del av avföringsritualer i filmer. Om det inte är som scenen i Jurasic Park, där killen som jagas av en tyrannosaurus rex, sätter sig och skiter, och sedan blir uppäten, då han skiter.

Nåja. Det här är en helt vanlig aktionfilm. Den går från punkt a till punkt b utan att passera något motstånd. Berättelsen är enkel och försöker vara fin - jag tänker lite på Skyline då jag kontemplerar filmen. Skyline hade ett horribelt slut.

Handlingen är alltså den att James Bond, eller Craig, vaknar upp utan minne. Han har dock en märklig sak runt sin arm. Tre personer försöker mörda honom, och sen är filmen igång. Lite nu och då får han flashbacks av en tjej han tydligen älskat - skitsöta Abigal Spencer, känd från bland annat Mad Men.




Craig med sin James Bondgrej.



Väl inne i en stad kommer en bortskämd son till en rik knös (knösen spelas av Hans Solo), skott avfyras, snorungen får spö - ni har sett hela förloppet tidigare. In med Craig i fängelset, för att skickas iväg till Santa fe. Det vill sig inte bättre än att just då Craig och snorungen ska skickas iväg, så kommer ett rymdskepp. Då börjar manicken på Bonds handled att blinka, och hux flux är det ett vapen.

Människor tas tillfånga av rymdskeppen. Jakten tas upp, och efter det, ja, ni har sett liknande filmer tidigare.

Allt är relativt förutsägbart. Skådisarna är ok. Vi får träffa lite indianer, och det enda överraskande är väl då Craigs historia avslöjas.

Det ska jag inte avslöja här. Filmen är underhållande, men förutsägbar. Olivia Wildes roll är dock den märkligaste. Det ska jag inte heller skriva nåt om, för då sabbar jag ännu mer. Men logiken som omhuldras av hennes karaktär. Nej. Sådana svarta hål i logiken kan göra mig förbannad.

Ändå att jag gillade filmen som tidsfördriv. Och så är Sam Rockwell med i filmen. Killen för en ganska "anonym" tillvaro som skådis, men hans prestationer är makalösa. Se bara på Galaxy quest. Eller Liftarens guide till galaxen. Men mest för prestationen i Glaxay quest. Kanske världens roligaste film. Någonsin!

Det kanske ni med gör. Gillar filmen som tidsfördriv alltså. Prova! Och: Toppraffel.

Imorgon är en annan dag - kalkon!

Och nej. Det blir inte den låten på det.

Idag. Nuet. Jag såg en rolig dokumentär igår. På någon av de två kanalerna jag tittar på (svt 1 och 2), då det inte är the Big band theory på någon obskyr och sinnessjuk kanal.

Den handlade om en kille som levde ett år med vilda kalkoner. I Florida, eller nåt liknande. Det var skithäftigt. Jag är inte det minsta bekant med kalkoner. Jag vet hur de låter, men jag har varken sett en levande kalkon, eller ätit en död. De är för mig inte något annat än djuret som jänkarna offrar och stoppar upp vid deras tacksägelsedag.

Slutsatsen av det programmet var att om vi någonsin får problem med svärmar av gräshoppor är det bara att släppa loss några tusen kalkoner. Vilka jägare!

Snubben som levde med dem var skitrolig. Först berättade han hur han lärde sig att prata kalkonska, hur alla olika läten hade olika tonarter för att säga väldigt olika saker. Fascinerande! Inte för att jag inte visste att djur gör så, utan för att det är häftigt att se då det är på riktigt. Någorlunda.

Låt för denna förmiddag? Vi kör på en death metallåt. Av bandet som jag älskar, men som punkarna som kallar sig rockare i sthlm hatar. DARK TRANQUILLITY.

Fuck sthlm.

onsdag 1 februari 2012

Med en spruta i vardera arm...

...spatserar jag fram.

Ja. En spruta i vänster axel, och en i den högra. Jag borde bli frisk, är min tanke. Jag blir alltid frisk av sprutorna.

Vill ni prata kropp? Jag har lite koll, men jag kan fråga experter. Flera stycken. Jag frågar, får svar och memorerar skiten. Det är så man lär sig saker.

Skit i det.

***

Musikaliskt är det motsatsen till vad det skulle vara. Det är en annan, jobbigare fråga. Men jag uppdaterar då nyheter kommer in. OM nyheter kommer in. It's only music.

Men mitt psykiska mående är på topp, så vem är jag att klaga? Det är bara att brottas vidare med världen medan man ändå mår gott. Passa på att ta fajten liksom.

Nu har jag förvisso inte så mycket att bråka om. Det är det vanliga vansinnet. Reinfeldt, frun i den familjen, väljer makens väg att svara på kritik. Dvs tystnadens taktik. Och, hon kommer undan med det. Borgarmedia är så kåta vid en högerallians makten att de skiter i om lagar och regler ignoreras. Det den ene ignorerar, skiter den andra i. Eller nåt.

Skandal, givetvis. Men, vad kan man säga.

Vad annat är det som sker i den högerorienterade mardröm som mitt en gång så stolta och socialistiska land har blivit? Jo. Allt går åt fel håll. Allt. Utvecklingen. Jämlikheten mellan kön och klasser. Hur gör borgarna då? Jo, de demoniserar. Om man anser att polacker ska ha lika hög lön som en svensk på bygget, vet ni vad Fredrik Malm säger då? Han säger att du är rasist.

Så, då vi påpekar att klasskillnaderna ökar, då drar borgarna till med: klass, det är vänsterns ursäkt för att klassificera in folk... Alltså, det är inte lika dumt som Fredrik Malms argument, och det är inte ens nästan lika dumt som rasisternas argument om antirasister, som något slags svenskhatande ställningstagande - men det är bra jävla dumt alltså. Cyanid, rasistsvin, det är er föda. ÄT!

Går det bara åt fel håll? Ja. I sverige gör det tyvärr det. Undantagen är få och lyser allt svagare i hoppets tiara.

Men, vet ni vad, favorit politikern, Fredrik Malm, killen som inte kan hantera en debatt med fakta, eftersom att han måste ljuga för sina fattiga arguments skull, han mår dåligt just nu. Eller, han borde må dåligt.

Jag såg lite siffror från kommunistkontinenten Sydamerika. Vilken härlig läsning! Vilken fröjd för ett rött hjärta!

Under Chavez, en person som ofta syns i västermedia pga sina ordbråk med USA, har den EXTREMA fattigdomen i Venezuela minskat med 75%. Landets BNP har ökat med 95%. Jag vet att det Malmpojken ska försöka vara beklämd över är demokratin. Deras demokratiska val, för de har demokratiska val, är så vitt jag vet bara kritiserade av antiintellektuella liberaler. Som typ de på DN. Det är inte fakta i deras artiklar, det är propaganda. De ogillar de vänstern, alltså ska den demoniseras med alla medel tillgängliga. Fredrik Malm och Martin Liby Alonso sysslar med det, mot betalning. Det är bortom skandal! Vidriga jävla propagandister.

Ett annat argument mot Chavez brukar vara det där om tv-kanalen... Vill ni veta vad som egentligen hände?

Betänk att dessa människor är från samma hörn som de som på riktigt ansåg att det var DÅLIGT att Bolivia fått bukt med analfabetismen, för att det skulle gynna landets valda kommunistindian Morales. Seriöst. Jag är mot våld, men lite stryk borde de ha. Läs här.

Ja.

Det är idel trevlig läsning. Dessa länder ligger långt efter oss i fråga om allt, men de vandrar på rätt stig. Jag hoppas att de får möjligheten att utveckla sin egen demokrati, utan våld från förtryckarlandet USA.

Någon däremot? Och i så fall: hur fan motiverar ni er? Hur mycket går ni med på att ljuga för att försvara er värdelösa borgerlighet?