Bok: Mille Markovic: Biografin av Beata Hansson & Deane Rauscher

Jag är ju, som jag brukar säga påpeka, en av stormtrupperna till bokförlaget Vertigo. Det innebär att jag får alla deras böcker hemskickade till vad som känns som oärligt låga priser. Jag måste omgående påpeka att jag faktiskt inte är intresserad av allt som Vertigo släpper. Ändå har det inte velat sig bättre än att jag sitter och bläddrar i exakt alla böcker som kommer hem till mig.

Det är faktiskt perfekt. För ibland behöver man - och med man menar jag mig själv - läsa något som man (jag) inte hade läst annars. Det blir lätt förutsägbart annars.

Mille Markovic var för mig inte en existerande människa; han fanns inte för mig, innan jag såg att en bok om honom skulle komma ut på Vertigo. Jag var helt ointresserad av skiten. Jag menar, någon som sett och tagit del av paddan som kallar sig kungen, av dennes smutsiga klubbliv... Nej. Jag bryr mig inte.

Men då boken hoppade ner i brevlådan, och jag slet upp paketet, kunde jag inte låta bli att bläddra lite, och hux flux satt jag och läste.

Mille Markovic: Biografin, är en annorlunda bok. Jag har läst biografier om rockstjärnor, men det här är nog det enda jag läst som handlar om en brottsling, om man inte räknar rockstjärnornas knarkande som brottsligt. Det här är en bok om en gangster. Markovic kallar sig själv för domare, polis - som en slaggs verklighetens Judge Dredd. Flera gånger under läsningen kom jag på mig själv att tänka: hur kan man lita på en brottsling? Hur ska man veta vad som är sant och vad som är överdrivet - och vad som är rena lögner?

Förordet i boken är skrivet av Jerzy Sarnecki, och det är väl egentligen där man inser varför man ska läsa den här boken. Det är inte för att läsa sliskiga detaljer om kungen - jag ogillar monarkin så det räcker utan att behöva läsa om vad dåren till kung har haft för sig. Det är liksom inte det mänskliga som brister i monarkin, det är själva arvsvansinnet och det genuint odemokratiska i det hela. Jerzy påpekar att man kan lära sig nåt av det öde som är Milles, och det kan man absolut. Jag tänker på de dåliga förhållandet till fadern, moderns tidiga och mystifierade död - något som är en röd tråd genom hela boken. En polis, som ej är namngiven, vill inte ställa upp på en intervju, för han anser att man glorifierar det olagliga beteendet.

Jag tycker nog inte att det glorifieras, men jag förstår hur polisen tänker. Däremot ser man brottslingarna lite närmare, och alltså lite naknare. Deras svagheter är de vanliga. Stolthet och ren dumhet. Deras styrkor är också de de vanliga - kanske är det sant som jag läste lite löst i Aftonbladet om boken, att det är en klichébild av en gangster som målas upp. Jag tar den slutsatsen lite längre: det är klart att det är en kliché, det är nästan alla brottslingar. Man VET att de saknat trygghet, man vet att de är stenhårda utåt, men mjuka som mjölkfisar inåt. Det ligger i sakens natur att de är klichéer, det är också ett starkt argument för det sociala engagemanget. Utan trygghet blir man en utåtagerande människa. ADHD nämns, kliché det med, men logiskt, sett till historien. Psykiska besvär anas, och, ja, det är ju uppenbart att det finns sådana med i bilden med tanke på vissa brutala övergrepp. Att beskriva Milles öde som en kliché är nog väldigt nära sanningen, men inte något som gör boken dålig för det.

Man kan läsa den här boken av många anledningar: den är lättläst, den bläddrar blad själv, nästan, och den är faktiskt lite rolig. Sen är det lite snaskigt skvaller om Björn Borg och kungen i boken. Bara det gör ju boken lite intressant, om man gillar sånt. Sanningshalten är nog rätt stor. Men, ta det med salt. Det gjorde jag. Jag hade ändå kul då jag läste.

Jag gillar att läsa. Den här boken ändrade inte det.

Vertigo blogg. Boken för beställning.