måndag 27 juli 2009
söndag 26 juli 2009
Passa er
Det är inte utan att man tänker: hoppsan. Så kan det gå.
fredag 24 juli 2009
Nylästa böcker
Lemmy Kilmister, White line fever
Jag har aldrig varit ett stort Motörhead-fan. Jag har dock alltid gillar den karismatiska frontmannen. Han är klurig och har tänkt till lite då han ger oss sina åsikter. De som tillexempel anklagar honom för att vara nazist, på grund av hans fäbless för reliker från andra världskriget, har ju inte hört att han säger att han fascinerad av ämnet, inte anhängare av ideologin. Det är snarare ett bevis på att idioter finns överallt runt omkring oss.
Boken han har skrivit är inte en avhandling av ämnet Motörhead, utan en betraktelse av författaren: om det han sett och upplevt. Givetvis är det musik det handlar om först och främst, men det handlar lika mycket om herr Kilmisters liv och leverne.
Är man intresserad av rockmusikscenen från början av 50-talet och framåt kan man alltså också få sitt lystmäte. Tillskillnad från "The dirt", av Neil Strauss och Mötley Crüe, är detta inte en ”skandalbok”, vikten är inte lagd på droger och brukandet av dessa, även om de givetvis förekommer i riklig mängd. Det är inte romantiserande, det är mest betraktelser. Jag gillar det, det känns som att man lyssnar på mannen själv då man läser, och det är något som höjer autenciteten i boken och med den höjs givetvis kvalitén ett snäpp.
Om man måste komma på något att klaga på, kan det vara hastigheten som han omnämner allt i, det hade varit bättre med en trilogi, eller en längre bok, eftersom att jag gillar då han går på djupet. Men det är en petittes, underhållningsvärdet är tveklöst högt. Man fnissar sig ofta igenom denna bok. Det gillar jag!
Howard Phillips Lovecraft, Vansinnets berg.
Jag har gått igenom min samling av denna mans böcker och även utökat den relativt mycket det senaste året. Jag missade tragiskt nog en bok, men det jag har träffat har jag läst, vilket man kan se om man klickar på litteraturlänken här på sidan.
Jag brukar köpa tidningen Jules Verne magasinet, eftersom att det är en science fictiontidning, och den brukar med jämna mellanrum innehålla mycket bra författare, inte sällan från skräckgenren. Nummer två av tidningen i år hade dock bara en novell, ovannämnda ”Vansinnets berg”. Ett givet köp alltså, eftersom att jag gillar att samla, och Howard Phillips Lovecrafts produktion är en av de saker jag samlar på.
”Vansinnets berg” är den mest genomarbetade långa novell H P Lovecraft har skrivit, det är även en av hans få texter som publicerades medan han fortfarande levde, vilket är anledningen till att den är så genomarbetat. De två andra långnovellerna ”Fallet Charles Dexter Ward”/”Gengångaren” och ”Sökandet efter det drömda Kadath”, var tydligen bara utkast, vilket bara visar på författarens genialitet då det är den mest grundliga skräck som någonsin skrivits. ”Vansinnets berg” är alltså ännu mer välskriven, och då det handlar om just den här författaren säger det inte så lite.
Boken är skriven som en rapport av huvudkaraktären i boken, vilket ger den en torr och vetenskaplig nyans, den ger berättelsen ett djup som vanliga skräckförfattare inte bemästrar. Handlingen är enkel: ett forskarlag från ”Miscantonic university” (universitet från staden Arkham, båda påhittade av författaren) har landstigit på Antarktis för att ta prover och bedriva forskning, uppenbart. Alla utom två dör en märklig död, och det en av de överlevandes ord som vi får ta del av.
Howard Phillips Lovecraft har en närhet i sina texter som är oöverträffad av någon annan författare; där de som kritiserar honom för att använda adjektiv för ofta, och pekar på hur larvigt ”överdrivet” det kan bli, ser jag bara hur han lyckats förmedla en känsla som är genuin och äkta. Det är klart att inte alla kan gilla denna genre, då den kräver tålamod av läsaren, men att klaga på det som är själva kärnan i kvalitén är bara dumt. Då säger man att skräck inte passar, eller att just denna form av skräck inte fungerar. Jag skulle vilja påstå att de som inte gillar detta är dumma, för bättre blir det inte.
torsdag 23 juli 2009
Sonisphere
Jag var på festival under förgående helg. Sonisphere, med band som bland andra Metallica, Machine Head, Meshuggah med flera.
Jag har blivit för gammal och bekväm för liv på festivaler. Jag saknade en egen stol och en säng och utrymme. Det fann inte gott om gott om utrymme kan jag säga.
Men det var givetvis en underbar upplevelse ändå. Per, chefen i http://www.myspace.com/ilovegoatsodomizer Han vann dessutom biljetten, så det var gratis. Mycket trevligt!
De band jag ville kika på är de jag nämnt här ovan, men jag passade givetvis på att beskåda de andra grupperna. Det var ju i och för sig svårt att missa dem då scenerna (det var 2) i princip var synlig från hela området. Om man inte irrade iväg… Vilket jag gjorde, ett par tio gånger.
De band jag bara passade på att se var Cradle of filth, Lamb of God och… De band jag inte såg, missade jag på grund av att man måste sitta ner ibland. Jag hörde dock på dem, och spelade de på den stora scenen kunde man alltid nöja sig med att glo på storbildsskärmarna.
CoF är ett ojämnt band. Jag gillar ett par av deras låtar, men då de har en sångare som verkar ha ackord på att låta som en tekokare betackar jag mig. Det är inte ett dåligt band, men det stör som satan. Hela tiden. Mitt i ett svängigt, ösigt riff: piiiiiiiiiip - hela jävla tiden! Sen var det bara trummorna - och pipet - som hördes. Bajs.
Lamb of god har jag sett förut. Jag är dock ganska mätt på denna typ av metal. Det är bra, tight och aggressivt, men det svänger inte. Jag kanske var för oengagerad, jag har inte hört dem på skiva, bara sett dem spela. Innan denna gången var det tillsammans med Slayer och In Flames på deras Unholy Alliance turné. Jag gillar dock sångaren. Han är bra som frontman.
Mastodon missade jag helt. Jag drack öl och Jäger. Det lilla som hördes var ok. Men jag hade tankarna på annat håll.
Meshuggah är sepebra. Har man inte sett/hört det är det omöjligt att förstå. Man glider liksom in i ett vakuum då de spelar. Ibland är det jobbigt, men det är alltid galet.
Machine Head var hela anledningen till att jag ville följa med Peppe då han sa att han vunnit billjeter till festivalen. Deras två senaste skivor är tiopoängare, även om "The Blackening" är den starkare tiopoängaren av de två. De har helt klart återskapat sig själva sen de droppades av skivbolaget. Musiken drar åt thrashhållet och de har slutat att skämmas för det. Då har de dessutom lyckats med något som inte ens Metallica lyckats med sen ”Master of puppets”, nämligen att göra episk och aggressiv musik. Att Testament kan det orkar jag inte ens nämna.
Machine Head har gjort ett så jävla starkt album med ”The blackening” att de varit på turné i 2.5 år. Det är inte flugskit. Detta var deras 300 spelning på den här vändan, vilket märktes i låtblandningen. De varvade låtar från de första två skivorna och de senaste två. Jag, och ett par låtar från ”mellanskivorna”, och öste på för fullt. Frontmannen Rob Flynn är en utmärkt underhållare och han ägde scenen och publiken. Hade bara ljudet, eller snarare mikrofonen, varit påslagen, hade detta varit extatiskt. Nu missade man det fina partiet i Halo, och man hörde fan knappt nånting av den (sången) överhuvudtaget. Trist på en så jävla bra spelning. Är det andra eller tredje gången de är i landet med Metallica på ett år? Coolt är det i alla fall.
Metallica. Ett av mina gamla favoritband har tyvärr gått och blivit kopior av sig själva. Jag älskar detta band, men det börjar bli enahanda. Visst är det många artister som lever på gamla meriter, och gör det med rätta; vem fan kan göra mästerverk efter mästerverk? Ska man dra paralleller till andra band är det bara AC/DC och Iron Maiden jag kommer att tänka på. Visst, jag är inget megafan av de grupperna, men jag gillar dem båda. De har gjort musik som jag håller som fantastisk, även om mitt hjärta slår hårdare för andra artister.
Dagens föreställning lämnar två bestående intryck, det ena är att sångaren James känns nyfrälst, vilket aldrig är bra. Plus att Lars Ulrich spelar som en kratta. Jag brukar försvara honom då hans bankande kommer på tal, jag menar, det svänger ju. Men då måste man i alla fall spela svängigt. Detta var på gränsen till totalt jävla mörker, och då menar jag inte Skellefteåpågarna. Pinsamt!
Jag är dock inte den som är den. Jag gillar Metallica, och de körde en massa bra låtar från sin långa och hittskapande karriär. De nya låtarna känns inte så roliga. Men det kanske tar sig, jag äger inte ens skivan. Mest beroende på den situation jag var i då den kom. Totalt utfattig. Jag har bara inte tagit tag i det.
Allt som allt en bra spelning, där något krånglade för alla artister.
De jag inte nämner är inte värda att nämna.
Ronnie Sandahl och konspirationer
Ronnie Sandahl på Aftonbladet är en journalist jag satt ett par frågetecken runt. Han är även författare till boken ”Vi som aldrig sa hora”, jag är dock inte helt säker på titeln.
Hur som helst skriver han krönikor i ovannämnda tidning. Han har ett författarspråk, färgat av en tonårings ångest. Det är absolut inget fel i hans sätt att skriva, men det han skriver är ofta väldigt ytligt och tyvärr, korkat. Det som inte handlar om relationer alltså, för relationer kan ingen vara expert på, och endast de som tar sig tid att reflektera kan lära sig något av dem. Jag är helt färdig med mina relationstankar och slutsatser, och kanske kommer de någon till gagns igen.
Nå, till saken: han kommenterade konspirationen kring månlandningen med följande ord (någotsånär): De såg ju tv-bilderna.
Ridå.
Det våran kära Ronnie inte tänker på är att det pågick ett kallt krig under den perioden. Ett krig som i början av 60-talet ägdes av Sovjet, efter USA:s misslyckade invasion av Kuba (grisbukten) och efterhalkning i rymdkapplöpningen. Allt detta ändrades efter Sovjets äckliga agerande under Pragvåren, och Che Guevaras tragiska död.
Jag säger inte att månlandningen inte inträffade, jag säger bara att det finns andledning att ifrågasätta den. Väljer man att blint tro på allt som makten säger kan man bli ilurad vad som helst. Massförstörelsevapen, kved hela världens bombhöger inför Irakinvasionen, och vi såg ju alla vad det handlade om: pengar, olja och en nödvändig fiende, för att kunna motivera upprustning av militären, och lagstifta om mindre friheter för medborgarna. Sånt som bombhögern gillar alltså. Det går inte att förneka med facit i handen.
Så, kan han, Sandahl lära sig något? Ja, om han släpper ångesten och släpper in lite kritiskt skådande av alla nyheter, inte bara de flummiga. Jag brukar tycka att han är ganska kul att läsa annars.
Tvärdrag och Per Svensson
Jag läste ett inlägg i en debatt om liberalismen häromdagen. Låt mig inleda med att säga följande: ingen ideologi, utöver de rent konservativa dumheterna, är i sig ”ond”. Det är utövarna som förstör vad som oftast varit en god tanke till att börja med.
Men då det handlar om människan Per Svensson är jag inte det minsta osäker på vad jag har för åsikter. Det pågår en debatt i SSU:s tidning, som kanske heter ”Tvärdrag”. Det hade ett temanummer om liberalismen, plus att de talar illa om Timbro, vilket vilken frisk människa som helst förstår att göra.. Det verkar dock som att de missat det viktiga, vilket känns typiskt för alla sossar: poängen är inte NÄR liberalismen uppkom, utan snarare hur den används idag.
Per Svensson skrev ett inlägg i på kultursidorna i Aftonbladet angående diskussionen, debatten eller vad fan man nu ska kalla det. Han avslutade med att säga att ”Tvärdrag” lämnat intellektuell walk over. Det är ganska magstarkt eftersom att det kommer från en snubbe som anser att man inte behöver ta folk som kritiserar George Bush på allvar, eftersom att de kritiserar George Bush… Jag tror att vi kan befästa fakta: Per Svensson är en idiot, han skall inte använda ordet intellektuell i negativ mening om någon annan. Atombomber i glashus, och så vidare.
Men om man ska titta, vilket jag gjort en miljard gånger i denna blogg, lite på de vansinnigheter som liberaler ägnar sig åt, blir det väldigt uppenbart vad som är problemet med den liberala ideologin… och kanske också vad ”Tvärdrag” borde ägnat sig mer åt. Nämligen hur ordet liberal används. De skriker frihet högt, och tror att bara för att man slänger ett vackert ord åt alla håll och kanter, så blir det bra. Det är inte en frihet, det är en boja, i alla fall för arbetarna. Friheten de talar om är friheten för företag att göra vad de vill. I detta är det förvisso intressant att dra upp historien, varför uppkom skiten? Givetvis var det som uppror mot en tid av förtryck, mot en tid där makten innehades av kyrka och kung.
Liberalerna verkar inte ha förstått att friheten att bedriva affärsverksamhet finns, men att skyldigheterna mot arbetarna är ett måste; jag har många gånger förundrats över hur lite konsekvenser de ser i de ”idéer” de presenterar. De tappar hakan då de får höra hur arbetsgivare beter sig. Det skakas dock bort med en axelryckning och kommentaren: alla arbetsgivare är inte sådana.
Det är sant, men de arbetsgivare som fuskar och använder sin personal som slit-och-slängprodukter, tjänar mer på sina affärer än de som tar sitt ansvar. Om lagen säger att man MÅSTE betala si och så mycket till sina anställda, uppfylla de och de skyldigheterna, så kommer fuskaren, som bara ser aktieutdelningen som det väsentliga, att vinna upphandlingarna eftersom att han kan pressa priserna med sina maffiametoder.
Sen ljuger politikerna om vad som skett och kastar skit mot den enda organisation som försöker hjälpa arbetarna (facket). Då blir liberalismen en motfrihet, en boja, ett ok.
Där är problemet, inte i det faktum att borgare har jobbat inom näringslivet (vilket Tvärdrag lägger fram som ett avslöjande…) Att borgarna vill stödja näringslivet (och tvärtom) är en självklarhet. Jag är med i Amnesty, skulle det ligga mig i fatet då jag propagerar för mer rättigheter åt proletärerna och mindre friheter åt arbetsgivarna?
Nej nej nej, Tvärdrag gav öppet mål åt en kretin, det ska de fan ha smisk för. Per Svensson är den enklaste människan i världen att idiotförklara. Det är bara att läsa vad han skriver.
lördag 11 juli 2009
Liberal dynga
Om någon undrar varför jag ofta kritiserar USA ska svaret lämnas här. Jag tycker inte att ett land har rätt att gå in i ett annat land och avsätta demokratiskt valda ledare. Nu senast har det hänt i Honduras. Latinamerika är väldigt utsatta för USAs hat mot socialism och solidaritet. Man kan undra varför. Antalet offentliga sjukhus och statligt ägda instanser är mycket högre i sverige än i något latinamerikansk land. Kan det vara så att man inte vågar ge sig på sverige för att vi är ett i-land? Absolut. Det är en äcklig politik som förs, och Obama har visat sig vara en helt vanlig amerikansk president. Ingen skall inbilla sig att välden blir bättre med han vid makten. Kanske bättre än den var då dumjävulen Bush härjade, men inte mycket. De som har jublat över hans tillbakadragande i Irak, satte kaffet i vrångstrupen då han ökade ”draget” i Afghanistan. De som hurrade över den utlovade stängningen av Guantanamo bay, hade inte jublat färdigt innan ett likadant, mycket större fängelse, i Afghanistan (igen) planlades.
Bara för protokollet kan vi ju påpeka Afghanistans taktiska läge: mitt i smeten. Det är inte en tillfällighet att landet inte får rå om sig själv. Snacket om att det handlar om att befria kvinnorna, vilket vore något hedervärt, är just ingen annat än snack. Att sverige deltar i detta krig verkar ingen reflektera över. Våran neutralitet är utread av ärkeidioten Bildt, och ingen fick veta något.
Det tragikomiska är, att om man tar denna diskussion med en liberal, kommenterar de inte det faktum att allt här ovan stämmer, utan de vänder sig emot ”de antiamerikanska uttalandena”. Vilket säger mer om deras värdelösa tvålhjärnor än något annat. Kan man inte argumentera för sig, kan man lika gärna säga något så dumt att den man pratar med svimmar.
Är det konstigt att vara emot mord? Eller att vara emot övergrepp? Ja, enligt borgare är det så. Grattis, ni har vunnit mitt förakt. Svaret: det är så läskigt med den antiamerikanska stämning som du uttalar…
Jag tror inte ens att min katt, med en hjärna stor som en liten pannkaka, är så dum.