2006. Jag var just på väg att bli pappa, och som politisk nörd var jag fullt medveten om de blåa vindar som blåste i landet.
Debatten var märklig. Det pratades om den frihet som privatiseringarna och utförsäljningarna skulle ge oss. Som tänkande människa ifrågasatte jag givetvis detta. Privatiseringar leder inte till ett ökat intresse för de kostsamma samhällsgrupperna, det säger sig självt - argument som: får de inte göra vinst kommer de inte vilja att vara kvar i branschen - är nuförtiden dagliga. Då hette det att det skulle göra vården mer lättillgänglig. Och det blev den, på adresser som bebos av rik överklass. Mindre åkommor betyder större vinster (pga mindre kostnader). I områden där de som utför samhällets tunga arbetens bor... Ja. Där blev det som vi påtalade, mindre medel till fler sjuka.
Jag och många med mig protesterade mot den ensidiga bilden som högern målade upp. Vänsterpropaganda, ylade en märkbart kränkt höger.
Vi hade rätt.
Sjukskrivningarna skulle reformeras. Reformeras? Sjukskrivningar? Blir människor friska om de blir utförsäkrade? Givetvis inte. Detta drabbade svårt sjuka människor, och till en början gick antalet sjukskrivna ner, eftersom tiden för sjukskrivning blev begränsad. Blev de friskare av att bli utförsäkrade? Svaret är att många blev sjukare, då de blev tvungna, att i sin sjukdom också måsta oroa sig om den inkomst de hade; den försäkring som borgarna nedlåtande nog döpte om till bidrag.
Vad blev bättre? Ingenting. Det vi varnade för besannades. En olustig bieffekt var att sossarna gav upp sin ståndpunkt om att folket inte fuskade, det är ju inte politiker, utan läkare som sjukskriver människor, något de tidigare tagit fasta på. Nu föll de in i den blåa kören.
Det utbredda fusket var en chimär, något att locka till sig väljare med. Facit visade att fusket oftast handlade om felaktigt ifyllda blanketter, pga krånglig byråkrati. Men jävlar i mig, de skulle straffas.
Samtidigt uppdagades det att fusket kring skatter och avdrag gnällandes dessa, låg på en betydligt högre nivå. Västerbottens skam i politiken, Maud Olofsson försvarade detta med att det ju var så krångliga regler...
I en borgerlig värld är det skillnad på människor och människor. Framförallt om de har mycket pengar.
Idag är Sverige rikare än för 40- år sedan, men klyftorna ökar snabbast i världen här. Det är inte en slump. De talar om ansvar, men vägrar göra något åt ökad fattigdom, sämre skolor, samt en förfallen äldreomsorg. Det kostar.
Många blir besvikna. Besvikna människor tenderar ibland att göra dåliga val. Sd är en direkt effekt av dessa liberala antireformer.
Och, inget av detta är en överraskning. Det var exakt detta jag varnade för, då jag pratade med människor för åtta år sedan.
Vänsterpropagandan var verklighet. Det är verklighet, ansvar kostar, rösta aldrig blått! Den vänster som demoniseras, är samma vänster som kämpat för demokratin borgarna motsatt sig i över hundra år. Vilka är egentligen extrema?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Att ha rätt väger inte tungt idag. Det räcker att någon annan säger sig inte dela den uppfattningen, så reduceras det ner till vilken tyckaruppfattning som helst.
Och vips har man landat i ett intetsägande pseudodiskussionensland.
Ja. Det känns surrealistiskt då man ser eller hör borgarnas valreklam. VI tar hand om äldrevården, VI ska minska klasserna i skolan, och så vidare, då man de facto vet att det är dem som,ligger bakom att det behövs göras något åt äldrevården, och så vidare. Fakta har blivit en fluga som man kan vifta bort.
Skicka en kommentar