Ni som har läst här någon gång tidigare vet hur det funkar: jag rasar. Mot allt och alla. Oftast mot politik. Ibland mot fenomen inom kulturen. Som då journalister sög Ghost-kuk och "höll dem om ryggen" angående deras identiteter. Och NEJ jag har inget emot Repugnent, oups, jag menar Ghost, vilket somliga fick för sig, det handlar om trovärdighet för en döende bransch. Vilka band får dylik behandling?
Nåja. Det är petitesser om man tittar på den stora bilden. Det är bra mycket värre att vi har en regering som anser att de gör ett bra jobb då människor behandlas som boskap på nödslakt, ansvar ni vet... För att sedan sprätta 97 miljarder på att förstöra miljön. ANSVAR GODDAMNIT!
Spelvärlden har jag aldrig brytt mig om att delta i - jag nöjer mig med att sitta framför tv-n och gigga loss lite på valfritt spel. Ofta Final Fantasy, eller Fallout 3 numera (tvåan kan vara ett av de mest episka spel som någonsin gjorts). Jag har dock ofta funderat på de som recenserar spel. Musik vet jag att de flesta inte får betalt för att skriva om - se bara på fantastiska sajten Werock, en ideell sida som skriver om allt nytt inom metalgenren. Ett måste för de som vill läsa mer ingående recensioner än de halvmesyrer som publiceras i våra två stora tidningar.
Om man ska recensera ett spel så måste man lägga ner minst ett dygn för att få en klar bild av vad det är för nåt spel, och hur alla specialtricks fungerar - jag minns att jag hade kommit igenom halva Final Fantasy 7 innan jag fattade hur spelets magigrunkor materian fungerade. Så hur gör de? Jag vet inte. Jag bryr mig inte.
Det har dock förändrats. För andra gången i mitt liv har jag nämligen köpt ett splitternytt spel. Dead Space 3. Det andra var NHL 13. EA for the win!
Om man vill förstå lite om Dead Space franchisen finns det rätt mycket att grotta ner sig i; man kan läsa fysiska böcker om herr Michael Altman (unitologernas, spelets religions grundare), man kan se filmerna Downfall och Aftermath. Och man kan givetvis spela spelen. Det kanske jag inte ens behöver nämna, men jag gör det ändå.
Del 1 i serien är ett obehagligt, fantastiskt äventyr som påminner rätt så jävla mycket om Doom 3, men med lite känsla från Sillent Hill-serien. Du har aldrig mycket ammunition eller "medicin". De introducerade en affär där du kan köpa "nodes" som man uppgraderar sina vapen och sin ingenjördräckt med. Lite epa faktiskt, men det är på låtsas, så... Jag tror jag hade föredragit det som Resident Evil gjorde då spelen släpptes till Gamecube med mycket snyggare grafik. Man kunde välja att spela spelet med den egenskapen att om man lade nåt i en låda var man tvungen att gå tillbaka till just den lådan för att hämta det man behövde. Mycket roligare och svårare!
Del 2 utspelade sig inte på ett rymdskepp utan på en av Saturnus månar, Titan, där hjälten Isaac Clarke var inlåst på ett dårhus (se Aftermath för fördjupning). Skräcken var fortfarande närvarande, men istället för att upprepa ettan som Resident Evil gjorde fram till Veronica, och som Tomb Raider gjorde tills... Ja. Var det Angel of Darkness? Dead Space 2 tar inte bara handlingen vidare - för handlingen är verkligen relevant för spelet - den gör spelet lite krångligare. Vilket är bra!
Del 3 lider inte av stagnation. Istället för att göra som de flesta idioter som recenserat spelet önskat - upprepa de två tidigare spelen - har de faktiskt återuppfunnit sig själva. Och det är trovärdigt! Jag ska förklara.
Hjälten Isaac Clarke har blivit ett vrak efter att ha upplevt de två spelen, vilket jag förstår, med tanke på vad han tvingas uppleva. Han har gått under jorden, och håller sig gömd för alla på månen. Earth gov, de som experimenterade med Clarke i del två har förlorat greppet om sina rymdkolonier då unitologerna har startat gerillakrig mot dem. Här kommer vi in i spelet. Clarke blir upplockad av Earth govs sista pluton, för att leta reda på Ellie, tjejen som han samarbetar med i, i del två av spelet. Hon har fortsatt sitt sökande efter svaret på gåtan om de märkliga utomjordliga "markörerna" som skapar de nekromorpher som dödar allt levande de ser.
Där börjar alltså spelet. Efter lite pangande på månen flyr Isaac och hans nya polare hals över huvud, till utkanten av galaxen, där man senast hörde av Ellie. Där finner man en del flotta vrak flytandes i rymden, vrak som visar sig vara från en gammal fiende till earth gov, nämligen Soveregin colonys.
Det nya med spelet är sättet man bygger vapen på. I de tidigare delarna hittade man ritningar. Här kan man hitta ritningar, men man kan bygga själv också. Nåt som man lär sig efter ett tag in i spelet och som gör spelet mer värt sina pengar. Det är dock lite krångligt. Så ge inte upp!
Sen har de tagit bort affärerna. Tack och lov. Nu har de bänkar, och du får samla material till det du behöver. Vilket känns mer realistiskt, om man nu kan kalla ett spela där monster sprider sin död och kan leva i rymden och på den isplanet man är på väg till. Efter ett tag får man tag på ett par små robotar som samlar ihop materialet åt dig - men du måste hitta de platser där material över huvudtaget finns.
Också det är en sak som gör spelet lite roligare. Du ska ju fortfarande uppgradera din "rig" och dina vapen.
Gillar man det ändå inte så finns det en "Classic mode" där du kan välja att spela med de vapen som finns i del 1 och 2.
Det enda minus jag kan komma på är att jag saknar kompisar med ps3a. Jag kan alltså inte spela igenom alla banor, för det här är ett spel som tarvar co-opuppdrag på sina ställen. Om man vill göra allt alltså. Spelet går givetvis att spela igenom på "single player mode" utan problem.
Spelet är alltså helt klart en fullgod uppföljare till sina skrämmande syskon. Det är mycket nytt, tack och lov, och det är det folk - recensenter - klagar på. Jag, ja, ni gissade rätt, jag klagar på dem. De är idioter. Måtte de få syfilis.
Dead Space 3 är ett fantastisk tidsfördriv. Och handlingen är som vilken sci-fi-saga som helst. Man bara måste älska det. Nu ska jag ragga kompisar så jag får ut ännu mer av spelet.
tisdag 26 februari 2013
tisdag 19 februari 2013
Filmer...
Jag såg några filmer. Ni vet. Filmer.
Jag såg Jonah Hex och Resident Evil Damnation.
Hallå! Jonah hex. Alltså. Jag läste inte serietidningen (Var det i Tomahawk - en googling senare, japp) då det begav sig. Jag var inne på overklig skit då jag började läsa tidningar. Superhjältar, monster - ja, egentligen samma saker som jag gillar nu. Westerngenren var bara så jävla lökig enligt mig. Visst garvade jag åt Terence Hill och Bud Spencers filmer, men jag tyckte att fjantar som Clintan kunde ta sig i röven. Den tyste mannen - vilken jävla pinsam kliché. Vilken ytlig jävla pinsamhet att erkänna sig som fan utav.
Jonah Hex var en prisjägare som utan empati går omkring och muttrar att: It's a dirty jobb, men nån måste offra sig.
Fine. Muttra på. Men mindre trovärdig botten för en berättelse kan jag inte komma på. Jag kommer inte ihåg hur serien började, men jag kom ihåg att killen det handlade om såg ut som stryk. I filmatiseringen har prisjägaren helt plötsligt förmågan att prata med de döda.
Alltså. Jag vet inte var jag ska börja. Det är klichéer staplade på varandra, och det är förutsägbart och skådespelarna är lama. Visst, Megan Fox är tuff som prostituerad, men trovärdig? hahah Fy fan.
Det här var verkligen en riktig skitfilm. Och jag brukar älska skitfilmer. Inte nu. Jag blev bara trött. Josh Brolin är kanske en bra skådis, jag misstänker dock att han är överskattad. John Malkovich har utstrålning, men här går han på rutin.
Alltså... Det finns en scen i filmen där Hex och Malkovich karaktärer slåss med varandra - i två dimensioner, verkligheten och en Marsliknande öknen. Varför? Ingen vet.
Jag vill ha tillbaka min tid era jävlar!
Aja. Tecknade filmer är alltid välkomna här. Alltid. Och då de kommer från Resident Evil-franchisen är jag givetvis på. Damnation är den andra tecknade filmen som kommer. Den första var rätt enahanda. Kändes mest som ett spel, och saknade spänning. Men den var snyggt gjord.
Damnation är både snyggt gjord och har tanke. Underbart!
Ser ni Jonah Hex så vänder ni om och springer. Ser ni Resident Evil-loggan så stannar ni kvar och kollar. Är det den senaste OTECKNADE filmen kan ni gå iväg, men de tecknade filmerna har min välsignelse! Se. För, som ni ser på bilden här ovan är Leon Kennedy med, och Ada Wong. Det borgar för klassisk Resident Evilkärlek.
Handlingen? En stad i östra Europa slits itu av det kalla krigets efterföljder, rykten om B.O.Ws kommer, och Leon ska undersöka. Japp. Sen är det mest snyggt.
Jag såg Jonah Hex och Resident Evil Damnation.
Hallå! Jonah hex. Alltså. Jag läste inte serietidningen (Var det i Tomahawk - en googling senare, japp) då det begav sig. Jag var inne på overklig skit då jag började läsa tidningar. Superhjältar, monster - ja, egentligen samma saker som jag gillar nu. Westerngenren var bara så jävla lökig enligt mig. Visst garvade jag åt Terence Hill och Bud Spencers filmer, men jag tyckte att fjantar som Clintan kunde ta sig i röven. Den tyste mannen - vilken jävla pinsam kliché. Vilken ytlig jävla pinsamhet att erkänna sig som fan utav.
Jonah Hex var en prisjägare som utan empati går omkring och muttrar att: It's a dirty jobb, men nån måste offra sig.
Fine. Muttra på. Men mindre trovärdig botten för en berättelse kan jag inte komma på. Jag kommer inte ihåg hur serien började, men jag kom ihåg att killen det handlade om såg ut som stryk. I filmatiseringen har prisjägaren helt plötsligt förmågan att prata med de döda.
Alltså. Jag vet inte var jag ska börja. Det är klichéer staplade på varandra, och det är förutsägbart och skådespelarna är lama. Visst, Megan Fox är tuff som prostituerad, men trovärdig? hahah Fy fan.
Det här var verkligen en riktig skitfilm. Och jag brukar älska skitfilmer. Inte nu. Jag blev bara trött. Josh Brolin är kanske en bra skådis, jag misstänker dock att han är överskattad. John Malkovich har utstrålning, men här går han på rutin.
Alltså... Det finns en scen i filmen där Hex och Malkovich karaktärer slåss med varandra - i två dimensioner, verkligheten och en Marsliknande öknen. Varför? Ingen vet.
Jag vill ha tillbaka min tid era jävlar!
Aja. Tecknade filmer är alltid välkomna här. Alltid. Och då de kommer från Resident Evil-franchisen är jag givetvis på. Damnation är den andra tecknade filmen som kommer. Den första var rätt enahanda. Kändes mest som ett spel, och saknade spänning. Men den var snyggt gjord.
Damnation är både snyggt gjord och har tanke. Underbart!
Ser ni Jonah Hex så vänder ni om och springer. Ser ni Resident Evil-loggan så stannar ni kvar och kollar. Är det den senaste OTECKNADE filmen kan ni gå iväg, men de tecknade filmerna har min välsignelse! Se. För, som ni ser på bilden här ovan är Leon Kennedy med, och Ada Wong. Det borgar för klassisk Resident Evilkärlek.
Handlingen? En stad i östra Europa slits itu av det kalla krigets efterföljder, rykten om B.O.Ws kommer, och Leon ska undersöka. Japp. Sen är det mest snyggt.
måndag 18 februari 2013
TV-spel. Skräck. Varför? Jo,
Alla har vi våra favoriter. Det spelar ingen roll om det handlar om musik eller film. Eller mat. Det är så självklart att man inte ens behöver säga det.
TV-spel har lett mig in på plattformsspel. Då första Doom kom gillade jag det, men jag var inte helt frälst. Flera spel senare var jag fortfarande fast i rollspelsträsket. Final Fantasy 7 är en milstolpe.
Men. Det finns en genre som jag haft en så stark koppling till att den nästan är som en del av mig. Skräckgenren. Jag har alltid varit ett fan var det obskyra och lustfyllda vansinnet. Det ger lite mer motstånd, det ger mig några anledningar att tänka till - och framför allt, det ger mig en känslofylld upplevelse.
Då jag spelade igenom Sillent Hill, ettan, en gång i tiden, minns jag att jag inte klarade av att spela mer än 30 minuter i sträck. Sen var jag tvungen att tända ljuset i min lilla etta på Vallmovägen, Västerslätt i Umeå. För att lugna ner mig. Dricka en öl eller någon liknande. Sen, tillbaka in i mardrömmen.
Som jag älskar det!
Den känslan har jag bara upplevt ett fåtal gånger efter det. Doom 3 gav mig panik och en kvart i taget var max. Nu senast är det Dead Space-serien som jag skrev om, som skakat om mig.
Och, så är det. Spel skrämmer mig inte. Jag kan hoppa till om det kommer en oväntad sekvens någonstans. Men, rädd? Nej. Jag har fått höra att F.E.A.R ska vara bra, men jag har inte haft tid att prova det. Det kommer, var så säkra!
Samma sak med Sillent Hill-spelen som hunnit komma medan jag haft en spelpaus. Downpour och Homecoming står på listan. De skall svettas igenom, var så säkra!
Så vad är det som gör dessa spel så bra? Känslan av att aldrig ha nog med ammunition. Mörkret. Jag lovar er, då man upptäcker att radion som varnar för fiende i Sillent Hill fungerar dualistiskt - de hör också radion. Då stönar man lite. Eller då alarmet börjar ljuda och väggarna blir rostiga - känslorna är dyra! Njut. Doom 3 hade en genial feature, där man inte kunda ha sitt vapen samtidigt som man hade ficklampan. Alltså. Att byta vapen, då man skiter ner sig, och råkar trycka en gång för mycket, så man försöker döda sin antagonist med att slå den med ficklampan... Ni hör ju.
Dead Space har för övrigt några roliga triviala fakta. Huvudkaraktären Isaac Clarke har fått sitt namn från Isaac Asomiv, och Arthur C Clarke. En av karaktärerna i Dead Space 2 heter Howard Phillips. Ja. Ni ser ju!
Jag siktar på Mass effect nu dock. Rollspel är lika fängslande då det fungerar.
TV-spel har lett mig in på plattformsspel. Då första Doom kom gillade jag det, men jag var inte helt frälst. Flera spel senare var jag fortfarande fast i rollspelsträsket. Final Fantasy 7 är en milstolpe.
Men. Det finns en genre som jag haft en så stark koppling till att den nästan är som en del av mig. Skräckgenren. Jag har alltid varit ett fan var det obskyra och lustfyllda vansinnet. Det ger lite mer motstånd, det ger mig några anledningar att tänka till - och framför allt, det ger mig en känslofylld upplevelse.
Då jag spelade igenom Sillent Hill, ettan, en gång i tiden, minns jag att jag inte klarade av att spela mer än 30 minuter i sträck. Sen var jag tvungen att tända ljuset i min lilla etta på Vallmovägen, Västerslätt i Umeå. För att lugna ner mig. Dricka en öl eller någon liknande. Sen, tillbaka in i mardrömmen.
Som jag älskar det!
Den känslan har jag bara upplevt ett fåtal gånger efter det. Doom 3 gav mig panik och en kvart i taget var max. Nu senast är det Dead Space-serien som jag skrev om, som skakat om mig.
Och, så är det. Spel skrämmer mig inte. Jag kan hoppa till om det kommer en oväntad sekvens någonstans. Men, rädd? Nej. Jag har fått höra att F.E.A.R ska vara bra, men jag har inte haft tid att prova det. Det kommer, var så säkra!
Samma sak med Sillent Hill-spelen som hunnit komma medan jag haft en spelpaus. Downpour och Homecoming står på listan. De skall svettas igenom, var så säkra!
Så vad är det som gör dessa spel så bra? Känslan av att aldrig ha nog med ammunition. Mörkret. Jag lovar er, då man upptäcker att radion som varnar för fiende i Sillent Hill fungerar dualistiskt - de hör också radion. Då stönar man lite. Eller då alarmet börjar ljuda och väggarna blir rostiga - känslorna är dyra! Njut. Doom 3 hade en genial feature, där man inte kunda ha sitt vapen samtidigt som man hade ficklampan. Alltså. Att byta vapen, då man skiter ner sig, och råkar trycka en gång för mycket, så man försöker döda sin antagonist med att slå den med ficklampan... Ni hör ju.
Dead Space har för övrigt några roliga triviala fakta. Huvudkaraktären Isaac Clarke har fått sitt namn från Isaac Asomiv, och Arthur C Clarke. En av karaktärerna i Dead Space 2 heter Howard Phillips. Ja. Ni ser ju!
Jag siktar på Mass effect nu dock. Rollspel är lika fängslande då det fungerar.
söndag 17 februari 2013
Det ideologiska haveriet
Det nya m är det gamla m, det är samma människor. De har nya affischnamn. Men de har bytt retorik. Det är fakta. Alla som kan det minsta om politik borde ha insett det. Jag hörde en borgerlig debattör förklara moderaternas förändring. De har släppt lite på sina hjärtefrågor, och blivit mer pragmatiska.
Jo, så kanske det ligger till. Men jag är skeptisk. För då deras politik har exakt samma konsekvenser som alltid, då är det inget nytt. Inte alls. Det är bara ord, som används som smink för att skyla verkligheten.
Kommer ni ihåg då Maud, idioten från Robertsfors, sa att svenskarna inte vill äga Saab. Hon sa det med emfas och såg kränkt ut på riktigt. Det handlade givetvis inte om att vi inte VILLE äga Saab. Det handlade om hennes nyliberala övertygelse. Vi, staten, ska inte äga. Varför inte? Jo, för att om vi äger nåt, då måste vi sköta det. Då måste vi ta ansvar. Och om ägarna är staten, då är det VI som äger det. Då har vi demokratiska möjligheter att påverka skiten.
Är då borgarna mot demokrati? Ja, alltså, de skulle aldrig erkänna det. Men om man backar ett par meter från debatten och tittar på vad de säger, och vad de har sagt, och konsekvenserna av det, då ser man en politik som tar makten från medborgarna och ger den till företag. De kallar det frihet. Jag kallar det nåt helt annat - och det är inte med fina ord.
Vill ni ha exempel på det får ni googla, men minns då moderaterna för ett par år sedan motsatte sig ett demokratiprojekt som skulle öka röstdeltagandet i förorterna. Med vidriga borgerliga slutsatser, insåg de att de förmodligen hade väldigt lite att tjäna på det, och då ska man verkligen inte stödja det. De jobbar så.
Det är ett av tusentals exempel på varför vi inte behöver borgerlighet. De bra tankarna, det finns väl någon enstaka sådan, kan vi adoptera. Resten löser vi med hjälp av närdemokrati och kooperativt ägande. Det är den enda vägen mot ett rättvisare samhälle. Ni som inte håller med anser förmodligen att det är frihet att sänka lönerna för de som redan tjänar lite. Ni hatar eller föraktar fackföreningar. Ni har nåt fruktansvärt fel i eran skalle. Ni borde undersöka om ni saknar empati, det är nämligen sjukligt. Ni behöver vård, inte plats inom den politiska hierarkin. Hör du det Reinfeldt!
För visst är det lustigt att vi inte kunde äga Saab, som vi skulle kunna göra till en föregångare inom miljöutveckling, nåt som skulle ge jobb åt svenskar, och nåt som skulle öka vårt demokratiska inflytande.
Vad vi fick i stället? Vi fick en räkning på 97 miljarder för kolkraft.
Jo. Det är politik. Vi kan inte äga en bil som leder utvecklingen från vår undergång. Men vi kan äga kolkraft, eftersom att det inte är en bil. Eller? Det är med småsint jävla beräknande man kommer fram till något liknande.
Jo, så kanske det ligger till. Men jag är skeptisk. För då deras politik har exakt samma konsekvenser som alltid, då är det inget nytt. Inte alls. Det är bara ord, som används som smink för att skyla verkligheten.
Kommer ni ihåg då Maud, idioten från Robertsfors, sa att svenskarna inte vill äga Saab. Hon sa det med emfas och såg kränkt ut på riktigt. Det handlade givetvis inte om att vi inte VILLE äga Saab. Det handlade om hennes nyliberala övertygelse. Vi, staten, ska inte äga. Varför inte? Jo, för att om vi äger nåt, då måste vi sköta det. Då måste vi ta ansvar. Och om ägarna är staten, då är det VI som äger det. Då har vi demokratiska möjligheter att påverka skiten.
Hon grinade för att hon var tvungen - det hade sett dåligt ut annars då hon körde över c med att klicka gilla på kärnkraft...
Är då borgarna mot demokrati? Ja, alltså, de skulle aldrig erkänna det. Men om man backar ett par meter från debatten och tittar på vad de säger, och vad de har sagt, och konsekvenserna av det, då ser man en politik som tar makten från medborgarna och ger den till företag. De kallar det frihet. Jag kallar det nåt helt annat - och det är inte med fina ord.
Vill ni ha exempel på det får ni googla, men minns då moderaterna för ett par år sedan motsatte sig ett demokratiprojekt som skulle öka röstdeltagandet i förorterna. Med vidriga borgerliga slutsatser, insåg de att de förmodligen hade väldigt lite att tjäna på det, och då ska man verkligen inte stödja det. De jobbar så.
Det är ett av tusentals exempel på varför vi inte behöver borgerlighet. De bra tankarna, det finns väl någon enstaka sådan, kan vi adoptera. Resten löser vi med hjälp av närdemokrati och kooperativt ägande. Det är den enda vägen mot ett rättvisare samhälle. Ni som inte håller med anser förmodligen att det är frihet att sänka lönerna för de som redan tjänar lite. Ni hatar eller föraktar fackföreningar. Ni har nåt fruktansvärt fel i eran skalle. Ni borde undersöka om ni saknar empati, det är nämligen sjukligt. Ni behöver vård, inte plats inom den politiska hierarkin. Hör du det Reinfeldt!
För visst är det lustigt att vi inte kunde äga Saab, som vi skulle kunna göra till en föregångare inom miljöutveckling, nåt som skulle ge jobb åt svenskar, och nåt som skulle öka vårt demokratiska inflytande.
Vad vi fick i stället? Vi fick en räkning på 97 miljarder för kolkraft.
Jo. Det är politik. Vi kan inte äga en bil som leder utvecklingen från vår undergång. Men vi kan äga kolkraft, eftersom att det inte är en bil. Eller? Det är med småsint jävla beräknande man kommer fram till något liknande.
lördag 16 februari 2013
Riktig Metal
"Det här är ett program för hårdrockare som faktiskt gillar hårdrock. Jag vägrar spela Holy diver för er, vi har redan hört, och älskat sönder den låten."
Riktig Metal.
Det blir liksom inte bättre.
Idag blev det spelrecensioner. Japp. Dead Space fick ära. Och diskussionen rörde sen Queensrÿche och deras Operation: mindcrime. Säg inte att ni inte saknar det här programmet. Obskyr metal. Undergroundmetal. Heavy metal. TYSK metal.
(Bland andra: Gamma Ray, Symphony X, Queensrÿche, Dimmu Borgir, Auberon, Yngwie Malmsteen, Highland Glory med flera, med flera)
Flytta till Märsta! Ratta in 88,2!
Riktig Metal.
Det blir liksom inte bättre.
Idag blev det spelrecensioner. Japp. Dead Space fick ära. Och diskussionen rörde sen Queensrÿche och deras Operation: mindcrime. Säg inte att ni inte saknar det här programmet. Obskyr metal. Undergroundmetal. Heavy metal. TYSK metal.
(Bland andra: Gamma Ray, Symphony X, Queensrÿche, Dimmu Borgir, Auberon, Yngwie Malmsteen, Highland Glory med flera, med flera)
Flytta till Märsta! Ratta in 88,2!
tisdag 12 februari 2013
Världspremiär på Riktig Metal
Till helgen kommer alltså världen att få avnjuta nytt. Helt nytt. Aldrig förr spelat.
Det är lokala Goatsodomizer som kommer att spelas i etern runt Märsta. Jag tror också att självaste övergeten kommer att vara med och välja musik. Vilket innebär att vi kan få lite obskyr undergroundmusik från Uppland med omnejd.
Stay tuned!
Riktig Metal. 88,2
Det är lokala Goatsodomizer som kommer att spelas i etern runt Märsta. Jag tror också att självaste övergeten kommer att vara med och välja musik. Vilket innebär att vi kan få lite obskyr undergroundmusik från Uppland med omnejd.
Stay tuned!
Riktig Metal. 88,2
söndag 10 februari 2013
Bok: A memory of light - Robert Jordan och Brandon Sanderson
Det finns inte så mycket att lägga till. Jag började läsa Sagan om Drakens återkomst/The wheel of time, före jag ens fyllt 20 - jag är nu snart 40, det är en ansenlig tid. Sen dess har jag läst igenom hela serien ett par tre gånger.
Jag älskar det. Rakt av. Handlöst. Det här är bra jävla skit!
Här är då avslutningen. A memory of light. Jag drog igenom den på tre dagar, och det var 900 + sidor som verkligen sög tag i mig. Ingen i familjen fick störa mig. Jag skulle läsa. Och läsa vad det enda jag gjorde.
Jag kan inte säga nåt om handlingen utan att förstöra för de som kanske håller på att läsa boken och snubblar in här, så jag gör det inte. Det enda jag säger är att det är här allt ställs på sin spetts - det är här stormen börjar.
För mig var det dock en upplevelse utöver det vanliga; drypande av nostalgi och känslor jag inte ids förklara här - det var målet på en resa som pågått i halva mitt liv. Det är klart att det är stort.
Jag har ju gått igenom både the Gathering Storm och The Towers of midnight här, så det finns ingen anledning till att upprepa mina känslor kring bokserien - de har inte förändrats på ett år. Mina tankar angående TOM finns här, och TGS här - en text som är mycket mer utbroderande och förklarande.
Jag avslutar det här med att konstatera att jag inte hade någon lust att prata med någon på en timme efter att jag läst ut skiten. Jag var överväldigad.
Jag är det fortfarande.
Jag älskar det. Rakt av. Handlöst. Det här är bra jävla skit!
Här är då avslutningen. A memory of light. Jag drog igenom den på tre dagar, och det var 900 + sidor som verkligen sög tag i mig. Ingen i familjen fick störa mig. Jag skulle läsa. Och läsa vad det enda jag gjorde.
Jag kan inte säga nåt om handlingen utan att förstöra för de som kanske håller på att läsa boken och snubblar in här, så jag gör det inte. Det enda jag säger är att det är här allt ställs på sin spetts - det är här stormen börjar.
För mig var det dock en upplevelse utöver det vanliga; drypande av nostalgi och känslor jag inte ids förklara här - det var målet på en resa som pågått i halva mitt liv. Det är klart att det är stort.
Jag har ju gått igenom både the Gathering Storm och The Towers of midnight här, så det finns ingen anledning till att upprepa mina känslor kring bokserien - de har inte förändrats på ett år. Mina tankar angående TOM finns här, och TGS här - en text som är mycket mer utbroderande och förklarande.
Jag avslutar det här med att konstatera att jag inte hade någon lust att prata med någon på en timme efter att jag läst ut skiten. Jag var överväldigad.
Jag är det fortfarande.
måndag 4 februari 2013
TV-spel - Dead Space 1 och 2
Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt denna kulturform, åtskilliga dagar, veckor och förmodligen några månader. Det har gått i vågor, ibland spelar jag ingenting, ibland spelar jag oavbrutet. Jag är knappast ensam om detta förfarandet - inte bara en samstämmig kår av ex-flickvänner och annat diverse löst folk har uttalat sig i frågan, det har även gjorts filmer på temat. Ni vet, slarvig slacker och städad flickvän.
I filmerna är slutet förutsägbart. I spel kan de bli exakt hur du vill. Numera är konsolerna man spelar på så pass berikade med en otrolig prestanda, vilket gör att man kan få riktigt snygga upplevelser. Snygg är en smaksak, förvisso - jag gillade till exempel scenerna i Fallout 3 där man skjuter av moståndaren huvudet eller valfri kroppsdel, och det hela utspelar sig i slowmotion. Efter att ha sett det upprepas 100 gånger vill man bara spola förbi det. Å andra sidan är just Falloutspelen oavsett vilket du väljer, rika och långa spel. Där har man hur mycket speltid som helst att lägga ner om man vill.
Och det vill man såklart göra.
Jag är en sucker för spel där man blir rädd. Skiträdd. Doom 3 var nog något av en optimal spelupplevelse - ett spel som nyss släpptes på nytt för övrigt - men jag blev mer skitnödig då jag spelade Sillent Hill-serien. Just ettan var något utöver det vanliga i skräckmått mätt. Resident Evil-spelen håller bitvis väldigt hög klass, och jag erkänner, då jag spelade ettan och hundjäveln hoppar in genom fönstret, då slog jag en kompis.
Japp. Jag använde våld. En av få gånger. Det man bör känna till är att jag spelade detta jävla skräckspel för första gången, aldrig tidigare hade en styrning likt den som Resident Evil hade. Jag hade alltså hoppat och skrikit och förmodligen bajsat ner mig, och till slut hade jag lärt mig att om man hörde dem gå, då var de i rummet. Jag lyssnade alltså efter dessa fördömda steg, och med hjärtat just på bristningsgränsen säger den satans idioten att: "Det är lugnt. Rummet är tomt. Du hör ju att det inte är någon där.
Då hundarna hoppar in genom rutan - samtidigt som man inte lärt sig styrningen vilket gör att man siktar rakt upp i taket med pistolen man har - och musiken som då startar, en råstressad synt med dubbelkaggar som springer in i hjärtat och stänger av det för gott.
Jag skulle ha slagit honom hårdare. Mycket mycket mycket hårdare.
Men jag älskar spelen.
I väntan på Doom 4 och ett nytt Rage, kan man nämligen spela igenom Dead Space-trilogin. Trean har inte kommit ännu, men den är väl bara veckor borta, tror jag. Dead Space tar på något sätt vid där Doom slutade: du börjar obeväpnad och ovetande. Etta inleds med en krasch på ett gigantiskt rymdskepp - en planetknäckare - där hjälten Isac är ingenjör och har fyra medhjälpare. De ska laga skappet. Två personer där omgående, och du får inleda med att springa för livet med necromorpher hack i hälarna. Tvåan inleds med att Isac vaknar upp på ett sjukhus. Sjukhuset ligger på Saturnus måne Titan, och då Isac vaknar upp är det bara för att se mannen som just väckt honom, förvandlas till necromorph. Sen är det bara att springa tills man kommer fram till en dörr man kan slänga sig igenom.
Stämningen är kolsvart. Bakgrunden till att hjälten valde att komma med på uppdraget är att en kvinnlig läkare ombord på USG Ishimura, Nicole Brennan, har haft ett förhållande med Isak och skickat honom ett kryptiskt meddelande som han lyssnar på i spelet startscen. USG Ishimura är en planetknäckare, ett skepp som med hjälp av gravitationskraft - telekinesi - rycker upp gigantiska bitar av planeter och sen utvinner man skiten ur det.
USG Ishimura håller på att krascha, och Isak har hjälp av två andra personer, överlevande från räddningspatrullen, som vägleder honom genom skeppet för att laga det som är trasigt. Isak är som sagt ingenjör. Det första vapnet man får en plasmaskärare. En behändig pistol som man kan klara sig igenom spelet med - jag har provat. Man får fler vapen genom att hitta ritningar på vapen som man sen kan köpa på en affär. Japp. Allt håller på att gå åt helvete, men det finns en affär där du kan köpa vapen och ammunition. Du kan även lämna saker i affärens kassaskåp, och sen komma åt dessa från alla affärer.
Ganska snabbt inser man att ammunitionstillgången är låg och de specialvapen man har, telekinesigrunkan och en "stasi", som gör motståndarna långsamma en kort stund, är en bästa vänner. Man samlar på "nodes" för att uppgradera sina vapen vid "work benches". Mina favoritvapen är Line gun, Pulse rifel och min absoluta favorit RIPPER. Ni hör ju.
Faktum är att jag har samma favoritvapen då jag spelar tvåan. Man jag håller på att lära mig att älska javelingrunkan. I tvåan.
Hur som helst, det tar ett tag innan man har råd med dessa vapen och någon slags uppgradering som heter duga. Och de kräk som du möter är alltså necromorpher. De dödar, och förvandlar det döda köttet till monster. Allt detta beror på en "Marker" som man hittat på den senaste planeten man "knäckte". Denna Marker är givetvis helig för den ledande religionen, unitologerna, och der har gått helt banan på vår Marker. Markern ser faktiskt ut som galsstatyn i Umeå vid bågenhuset.
Antalet olika necromorpher är rikt, från de äckliga små barnen med sina tentakler, de krälande kräk vars ryggrad blivit en jävla aliensvans. Eller det svärdarmade fettot som ofta har två äckelungar i sig, eller små krälande jävla trebeningar. Eller de skrikande jävlarna som snabbar sig mot dig med en exploderande arm. Eller den där fladdermusliknande vidrigheten som förvandlar de döda människor som ligger överallt till necromorpher. Eller den där förvridna stenvarelsen som man måste skjuta i ryggen.
Den stora skillnaden mot tvåan är lite nya grejer, som då man ska hacka datorer, flyga i gravitationsfria utrymmen och att Isak talar. Lite nya vapen är det allt, men Isak pratar. Jag välkomnar det! Tvåan är en värdig uppföljare. Handlingen innefattar fortfarande Nicole Brennan från första spelet, som vi vet är död, men som spökar för Isak. Hon är skitäcklig. En ny Marker är byggd, och Isak måste fly för livet. Halvvägs in i spelet tar det en twist. Och sen möter vi Ellie Langford. Hon lever, och ser ut som Lara Croft.
Ja. Ni hör ju. Idel skräck, idel ångest över blodbad man nästan fastnar i och hjärtstopp på grund av att det är kolsvart och ljudeffekterna... Jag älskar det! Så är det.
I filmerna är slutet förutsägbart. I spel kan de bli exakt hur du vill. Numera är konsolerna man spelar på så pass berikade med en otrolig prestanda, vilket gör att man kan få riktigt snygga upplevelser. Snygg är en smaksak, förvisso - jag gillade till exempel scenerna i Fallout 3 där man skjuter av moståndaren huvudet eller valfri kroppsdel, och det hela utspelar sig i slowmotion. Efter att ha sett det upprepas 100 gånger vill man bara spola förbi det. Å andra sidan är just Falloutspelen oavsett vilket du väljer, rika och långa spel. Där har man hur mycket speltid som helst att lägga ner om man vill.
Och det vill man såklart göra.
Jag är en sucker för spel där man blir rädd. Skiträdd. Doom 3 var nog något av en optimal spelupplevelse - ett spel som nyss släpptes på nytt för övrigt - men jag blev mer skitnödig då jag spelade Sillent Hill-serien. Just ettan var något utöver det vanliga i skräckmått mätt. Resident Evil-spelen håller bitvis väldigt hög klass, och jag erkänner, då jag spelade ettan och hundjäveln hoppar in genom fönstret, då slog jag en kompis.
Japp. Jag använde våld. En av få gånger. Det man bör känna till är att jag spelade detta jävla skräckspel för första gången, aldrig tidigare hade en styrning likt den som Resident Evil hade. Jag hade alltså hoppat och skrikit och förmodligen bajsat ner mig, och till slut hade jag lärt mig att om man hörde dem gå, då var de i rummet. Jag lyssnade alltså efter dessa fördömda steg, och med hjärtat just på bristningsgränsen säger den satans idioten att: "Det är lugnt. Rummet är tomt. Du hör ju att det inte är någon där.
Då hundarna hoppar in genom rutan - samtidigt som man inte lärt sig styrningen vilket gör att man siktar rakt upp i taket med pistolen man har - och musiken som då startar, en råstressad synt med dubbelkaggar som springer in i hjärtat och stänger av det för gott.
Jag skulle ha slagit honom hårdare. Mycket mycket mycket hårdare.
Men jag älskar spelen.
I väntan på Doom 4 och ett nytt Rage, kan man nämligen spela igenom Dead Space-trilogin. Trean har inte kommit ännu, men den är väl bara veckor borta, tror jag. Dead Space tar på något sätt vid där Doom slutade: du börjar obeväpnad och ovetande. Etta inleds med en krasch på ett gigantiskt rymdskepp - en planetknäckare - där hjälten Isac är ingenjör och har fyra medhjälpare. De ska laga skappet. Två personer där omgående, och du får inleda med att springa för livet med necromorpher hack i hälarna. Tvåan inleds med att Isac vaknar upp på ett sjukhus. Sjukhuset ligger på Saturnus måne Titan, och då Isac vaknar upp är det bara för att se mannen som just väckt honom, förvandlas till necromorph. Sen är det bara att springa tills man kommer fram till en dörr man kan slänga sig igenom.
Stämningen är kolsvart. Bakgrunden till att hjälten valde att komma med på uppdraget är att en kvinnlig läkare ombord på USG Ishimura, Nicole Brennan, har haft ett förhållande med Isak och skickat honom ett kryptiskt meddelande som han lyssnar på i spelet startscen. USG Ishimura är en planetknäckare, ett skepp som med hjälp av gravitationskraft - telekinesi - rycker upp gigantiska bitar av planeter och sen utvinner man skiten ur det.
USG Ishimura håller på att krascha, och Isak har hjälp av två andra personer, överlevande från räddningspatrullen, som vägleder honom genom skeppet för att laga det som är trasigt. Isak är som sagt ingenjör. Det första vapnet man får en plasmaskärare. En behändig pistol som man kan klara sig igenom spelet med - jag har provat. Man får fler vapen genom att hitta ritningar på vapen som man sen kan köpa på en affär. Japp. Allt håller på att gå åt helvete, men det finns en affär där du kan köpa vapen och ammunition. Du kan även lämna saker i affärens kassaskåp, och sen komma åt dessa från alla affärer.
Ganska snabbt inser man att ammunitionstillgången är låg och de specialvapen man har, telekinesigrunkan och en "stasi", som gör motståndarna långsamma en kort stund, är en bästa vänner. Man samlar på "nodes" för att uppgradera sina vapen vid "work benches". Mina favoritvapen är Line gun, Pulse rifel och min absoluta favorit RIPPER. Ni hör ju.
Faktum är att jag har samma favoritvapen då jag spelar tvåan. Man jag håller på att lära mig att älska javelingrunkan. I tvåan.
Hur som helst, det tar ett tag innan man har råd med dessa vapen och någon slags uppgradering som heter duga. Och de kräk som du möter är alltså necromorpher. De dödar, och förvandlar det döda köttet till monster. Allt detta beror på en "Marker" som man hittat på den senaste planeten man "knäckte". Denna Marker är givetvis helig för den ledande religionen, unitologerna, och der har gått helt banan på vår Marker. Markern ser faktiskt ut som galsstatyn i Umeå vid bågenhuset.
Det är inte underligt att Umeå är fyllt av vansinne
Antalet olika necromorpher är rikt, från de äckliga små barnen med sina tentakler, de krälande kräk vars ryggrad blivit en jävla aliensvans. Eller det svärdarmade fettot som ofta har två äckelungar i sig, eller små krälande jävla trebeningar. Eller de skrikande jävlarna som snabbar sig mot dig med en exploderande arm. Eller den där fladdermusliknande vidrigheten som förvandlar de döda människor som ligger överallt till necromorpher. Eller den där förvridna stenvarelsen som man måste skjuta i ryggen.
Den stora skillnaden mot tvåan är lite nya grejer, som då man ska hacka datorer, flyga i gravitationsfria utrymmen och att Isak talar. Lite nya vapen är det allt, men Isak pratar. Jag välkomnar det! Tvåan är en värdig uppföljare. Handlingen innefattar fortfarande Nicole Brennan från första spelet, som vi vet är död, men som spökar för Isak. Hon är skitäcklig. En ny Marker är byggd, och Isak måste fly för livet. Halvvägs in i spelet tar det en twist. Och sen möter vi Ellie Langford. Hon lever, och ser ut som Lara Croft.
Ja. Ni hör ju. Idel skräck, idel ångest över blodbad man nästan fastnar i och hjärtstopp på grund av att det är kolsvart och ljudeffekterna... Jag älskar det! Så är det.
söndag 3 februari 2013
Samtidigt i min hörna: Progamt 1 avklarat. Riktig Metal.
Ja. Första programmet avklarat. Vilken succé! Alla lyssnare ringde in.
Hur som helst. Jag har lyssnat på mig själv och kan enkel säga att det finns att jobba på.
Men nu är det satt i sjön. Riktig metal. Det finns.
Jag kommer som sagt att spela musik som jag gillar, men jag kommer också att spela demos och promos. Jag spelade bland annat I Condamn, en av väsbys bäst bevarade hemligheter. Helt sjukt. Denna thrash, heavymetalgrupp spöar skiten ur det mesta där ute. Fantastisk sångare, i stil med Russel Allen - uppbackad av en annan bra sångare, då sologitarristen inte bara lirar bra. Skitbra!
Men nej, vi ska inte lyssna på Fredriks briljanta råd.
Nu måste ni det. Eftersom att det är på radio! Som förvisso ingen kan höra. Om man inte befinner sig mellan Väsby och Skokloster, tydligen.
Musiken sträckte sig mellan Testament och Gamma Ray. En seger för den goda smaken! Esset i rockfickan fick bli U.K. och låten In the dead of night, från skivan EG. Smaka på den!
Yngwie har gjort en cover på den. Smaka på den också!
Inget Yngwie, men det kommer sånt också! SÅKLART! Jag funderar på att göra en specialer med honom, spela det bästa från varje skiva. Fast då räcker inte en timme till. Det får bli tre program. Eller fyra.
Ja. Det blir väl så här ett tag. Vi kör på radiospåret. Hejhopp!
Hur som helst. Jag har lyssnat på mig själv och kan enkel säga att det finns att jobba på.
Men nu är det satt i sjön. Riktig metal. Det finns.
Jag kommer som sagt att spela musik som jag gillar, men jag kommer också att spela demos och promos. Jag spelade bland annat I Condamn, en av väsbys bäst bevarade hemligheter. Helt sjukt. Denna thrash, heavymetalgrupp spöar skiten ur det mesta där ute. Fantastisk sångare, i stil med Russel Allen - uppbackad av en annan bra sångare, då sologitarristen inte bara lirar bra. Skitbra!
Men nej, vi ska inte lyssna på Fredriks briljanta råd.
Nu måste ni det. Eftersom att det är på radio! Som förvisso ingen kan höra. Om man inte befinner sig mellan Väsby och Skokloster, tydligen.
Musiken sträckte sig mellan Testament och Gamma Ray. En seger för den goda smaken! Esset i rockfickan fick bli U.K. och låten In the dead of night, från skivan EG. Smaka på den!
Yngwie har gjort en cover på den. Smaka på den också!
Inget Yngwie, men det kommer sånt också! SÅKLART! Jag funderar på att göra en specialer med honom, spela det bästa från varje skiva. Fast då räcker inte en timme till. Det får bli tre program. Eller fyra.
Ja. Det blir väl så här ett tag. Vi kör på radiospåret. Hejhopp!
lördag 2 februari 2013
Riktig metal
Idag börjar jag med radion. Bara så att ni vet. Riktig metal. Så heter det.
Lagom elitistiskt.
16:30 - 17:30
88,2. I Märsta.
Metal!
Lagom elitistiskt.
16:30 - 17:30
88,2. I Märsta.
Metal!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)