TV-spel - Dead Space 1 och 2

Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt denna kulturform, åtskilliga dagar, veckor och förmodligen några månader. Det har gått i vågor, ibland spelar jag ingenting, ibland spelar jag oavbrutet. Jag är knappast ensam om detta förfarandet - inte bara en samstämmig kår av ex-flickvänner och annat diverse löst folk har uttalat sig i frågan, det har även gjorts filmer på temat. Ni vet, slarvig slacker och städad flickvän.

I filmerna är slutet förutsägbart. I spel kan de bli exakt hur du vill. Numera är konsolerna man spelar på så pass berikade med en otrolig prestanda, vilket gör att man kan få riktigt snygga upplevelser. Snygg är en smaksak, förvisso - jag gillade till exempel scenerna i Fallout 3 där man skjuter av moståndaren huvudet eller valfri kroppsdel, och det hela utspelar sig i slowmotion. Efter att ha sett det upprepas 100 gånger vill man bara spola förbi det. Å andra sidan är just Falloutspelen oavsett vilket du väljer, rika och långa spel. Där har man hur mycket speltid som helst att lägga ner om man vill.

Och det vill man såklart göra.

Jag är en sucker för spel där man blir rädd. Skiträdd. Doom 3 var nog något av en optimal spelupplevelse - ett spel som nyss släpptes på nytt för övrigt - men jag blev mer skitnödig då jag spelade Sillent Hill-serien. Just ettan var något utöver det vanliga i skräckmått mätt. Resident Evil-spelen håller bitvis väldigt hög klass, och jag erkänner, då jag spelade ettan och hundjäveln hoppar in genom fönstret, då slog jag en kompis.

Japp. Jag använde våld. En av få gånger. Det man bör känna till är att jag spelade detta jävla skräckspel för första gången, aldrig tidigare hade en styrning likt den som Resident Evil hade. Jag hade alltså hoppat och skrikit och förmodligen bajsat ner mig, och till slut hade jag lärt mig att om man hörde dem gå, då var de i rummet. Jag lyssnade alltså efter dessa fördömda steg, och med hjärtat just på bristningsgränsen säger den satans idioten att: "Det är lugnt. Rummet är tomt. Du hör ju att det inte är någon där.

Då hundarna hoppar in genom rutan - samtidigt som man inte lärt sig styrningen vilket gör att man siktar rakt upp i taket med pistolen man har - och musiken som då startar, en råstressad synt med dubbelkaggar som springer in i hjärtat och stänger av det för gott.

Jag skulle ha slagit honom hårdare. Mycket mycket mycket hårdare.

Men jag älskar spelen.

I väntan på Doom 4 och ett nytt Rage, kan man nämligen spela igenom Dead Space-trilogin. Trean har inte kommit ännu, men den är väl bara veckor borta, tror jag. Dead Space tar på något sätt vid där Doom slutade: du börjar obeväpnad och ovetande. Etta inleds med en krasch på ett gigantiskt rymdskepp - en planetknäckare - där hjälten Isac är ingenjör och har fyra medhjälpare. De ska laga skappet. Två personer där omgående, och du får inleda med att springa för livet med necromorpher hack i hälarna. Tvåan inleds med att Isac vaknar upp på ett sjukhus. Sjukhuset ligger på Saturnus måne Titan, och då Isac vaknar upp är det bara för att se mannen som just väckt honom, förvandlas till necromorph. Sen är det bara att springa tills man kommer fram till en dörr man kan slänga sig igenom.

Stämningen är kolsvart. Bakgrunden till att hjälten valde att komma med på uppdraget är att en kvinnlig läkare ombord på USG Ishimura, Nicole Brennan, har haft ett förhållande med Isak och skickat honom ett kryptiskt meddelande som han lyssnar på i spelet startscen. USG Ishimura är en planetknäckare, ett skepp som med hjälp av gravitationskraft - telekinesi - rycker upp gigantiska bitar av planeter och sen utvinner man skiten ur det.

USG Ishimura håller på att krascha, och Isak har hjälp av två andra personer, överlevande från räddningspatrullen, som vägleder honom genom skeppet för att laga det som är trasigt. Isak är som sagt ingenjör. Det första vapnet man får en plasmaskärare. En behändig pistol som man kan klara sig igenom spelet med - jag har provat. Man får fler vapen genom att hitta ritningar på vapen som man sen kan köpa på en affär. Japp. Allt håller på att gå åt helvete, men det finns en affär där du kan köpa vapen och ammunition. Du kan även lämna saker i affärens kassaskåp, och sen komma åt dessa från alla affärer.

Ganska snabbt inser man att ammunitionstillgången är låg och de specialvapen man har, telekinesigrunkan och en "stasi", som gör motståndarna långsamma en kort stund, är en bästa vänner. Man samlar på "nodes" för att uppgradera sina vapen vid "work benches". Mina favoritvapen är Line gun, Pulse rifel och min absoluta favorit RIPPER. Ni hör ju.

Faktum är att jag har samma favoritvapen då jag spelar tvåan. Man jag håller på att lära mig att älska javelingrunkan. I tvåan.

Hur som helst, det tar ett tag innan man har råd med dessa vapen och någon slags uppgradering som heter duga. Och de kräk som du möter är alltså necromorpher. De dödar, och förvandlar det döda köttet till monster. Allt detta beror på en "Marker" som man hittat på den senaste planeten man "knäckte". Denna Marker är givetvis helig för den ledande religionen, unitologerna, och der har gått helt banan på vår Marker. Markern ser faktiskt ut som galsstatyn i Umeå vid bågenhuset.

 Det är inte underligt att Umeå är fyllt av vansinne

Antalet olika necromorpher är rikt, från de äckliga små barnen med sina tentakler, de krälande kräk vars ryggrad blivit en jävla aliensvans. Eller det svärdarmade fettot som ofta har två äckelungar i sig, eller små krälande jävla trebeningar. Eller de skrikande jävlarna som snabbar sig mot dig med en exploderande arm. Eller den där fladdermusliknande vidrigheten som förvandlar de döda människor som ligger överallt till necromorpher. Eller den där förvridna stenvarelsen som man måste skjuta i ryggen.

Den stora skillnaden mot tvåan är lite nya grejer, som då man ska hacka datorer, flyga i gravitationsfria utrymmen och att Isak talar. Lite nya vapen är det allt, men Isak pratar. Jag välkomnar det! Tvåan är en värdig uppföljare. Handlingen innefattar fortfarande Nicole Brennan från första spelet, som vi vet är död, men som spökar för Isak. Hon är skitäcklig. En ny Marker är byggd, och Isak måste fly för livet. Halvvägs in i spelet tar det en twist. Och sen möter vi Ellie Langford. Hon lever, och ser ut som Lara Croft.

Ja. Ni hör ju. Idel skräck, idel ångest över blodbad man nästan fastnar i och hjärtstopp på grund av att det är kolsvart och ljudeffekterna... Jag älskar det! Så är det.