måndag 24 november 2008

Alltid glömmer man något...

Neil Strauss: Mötley Crüe, the dirt

Jag hade inte läst boken om ett av mina tidiga favoritband, Mötley Crüe, trots att jag haft den i min ägo sen tidigt 2000-tal. Det har varit en blandning av att jag lessnat på medlemmarna - dels är det liksom inte kul då det som skrivs om bandet allt som oftast rör vem de knullar – dels har jag inte lyssnat på deras musik på flera år.


Då jag besökte en kompis (Jonathan, en av gitarristerna från Auberon, numera Dead End) i Umeå under ett av mina besök, hittade jag boken på svenska. Jag började läsa och ett dygn senare hade jag tagit mig igenom den.


Den var så bra. Den var helt otroligt bra. Och styrkan ligger på samma ställe som styrkan i en bok av Bukowski; det är smutsigt, det är ärligt, det är roligt, och på ett ställe så otroligt tragiskt att tårarna kom. Det är sådant jag älskar med böcker, då känslorna väcks och man får ut något av innehållet. En bra bok är alltid en bättre upplevelse än en bra film.


Man kan döma killarna, det är inte några fina saker de gjort sig skyldiga till, men frågan är om det inte snarare är en pastisch av den dekadens som pengar medför, samt givetvis några gravt dysfunktionella människor som hade tillgång till allt för mycket av det goda (knark).


Det är de frågor man funderar över efter man har läst boken, medan man läser den vill man bara veta vad de gjorde därnäst. För mig som följt med bandet under i alla fall ett par av de år som skildras, känns det som att många misstankar bekräftas. Många har de stunder varit då jag dryftat favoritgrupperna med mina vänner, det är sånt man gör med en öl i handen.


Vad som är Neil Strauss och vilka som är medlemmarnanar röster vet jag inte. Han har uppenbarligen gjort ett bra jobb med underlaget, men jag vet inte om han har gjort personerna rättvisa. Ibland låter det rätt pundigt, det vissa av medlemmarna säger.


Nu vill jag läsa Nikki Sixx egna bok ”Heroin diaries”.

fredag 21 november 2008

Läst sen senast...

Howard Phillips Lovecraft: Fallet Charles Dexter Ward + “Skuggan över Innsmouth

Den här boken finns redan utgiven på svenska, under titeln ”Gengångaren”. Versionen vi nu får oss serverad är en noggrannare översättning. En del av berättelsen har av oförklarliga skäl utelämnats ur ”Gengångaren”, Den finns med här.


Att de tagit en titel på boken som faktiskt känns relevant är bara en liten, positiv förändring mot den tidigare utgåvan. Boken heter ju ”The case of Charles Dexter Ward” på engelska. Det mesta är sig dock likt, men det är det som är sig olikt, eller nytt, som gör boken så angelägen, om man som jag gillar herr Lovecraft. Först och främst har man lagt in teckningar av Pontus Lundkvist, känd från tidningen Galago bland annat. Det är alltid kul med illustrationer, gillar med dem inte är det bara att bläddra vidare.


Vidare finns ett rikligt efterord, vilket förvisso är kutym i H Ps böcker, förmodligen eftersom att han är en så pass fascinerande människa.


Gillar man H P Lovecraft och har läst ”Gengångaren” är det givetvis bara att ta tag i boken. Vill man kolla upp författaren för första gången är det en bra inkörsport. Men man får då ha i åtanke att författaren skriver med många adjektiv; det som i mina öron låter som skräckpoesi, kan i andras öron låta fjantigt. Det får man leva med. Jag har, sen jag upptäckte författaren, hyllat honom som nr 1. Inget har förändrats.


Handlingen i kort: Charles Dexter Ward upptäcker att han har en förfader som staden han bor i försökt radera från historien. En fascination föds i Ward och de fördjupningar han gör i släktforskning övergår så småningom i något annat; antydningar om ockultism, gravplundringar och vampyrism målar upp en värld fylld med oanad kosmisk ondska. Vad är verkligt?


Vertigo är ett lysande bokförlag som har släppt många underbara böcker i sina dagar. Detta är den första i deras nya skräcksatsning. Det kunde inte börja bättre!


Läs. Om du törs.

Gamle H P L är populär nu förtiden. Jag kan inte tolka alla de utgåvor som kommer nu på annat sätt. Utöver ”Pickmans modell, och andra noveller”, som Bakhåll gav ut på sina läsares begäran, har även ”Skuggan över Innsmouth”, utgivits av Alestor press.


Skuggan över Innsmouth” har, i likhet med de flesta andra Lovecraftböcker, mycket mer än bara själva berättelsen med i boken. Vi föräras med alternativa versioner av slut och inledning; vi får en essä som författaren själv skrev som delvis handlar om honom själv; vi får ett efterord av den svenske outnämnde Lovecraftgurun Mattias Fyhr. Detta är alltså en bok för de som vill ha mer än bara en fantastisk skräcknovell. Själva novellen ”Skuggan över Innsmouth” är ungefär hundra sidor lång. I likhet med alla andra Lovecraftverk är språket rikt utbroderat och känslan oerhört påträngande.


Berättelsen har filmatiserats under titeln Dagon, filmen har blandats ut med ett par andra noveller som får ses som en kalkon av bibliska proportioner – jag älskar den, men det är för att jag är jag.


Boken känns gedigen. Den är gjord med respekt för verket och författaren, och det omslag boken har är helt underbart. Jag tycker att den passar hela innehållet – en fin målning över en fiskestad i kvällningen. Färgerna är perfekta. Man behöver inte vara insatt eller ett Lovecraftfan för att uppskatta denna bok. Det räcker att man vill läsa något läskigt, fördelen är att man får ta del av en författare som var lika intressant som det han skrev. LÄS!


Joseph Heller: Moment 22


Moment 22
är något så fantastiskt som en bok om det absurda i krig. För mig känns det som ett syskon till Norman MailersDe nakna och de döda”. Skillnaden är att ”Moment 22” är rolig. Man skrattar på så många ställen att man nästan sväljer tungan, men man missar inte det allvar som ligger nära det tragikomiska.


Mailer visade med sina bihandlingar hur hycklande kriget är. Heller visar hur korkat det är. Människovärdet trycks ner i skosulorna och hånas, det är vidrigt, men det är skrivet med briljans. Den fick mig att tänka på ”Slakthus 5” av Kurt Vonnegut. Likheterna är att man kommer ihåg; det går inte att ta sig från de betraktelser av vansinne, ondska och likgiltighet som människan begår i skydd av krigets immunitet.


Handlingen kretsar kring flygaren Yossarian och hans försök att komma undan sin tjänstgörning, efter att erforderligt antal stridsflygningar gjorts. Antalet höjs så snart någon klarat flygningarna. Hysteriskt rolig och dråplig bok som gör sig lättare, sitt ämne till trots, på grund av den stora humorn.


Läs då!


Charles Bukowski: Kvinnor

Bukowski skrev böcker gjorde han det för att han var tvungen. Det är den känslan jag får då jag läser ur hans produktion. Oavsett om det är skrivet i slutet av hans liv eller om det är tidigt material; texterna kan inte sitta still i karlns skalle, de måste ut, på något sätt.


Denna bok utspelar sig efter det att han nått berömmelse och börjat tjäna pengar på texterna han skapade. Visst, jag är inte alls säker på att Bukowski är ärlig och sanningsenlig, men hans gärning ligger i betraktandet. Har han kryddat sin egen gärning eller broderat på sanningen om vad han själv gick för, är oväsentligt. Känslan är äkta, det är det som gäller, detta är skönlitteratur.


Det är mycket knulla i denna bok; mycket kön och kladd med kroppsvätskor. Men som med allt annat jag läst av honom kan jag inte annat än rekommendera det. För det är inte sensationalismen, det är bara så det är. Take it or leave it!



Poul Anderson
: Rymdens erövrare


Det finns ett par sci fi-författare som ofta omnämns i genren. Poul Anderson är en av dem, som tillsammans med Isaac Asimov, Arthur C Clarke, Robert A Heinlein, Brian W Aldiss med flera, ofta nämns som en av de stora. Klart jag måste kolla upp vad det handlar om då.


Sagt och gjort. Jag köpte en bok, som vanligt på SF-bokhandeln, för det fanatiska priset av tio riksdaler.


Jag hamnade mitt i en serie som utspelar sig under 5000 år (från år 2150 ca, till år 7000), eposet kallas ”Den tekniska civilisationens historia”. Det spelade dock ingen roll att jag kom in i handlingen år 4000, allt är fristående och kan läsas som vilken roman som helst. Vill man fördjupa sig har man dock en skattkista av litteratur att gräva i.


Jag har en tudelad inställning till hans författande efter att ha läst denna relativt korta bok (150 sidor); själva handlingen känns väldigt enkel och ibland korkad (läs: Guillou), men han är fysiker, vilket gör att kulisserna är otroligt intressanta och trovärdiga. Jag kommer nog att läsa mer av Poul Anderson, men jag kommer att välja något som är ganska kort. Jag är lat också!


Gillar man science fiction för det fysiska ska man läsa, vill man ha billig bussläsning är det också värt tiden. Söker man dock riktigt bra sf-litteratur finns det bättre författare.


Sam J Lundwall: Gudar, änglar, demoner och andra monster


Inom den alternativa skönlitteraturen finns det nog ingen människa som gjort lika mycket för dess spridning som Lundwall; gärningen är makalös, och utöver hans utgivningar av skräck, fantasy och science fiction på hans egna förlag, ”Fakta och fantasi”, finns översättningar, egna verk och så klart Jules Vernemagasinet som han gett ut sen tidigt 70-tal. För svensk science fiction måste han ses som en verklig auktoritet! Så enkelt är det bara.


Denna samling noveller behandlar ämnet som boktiteln beskriver: småsinta ondskefulla gudar och andra hemska monster. Bland författarna som här är representerade finns bland andra: Lord Dunsany, Ray Russel, Damon Knight, Brian W Aldiss, Arthur C Clarke, Robert Sheckley för att bara nämna ett par.


Dessutom, utöver 15 magnifika noveller finnes även ett strålande förord av Lundwall, som bara det gör köpet, eller lånet och läsningen till en ren njutning.


Gör din dag!


Charles Bukowski: Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna


Jag måste omgående erkänna att dikter är något av ett outforskat litterärt territorium för mig. Det beror först och främst på dess form: jag tycker inte att dikter är roliga att läsa. Jag klarar av lyrik till musik, men då har jag ju musiken som ger dikten dess rytm. Att bara läsa dikter utan rytm är, enligt mig, tråkigt så det förslår!


Men det är Bukowskis dikter vi talar om, så givetvis måste jag prova.


Jag gillar fortfarande inte dikter, men jag har i alla fall läst en hel bok med fenomenet nu. Det jag gillar med Bukowski försvinner lätt i dikterna. Där hans styrka lyser igenom är dikterna lysande. Där de bara är texter tappar jag intresse och måste läsa om det för att greppa innehållet. Visst fan är det mycket som är bra, men det är också ganska mycket som är tråkigt. Dock: jag har satt upp ett par diktsamlingar på min lista över böcker jag ska läsa. Jag ska ge genren ett par chanser till. Varför? Givetvis för att ett par av dikterna helt enkelt var briljanta och kanske sitter felet hos mig snarare än textformen. Ibland måste man lära sig att gilla saker. Som sushi till exempel.


Annika Lantz, 9 1/2 månad.


För folk som lyssnar på Lantz radioprogram eller ser hennes tv-sända radioprogram, och gillar det, är detta given läsning. Hon är exakt lika utelämnande som vanligt, med samma humor - som i alla fall jag älskar henne för.

Klockrena analyser av vardagen som småbarnsförälder med kolikbarn. Jag är inte avundsjuk.
På koliken.

Man bör läsa detta för att det är hysteriskt roligt. Men givetvis finns här en djup botten och en del allvar. Konstigt vore väl annars då hon skriver om en barnsjukdom. Jag fasar!
Läs!

Arto Paasilinna, Milda makter.


Jag har fördomar. Mot finnar. De är våra närmaste grannar, och tack vara det känner jag att det tillåter mig att klaga på de, finnarna, lite extra. Jag menar inget illa med det och tycker egentligen inte så. Men ibland undrar jag över hur frisk jag är... Speciellt då det är hockey på tv.
Hur som helst, denna bok fick jag av min svåger i julklapp. Jag fick två, men jag har inget intresse av Jonas Gardell än så länge. Vi får se vad som händer.

Boken är en komedi. Det handlar om en finsk 40-årig kranförare som blir utvald att representera kristendomen som gudfader själv. Den tar oss på ett par roliga turer och jag hade ganska kul då jag läste den.

Eftersom att han är finne och skriver om humor tänker jag på vår egen svenskfinska författare Mikael Niemi, Niemi är roligare och förmodligen lite äckligare. Det gillar jag. Men denna mysiga humor går oxå hem. Jag får läsa några fler av karlns böcker. Denna var lättläst och trevlig.

tisdag 11 november 2008

trekronor - vikingarna

Debatten om man skall lägga ner ”em-spelet i hockey” är på tapeten igen, som så ofta förr då Trekronor inte vunnit alla matcher i ”Kairomästerskapen”. Först och främst måste man dock klarlägga en sak: det är inte någon jävla ”Euro hockey tour”, det är bara fyra lag med, Europa är lite större än så. De får gärna göra det till en riktig ”Euro hockey tour” med resten av de Europeiska länderna.


Men det är en annan femma. Jag kan inte påstå att jag bryr mig så mycket. Det jag däremot bryr mig om är de åsikter som väcks till liv varje gång svenskarna fått spö, det klagas över medelmåttiga uttagningar och så vidare.


Jag säger NEJ! Problemet är inte medelmåttiga uttagningar. Problemet är att det heter Trekronor. Då jag var ung och snygg fanns det två svenska landslag i hockey för seniorer: Trekronor och Vikingarna. Vikingarna var utvecklingslaget; spelare som låg på gränsen till Trekronor fick spela internationella matcher med Vikingarna för att se om steget till a-laget var nära. Erfarenhet är något som alltid vurmas om i hockey; bland annat anser man att allsvenskan är en kanonserie för utvecklandet av juniorer som inte får spela i sina ordinarie lag, för att få den speltid som är så viktig för framåtskridandet för den individuelle spelaren.


Att sen hockeyligan, som representeras av elitserieklubbarna, inte vill ge pengar till de allsvenska lagen som de utarmar är en helt annan fråga. Igen. Men jag återkommer till den. Senare.


Lösningen för Trekronor är alltså glasklar: spela turneringarna som Vikingarna. Sluta kalla det för ett jävla hockey-Em.

Förskolan och högern

En högeraktivist skriver i SvD att det är synd om de barn som måste tillbringa hela (!!!) sin barndom på förskolan. Sen tar kvinnan i ordentligt - och eftersom att det inte går att svara direkt i tidningen måste jag svara här – hon säger att svensken börjar inse att det finns alternativ till välfärden; hon tar upp problem med våld och nämner i vaga ordalag (får jag förmoda) ihjälsparkningen av Richardo Campogianis . Sen pratar hon om det allt fattigare utbud för ungdomar på deras fritid.


Hon säger givetvis ingenting alls om att den utveckling som pågår är en högervridning av den svenska politiken och att alla nedskärningar har varit ett steg på den högra handens stig. Klart att folk börjar klaga då allt blir sämre; givetvis är inte välfärdssamhället nödvändigt för alla ungdomar, men det är ett måste för en stor del av dem. Då jobb och karriär tar upp en stor del av våra liv blir givetvis fritiden lidande - den fritid som föräldrar kanske skulle kunna investera i familjen och i sina barn.


Detta är givetvis ”vänsterpropaganda”, men till skillnad från den mesta propagandan från högern är den verklighetsbaserad och förankrad i den värld vi faktiskt lever i; alla har inte samma möjligheter, men vi måste inte beröva de som har det sämst på alla tillgångar och möjligheter.


Välfärdssamhället skall inte ta över våra liv, som borgarna verkar tro: att vi kommer att suga i oss socialbidrag och skita i allt ansvar. Men det måste finnas där om vi behöver det. Att låta människor svälta eller bli hemlösa är bara äckligt, det finns medel för att hindra detta. I statlig regi. Vi ser ju vad som händer då kapitalister får härja fritt med kapitalismen. Något som många varnat för, men blivit beskyllda för spridning av denna förkastliga ”propaganda”. De som skrikit högst om ”vänsterns farliga varningar” är föga förvånande de medier som styrs av högern.


Vad är egentligen propaganda?

söndag 9 november 2008

Moderater moderater moderater...

De förnekar sig inte; oavsett hur mycket ord som ”nya” och ”arbetarparti” betyder för moderaterna i pr-syfte, har inget förändrats. Politiken är densamma som förr. Ett nytt förslag som lagts fram av en arbetsgrupp inom partiet skall göra det förbjudet att ha barn på dagis, förlåt – förskolan - i mer än 40-timmar i veckan.


Det är ett verklighetsfrånvänt förslag som cementerar deras konservativa ställning. Mannen jobbar…


Vilken arbetsgivare skulle uppskatta att personalen var tvungen att skära ner 2 till 4 arbetstimmar per dag, beroende på hur långt från förskolan man jobbar och vad man färdas med?


Stoppa vansinnet, rösta inte blått.

lördag 8 november 2008

Vänsterpropaganda. Skräckens agitatorer.

Jag har alltid haft stora problem med de regler som liberaler vill skapa åt företag. De innebär alltid eftergifter för arbetarnas säkerhet och hälsa – för att inte tala om den ekonomiska förlusten (för arbetaren). Dessa regler, som världsbanken och den internationella valutafonden (IMF), med våld infört i ett flertal u-länder, ger företagen full frihet från landets nationella lagar; inga bestämmelser eller regler kan hindra till exempel miljögifter från att föras in i landet, eftersom att de är varor. Med varor handlar man.


Men jag är den första att erkänna att min kunskap om ekonomi är begränsad, snällt sagt. Mycket måste jag läsa om flera gånger innan jag kommer igenom alla namn och förkortningar. Men när man väl har kommit en sådan bit på vägen ser man en bild av vansinnet; pengar skapas av luft, värden som inte finns dubbleras ibland upp till hundra gånger sitt ursprungliga värde. Som om inte det vore galet nog har man också en hel marknad på sidan om som ägnar sig åt att spela på de resultat som börsen ger. Men kan alltså vinna på en sjunkande aktie. Ett derivat.


Man skapar alltså pengar från ingenting. Detta har också hänt tidigare på 1900-talet. Då ledde det till en världsomfattande depression. Man gjorde det i Tyskland en gång, samma resultat, men lite mer begränsat.


Den marknaden som har rätt att leka med siffror på det sättet är, förutom ansvarslös och girig, helt befriad från förnuft. Det är därför vi har en ekonomisk kris. Problemet är att pengarna ruttnat i ett system som inte haft någon som helst reglering av hur många gånger man kan få dubblera värdet av en dollar. Då folk vill ha de pengar de faktiskt har tjänat ihop, börjar allt rämna, pengarna finns nämligen inte, de har spridits ut över värdepapper världen över så många gånger om att de inte är värda något mer.


Det kallas någonting...


Lösningen vi har blivit serverad kan vara den sämsta någonsin; samtidigt som bankerna behöver de tillskott som de blivit beviljade (räddningspaketen på flera tusen miljarder som klubbats världen över) har en ny ordning skapats: banker får inte gå i konkurs. Politikerna tillåter det inte. Kommer detta att leda till värre spekulationer, då man ändå har en statlig garant bakom sig, eller kommer de regler som behövs för att kunna träda i kraft faktiskt hjälpa? Vi får se. Världens ledare har visat att man försvarar kapitalismen med alla medel man har.


Detta är nyliberalismen. Jag har påtalat detta problem i flera år nu, men blivit utskrattad som olyckskorp eller avvisad som ung och naiv. Jag säger bara: vad var det jag sa?


Den fria marknaden faller på sitt eget grepp, där man belönas för snabba vinster skapas en tradition av mygel och ryggdunkande; man belönar varandra av den enkla anledningen att man kan. Ingen kontrollerar eller ifrågasätter handlandet.


Marx sa det för snart 200 år sedan.


Men att påtala det är inte tillåtet, borgarna vägrar lyssna, fakta är irrelevant då ideologer står i vägen.

Nyliberalismens skymning