Sen kom jag att tänka på ett band som jag kan utan och innan, och som jag faktiskt hade en infallsvinkel att ta till på. Finurligt värre!
Gamma Ray var på sin debut Heading for tomorrow, ganska mycket Kai Hansens helt egna idéer, och inte så mycket mer. Då lovade mini-LPn Heaven can wait desto mer. Och Sigh no more är ett mästerverk som fortfarande låter originellt idag. Men det är inte den typiska Kai Hansen-heavy metal som han skulle börja hänge sig åt på efterföljande skivor.
Insanity and genius inleds med en typisk Kai-låt, som han förvägrat sin publik sen debutens Lust for life. I en intervju som jag hörde på någon svensk radiokanal erkände han också att han inte velat spela in typiska Kailåtar, eftersom att det lät så mycket Helloween om det. Han ville inte låta som ett till Helloween. Nu var handbromsen släppt. Till min stora lycka, bör tillstås.
Det är fortfarande Ralph Scheepers som står för sången på Insanity and genius. Och han gör det bra, som vanligt. Jag var aldrig hans största fan - det är nåt med hans röst som tar emot - men då han får till det, då älskar jag det! Kanske borde man se det som ett tecken att Kai sjöng en låt själv på den här skivan. Eller så var de helt enkelt så galna som de framstår i de videos som spelades in till skivan. De framstår inte som helt friska människor.
Det som följde är inget mindre än ett mästerverk. Land of the free (1995) är en prefekt Gamma Ray-skiva, den första med Kai på sång, och den skiva i alla fall jag hade väntat på sen han lämnade bandet 1988. Som bonus är ju även gudabenådade Michael Kiske med och sjunger på skivan. I titelspåret hör även den magiska stämsång de kunde bjuda på under de smått legendariska Keeperskivornas era. Den andra låten Kiske sjunger på, Time to break free, är ingen personlig favorit, sångaren till trots.
Annars är skivan fulländad.
Och det är efterföljande skivan Somewhere out in spaces stora problem. Den är skitbra, men den toppar inte Land of the free. Den har sina stora stunder, den har episka stunder, och Kai har ännu inte tappat sin lust för att imponera som gitarrist. Den största skillnaden som jag ser det mellan Land of the free och Somewhere out in space är musikerna. Visst, en jäkla rokad blev det då gitarristen blev basist och basisten och trummisen hoppade av. Thomas Nack är en suverän trummis. Han har ett sväng som efterföljande, nyligen avhoppade Dan Zimmerman saknar. Det var en förlust att bli av med Nack.
Men musiken är ändå hur bra som helst.
Jag tror till och med att efterföljande Power plant är minst lika bra. Jag har inte funderat på det. Ännu.
Skål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar