Mike Patton

Jag har en besvärlig relation till Faith no mores gamle sångare. Killen har en helt ok pipa, det är inte där skon klämmer. Det är snarare i killens attityd mot hårdrock.

Betänk: killen spelar hårdrock. Killen spelar hårdrock och lever av det. Han gör det i vitt skilda orkestrar - likheten mellan dessa orkestrar är att man hör att en rädsla för klichéer. Det är något jag oftast applåderar, eftersom att klichéer har en förmåga att tillåta urvattnade upprepningar. Visst är det snyggt då kaggarna drar igång i bryggan, men då alla låtar har den uppbyggnaden, då blir det lätt meningslöst.

Det är en av anledningarna till att jag gillar att vända mig åt olika hål musikaliskt. Jag har mina starkaste musikrötter i tyskland (tänk Kai Hansen) och thrashmetal - men jag gillar givetvis en massa annan musik också.

Här passar ju Patton in. Jag fnissade också då Mr Bungle had bajsljud på sin skiva. Jag fnissade inte så mycket åt musiken så mest var tråkig - den saknade helt enkelt mening för mig. Vilket är lustigt, oftast är det de grupper som påminner om Pattons projekt som är bra, inte Pattons projekt. Låna ut era öron till Dillinger Escape plan, så förstår ni vad jag menar. Ok, killen hade ett finger i det spelet, men de är bäst utan honom.

Hur som helst har Patton målat in sig i en musikernördhörna, som jag inte alls tycker att han förtjänar. Det får andra musiker bråka om, jag konstaterar bara att han inte lyckats göra en enda skiva som klarat av att stå på egna ben - och så skriver han lite snusk också...

Alltså. Skitbajs.

Så. Mike Patton, jag gillar att du gör det du gör, men jag gillar inte musiken du gör. Du spelar inom metalramarna och vill krossa dem - bra initiativ, klichéern är oftast tråkiga. Men killen, visa lite respekt för dina medhårdrockare. Vi är inte dina fiende. Det är etablissemanget. Och tills du klarar av att göra musik är tilltalande på andra plan än bara det teoretiska kommer jag bara att se dig som en dryg jävla bessewisser.

En fattig mans Devin.