Clash of the titans - Testament vs Slayer

Testament

Slayer, står det här

En gång i tiden, då jag stavade fel i andra format, skrev jag bland annat min eminenta tidning Arqtique zine. Det var ett fanzine fyllt med vansinne, i salig dyslektisk anda: intervjuer, glorifieringar och hutlösa hyllningar i ogramatiska högar.

Det var givetvis ojämförligt och unikt. Vackert, men ändå kargt, på ett vuxet sätt. Eller nåt.

I den tidningen skrev jag till sista, det legendariska, aldrig skådade numret av tidningen - nr 4, en text som ställde thrashgiganterna Slayer och Testament mot varandra.

Jag kom att tänka på det då jag läste kommentarerna till inlägget om överskattade saker i musik. Eller vad fan det var, dyslexi och dåligt namnminnen. Fantastisk kombination. Tro mig. Underbara är de tillfällen då för mig helt främmande personer börjar prata som om jag kände dem. Vilket jag ju oftast de fakto gör. Skitkul. Och jobbigt.

Hur som helst.

Jag jämförde banddel mot banddel. Trummis mot trummis, basist mot basist. Ni förstår.

Det jag kom fram till var det, för de som brukar läsa här, föga förvånande resultatet: Testament vinner på KO.

Hur då?

Jo. Jag började med att jämföra diskografin. Här spelar ju min personliga smak en ganska stor vikt... Jag avgudade the Legacy då den kom. Jag gillade Show no mercy, då låtarna spelades live på Live Undead.

Hur som helst är båda gruppernas debuter ikoner - Slayer hade inte riktigt hittat deras vinnande stil, men skapade något unikt i sin klass. Det spöar man helt enkelt inte. Om man inte släpper en skiva med låtar som: Alone in the dark, Apocalyptic city, First strike is deadly, Over the wall, Do or die...

För mig är det jämt skägg. Den enes vägbrytande framåtanda, vinner mycket, men den andres magiska låtskatt...

De skivor som följer sen är lättare att jämföra. Alla som avgudar Slayer anser att den trio, alternativt de fyra skivor, som följde Show no mercy, är något av det bästa som någonsin gjorts.

Jag tycker att Testament håller jämna steg fram till sin femte skiva, the Ritual, som är ett litet magplask, medan Slayer då släpper sin bästa skiva, Seasons in the abyss. Det är den eller South of heaven, som ligger och nosar på höga poäng, i min bok.

Men däri ligger ju problemet med en jämförelse. Smaken tillåts avgöra. Många människor tittar snett på mig för att jag inte avgudar Reign in blood. De väljer bara att vara riktigt drygt döva: jag gillar skivan. Men inte tillräckligt mycket för att idas lyssna på den ens en gång per år. Det finns mer bra skit där ute. Att skivan jämt och ständigt hamnar i topp på olika listor, känns för mig mer som ett härligt erkännande åt en lite bespottad och hånad genre, som hamnat lite i kläm mellan de riktigt brutala death metalgrupperna, och de lite mer melodiösa heavy metalgrupperna, som främst företräddes av Helloween en gång i tidens begynnelse. Det, snarare än att jag ser skivan som det mästervärk som en del påstår att den är.

Jag lyssnar alltså inte så ofta på Slayer, och lyssnar jag, då är det nästan bara Live Undead, South of heaven, eller Seasons.

Testament lyssnar jag på minst en gång i månaden. På cd. Olika skivor varje gång. Datorn gills inte. Punkt.

Jag ser alltså att vinnaren mellan Hell awaits och The New Order som glasklar. The New Order. Klockren KO. 10 - 0, känns det som.

Jämnare då mellan Reign in blood och Practice what you preach, men då jag föredrar Testaments låtskrivande före Arayas gäng, är det ändå en klar seger. Om än inte lika övertygande som föregående alster. Reing har ett par killerlåtar.

Ändå väljer jag Testaments Practice. Men inte bara för skitbra låtar, som titelspåret, Greenhouse effect, Perilous nation. Jag skulle kunna räkna upp alla låtar, skivan är jämn. Även deras första ballad, fyndigt betitlad, the Ballad, är bra. Skivan har också ett ganska roligt ljud, speciellt på vinyl. Det är levande och djupt, fantastiskt enligt mig. Skivan är inspelad live, enligt bandet. Live i studion. Allt utom sång och sologitarr spelades in i en tagning, så vitt jag förstod det. Det blir lite bättre då, speciellt om man har vinylversionen. Typ 6 - 4 här då. Eller kanske 7 - 3.

South of heaven var min första studioskiva med bandet, jag ägde bara live Undead tidigare. Den här skivan dock... Oj oj oj. Titelspåret ensamt räcker för att krossa allt motstånd. Sen följer ett koppel av starka spår, Silent scream är ren ondska. Mandatory suicide... Ja. Skivan äger, kort och gått.

Så hur står den sig mot The souls of black, dårå. Jag vill minnas att Testament sa att skivan skrev enkom för att de snabbt skulle få komma ut och turnera. Är skivan ett hafsverk? Absolut inte. Den är skitbra! Love to hate mördar! Titelspåret är suggestiv och hård tyngd. Balladen är bra här också. Ballader skulle bli ett senare lyxproblem för Testament.

Hade någon frågat mig för tio år sen, eller femton, då jag gjorde den här jämförelsen första gången, då hade Slayer vunnit. Idag är det inte lika säkert. Sould of blacl har vuxit och mognat fint med tiden. Även det är en skiva som skall avnjutas på en bra vinylspelare, för den optimala ljudupplevelsen. Vinyl = rymd. Oavgjort säger jag. Så det så.

The Ritual tar hem spelet mot Seasons in the abyss. Men bara för att jag trots allt kommer på fyra låtar på rak arm från Ritual, medan Seasons bjuder på tre. Enkel mattematik. Dessutom är Chuck Billy en asbra sångare. Det visar han på ett väldigt fint sätt i balladen och minihitten Return to serenity. Ändå tycker jag att the Ritual är bandets svagaste giv.

Då kanske ni förstår hur bra jag tycker att Testament är, om till och med deras sämsta skiva, slår Slayers bästa.

De senare skivorna ids jag inte jämföra. Testament har dragit åt svångrämmen, och med the Gathering skrev de 90-talets Reign in blood, för att dra en för temat passande parallell.

Slayer har gjort ett par godkända skivor. Förra skivan, har jag för mig det var, var till och med riktigt bra. Men, nä.

Så. Nästa del, bara för att jag inte orkar skriva klart detta ikväll, blir den om musikerna. Och där spelar inte smaken någon roll. Vilka ska vinna? Ja. Jag skrev ju det. All spänning dog.