Helloween med Deris pt 1

Helloween. Min ungdoms husgudar.

För mig har de haft en jävligt märklig karriär. Det börjar alltså med idel mästerverk. Lite som då Orson Wells började med mastodontverket Citizen Kane (Rosebud, ni vet), ett verk han aldrig klarade av att leva upp till på sina senare filmer, enligt insatta förståsigpåare.

Helloween hade alltså släppt sina legendariska skivor, där Kai Hansen var en del av lineuppen. Kvalitén på de två skivorna som Kiske sjöng på, utan Kai, är som jag påpekade i det tidigare inlägget, lite svajig.

Sen kom då Pink Cream 69-sångaren Andi Deris med i bandet. Vilket i alla fall jag jublade åt. Jag hade hängt med bandet sen deras debut, innan de spelade förband till Europe på deras Prisoners in paradise-sverigesväng. Låter det som att jag sitter och skryter om hur jävla tidig jag var och så vidare? Det hade med min Helloweenvurm att göra. I ett flertal intervjuer hade Michael Weikath på talat det tyska uppkommande Pink Cream 69. Klart att jag kollade upp skiten! Det var lite som då jag upptäckte Blind Guardian - Ginza skrev att Kai Hansen var med. Klart man beställer det!

Hur som haver. Första skivan med Andi Deris skulle kunna ha varit båda fantastiskt och värdelöst. Enligt mig var det ohemult underbart! Eftersom att den väldigt underskattade trummisen Ingo Schwichtenberg tagit sitt till till följd av schizofreni, var även den platsen tvungen att fyllas. Helloween grep tag i före detta Gamma Ray, Holy Mosestrummisen (senare i Masterplan) Uli Kusch.

Inledande Sole survivor sätter ner foten och alla spår av tvivel är som bortblåsta! Skivan är ett mästerverk. Master of the rings spöar sina två föregångare så brutalt att de måste bäras ut med flera bårar, då de helt krossats. Uli visar sig från sin bästa sida. Om någon inte förstår hur en bra metaltrummis ska spela, så är det bara att digga Ulis trummande. Killen svänger! Han var nog en väldigt stor anledning till att Gamma Rays Sigh no more fick ett sådan härligt gung.

Master of the rings är också skivan där Helloween slutar att försöka vara nåt de faktiskt inte var. De ger sig, om det var på grund av svikande försäljning, eller för att de helt enkelt verkligen älskade musiken låter jag andra spekulera i. Bra var det!

Men säg den lycka som vara. Helloween turnerade rätt hårt på den skivan, och förmodligen borde de ha anpassat låtarna till Deris på ett effektivare sätt. För killen tappade rösten. Roland Grapow fick genomföra mellan 5 och 10 spelningar som gruppens sångare av den anledningen.

Det HÖRS på efterföljande Time of the oath. Skivan är inte dålig. Det är bara det att Andi sjunger "sprucket" på den. Och ljudet är lite grumligt. Det finns bra låtar, jag gillar speciellt den snabba Kings will be Kings; skivan har helt klart sina poänger, man bör äga den. Som Helloweenfan var det nog första gången jag började ifrågasätta bandet. Master of the rings var lite nyskapande, det här var mest bara ganska bra. Man kan tycka att det är lite orättvist, efter Pink bubbles go ape och Chameleon. Men det hade lite med min ålder att göra. Man kan inte äta samma godis varje dag utan att ledsna. Faktiskt.

Mina förväntningar på efterföljande Better then raw var alltså skräckblandad - det skulle ju kunna gå åt vilket håll som helst. Men jag hade fel. Ljudet var mycket bättre än på Toto. Deris sjöng bättre. Och låtarna var bättre. Vem är jag att klaga? Favoritspåret är fortfarande den med text på latin.

Lustigt att jag har så mycket mer att säga om de skivor jag hade problem med, men det är ju så det fungerar: då allt fungerar är det enkelt att bara njuta. Då nåt är trasigt måste man analysera vad som gick snett.

The dark ride är skivan som avslutar del 1 av Helloweens Deriskatalog. Och vilken skiva. Här hade de gjort som på Master of the rings, återuppfunnit sig själva, och letat sig mot lite mörkare marker. Det är lite tyngre, lite "ondare" och mycket bättre. Här går det att välja ett flertal spår som partypjäser. Bara en sådan sak. Ljudet gick inte att klaga på, det är bara Time of the oath som varit lite handikappad på den fronten. Avslutande titelspåret är en episk rackare som bara Helloween kan göra dem.